Inlägg av

Fredag- jogg och jogg

Idag blev det mest jogg i ridhuset där jag kände på den enligt mig numera mycket trevligare och lättsuttnare  traven.

Det är i alla fall ett steg uppåt på vår gemensamma utvecklingstrappa, nu ska jag börja försöka få upp formen lite, få en mer samlad galopp som känns mjuk och stark och inte ”travgaloppig”, bättre skolor, börja nosa på bytena osv osv osv….

Rider man dressyr tar utmaningarna aldrig slut- på gott och ont ?

Innan jag åkte från stallet fick även stallets ponny Rocky jogga, dock på töm.

Nu: chips och godis :)!

Orealistiska köpare…och säljare

Hittade denna länk via Facebook och nickade igenkännande under hela läsningens gång- detta är ju ett ämne som jag själv har tagit upp några gånger under årens lopp på bloggen.

En del både köpare men även säljare har fullständigt orealistiska tankar om vad en viss häst ”ska” kosta FÖR ATT BLI SÅLD och det är också därför en del djur förblir osålda i många, många månader (ibland rent av ÅR!!!) medan en del häst-letare inte kan finna ”sin” häst eftersom ingenting ”duger” för den budget de satt upp.

Så som marknaden ser ut idag är jag väldigt tacksam att det ens FINNS folk som är…ursäkta mig….dumma nog att föda upp hästar för det verkar i de  flesta fallen vara en ren förlustaffär, i alla fall om man inte råkar ha världens tur och få fram en väldigt attraktiv avkomma som man får sålt snabbt och lätt utan minsta föregående komplikation.

Annars säger det nog sig självt att en normalbegåvad 3-4 åring som är nätt och jämnt inriden och som uppfödaren säljer för  runt 50-75.000:–  (för mer än så vill få hobbyryttare betala för ett helt oprövat kort enligt min erfarenhet) inte betingar någon större vinst och då ska man också ha i beaktande den ”risk” som uppfödaren haft att leva med under dessa år.

Hästen kan ju skada sig varje dag, dra på sig diverse sjukdomar som kräver veterinärvärd, visa sig svårinriden eller ha någon olat som inte gör den så attraktiv när utbudet av hästar är så stort osv.

Köpare å sin sida måste kanske också fundera på vad som är REALISTISKT för dom att köpa och i vilket syfte man ska ha hästen.

Behöver man verkligen en superkänslig talang som har gått 130 om man själv knappt kan och vågar ta sig över ett enmeters-hinder på träning?

Ja, det kanske man behöver om man planerar att börja tävla högre klasser i sinom tid men även där måste man vara realist.

Jag har sett en hel del fina hästar bli ”förstörda” av oskickliga ryttare som liksom trott att bara för att man köper en häst som en gång har presterat bla bla bla så är det bara att hoppa upp och fortsätta.

NEJ, det är det verkligen inte enligt min erfarenhet och uppfattning.

Sedan har jag också sett hur en del finare försäljningsstall liksom ”rider på” sitt namn och säljer tämligen mediokra hästar för skyhöga priser- hästar som en privatperson inte ens hade fått häften betalt för vid en försäljning men där det finns köpare som liksom tjusas av det fina stallet och tror att ALLT som kommer därifrån måste borga för en viss kvalité och så vill jag bestämt påstå inte är fallet.

Så nej, även om jag håller med det mesta i länken ovan så vill jag inte gå så långt som att påstå att man alltid får det man betalar för men OFTAST är det så- precis som med mycket annat här i världen.

Oj…nu känner jag att jag skulle kunna sväva iväg hur långt som helst i detta ämne- det finns så många aspekter att belysa och där varken köpare eller säljare tänker ”rätt” enligt mig men jag stannar nog här och så kan ni fylla på med era tankar och idéer om ni önskar.

Torsdag- mörker-motion

Som de flesta torsdagar inleddes även denna med gryningsritt av Zack som, också som vanligt numera, fick jobba med linjerna ur MSV C:1-programmet.

Jag tycker att vi fick till det ganska bra och han gör det mesta bättre och bättre fast helt klart hade jag önskat någon som stod på marken och kommenterade skolorna som jag ofta är osäker på.

Med Vicke skrittade jag ut och vi begav oss som flera gånger förut till ”vår” lilla backe för att klättra lite.

Innan vi var klara hann mörkret falla trots att klockan bara var strax efter 17.00 och jag, som i alla år undvikit att rida utomhus när det inte är ljust ute kände att jag verkligen påmindes om VARFÖR jag alltid valt att låta bli.

