I morse behagade gossen äntligen att visa tränaren Birgitta att vi faktiskt kommit en bra bit på vägen i våra skänkelvikningsövningar.
Jag har tränat en hel del på detta på egen hand, både på töm och uppsuttet genom att flytta honom ganska tvärt åt sidan i skritt för att sedan kräva mindre tvärning i trav.
När vi skulle öva på att minska tempot i galopp på volt ganska mycket så blev det första försöket dåligt och Archie både bröt av och försökte bryta av flera gånger. Andra försöket blev JÄTTEBRA med en galopp i ultrarapid varpå Birgitta ropade ”Ja! Liiiite bättre”. Då var jag tvungen att skratta och säga:
”När du säger LIIIITE bättre….då vet jag att det är ungefär så här mycket bättre” och så sträckte jag ut armarna så långt ifrån varandra som det gick :=).
Annars gick väl träningen sådär, varken jättebra eller direkt dåligt, mer med känslan att vi kan mycket bättre.
Galoppombytena, eller rättare sagt FÖRSÖKEN till byten blev ganska dåliga och slarviga men nu tror jag i alla fall att jag vet på vilket sätt jag ska öva, dvs i övergången från en volt till en annan (typ som att man rider på en ått-volt och gör byten när man byter volt).
Det som i alla fall är positivt med våra bytesförsök är att Archie numera förblir lugn även efter några försök.
När jag precis hade kommit hem från Lanzarote i början av december och skulle återuppta ridningen efter en kortare vila för Archies del så blev han helt tokig efter 1-2 försök att byta galopp. Då försökte han förekomma mig genom att studsa omkring, bara byta med fram eller vägra att tex fortsätta galoppera på volten trots att det var det jag ville utan han ville galoppera på spåret osv.
Jag VET ju att ”upprördhet” är en vanlig ”bieffekt” av galoppombytesträning men det var inte desto mindre jobbigt för det och framför allt eftersom man ju aldrig kan VETA när/ om denna upprördhet ska lägga sig, om den någonsin gör det fullt ut.
Jag har en bekant vars förra häst aldrig gick att göra lugna byten på. Hästen var i övrigt den snällaste man kunde önska sig och seg och sävlig dessutom. Men så fort man vände snett igenom i galopp och gjorde ens den minsta ANTYDAN till byteshjälper så körde den upp huvudet i vädret, försökte sticka i full sken och blev allmänt okontaktbar. Mycket märkligt….(och hästen var nästan 20 år då jag försökte sista gången…).
Om denna häst, BEAM, ska jag berätta lite mer i ett ”tillbakblicks-inlägg” längre fram.
