Visst är det här med ridning mest som den nedersta ”trasselsudden”?
Det tycker jag i alla fall och om man har några former av mål med sin ridning annat än att tex äga sig åt enbart typ ”skogsriding”.
Och även om det kan upplevas som en tjusning/ utmaning så önskar jag att det vore betydligt enklare än vad det är för mig. Liiite mer ”rakt spår” he he.
Jag minns att jag hade en stallkamrat för tusen år sedan som hade en jättefin häst som gick 130-hoppning och var placerad jämt.
Efter bokstavligen hundratals placeringar sålde hen hästen med motiveringen att det inte kändes utmanande med denna häst längre.
Jag kunde inte alls förstå det varken då eller nu: för mig hade det varit underbart med denna formen av “smooth sailing”.
Ödets ironi var att hen köpte en unghäst efter att ha sålt sin fina hoppmaskin och efter bara en kort tid av framgångar blev det bara hur mycket skit med denna häst som helst. Både prestationsmässigt och skademässigt och det höll på i flera år och blev aldrig bra.
Absolut är det krångligt och snårigt att utvecklas tillsammans med sin häst.
Detta gäller för övrigt väldigt mycket annat i livet också, så väl i relationer som att lära sig nya förmågor.
En del av charmen, men stundtals väldigt frustrerande.
Jag tycker generellt att hästmänniskor idealiserar krångliga hästar. Väldigt ofta beskrivs särskilt hopphästar på elitnivå som ”svåra” och ”speciella” och det är tydligt att man skall vara full av beundran för ryttarna som förstås då är alldeles särskilt skickliga. Om hästen dessutom är superknepig i all hantering ja då är det en extra bonus. Det är väldigt mycket ”Svarta Hingsten”-romantiserande över det hela. En välutbildad, välriden, välhanterad och bussig häst är ”tråkig” och ger ingen särskild status till ryttaren trots att det är just tack vare en duktig ryttare som hästen är så välriden…
Påminner mig om när någon kommenterade efter att jag hade köpt Décima, 3 år efter att ha ägt Heron (köpt som 4-åring)att jag hade haft TUR…..IGEN!?!?
Tur!?!? Jag la ner massor av jobb på båda hästarna som förvisso köptes snälla och begåvade men inte fan gick de som de gick av sig själva…..
För övrigt har jag alltid varit stolt när andra kunnat rida mina hästar lätt och tyckt att de har varit fina.
En ”svår” häst är i olika grad ett misslyckande och inget att varken tycka är coolt eller önska sig.
Men precis, det är ju ett gediget jobb bakom varje välhanterad, välriden häst.
Varje häst och varje dag är ett eget litet trasselsudd.