För mig är en snäll uteridningshäst en häst som både ensam och i sällskap med andra går framåt utan tvekan i den gångart och det tempo ryttaren önskar. Hästen ska också lätt kunna förmås att gå fast den tvekar/ ser saker som den tittar till på och den får inte visa minsta tendens till att bocka, stegra, backa, kasta sig åt sidan och dylikt.
Med denna definition menar alltså jag att uppemot 50 % av de hästar som jag känt och känner till INTE är ”snälla” utifrån de frågor jag ställt till deras ägare eller sådant jag själv bevittnat genom åren- en ganska hög siffra men den står jag för.
Det intressanta tycker jag är hur de ”icke-snälla” hästarnas ägare har valt att se på ”problemet” och jag skriver problem inom citationstecken för det är faktiskt inte alltid som ägaren TYCKER att det är ett problem, något som behöver ”åtgärdas”.
Enligt min erfarenhet kan man alltså som ägare välja någon av dessa 3 approacher:
1. Man tycker (som jag) att det ÄR ett problem att hästen inte är så snäll som man önskar vid uteritt och försöker på olika sätt lösa detta. Genom ihärdighet, genom att ta hjälpa av andra, genom att locka och pocka, gå på hästen eller vad man nu hittar på.
2. Man tycker INTE att det är ett problem att hästen tex taktar ganska ofta när man vill skritta, att den inte vill gå på vissa ställen (då låter man helt enkelt bli att rida där), att hästen inte kan gå utan sällskap (man rider då aldrig ensam) att hästen sticker i galoppen (då galopperar man inte ute) osv. Man agerar alltså inte aktivt för att försöka förända hästens beteende utan konstaterar mer lakoniskt att ”så är det” och så är det inte mer med det.
3. Man väljer att aldrig rida ut hästen. Tro det eller ej men jag har stött på ett fåtal hästägare som valt det sistnämnda alternativet och antingen har då hästen inte blivit uteriden på flera år eller så har ägaren engagerat någon annan som vågat rida ut.
Ibland kanske man också får fråga sig om det är värt att ”ta fighten” eller om man hellre ska lägga ner projektet.
Jag hade tex en bekant som främst var dressyrintresserad men som dock också EGENTLIGEN ville småhoppa lite minihinder ”till husbehov”.
Hästen visade sig dock vara fullständigt tokig bara hon styrde emot ens det minsta lilla hinder, den sprang som en vettvilling och det blev dels farligt och dels verkade hästen inte finna det minsta lilla nöje i denna ”träning” utan blev tvärtom otroligt uppstressad trots ganska många tränings-försök.
Där sa jag faktiskt att jag personligen tyckte att ägaren skulle lägga ner ”hopp-projektet”, dels pga skaderisken men också för att hästen ju faktiskt inte var köpt för att hoppas med.
Själv skulle jag ju också kunna strunta i att rida ut Kreon- det hade varit att välja den enklaste vägen så klart men där känner jag att jag inte kan försvara ett ridliv enbart på ridbana och i ridhus även om andra kanske hade kunnat förlika sig med detta.
Man får fråga sig vad det ger att rida ut ensam på en tänkt tävlingshäst i dressyr. Avkoppling och ombyte? Ombyte möjl.vis men att få en spänd och upprörd häst och ryttare? Nej, tack! Då varierar jag hellre mina pass på banan där vi både jobbar främjande. Passar på att rida ut om jag har sällskap för det är enda gången vi båda kan njuta av det avslappnat. Mvh Lina
Jag tycker det helt beror på hur hästens hagmiljö och hagvistelse ser ut. Ju mindre hagar och hagvistelse desto viktigare att rida ut.
Jag rider nästan aldrig ut, jag tycker det är tråkigt och Misty är hemsk att rida ut på. Dessutom finns här inga roliga ridvägar.
Jag varierar arbetet på ridbanan, paddocken och en lång markväg för intervallträning. Genom det får jag också varierat underlag.
Visst är det nyttigt och roligt för hästen att ridas ut, men jag tycker att det är viktigare med stora hagar och lång kvalitetsutevistelse med andra hästar. Går inte detta att uppfylla då förstår jag att man förlänger ridpass och rider ut oftare.
