Vicke har fått lite ofrivillig vila i veckan; det blev inte bara en planerad vilodag i torsdags utan 2 oplanerade dagar i helgen då han visade hälta i lördags morse.
Som vanligt när sådant händer mår jag jättedåligt och jag tror att medan vissa hästägare tycker att min reaktion är lite överdriven och förhastad så finns det de som förstår EXAKT.
Hästeriet i allmänhet och Vicke i synnerhet är en så stor del av min identitet att jag inte kan tänka mig ett bra liv utan hästar/ honom och då reagerar jag måhända ”överdrivet” enligt vissa.
Men dels har jag alltid haft lätt för att oroa mig för mina djur och dels fick Vicke efter ett knappt år hos mig en ganska allvarlig hovledsskada vilken en av de veterinärer jag konsulterade inte gav så god prognos för varaktig möjlighet att förbli ohalt.
Så detta har jag alltid i bakhuvudet och försöker också att stävja genom exemplevis skoningen och min maniska noggrannhet med vilka underlag jag rider på (att det är jämnt är prio 1- därav min vurm för harvning).
Men man är ju olika och jag ÖNSKAR verkligen att jag kunde vara lite mer laid back…men tyvärr…
Jag oroar mig också enormt över mina djur! Men jag kan också se att det faktum att de (till skillnad från barn) inte kan prata bidrar mycket till oron.
Det stämmer absolut. Hade Vicke bara kunnat säga tex vad som hände när han fick ont hade det ju underlättat till tusen procent!
Efter att i många år haft hästar helt utan hältor och sjukdomar så har mina år med kolikhäst fått mig att bli väldigt stressad vad det gäller hästens hälsa. Ett missat samtal från ngn i stallet får mig tex helt ur balans, och jag är totalt stensäker på att hästen är nära döden eller står med brutet ben. Minsta lilla med hästen får mig helt på fall, få saker sätter sig i skallen såsom grejer med hästen…
När jag hade min ”kolikhäst” Decima svimmade jag nästan när telefonen ringde kvällstid och jag såg stallets nummer i displayen.