Inlägg av

Tillbakablickar: Mina hästskötare

När jag har nämnt något om att jag har haft ”hästskötare” tidigare har en del reagerat väldigt förvånat- hästskötare förknippas för dessa kanske mest med ”proffs” men på en ridskola med över 800 medlemmar och där det vimlar av hästtokiga tjejer var det i alla fall när jag hade häst där ganska vanligt att barn och ungdomar ville sköta en ”privathäst”.

Jag har alltid varit väldigt restriktiv med att ta hjälp av andra, mycket för att jag alltid har velat, kunna och hunnit rida själv och då minskar intresset för att hjälpa till om man inte också får rida.

Men 3 hästskötare har jag haft; 2 Petror och en Lina och jag har än idag kontakt med alla 3 om än på olika sätt och i  olika omfattning.

Den första Petra började hjälpa mig när hon var runt 12 år, jag är 13 år äldre men vi har faktiskt alltid haft en kompisrelation där i alla fall jag inte stördes av den då ganska stora åldersskillnaden eftersom Petra var väldigt vuxen/ mogen för sin ålder.

På den tiden ägde jag Heron och Petra och jag kuskade runt på olika tävlingar tillsammans med honom och kan än idag skratta åt en hel del dråpligheter som vi råkade ut för.

Frågar man Petra gissar jag att hon, liksom jag, bäst minns dels meetinget i Willands som jag berättade om igår men också när vi fick för oss att jag skulle HOPPA över en på marken liggande Petra!!!!!

Heron kunde vara lite tittig på hinder, framför allt vattenmattor och för att träna på detta kom Petra på att vi kunde ta hennes föräldrars sopsäckar (som var ljusblå) och lägga dom på marken och så kunde jag hoppa över dom.

När vi ändå höll på fick hon även för sig att lägga sig under ett lågt hinder och att en 12-13 åring kan få en sådan idé må väl vara förlåtet men att en VUXEN går med på att utföra det….nej…JAG var nog inte så mogen på den tiden :)!

Den andra Petra som hjälpte mig i något år jobbade också som hästskötare på ridskolan och hon följde troget med på otaliga träningar som hon filmade lika troget.

Jag har fortfarande kvar filmerna men måste erkänna att jag aldrig tittar på dom och en del har jag nog bara sett en enda gång- om ens det.

Denna Petra ”tvingade” jag också ut i en åker en mörk kväll för att vi skulle STJÄLA sockerbetor till min häst på väg hem från en träning och man kan väl säga att jag fick mitt straff då betorna förblev orörda i krubban- det var ingen uppskattad kost så min kriminella gärning var helt bortkastad.

Sist ut bland hästskötarna var Lina som också var runt 13 när hon började hjälpa mig.

När jag tänker på hennes karriär som hästskötare minns jag nog bäst då hon red ut Décima i galoppsadel och ponnyhack- inget jag var road av att pyssla med med snälla Dessan ställde upp och det gick hur bra som helst.

Nu är det flera år sedan jag och Lina delade stall men hon har tagit många kort här på bloggen och filmat ännu mer och ställer fortfarande troget upp om jag ber om någon tjänst.

Ja, det var mina flickor det; de har nog många gånger skakat på huvudet åt sin knäppa ”arbetsgivare” men roligt har vi haft…i alla fall jag 🙂 !

Äpple-ras!

storm

Nja….liiite mer än så blåste det hos oss i alla fall :)!

 

I makens och min trädgård finns ett äppelträd som varje år, utan undantag, gett oss kopiösa mängder frukt ända sedan vi flyttade hit för mer än 10 år sedan.

Varje år brukar det också bli en del äpplen som ”hänger kvar” i trädet- för svåra att nå med varken stege eller kratta och där har de dinglat tills de har skrumpnat bort mer eller mindre.

I år har jag som vanligt ändå försökt att få ner så många äpplen jag kunnat nå och det har retat mig att så många envist klamrat sig kvar på sina grenar.

Men efter gårdagens storm fanns ”no mercy” kan jag säga- ALLA äpplen utom ett (!) enda låg på gräsmattan i morse- bara att plocka!

Tisdag- blä…nytt anfall

Jaha, klockan 2 i morse var det dags igen efter 75 dagars lugn och ro- Soya fick en nytt epilepsianfall.

Ett för henne relativt milt sådant där hon kom till ro i vår säng direkt efteråt (någon gång har hon velat vanka av och an en stund efteråt) men det känns jättetråkigt ändå så klart.