Jag rider inte min häst för hennes skull, jag rider för att jag tycker att det är roligt. Jag tycker det är så mycket viktigare att få till kvaliteten på de 22-23 timmar de inte blir ridna. Vad man gör den där dagliga motionstimmen tror jag att hästen skiter i.
Allt detta har jag funderat mycket över i mina våndor över att inte våga rida ut, jag har kommit fram till att hästen är lika glad om jag skiter i det:)
Jag säger exakt detsamma. Om jag ska rida ut ska jag se ett syfte i det. T ex red jag ut 5 dagar per vecka under flera månader på ena hästen när han plötsligt var mkt trist och ovillig i dressyrarbetet förra hösten. Jag cantrade och red dressyrarbetet ute på våra eminenta ridvägar, och hade en klar uppbyggnadsplan.
Jag vill att hästarna ska gå på olika underlag och som tur var har vi en bra bana som också är ganska stor.
Jag har medryttare som rider ut en gång i veckan per häst men som nu när ena tjejen varit borta i några veckor så har den hästen inte galopperat eller travat i skogen, bara skrittat och gjort varierande arbete i övrigt i form av tömkörning (ute), hoppning etc.
Mina hästar går i hagen mellan 8 och 8. Inga stora hagar men de rör sig en del.
De allra flesta hästar går ju att ”vänjas” vid att ridas ut. Den ”olydnad” eller ”icke snällhet” som finns vid uteridning är ju snarare ett bevis på att lydaden och förtroenden inte finns mellan häst och ryttare. Tror många gånger att ryttare luras att tro att deras häst är välriden och lyhörd, men vid minsta förändring ( läs uteritt) fungerar det inte. Många ryttare är helt enkelt rädda för att rida ut sin häst, vilket gör att hästen också blir rädd. Tydligt bevis på detta är att hästen inte alls reagerar när ryttaren leder den ute istället.
Lina, Ann och Minstral:
Mitt ”uteridnings-strategi” baseras på följande:
Jag har valt att försöka vänja Kreon vid att bli uteriden ensam av flera olika anledningar:Om jag hade valt att aldrig rida ut/ vänta på lämpligt sällskap så hade jag varit förpassad till ridhuset året runt, en gräsbana precis utanför ridhuset kanske 3 månader om året (det odlas ensilage på den- därav begränsad användning) och en grusbana kanske 9-10 månader om året. Grusbanans underlag varierar dock från ypperligt till dåligt beroende på väder och nederbörd så i realiteten handlar det INTE om regelbundet användande större delen av året.
Personligen tror jag inte på att ständigt rida på samma underlag och det hade det ju blivit flera månader i sträck vintertid, dessutom anser jag att det är bra med lite asfalt-träning.
Vad som också är bra/ nyttigt är att hästen får lära sig att gå på ”icke-tillrättalagda underlag”- minns första gångerna vi red ut några hästar som alltid varit ridhusridna i skogen. De höll på att slå ihjäl sig- snubblade och snavade hela tiden och var väl inte vana att lyfta på fötterna på det vis som krävs utomhus mer än i ett ridhus.
Vad gäller ridsällskap så skulle jag invänta detta med någon som har en SNÄLL häst skulle jag antingen få slå knut på mig själv eller få vänta ibland väldigt många dagar innan sådant infann sig- så ser det nämligen ut på vår anläggning.
Jag vägrar att rida i mörker (med eller utan sällskap), jag har ett heltidsarbete och mina stallkamrater rider oftast på helt andra tider än jag och/ eller har inte snälla hästar.
Att ständigt utsätta en häst för att bli ”spänd och upprörd” (Linas citat) tycker jag inte är lämpligt, nej.
Men att under en övergångsperiod FÖRSÖKA minska/ ta bort denna spänning och upprördhet ser jag inte som något fel.
Att KUNNA rida ut sin häst ensam ser jag dessutom som något mycket positivt om det går- jag tror att man har igen det i andra sammanhang också och därför kommer i alla fall jag att fortsätta att rida ut ensam- så länge det går åt rätt håll så att säga (och det tycker jag absolut att det gör) och inte blir värre/ farligt.
Ska kanske tillägga att jag inte uppfattar just Kreon som konstant spänd/upprörd vid uteritt- det finns ställen där han blir det men det går väldigt snabbt över och i övrigt går han avspänt med öronen framåt.
