Mina erfarenheter av bettlös ridning är enbart positiva. Jag vet inte hur mycket mina åsikter påverkas av att jag endast provat detta på EN häst och att denna häst var både extremt lydig och snäll = tämligen obefintlig risk för att hästen tex skulle skena iväg okontrollerat.
Idag skulle jag vilja säga att det är bra OM man kan rida bettlöst liksom det är bra att kunna rida så varierat som möjligt. Dels tror jag att all form av genomtänkt variation är bra och minskar ”slitaget” på våra hästar och dels är det givetvis långt bättre att KUNNA ”nyttja” sin häst även om den tex får ett tandproblem eller sår i munnen utan att behöva ställa av den i flera veckor ”bara” för att den inte kan ha bett i munnen.
Jag tror att bettlös ridning lämpar sig bäst på en redan hyfsat utbildad häst, i alla fall om man vill rida mer än ”rakt fram” ute i skog och mark eller möjligtvis lite enklare ”avrastnings/motions-ridning” på banan. Hur det än är så är det lättare för hästen att följa ett ledande tygeltag när den har bett i munnen än om man försöker göra detsamma på ett hack, bara för att ta ett exempel.
Om hästen redan utbildats till en viss nivå är det nog inga större problem att få hästen att utföra samma sak utan bett men att LÄRA hästen att gå i tex öppna och sluta bettlöst tror jag skulle vara svårare. Eftersom jag dock inte har erfarenhet från mer än 1 (utbildad dessutom) häst så får ni ta mina synpunkter med en viss reservation.
Även utifrån säkerhetsaspekten skulle jag inte rida unghästar eller mycket hetsiga hästar bettlöst, se mer om detta nedan.
Första gången jag red bettlös gjorde jag detta på rekommendation av tandläkare Torbjörn Lundström som jag konsulterat pga Décimas tungproblem = hon stack ofta ut tungan då man red.
Torbjörn tyckte att jag kunde prova att rida på hackamore för att låta munnen vila från bett och även om jag var skeptisk till att rida dressyr på ett ”hack” så provade jag.
Jag glömmer aldrig det första ridpasset! Det var fullständigt underbart och jag var helt chockad över hur bra Décima gick utan bett i munnen. Hon tog av förklarliga skäl inte ut tungan en enda gång och lydde min minsta vink trots tämligen avancerade dressyrövningar.
Allt eftersom jag red på hacket blev dock Décima tyngre och tyngre i handen med denna betsling; ett vanligt fenomen efter vad jag förstått på andra ryttare. Jag hade därför från början ett väldigt milt ponnyhack som jag efter ett tag bytte ut till ett långt skarpare dito.
Eftersom Décima var så snäll var det inga problem att varken rida dressyr, hoppa, rida ut eller tömköra på hack men jag skulle tex inte rida ut Archie med det idag. Jag har aldrig fått tillfälle att prova förmågan att STANNA en skenande häst med hjälp av ett hack och det vore inte så trevligt om det visade sig att det är mycket svårt eller rent av omöjligt :=).
Det som jag upplevde som det största problemet med hack var att Décima fick sår på nosryggen. Jag fick flytta hacket upp och ner längst nosryggen för att avlasta den och jag fick också klä in hacket i…..MINK!!!! Så vitt jag vet är Décima den enda häst som haft mink-fodrat huvudlag i vårt stall….en brud i lyxförpackning med andra ord!
Ska man rida bettlöst då man rider dressyr tror jag att man ska variera detta med vanlig träns/ kandarridning så att hästen inte blir så tung i handen. Man måste också försöka att rida hästen så mycket ”på bakbenen” som den förmår för sin ålder och utbildningsståndpunkt så att det inte blir framtung ridning där man måste dra i hacket och då riskera att skada nosryggen.
När jag började rida hörde jag ibland skrönor om hästar som fått nosryggen KNÄCKT av hack-ridning. DET tror jag däremot inte att man behöver oroa sig för, man får nog dra rätt så rejält för att lyckas knäcka en hästs näsa och personligen tror jag att man i så fall lär dra itu tyglarna först :=)!
