Nästan ända sedan jag började rida har jag avskytt att rida med hjälm och det finns en (för mig) mycket logisk förklaring till detta.
Som ni redan har sett i tidigare blogginlägg så var min första hjälm en JOFA sammetshjälm, stor som en jättechampinjon.
En tid efter att denna fula hjälm inköpts sprang jag på en långt elegantare begagnad ridhjälm på en loppmarkad. Nu låter detta ”äckligare” än vad det var för det visade sig att hjälmen var i princip NY och att den som sålde den inte hade det minsta begrepp kring häst och ridutrustning eftersom hjälmen bara kostade 25 kronor.
Det fanns bara ett litet ”aber” med den både fina och billiga hjälmen och det var att den egentligen var lite för liten för mig.Men snålheten är ju känd för att bedra visheten och jag köpte hjälmen i tron att det nog skulle bli bra ändå!
Bra blev det inte; tvärtom!Varje gång jag använde den extremt hårt åtsittande hjälmen fick jag huvudvärk och det var här min aversion mot hjälm-användning inleddes.Jag förknippade helt enkelt hjälm med huvudvärk!
När jag köpte egen häst började jag snabbt att rida utan hjälm, detta var många år innan vi fick ett absolut hjälmtvång för ALLA på ridskolan.Skam till sägandes red jag sedan i många år så gott som alltid utan hjälm, även vid uteridningar och hoppträningar PÅ EGEN HAND (över 1.30-hinder)!!!!
Turligt nog hände det aldrig något tack vare mina snälla hästar men nog var det dumdristigt så att det räckte och blev över.
Idag rider jag av förklarliga skäl alltid med hjälm och jag tror faktiskt inte att jag skulle VÅGA att låta bli även om det hade blivit tillåtet. Med lagen om alltings djävlighet hade jag säkert dråsat i backen innan jag ens hann få foten i stigbygeln så det är nog säkrast att låta bli!
