Jag känner helt naturligt både personer som har barn i alla möjliga åldrar och de som av olika anledningar är barnfria, som jag själv.
Och jag har flera gånger slagits av hur det i alla fall för mig är svårt att samtala avslappnat med personer som har sina mindre (säg…under 5 år) barn med sig när vi träffas.
Våra samtal blir ständigt avbrutna och jag har ofta känslan av att föräldern har sitt fokus mer på barnet än på mig/ det jag säger/ vårt samtal och det känns tråkigt.
Jag fattar absolut att det ”måste” vara så och att man som förälder inte kan sitta och chilla när det medföljande barnet pockar på uppmärksamhet av olika anledningar men då kanske även föräldern får förstå om man undviker/ avstår från dylikt umgänge?
Jag menar verkligen inte att man ska sluta umgås med de som har småbarn bara för att man själv har valt bort att reproducera sig men i mitt fall finns det trevligare aktiviteter att ägna sig åt med mammor/ pappor och barn än att hoppas på att kunna prata och/ eller äta/ fika i lugn och ro.
Det finns mycket annat man kan göra tillsammans där fokus inte är lika mycket på att samtala för just när man pratar med varandra vill jag inte sitta och fundera över om personen mitt emot mig överhuvudtaget hör vad jag säger eller om fokus är någon helt annanstans (läs: på barnet).
Känner ni igen er eller tänker ni att jag är värsta surmuppen och en barnhatare (det sistnämnda märkligt nog en förekommande uppfattning om folk som valt att inte skaffa barn).
Jag håller med, det blir svårt och inte jätteroligt. Bättre att träffas kortare tid utan barnen. Förstår att barnfamiljer gärna umgås med varandra, det blir så mkt enklare.
Jag förstår precis vad du menar och tycker inte att du är oresonlig. Jag är nästan den enda av mina vänner som inte har barn och visst är det enorm skillnad när man kan umgås utan att barnen är med.
Själv tycker jag dock att det oftast är ganska roligt att umgås med barn, men det är olika från familj till familj. Barn som är lite surmulna av sig och/eller föräldrar som är överdrivet ängsliga och hyperfokuserar på barnen är ju mindre skoj än glada barn och avslappnade föräldrar.
Den aktiviteten som jag gärna undviker när yngre barn är inblandade är middag, det blir mest kaos tycker jag med barn som krånglar och föräldrar som måste serva. Sedan om det är flera familjer och man är den enda utan barn så kan det ju bli väldigt mycket prat OM barnen som man inte riktigt har så mycket utbyte av.
När det bara är mina vänner så upplever jag inte att de gör någon stor sak av att mitt liv ser ganska annorlunda ut men med familjer som man inte känner så väl upplever jag också att en del, särskilt andra kvinnor, kan vara väldigt ohyfsade med sina frågor/åsikter om varför jag inte är ”normal”. Då kan det nästan vara roligare att prata med deras barn än med de vuxna haha.
Ja det är skönt att numera vara så pass gammal att man slipper försvara sitt val att inte skaffa barn.
Det var för +25 år sedan lite provocerande för vissa.
Angående ”barnprat” tycker jag det hör till allmän hyfs att undvika samtalsämnen som man märker är ointressanta för omgivningen. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag ”aldrig” pratar om mina hästar/ ridning med icke-hästfolk annat än på direkta frågor. Och då svarar jag kortfattat.
Anna
Är det inte Du som bor i Frankrike??
Jag är i Birgittas ålder, har tidigare haft hästar och alltid rest oerhört mycket i Frankrike. Älskar landet, maten, miljön – JA allt !!
Efter mängder av måltider mm i Frankrike har jag alltid reagerat på vilken skillnad det
är på hur franska familjer med barn fungerar på restauranger.
Franska barn uppför sig, äter hyfsat själv och framförallt skriker inte eller springer runt och skriker.
Vet inte hur länge Du bott i Frankrike respektive hur ofta Du vistas i barnmiljö i Sverige men det är enorm skillnad.
Detta är bara min
Personliga uppfattning.
Tycker det skulle vara jätteintressant att höra vad Du tycker och isåfall varför?
Mvh Eva
Ja jag bor i Frankrike, det stämmer. Jag umgås inte med så många barnfamiljer här men generellt så är det ju ett samhälle med tydligare ramar för uppförande. Man säger ”goddag” och ”godkväll” och ”frun/herrn”. Man niar varandra om man inte känner varandra så väl och så vidare. Jag har också för mig att undersökningar visar att tiden franska familjer ägnar åt att äta tillsammans varje dag är längre än i norra Europa, så barnen är kanske mer vana vid måltider som tar tid och att alla äter tillsammans?