Jag kan inte se den minsta mening med att skritta omkring i mörker och definitivt inte i våra omgivningar utan ordentlig gatubelysning och där en del bilister kör fullständigt hänsynslöst.

Sedan förstår jag om man inte har något annat val men jag som HAR det….nix…jag kommer aldrig att rida ut i mörker kan jag säga.

Inte nog med att Vicks och jag famlade omkring- efter stallbesöket var det dags för Soya och mig att gå i skogen med Åsa och Vilja och det var så klart inte ett dugg ljusare då- tvärtom.

Vi satte dock små lampor och reflexvästar på våra svarta djur så att vi skulle se dom, utrustade oss med var sin ficklampa och sedan var det faktiskt inga problem att gå.

Enda missödet var väl att Soya i ett obevakat ögonblick hittade något himla illaluktande som hon rullade ena sida av huvudet i- hela bilen stank som bara den när vi körde från skogen och innan vi hade lokaliserat äckel-doften till MIN hund bad både Åsa och jag om att det skulle vara den andras hund som skulle vara den skyldiga.

Denna gången drog jag nitlotten 🙂 men å andra sidan är mitt lilla sämskinn lättare att båda bada och få torr.

Veckans funktionärer :)!

Glömde att berätta om en supergullig grej som hände mig i söndags då jag och Vicke var och tävlade hos Willands.

I insläppet till ridhuset (tävlingsbanan) hade man två flickor som skötte detta, de var väl gissningsvis runt 10-11 år gamla.

Efter min ritt, som förvisso kändes helt ok, så var båda töserna SPRUDLANDE glada och sa med de mest entusiastiska röster man kan tänka sig något i stil med ”åhhhh så bra det gick”, ”ni var JÄTTEDUKTIGA”.

De fick mig verkligen att känna mig som värsta superproffset och det kan man väl få känna ibland :).

Nu vet jag inte om de sa så till ALLA, mycket möjligt, men trevligt var det :)!

Nu har även jag fallit till föga (kanske)

kjol

Förra vintern, eller om det var ännu längre tillbaka sedan, frågade jag er läsare om täckkjolar i stallet.

För MIG kändes det väldigt märkligt att gå omkring i kjol i stallet men flera av er var översvallande positiva och tyckte att plagget var hur bra som helst, även i denna miljö.

Och som vid flera andra tillfällen genom åren då jag INITIALT varit total motståndare till något så har jag sakta men säkert velat/ vågat prova och ofta blivit positivt överraskad har jag nu bestämt mig för att undersöka täckkjolens påstådda förträfflighet.

Det började i Gekås förra veckan- jag såg att de sålde dun-täckkjolar på damavdelningen och priset låg runt 300 kronor.

Dock fanns det bara extremt grälla färger kvar, skrikigt orangea och lila och det var faktiskt bara detta som fick mig att avstå men fröet var så att säga sått.

Jag kollade vad UHIP:s kjolar kostade på nätet men där avskräcktes jag av priset (runt tusenlappen) eftersom jag ju de facto inte VET om jag kommer att gilla att gå omkring i täckkjol.

Till slut hittade jag denna kjol, beställde den och när den kom så tycker jag att den verkar hur bra som helst.

Nu är det bara att invänta kylan och ge kjolen dess eldprov :)!

Onsdag- bästa traven!

Mmmmm…vilken fin trav Vicke lät mig känna på idag!

Jag hade redan på förhand bestämt mig för att värma upp en lite längre stund i galopp för att sedan försöka få fram en mer kvalitativ trav och min strategi visade sig vara väldigt lyckad.

Jag har aldrig kunnat variera traven så bra som idag och framför allt den samlade traven var riktigt fin och VERKLIGEN samlad. Kanske är det så här jag kan komma till passage så småningom?

Mellantraven är fortfarande ingen mellantrav utan något mitt emellan arbetstrav och mellantrav men hellre en fin ”svag/för liten mellantrav” än en dito där benen bara trummar fortare utan vila i steget.

Formen var lite för låg medan jag gjorde denna mängd travvariationer så lätt och bra men även detta tycker jag är helt ok så här i början.

Och jag satt hur obehindrat som helst och kan i dessa lägen knappt fatta hur jag tidigare kunde skumpa omkring som jag gjorde.

Kanske har min justerade sadel gjort sitt till eller så är ”bara” så att Vicke är mer avslappnad nu och att vi har lärt känna varandra bättre?

Oavsett vilket var det verkligen härligt att trava omkring så här och jag ville knappt sluta; hoppas bara att jag kan få till detta så här bra hela tiden framöver eller i alla fall oftare och oftare- då kommer det att bli riktigt bra!