1991 övertog jag och en stallkamrat, Agneta Gustavsson, driften av MCR:s cafeteria.
Jag, som då var singel, hade inga problem med att tillbringa de flesta kvällarna i stallet (det hade jag gjort ändå)och min ditills ur-usla ekonomi fick ett enormt uppsving.
Jag minns att jag och Agneta aktade oss för att berätta för folk hur mycket vi egentligen tjänade eftersom vi var övertygade om att cafeterian i så fall skulle tas ifrån oss (vi betalde ingenting till klubben för att få driva den och all vinst var vår egen).
Vi levde verkligen livets glada dagar i några år och jag kunde plötsligt köpa ny sadel, nya ridstövlar, lösa lånet på min dåvarande hästtransport mm mm utan att behöva fundera. En ny och mycket angenäm upplevelse.
Allt eftersom tiden gick minskade lönsamheten och då klubben efter några år ville ge en annan person chansen att driva cafeterian kändes det som att jag hade gjort mitt inom restaurangbranschen.
