Man är nog lite knäpp som hästmänniska, ibland kan de minsta saker glädja en så mycket; som ett lyckat ridpass tex.

Igår kommenterade Mini att hon svävade på små rosa moln efter ridning av Kreon samt sin nya låne-häst och jag förstår henne absolut, jag kände detsamma som åskådare igår och som Kreon-ryttare idag :).

När stallägaren frågade ”hur är det idag” så svarade jag ”UTMÄRKT” med ett stort leende och detta ”bara” tack vare ett lyckat ridpass.

På tal om de små tingen så tänkte jag faktiskt samma sak om mitt byte av sporrar- en liten detalj kan tyckas men jag märker absolut skillnad; både när Mini red igår och när jag själv red på grusbanan idag.

Inte så att Kreon är en segis som behöver påminnas om att gå framåt i vart och vartannat steg (vinkar till Archie….) men när man känner att han tex vill stanna upp ”bara sådär”, för att han KAN typ…då hjälper ett litet stick i sidan absolut.

I övrigt kan man låta skänklarna förbli passiva men som sagt; vid behov hjälper dessa sporrar mycket bättre än de jag hade tidigare (de allra kortaste som man kan köpa).

Sedan får man väl till mitt och Minis försvar säga att det har funnits ett skäl till att vi så länge ridit med bebis-sporrar eller inga sporrar alls; Kreon var mycket mer ”kinkig” tidigare och reagerade ibland mycket starkt (dvs överdrivet) på tex skänklarna och någon gång när han varit laddad har man knappt vågat nudda honom med benen men nu är han mer ”normal” i sina reaktioner i jämförelse.

Idag red jag på kandaret igen och det känns fortsatt okomplicerat.

Annars blev det sedvanliga övningar; skolor, galoppfattningar från skritt och trav, tempoväxlingar i trav och galopp.

Jag känner att jag verkligen längtar efter att få träffa NN och höra vad hon tycker om oss som ekipage just nu, vad jag slarvar med, vad som behöver ändras och förbättras osv.

Förhoppningsvis blir det träning inom kort, jag behöver input och inte bara ”rosa moln-svävande” :).

Eftermiddagen har ägnats åt veterinärbesök, Kreons livmedikus åker på semester imorgon och jag ville att hon skulle titta på evighets-såret en sista gång innan dess.

Jag tog ju bort bandaget för en knapp vecka sedan och tycker att sårets läkning har avstannat sedan dess och att såret snarare har blivit liiite större och lite mer ”buktande” så jag ville ha veterinärens åsikt huruvida lite svallkött skulle skäras bort eller ej.

Vi enades om att göra så faktiskt och nu får Kreon ha sitt bandage tills såret är helt läkt, inte en dag mindre.

Han låter det inte riktigt vara med sitt andra ben och eftersom det fungerar så bra med bandageringen (jag som älskade ”I vår herres hage”-böckerna får då tillfälle att känna mig som en ”nästan-veterinär” vilket Birgitta 12 år tycker är roligt) så får det bli så.