Tänker att det i många fall kanske bara går/hinns med att träffas MED barnen..så att det blir att träffas med dem eller inte träffas alls. Tråkigt om det blir så att man till slut delar upp sig så man bara träffar andra föräldrar eller icke-föräldrar. Jag som blev förälder sent och har ett barn som verkligen inte kunnat sitta still och ”uppföra sig” har verkligen lidit mig igenom liknande träffar där jag kastats mellan känslor att jag skäms för barnets uppförande och irritation då jag märker att icke-föräldern inte alls har förståelse för hur det kan vara att ha barn. Det finns och har funnits människor jag undviker att t ex hälsa på eller umgås med. Lite tycker jag att du kanske får acceptera att det är så ”paketet” ser ut nu, med din småbarnsvän. Stå ut med avbrott och tänk att barnen växer upp och det blir lättare att prata när ungen hellre sätter sig i ett hörn med telefon och hörlurar….
Eller så väljer man en lämpligare aktivitet än en som mest involverar att man mest pratar. Tex åker till stranden tillsammans och dylikt.
Det är en bra möjlighet att göra sånt som en vuxen utan barn inte gör. Olika lekar och aktiviteter som kolmården, tivoli, osv. Det blir roligare för alla, så håller med dig
Jag växte upp med en barnlös moster som hade en lysande advokatkarriär men som också gjorde MASSOR med mig och min bror på våra sommarlov. Främst tror jag ärligt talat att hon avgudade oss ❤️ men aktiviteterna vi gjorde tyckte hon nog själv också var väldigt roliga (hon hade stort barnasinne).
Jag som älskar aktiviteter som barn brukar uppskatta (djurparker, nöjesparker, klappa djur, stranden osv) tänker ofta att det är ju synd att man inte kunde få låna några barn av någon ibland att ta med sig haha. Förra året hälsade faktiskt en kompis på med sin dotter (mitt gudbarn) och vi turistade i Paris allihopa, det var så roligt.
Exakt. Kunde inte sagt det bättre själv. Känns konstigt om man inte ska kunna umgås med vänner i olika skeden i livet.
Ja, det kan onekligen vara kämpigt att ha samvaro med småbarnsföräldrar, och jag fattar verkligen att DE å andra sidan väljer att umgås med andra föräldrar med barn i samma ålder så att ungarna ”roar sig ihop”. Som tur var är det ganska kort tid de oavbrutet låter »Pappapappapappapappa!« Helt ärligt misstänker jag att föräldrarna lider lika mycket som vi övriga.
Som tur var finns det barnvakter och ska man fika eller äta middag ihop har i alla fall mina vänner ofta valt att få lite fritid och komma själva. Fast nu är alla barnen så stora så att »Pappapappapappapappa!« var över för många år sen. 🙂 .
Jag har barn (nu vuxen) men håller med. Umgicks typ aldrig med andra småbarnsföräldrar när min dotter var liten för jag kunde inte förstå att barnen skulle ta så mycket plats.
Känner igen väldigt mycket Du beskriver Birgitta. Har själv heller inte barn.
Idag är jag såpass gammal så folk åtminstone inte längre frågar om jag inte ska skaffa barn. Och av samma anledning så har mina vänner inga småbarn längre.
Jag har inget emot barn däremot tycker jag att på den tiden vi umgicks med personer i en ålder där de flesta hade små barn att det var oerhört jobbigt.
Bjöd man folk på middag så tog de oombedda med sina barn som stökade hela tiden och med tv/film på hög volym i bakgrunden kunde vi vuxna inte prata.
Slutade med att jag var väldigt tydlig med – nästa gång- att vi bjöd de vuxna på middag. Och att det var barnvakt som gällde.
Alternativt middagar hos vänner där alla par utom vi diskuterade dagisregler och hur många frukter barnen skulle ha med sig/vecka etc.
De borta kvällarna gick vi alltid hem tidigt.
När jag växte upp var det inte tal om att barn skulle med bort med föräldrarna om det inte var något planerat med flera familjer och respektive barn.
Trots att vi inte fick egna barn har jag/vi däremot haft nöjet att istället för egna barn fått ha mina syskonbarn här oerhört ofta på långhelger/ lov etc. Eftersom jag kunde jobba hemifrån blev jag ofta barnvakt.
Dessutom firat många helger ihop och rest enormt mycket utomlands ihop men dels var pojkarna släkt och vi gjorde medvetet saker som passade alla inblandade. Framförallt barnen. Alltifrån åka till tivoli i Köpenhamn till roadtrip
i Florida/Key west.
Så att jag fått ha tillgång till mina nu vuxna syskonbarn
under deras uppväxt har varit underbart.
Men att stå ut med andras jobbiga ungar är något helt annat.
Där har jag verkligen noll tålamod.
Förstår därför verkligen Dig.
Men visst har även jag fått veta att jag nog ’ogillar’ barn för att andras barn inte är välkomna att komma hit och
stöka i vår pool.
Din barnlösa moster (dessutom jurist som jag) påminner om mig själv för jag har verkligen älskat att ha mina syskonbarn här och verkligen skämma bort dem på alla sätt och vis. Och det kan man ju orka med eftersom man sen får lämna tillbaka dem till föräldrarna.