När jag tittade igenom mina papper idag kunde jag konstatera att det är ganska exakt 1 år sedan som Archie tävlingsdebuterade, på samma klubb där jag var idag: Skromberga ryttarförening.
Det är inte klokt vad fort tiden går! Och som Archie har utvecklats!
För ett år sedan startade Archie alltså i sin första LC och nu har han redan en mängd placeringar upp till LA. Fantastiskt!
Även denna gången ”vann jag framridningen” (jag red en LA:1).
Jag hade att välja på att rida med övriga ryttare i en djup sandpadock eller ensam i ett relativt dammigt och småstenigt ridhus. Jag valde ridhuset och satt där och red i godan ro när jag hörde mitt namn ropas upp.
För att göra en lång historia kort så hade 2 av de 7 ekipag som från början var före mig i klassen strukit sig utan detta meddelats eller noterats på startlistorna så helt plötsligt var det min tur att rida; jag som trodde att jag hade minst 10 minuters framridning kvar.
Nu är jag ju så rutinerad och Archie är inte den som behöver jobbas ihjäl på en framridning men det blev ändå lite ”hoppsan!” över det hela. Om det var därför eller inte låter jag vara osagt men vi hade en del ”missar” i programmet, eller kanske inte direkt missar utan snarare moment som vi vanligtvis gör MKT bättre. Ryggningen tex blev en seg dragkamp; i vanliga fall ryggar Archie jättebra, villigt och rakt. Ökningarna blev det inte så mycket av med och några volter blev inte heller så runda och fina som de alltid är på träning.
Ja ja…helhetskänslan var ändå helt ok och Archie gick som sagt super på framridningen.
Någon placering blev det inte men jag var nöjd ändå.
Hemma mötte jag min vana trogen 2 OUPPFOSTRADE (vuxna) människor i stallet som, som vanligt tittade tvärs igenom mig utan att fråga hur det hade gått (läs mer om detta i inlägget ”Avundsjuka”).
Birgitta, 12 år, tänkte ondskefullt ”När (inte OM) Archie blir uttagen till OS ska jag ge Er två en speciell inbjudan”.
Birgitta, 42 år, vet att Archie aldrig kommer till OS och att det inte är lönt att varken reta sig på ohyfsade människor eller tro att man kan uppfostra dom.
Fruktansvärt omoget av dina stallkamrater. Varför inte bara vara glad för din skull. Förstår mig verkligen inte på sådana människor.
Fortsatt lycka till.
Omoget! Ja verkligen, framför allt om man betänker att dessa personer är äldre än vad jag är och ffa då båda inte är ”vanliga hästägare” utan har helt andra, mkt högre ”positioner” inom klubben.