Oj vad varm om hjärtat jag blev häromdagen.

När jag kom in i vårt pyttestall och närmade mig Kreons box möttes jag av en GNÄGGNING, den första någonsin!

Visst har spindel-Muppen gnäggat även tidigare men på ett sådant sätt att det inte räknas tycker jag :))), tex om det har ösregnat när han har stått i hagen och jag kommit för att ta in en dyngsur häst som VERKLIGEN har velat gå in eller när jag kommer med morgonhavren.

Denna gnäggning verkade mer komma från hjärtat och utan ”baktankar” så att säga och då slog det mig att det var flera år sedan jag möttes av detta välljud.

Archie, hur tillgiven jag än tyckte att han var gnäggade ALDRIG och då ägde jag ändå honom i lite drygt 5 år.

De 2 hästarna innan honom var däremot hans raka motsatser:

Bara Décima SÅG mig utstrålade hon en sådan lycka om jag ska förmänskliga henne- jag har faktiskt aldrig känt mig så älskad/ dyrkad av en häst som av henne.

Visst tyckte hon om ALLA människor (sina artfränder kunde hon både ha och mista, helst mista om man ska vara ärlig) men med mig var det verkligen något speciellt.

Det var som om allt annat upphörde att existera när jag var i hennes närhet- väldigt smickrande för mitt ego måste jag tillstå :))).

Även Heron tyckte om att höra ”his masters voice”, varje dag ”gnägg-skrek” han i högan sky när jag kom.

Det kunde till och med räcka att han bara HÖRDE min röst i andra delen av ridskolans MYCKET stora stall så skrek han efter mig och jag fick ibland viska med folk just för att han inte skulle höra mig och börja gapa.

Tack och lov gjorde han detta bara första gången han såg mig varje dag- sedan var han tyst vilket nog var skönt för allas våra öron.

Vi får väl se i vilken riktning Muppe utvecklar sig- jag ser inget självändamål i om/ att han gnäggar eller ej, Archie gjorde det som sagt aldrig och jag kände mig inte mindre omtyckt av honom för det.

Att stå och locka och pocka med godis som jag sett vissa göra för att försöka locka fram en gnäggning skulle aldrig falla mig in- det skulle inte kännas ärligt menat utan bara som någon form av inlärning och det är jag inte alls ute efter.

Men visst är det trevligt att mötas av en glädjegnäggning…det ska inte förnekas!

Att man ska tänka på att fråga om ALLT när man köper en häst för att gardera sig är verkligen ett råd även jag skulle vilja förmedla till er som går i hästköpartankar, här det senaste exemplet:
 
En bekant köpte för några månader sedan en ”hobbyhäst” tänkt att användas för hopp och dressyrtränande och tävlande i lätt klass.
 
Hästen är 10 år gammal, gick igenom veterinärbesiktning ua.
 
Efter endast 2 månader blev den halt- kotledsinflammation båda fram.
 
Utan att skriva för många avslöjande detaljer har det på olika sätt i efterhand framkommit att den som sålde hästen var vad jag brukar kalla en ”30-minuters-ryttare”, dvs människan hade i mina ögon knappt ridit hästen under de flera år som den ägde nämnda häst.
 
Lättare ridning i ca 30 minuter/ dag hade varvats med i vart fall 2 hela vilodagar per vecka samt även ”viloperioder” (från VAD undrar jag) om några veckor per gång flera gånger om året- hästen var med andra ord inte i någon bra kondition och framför allt inte VAN vid att ridas vad jag menar borde vara NORMALT.
 
Och ni vet ju hur det är när man köper en ny häst? Man är så klart överlycklig över att äntligen ha förverkligat sin dröm och man vill RIDA!
 
Även om jag tror att min bekant inte ”ridit ihjäl” hästen så blev den säkert riden 1 timme om dagen 6 dagar i veckan och det verkar den inte ha klarat av utifrån vad den var van vid.
 
Nu går det så klart inte att bevisa att det enbart var den förra ägarens/ ryttarens slappa inställning till ridning som bidrog till hältan men helt klart KAN det ha spelat roll.
 
Och därför ska man enligt mig i alla fall FÖRSÖKA att få ärliga svar på hur mycket den häst man vill köpa EGENTLIGEN har ridits de i vart fall 2-3 senaste månaderna.
 
För precis som den som nyss köpt en häst VILL rida så är det nog inte helt osannolikt att den som vill sälja sin häst för att den har tröttnat INTE gärna vill göra det.
 
Då finns risken att ridningen mer blir ett nödvändigt ont som man kan tänka sig att hoppa över- de tankarna hade i alla fall jag när jag skulle sälja Archie.
 
Nu höll ju mitt försäljningsprojekt inte på särskilt länge med dagens mått mätt men jag ska vara ärlig och säga att även om min disciplin gjorde att jag verkligen red lika ofta som alltid så var min motivation inte i närheten av vad den en gång varit vilket var synd för det är ju när hästen ska säljas som man vill visa den som bäst- inte helt oriden och ur kondition.