En kommentar från en läsare härom dagen fick mig att fundera på det här med hur otroligt olika vi människor är när det gäller att “sköta sig själv och skita i andra”.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt lik min far- otroligt och för en del människor irriterande nyfiken och full av åsikter kring hur andra gör, tycker och tänker.
När jag var yngre var jag inte lika bekant med uttrycket ”tyst min mun så får du socker” som jag är idag och det har…så klart…inte alltid gagnat mig.
Folk är verkligen inte alltid så förtjusta i ”sannings-sägare” och ibland är det ju inte heller så att det finns EN sanning- bara en massa olika åsikter där inget egentligen är mer rätt än något annat även om de som uttalar åsikterna så klart hävdar att just DE sitter inne med sanningen.
Mitt eget liv hade ibland varit lugnare om jag hade haft en större förmåga att skita i andras göranden och låtanden men jag vet med mig att jag HAR svårt att bara låta saker passera och det gäller inte bara sådant som har med hästar att göra utan även i arbetslivet tex.
Jag kan bli vansinnig när ”alla” tittar ner i konferensbordet utan att säga ett knyst fast jag VET att det finns massor av åsikter som vi luftat ända tills det tex varit dags att ta upp ämnet med chefen.
Med åren har jag lärt mig att det är både bra och dåligt att ha denna ”glapp-käfts”-egenskap- ibland är den oerhört uppskattad och ibland retar den folk till vansinne.
Jag behärskar mig också oftare nu än i ungdomen även om mitt samvete då och då ”tvingar” mig att agera; jag skulle ibland inte kunna leva med mig själv och veta att jag inte sagt det jag egentligen ville- även om det inte alltid tas emot med öppna armar.
Samma sak är det ju med bloggen- den har aldrig varit ”mainstream” trots att jag redan i huvudet sorterar bort minst hälften av inlägg jag HADE kunnat skriva och som säkert hade både roat och engagerat men också gjort de utpekade otroligt sura och det finns, även för en 45-årig kärring en gräns för hur många fighter man ids att ta här i livet.
Senaste kommentarer