Då och då ser jag inlägg på nätet som nästan ordagrant hade kunnat vara skrivna av mig.
Här ett sådant:
”Efter att ha överhört konversationer mellan personal och. kunder i foderbutiken om alla tjusiga påsar med olika namn och användningsområden såsom ”Competition” och ”Avel” och ”Slow carb” och allt vad de hittar på. Så kände jag att det här är ju ett konversationsämne. För när man kollar på ingredienslistan på varenda påse så är där precis samma sak i alla, och samma saker som man gav hästarna på 80-talet: Havre, kli, betfor och ”grönmassa” dvs hö. Men man betalar 4 gånger mer. Alla dessa foderpåsar oavsett hur de ser ut, hur dyra de är, och hur engelska namn de än har, gör ju bara dessa saker: Höjer energi och proteinhalten i foderstaten. (Ibland höjer och sänker kalcium eller fosforhalten). Visst, långsam energi kan man vilja ha, då kan man ge olja. Att havre skulle ge heta hästar och därmed vara en USP, är ju inte vetenskapligt bevisat.
Förmodligen vet de flesta här detta redan, men uppenbarligen finns det ju en stor marknad för detta (även jag föll för musli-trenden, det såg ju mycket godare ut än havrekross med sån där brun äcklig betforsörja). Men det kanske är så att folk inte vågar fodra som på 80-talet pga att blir man shamead i stallet då, är ju prylhets överallt numer?
Folk får såklart göra som de vill, men jag känner att i tider av besparingar och åtstramning så är det bra att veta vad man betalar extra för: Tjusiga förpackningar (men de är väldigt fina)!”
Ni som läst bloggen länge vet att jag har tjatat om detta i hur många år som helst!
Folk klagar på att det är dyrt att ha häst men handlar kraftfoder helt utan eftertanke känns det som och enbart utifrån vad den färgglada påsen lovar.
Att många hästar inte ens behöver kraftfoder och att de hade mått hundra gånger bättre av något kilo extra stråfoder är också en självklarhet som ofta missas.
Jag stod ett tag i ett stall där stallägaren var återförsäljare för ett snordyrt foder och det var ingen måtta på de olika sorterna som skulle vara världsbäst för seniorhästar, fånghästar, smala och tjocka, heta och lata och jag vet inte allt.
Min häst var typ den enda som tävlade på MSV nivå och den som enbart åt havre köpt av en lokal bonde för 2:-/ kilot.
Övriga hästar i stallet var hobbyhästar som åt stallägarens dyra foder som på den tiden kostade långt över 10:-/ kilot.
Det mest komiska var när hon lurade på en hästägare elektrolyter till sin +20 år gamla häst som knappt reds! Den kvinnans häst (snarare tjock än normalviktig) åt så många olika foder och tillskott att kostnaden för dessa översteg vad hösilage kostade men stallägaren fick ju fin bonus på köpet gudbevars!
Var som att läsa mina egna tankar precis.
Kunde inte sagt det bättre själv. Plus att väldigt många hästar inte ens behöver något kraftfoder alls. Ett bra hö + en dl uppblött mash att blanda ner mineralfodret i .
Värt att fundera på är också om det är ett svenskt eller utländskt foder. Ska fodret skickas till Sverige så läggs det ju på priset men innehållet är troligen snarlikt förutom att mineralinnehållet inte är anpassat för svenska jordar. Vilket gör att man kan få komplettera med ytterligare tillskott.
Undrar hur många som tänker på DET?!?!
Väldigt mycket marknadsföring går ut på att ge oss stress/ångest och sedan sälja ”lösningen”. Hudkräm eller hästmat, det är samma princip. Och det verkar inte spela någon roll hur mycket vetenskapliga belägg det än finns för att vanlig fuktkräm/havre och lite betfor funkar minst lika bra. Sedan tillkommer ju dessutom som du säger den massiva sociala pressen att göra det som ger mest status, det vill säga mata sin häst med den dyraste och trendigaste maten…