Oj vad varm om hjärtat jag blev häromdagen.
När jag kom in i vårt pyttestall och närmade mig Kreons box möttes jag av en GNÄGGNING, den första någonsin!
Visst har spindel-Muppen gnäggat även tidigare men på ett sådant sätt att det inte räknas tycker jag :))), tex om det har ösregnat när han har stått i hagen och jag kommit för att ta in en dyngsur häst som VERKLIGEN har velat gå in eller när jag kommer med morgonhavren.
Denna gnäggning verkade mer komma från hjärtat och utan ”baktankar” så att säga och då slog det mig att det var flera år sedan jag möttes av detta välljud.
Archie, hur tillgiven jag än tyckte att han var gnäggade ALDRIG och då ägde jag ändå honom i lite drygt 5 år.
De 2 hästarna innan honom var däremot hans raka motsatser:
Bara Décima SÅG mig utstrålade hon en sådan lycka om jag ska förmänskliga henne- jag har faktiskt aldrig känt mig så älskad/ dyrkad av en häst som av henne.
Visst tyckte hon om ALLA människor (sina artfränder kunde hon både ha och mista, helst mista om man ska vara ärlig) men med mig var det verkligen något speciellt.
Det var som om allt annat upphörde att existera när jag var i hennes närhet- väldigt smickrande för mitt ego måste jag tillstå :))).
Även Heron tyckte om att höra ”his masters voice”, varje dag ”gnägg-skrek” han i högan sky när jag kom.
Det kunde till och med räcka att han bara HÖRDE min röst i andra delen av ridskolans MYCKET stora stall så skrek han efter mig och jag fick ibland viska med folk just för att han inte skulle höra mig och börja gapa.
Tack och lov gjorde han detta bara första gången han såg mig varje dag- sedan var han tyst vilket nog var skönt för allas våra öron.
Vi får väl se i vilken riktning Muppe utvecklar sig- jag ser inget självändamål i om/ att han gnäggar eller ej, Archie gjorde det som sagt aldrig och jag kände mig inte mindre omtyckt av honom för det.
Att stå och locka och pocka med godis som jag sett vissa göra för att försöka locka fram en gnäggning skulle aldrig falla mig in- det skulle inte kännas ärligt menat utan bara som någon form av inlärning och det är jag inte alls ute efter.
Men visst är det trevligt att mötas av en glädjegnäggning…det ska inte förnekas!
Helt OT detta inlägg – men hur gick det med kandaret?
Visst är det jättemysigt med välkomstgnägg? 🙂 Limpan gnäggade ofta när vi kom under de sista åren vi hade henne, riktigt dovt sådär ”huhuhhuuhuu” liksom. Man blir helt varm i själen ju..
Anna-Kajsa:
Det gick jättebra och blev mycket snyggt. Skulle nog kunna köra en repris om ett tag eftersom lädret fortfarande är lite styvt men absolut mycket bättre.
Men jag förstår vad du råkade ut för- ditt läder var förmodligen ”för fint” och sög upp oljan för bra eller vad man ska säga.
Jag gjorde samma misstag med ett par tyglar en gång- det tog en evighet innan de slutade halka omkring i händerna.
Helena: instämmer!