Att jag kunnat rida ut i regn och blåst tycker jag också är bra träning inför utomhustävlande så vida jag inte ska välja att stryka mig från tävlingar så fort vädret blir kasst.
Vad gäller din ”uteridning” Ann framgår det inte riktigt att du måste ”rida ut” mer eller mindre DAGLIGEN då du har ca 15 minuters skrittväg genom en skog till ridhuset vilket innebär att dina hästar ÄNDÅ rids utomhus (om än i skritt) väldigt ofta, kanske väldigt mycket oftare än vad en del hästar blir uteridna som har ridhus på sin anläggning.
Maria:
Jag instämmer till 100 % och just eftersom JAG inte vill ha det på detta viset så försöker jag aktivt att arbeta med problemet.
Har ju haft hästar som har kunnat gå ”genom eld och vatten” och det har varit såååå roligt och bra så det vill jag GÄRNA ha igen.
Tänk att bara kunna lasta sin häst och åka till främmande platser för härliga uteritter i skogen tex- Soya, Archie och jag uppskattade detta jättemycket och jag saknar det.
Rider ut flera dagar i veckan, oftast med inställningen att träna. Ibland dressyrsadel för krumelurer längs vägen, och ibland hoppsadel för klättring och vilda galopper. Detta gör jag för att JAG tycker det är kul att utforska nya vägar, klättra och kliva rakt ut i skogen, och kapplöpa med döttrarna. Så uteritt är ett naturligt inslag i mitt hästliv.
Själv är jag EGENTLIGEN ingen ”uteridningsmänniska”- har alltid älskat att rida dressyr i ridhuset så för MIN del hade uteridningarna kunnat kvitta men jag tror ändå att det ger så bra variation (klättring, intervallträning osv) att jag alltid har ridit ut.
Och som jag skrev i en kommentar ovan så HAR det varit roligt även för mig att kunna ta hästen och köra iväg och rida ut med någon kompis eller åka till skogen med hund OCH häst osv.
Valfriheten blir helt enkelt större med en häst som går att rida ut men sedan har jag full förståelse för de som inte vågar. Är man rädd är det dumt att utsätta sig för risker- det är ingen form av ridning värt.
Håller med Maria Olsson. Det som jag tycker är en tråkig inställning är att många verkar betrakta uteridningen som ett ”nödvändigt ont” Har också svårt att förstå att man inte klarar av sin häst i olika situationer. Nu menar jag givetvis inte extrema situationer men en vanligt uteritt bör de allra flesta hästar klara av. Men problemet ligger oftast inte hos hästen utan ryttaren. Det verkar finnas en hel uppsjö av rädda människor som väljer att hålla sig till paddock och ridhus. Ridningen ute i naturen ska givetvis inte skilja sig åt mot övrig ridning. Hästen ska lyssna på ryttaren. Men alltför många ryttare väljer att skylla på sin häst istället för att aktivt ta tag i problemet.
Sen tycker jag att ridingen i skogen har uppenbara fördelar. Klättring bygger muskler på ett annat sätt och oftast får man en härlig framåtbjudning i hästen.
Själv kan jag inte tycka att variation är att rida i paddocken istället för ridhuset. Variation för mig är: ridhus, paddock, uteritt, hoppning och tömkörning.
Tack för ordet
Lena
Jag håller med dig Lena.
Visst KAN man variera arbetet i ridhus/ utebana OERHÖRT men….min erfarenhet är att ”gemene man” sällan gör det.
Dels kan detta bero på att ryttaren saknar kunskaper/ intresse i hur man tömkör, hoppar, löshoppar, gymnastikhoppar, rider över bommar/cavalettis eller hur man nu väljer att variera dressyrarbetet men det kan också bero på att hästen inte KAN så mycket att det går att variera arbetet särskilt mycket. Det säger ju nästan sig självt att ju högre utbildad hästen är desto fler rörelser och variationer på dessa kan man göra men hur många har sådana hästar? Slutligen menar i alla fall jag att en hel del ryttare saknar fantasi eller förmåga att på egen hand variera sig utan sitter mest och rider ”runt-runt”.
Jag har ju skrivit ganska mycket om det som jag upplever som problem med att rida ut Kreon- att han kan frysa fast framför allt och vägra att gå- men inser efter att ha pratat med andra, jämfört osv att han egentligen är en ”mild bris” jämfört med många andra hästar.
