Så här inleddes min morgon; 50 minuters skritt i skogen.
Min set-up är numera vad gäller Frenchie max 2 dagars dressyrjobb på bana följt av antingen en dags skritt i skogen eller en vilodag och så rullar det på och fungerar utmärkt ridmässigt. Håller han sig bara lugn i hagen så kan jag inte göra mer för att ändå nyttja honom för hans ursprungsändamål så att säga och då jag inte är intresserad av en ren skogsmullehäst.
Idag var jag lite stolt över mina djur som inte vinklade ett öra när säkert 10 dovhjortar studsade in från ett fält och över vägen vi skrittade på för att fortsätta in i skogen och bara kanske 20 meter ifrån oss.
Tur var det för det råder ju ”koppeltvång” här och då vill det till att man har kontroll på sin hund.
När vi var nästan hemma mötte vi en man med 5-6 lösa labradorer på håll och han hade samma pli på sina hundar. Även det var tur för Frenchie blev rädd och vägrade att gå emot dom (jag undrar i ärlighetens namn hur tydligt han såg vad det var för det var fortfarande gryning och dimmigt) men mannen var klok och gick in i skogen med sina hundar så vi kunde passera utan drama och fick ett ”tack snälla”-rop från mig (jag har mött honom tidigare och visste att han har koll).
Idag har vi haft middagsgäster och på tal om det pratade jag och en vän nyligen om det faktum att man när vi var små sa att man skulle få ”främmat” när man väntade (välbekanta) gäster.
Ganska märkligt att de benämndes som ”främlingar”, eller hur 🙂 ?
Jag är uppväxt med hundar och har även själv haft egen hund. Jag tycker väldigt mycket om hundar och känner mig normalt bekväm med hundar.
Men efter en del otrevliga händelser måste jag erkänna att jag är betydligt mer på min vakt när jag träffar på lösspringande hundar.
Till exempel en dag när jag kom på min häst mötte jag ett par med en stor okopplad hund. Helt plötsligt utan förvarning rusar hunden mot mig och hoppar upp för att hugga min häst i halsen. Som tur var reste sig min häst och kastade sig åt sidan så hunden missade. Den gjorde snabbt nya försök, men då var jag redo och slog den med min piska. Efter några gånger gav den upp. Ägarna försökte kalla in hunden, men den brydde sig inte. Till slut fick de tag på den. Jag och min häst var väldigt rädda och skakade i hela kroppen.
Ägarna bad inte ens om ursäkt.
Herregud vilken story!
Jag hade a) blivit galen av ilska b) högst troligt ramlat av Frenchie som säkert hade fått panik c) skadat mig d) fått en skadad häst som hade skenat all världens väg
Ingen av mina hundar har någonsin gjort en ansats till att jaga/ attackera andra hästar, hundar eller människor.
Molly går snarare en omväg vid möten med dessa och främmande människor brukar ofta inte ens kunna klappa henne ”bara sådär”.
Hundar med det beteendet du beskriver är vansinne att ha lösa öht.
Otroligt att du fann dig med spöt, jag hade som sagt bara svimmat av skräck eller ramlat av!
Jag hann aldrig tänka. Jag bara reagerade.
Jag blev chockad och återupplevde händelsen i mitt huvud gång på gång under lång tid.
Det förstår jag!