Bilden ovan försöker jag trösta mig med efter ca 3 långa och framför allt ovissa månader med Frenchie.
Även om det finns sådant så är det ytterst få saker i livet, och för mig inte ens en häst, som är lika jobbiga/ smärtsamma efter x tid- oavsett utgång.
Jag ser ibland hur en del människor har fastnat i större eller mindre sorg/ trauma efter whatever, ibland så till den grad att det blivit deras identitet.
Och även om vi människor utan tvekan har olika sätt att hantera våra känslor så kan jag tycka synd om dessa ”fastnare” för deras liv blir ibland rätt så begränsat och det finns många gånger hjälp att få.
Jag håller med !! Ibland får jag känslan av att folk tycker jag är konstig som gått vidare efter Cs död.
Ja man sörjer olika och det måste man så klart respektera men jag tror som jag skrev att det ändå hade funnits bra hjälp för en del om de bara var medvetna om hur deras liv kunde ändras till det bättre med denna hjälp.
Jag är en sådan person som lätt fastnar och har jättesvårt att gå vidare. Medvetenhet om det är ett bra första steg. Sen får man jobba med det och precis som du skriver ta hjälp om det behövs.