Att JAG tycker att Kreon är så ”besvärlig” beror nog mycket på att jag är så fullständigt ovan vid att hästar gör något annat än går som MASKINER även utomhus och det är min förhoppning att även Kreon kommer att komma dithän.
Birgitta, Kreon kommer absolut bli samma 'maskin' som dina andra handvaskor, helt klart. Du har ju gatt fran att helst inte rida ut for inte sa lange sedan till att klaga ibland hur han fryser fast – och som du sager, den milda brisen ar ju inte speciellt laskig. Det vore val annat om han exploderade, hysteriskt backade eller nat annat obehagligt. Jag har haft det stora nojet (ahem!) att rida mer an en hast som 'fros fast' ute och det tar inte speciellt lang tid att losa det problemet – bara man motstar frestelsen att sitta av och leda hasten forbi vad-det-nu-ar (eller piska upp den, s.a.s., for da bekraftar man ju hur livsfarligt det ar ute!).
Haller for ovrigt med om att det later trist och olampligt att enbart harva runt i krumelurer, finns det verkligen folk som gor det?! Fast nar jag tanker efter, sa finns det val det… tycker problemet ar att folk skaffar sig hastar som de inte riktigt pallar med och sedan inte tar professionell hjalp att losa problemet utan bara fokuserar traningen pa mera krumelurer. Kanske borde 'radda agare' ta en lektion med nagon som kunde hjalpa dem med uteridning!?
Halloj :). Kom på att det var ett tag sedan jag kommenterade din blogg så tänkte passa på nu ;). Jag själv älskar att rida ut, kan inte tänka mig nått tråkigare än att rida i ett ridhus/paddok 7 dagar i veckan. Det bästa med att rida ut är att hästen (oftast) har en naturlig frammåt bjudning så när jag ska träna olika saker så börjar jag alltid ute innan jag gör det i ridhuset. Sen märker jag att min häst blir otroligt musklad (genom klättring, intervall m.m) och min föredetta väldigt snubbliga häst är nu bergssäker på fötterna och går fram överallt :). Sen håller hästarna längre då man inte sliter ut de på samma underlag utan varierar :). Nu har jag en underbar häst att rida ut på (något pigg , men det är hon alltid 😉 ). När jag red en ”grön” häst för några år sedan som var galen ute så började jag rida ett rejält pass i ridhuset och sen rida ut en sväng, allt eftersom minskade jag ridandet i ridhuset och ökade uteridandet och till sist var hon guda snäll att rida ut på :). Hälsa Soya från mig och Searching 🙂
Jo, så är det Birgitta. Jag har 10 minuter till och från ridhus. Därtill tar jag inte helt sällan en extra sväng på hemvägen. Men oftast då så skrittar jag eller travar lugnt.
Jag är feg och även fast mina hästar är JÄTTESNÄLLA så blir jag osäker om de blir lite uppspelta på det där ute-på-en-äng-viset :-).
De där lugna skritt och trav-vändorna ser jag knappt som uteridning utan bara »på väg hem«, därav mitt inlägg ovan.
Förr i världen gillade jag att se hur snabbt mina hästar KUNDe galoppera över t ex en äng…
Corre: kul att höra ifrån dig och jag ska hälsa till Soya.
Ska försöka komma till MCR lite oftare nu för att träna med Kreon- hoppas vi ses!
Fast rida ut är för mig just att rida en bra bit från hemmet. Jag skrittar ju ofta fram på markväg, och hela hösten rider jag på stubbåkrar.
Ska jag få till någon inspirerande uteridning får jag köra iväg, att rida på stenhårda grusvägar dag ut och dag in är ju inte så givande.
Men jag tycker inte att det är kul att rida ut, även om jag gör det ibland.
Jag kan inte relatera till ditt problem tyvärr, då samtliga mina hästar har varit (är) helcoola i skogen. Därför inte heller komma med goda råd, men skriver ändå…
Det JAG känner är att JAG är – och alltid har varit – lugnet själv när jag rider ut, för att jag njuter så av det på alla sätt. Visst uppstår situationer, men jag låter mig inte påverkas. Det är som om min ro liksom sprider sig till hästen (lite FÖR filosofiskt?). Eller OM de fjompar sig, får de en klatch med mitt obligatoriska mega-korta hoppspö. De är inte vana vid spö och reagerar fint på mina ”maningar”.