Eftersom Soya ändå verkar helt fri från biverkningar av sin medicin av vilket hon får den lägsta dosen ringde jag idag till hennes veterinär och frågade om vi inte kunde öka densamma något för att försöka få ännu längre intervall mellan anfallen.

Veterinären tyckte att detta lät som en god idé så nu ökar vi dosen från 150 till 200 gram (maxdosen är 400 gram tror jag) så får vi se vad som händer.

Tack och lov är Soya som alltid helt sig själv mer eller mindre direkt efter ett anfall och så länge hon är det och anfallen inte kommer flera gånger i månaden så gör vi inget mer.

Av gårdagens storm märktes inget i stallet eller på Vicke och det blev träning för Christina som vanligt efter jobbet.

Idag fortsatte tragglandet med skänkelvikningarna där jag måste tänka på att ha Vicke rakt under mig och inte gående som en ål.

När detta fungerade gick vi över till galoppen som jag provade att samla med bättre och bättre resultat ju längre jag höll på. Än så länge saknas ju styrkan men det är bara att träna på.

Vi gjorde också en del enkla byten över medellinjen och här fick jag tänka på att inte fastna i handen i avbrotten och att fatta en ny mjuk galopp rakt mot långsidan.

Som ofta efter mycket galopp kändes traven jättefin därefter och då är det minsann lätt att åka runt utan att skumpa- härlig känsla som jag strävar efter att uppnå fortare och fortare under ridpassen och inte bara när vi precis ska avsluta.

Ännu en rolig tillbakablick

I söndags var jag som jag redan nämnt och tävlade men vad jag glömde att berätta var att det är 21 år sedan (!) jag besökte denna tävlingsplats (huuu…nu blev jag nästan rädd över hur fort åren gått för jag minns detta…om inte som igår som för inte så jättemånga år sedan).

Hur som helst;  första och innan söndagen enda gången jag besökte Willands ryttarförening gick det till så här !

Och om ni tycker att jag och dåvarande hästskötaren verkade ha roligt ihop så kan ni läsa mer om både henne och de andra stackarna jag plågat genom åren i morgondagens inlägg 🙂 !

Dagens (storm)fråga

Har ni märkt av stormen hos er?

Har den påverkat er hästhållning?

Våra hästar kunde vara ute hela förmiddagen även om det kom en hel del regn på dom. Därefter fick de gå in och det var dom nog tacksamma över eftersom det hade börjat blåsa en del.

Själv avbokade jag min planerade uteritt men kunde longera utan problem i ridhuset- just nu skulle jag inte våga leda ut Vicke en meter utanför stallet ens.

Måndag- storm!

Klockan är nu 17.40 och än så länge stämmer väderprognosen helt och hållet- med andra ord blåser det som f..n!

Jag valde dels pga den hotande stormen och dels för att jag var dödstrött efter att ha sovit för lite två nätter i rad att sluta tidigare från jobbet och åkte till stallet- inte för att skritta ut 🙂 som var den ursprungliga planen men för att longera i ridhuset eftersom det redan hade börjat blåsa upp.

Jag har tidigare aldrig longerat Vicke utan bara tömkört honom men jag måste säga samma sak som jag skrev om Zack i ett nyligt inlägg; man skulle kunna göra det med lillfingret :).

Vilken snäll och lyhörd häst som travade på helt avspänt och som ökade och minskade tempot så lätt och mjukt bara för min röst!

Och varje gång jag stannade honom så ställde han upp sig helt korrekt- som en riktig dressyrhäst :)!

Verkligen roligt även om hästen i sig ser mycket ”roligare” (läs: flottare) ut under ryttare, precis som när man tömkör ser han lite alldagligare ut utan sadel och någon som sitter på.

Och ni som följt bloggen länge vet att jag sällan använder mig av longering så jag lär inte behöva studera mitt djur på detta vis allt för ofta men det är ju bra att hästen KAN springa i ett snöre utan något drama.

Annars är MIN uppfattning att longering är den lates sätt att rasta en häst och JAG tycker att det ”överanvänds” på en del håll.

Visst kan man arbeta en häst även på töm, absolut, fast då är det bättre att tömköra men jag menar att longering så som jag ser den utföras mest används som ren rastning när man inte ids rida och att göra det minst en gång i veckan av detta skäl tycker JAG är för ofta.

Dessutom får man inte glömma att ”snurrande” på en volt medför ett helt annat slitage på hästen än om man rider varierat och det vill i alla fall jag vara försiktig med.

För att återgå till dagen så åkte jag hem och SOV när jag var klar i stallet och den planerade skogspromenaden med Soya, Åsa och Vilja som skulle ha ägt rum nu är givetvis inställd :).