Med mina hästar har jag dessutom under invänjningen (innan själva arbetet uppsuttet börjat) promenerat med vid hand ute på olika ställen.
Jag sitter heller aldrig av om de blir skrämda av något (kommer ju heller inte upp utan nåt att stå på pga mitt knä!) utan enträgen vinner = jag.
Ett omvänt problem jag har är att det är synnerligen vidrigt att rida Prima i skogen om det är mer än 3 hästar. Då flippar hon totalt och tror att det är race. 1,5-timme i sadeln på sidvärts galopperande häst är inte vad jag kallar njutning. Calvin rules!
I alla fall, nån dressyrmästarinna blir jag aldrig, men skogsridning behärskar jag till fullo ;o) ta i trä!
Måste bara tillägga att jag alltid rider ute alltså på ett stort öppet gräsfält över en 70-väg och mellan två hagar. Där rider jag året runt, i storm och ösregn, sist jag red ringvältade maken gräset samtidigt som jag red, inga problem där inte.
Problemet när jag rider ut är att Misty bara kan få för sig att kasta sig rätt ner i ett dike eller något annat skoj. Eftersom jag alltid rider ute på fält ser jag inte det som lika viktigt att få till uteridningen som om jag suttit i ett ridhus eller inhägnad paddock. Jag har paddock och rider där ibland men gillar att rida på gräs.
Ureridning för mig är viktig. Både hästen och jag behöver den mentala avspänningen. Som man hoppas att det ska bli,men ibland blir det inte så. Man kan komma in i dåligt flyt, hästen eller jag är spända.
Om jag märker att vi börjar få problem så försöker jag hitta sällskap att rida ut med, annars är det lätt att det blir ännu större problem. Det gäller att bryta det spända beteendet så snabbt som möjligt, och jag är alldeles för feg för att ta duster nu för tiden.
Eller ´´hyra´´ in en modig ryttare.
Hej detta är en intressant tråd. Jag inser att jag är litet sen in i diskussionen (ett år eller så?), men just uteridning är något jag funderar mycket över just nu. Jag har en unghäst, blir 5 år nu, stor och gänglig. Han är en riktig olycksfågel och pga konvalescentperioder och att han vuxit mkt och sent så är han inte så väl framme i utbildningen som jag skulle önska. Jag har haft honom i ett år ungefär, och det är inte min första unghäst. Jag har flera hästar som jag köpt unga och sedan utbildat till att bli bra tävlingshästar (främst dressyr). Utbildningen har alltid börjat med mycket skogsridning och de har alla fungerat väl i olika miljöer, vissa bättre än andra förstås. Alla har dock gått att rida i princip överallt.
Den här hästen är något helt annat. Pigg i huvudet men litet bekväm när det blir arbete av och skulle behöva stärkas mkt och hitta bättre bjudning. Jag inser att ridning i skog och mark skulle vara väldigt bra för honom, men det fungerar dåligt och han är riktigt jobbig ute. Han spänner sig, står emot, bråkar och tjafsar och kan även bocka och resa sig. Även om jag försöker hålla mig lugn och bara tänka framåt så känns det inte som att det fungerar, han blir ”tom” i handen, hög i formen och med den dåliga kontakten känns det både osäkert och fruktlöst – som att ridturen inte ger något, varken fysiskt eller psykiskt. Detta är alltså i skritt och med sällskap och det är förstås med lugna hästar. Han går lätt att rida i en låg och rund form i ridhuset och är lättare att hantera från marken, så jag försöker döva mitt dåliga samvete vad gäller den mycket sparsamma uteridningen med att vara ute och promenera med honom ganska mycket och han är vid det här laget ganska ”obrydd” om omgivningen, även om han förstås är pigg och vaken. Jag känner mig ändå rätt misslyckad och är inte alls nöjd med situationen. Jag tänker att vi kanske kommer in i någon form av god cirkel när han blir mer ridbar och mognar litet mer i huvudet, och att jag kanske ska vänta in detta, men jag kanske tänker fel? Skulle vara intressant att få ta del av andras tankar om detta. 🙂