Inlägg av

Veckan som gått

Under den gångna veckan besökte jag och Archie ”hans” veterinär och fick konstaterat att det fanns en liten böjprovsreaktion i kotan vänster fram och lite mugg på samma ben.

Annars fanns det inget att anmärka på och det blodprov som togs visade helt normala värden.

Det känns skönt att ha gjort denna check och nu är det skritt i 2 veckor som gäller, första veckan för hand och den andra veckan uppsuttet.

Archie verkar redan mycket piggare och jag hyser gott hopp om att han är fullständigt fit for fight snart igen.

Själv motionerar jag för egen maskin med löpning och långpromenader med Soya, det gäller att inte förfalla nu när jag inte får motion genom ridningen.

Det är uppmuntrande att märka hur fort man orkar springa längre och längre, särskilt då jag läste en tråd på Bukefalos om detta där vissa påstod att de knappt orkade springa en minut utan att falla ihop :).

Själv springer jag ca 40 minuter i ganska kuperad terräng och även om jag är trött mot slutet så återhämtar jag mig jättesnabbt och har inte den minsta träningsvärk.

Så nu blir det till att öka sträckan jag springer och/ eller börja springa snabbare så att träningen ”tar” bättre.

I veckan fick vårt stall en ny inackordering med 2 hästar så nu är det fullt (vi har 7 boxar).

Nästan alla satsar mer eller mindre seriöst på dressyr på olika nivåer och tävlar också så det är både roligt och inspirerande.

Det var ju en av de saker jag saknade på ridskolan; ”inspirationskällor”, dvs andra ryttare att kunna prata och diskutera dressyr med.

Det tycker en pladdermaja som jag är roligt och givetvis också väldigt nyttigt och användbart.

Söndag- vi går vidare

Under natten till idag var det minusgrader för ovanlighetens skull men det bra med DET är att kyla ofta åtföljs av solsken- så även idag!

Allting var frosttäckt och väldigt vackert när Soya och jag sprang i Dalby på morgonen men det gäller att se sig för var man sätter fötterna bland de våta löven.

Det hade inte varit så kul att vricka en fot eller ännu värre; bryta något och behöva ringa efter maken, försöka förklara i vilken skogsdunge han skulle leta och sedan få hjälp med att ta sig hem.

På eftermiddagen tog Soya och jag en nästan en timme lång promenad med hennes häst och han var nästan lika pigg som igår. Det var knappt att mina små ben kunde hålla jämna steg med honom men det ser jag bara som positivt.

Jag slutade behandla muggen igår och sparar resten av de effektiva dropparna ifall den skulle blossa upp igen. Som det ser ut idag är all mugg borta så den försvann verkligen lika snabbt som den dök upp.

En epok har gått i graven

Den nya förmågan (för 149:– hos City Gross)

Den minnesgoda läsaren kanske minns att jag för ganska länge sedan berättade om en av mina käraste tillhörigheter; en enkel värmefläkt som jag fick av min dåvarande sambo för ca 10 år sedan.

Härom dagen kunde jag till min bestörtning konstatera att fläkten tagit sin sista pust och lämnat jordelivet, innerligt saknad av undertecknad.

Fläkten hade vid sitt frånfälle alltså ca ett decennium på nacken, en aktningsvärd ålder med tanke på den intensitet med vilken den använts (ibland dagligen under flera månader i sträck) och det ringa pris den betingade vid inköpstillfället (ungefär en hundralapp).

Nu har en ny, ung förmåga tagit dess plats, något mer högljudd (så typiskt ungdomar) och vi ser fram emot många varma år tillsammans.

Till den uttråkade bloggläsaren

Enkom för dig har jag idag producerat en högintressant film med ett allmänintresse av gigantiska mått.Trots den mycket spännande intrigen och ypperliga skådespelarinsatser i både huvudroll (A) och en mindre biroll på avstånd (S) varar detta filmäventyr blott 59 sekunder men jag hoppas att du hinner njuta och roas till fullo trots det:

http://www.youtube.com/watch?v=_IuUN8N7LR8

 

Lördag- FFF

Birgitta 12 år proffs-fotograferar sin jätteponny!

Dagen idag började inte så bra utan inleddes med det alltför bekanta ösregnet som piskade vilt omkring sig när jag kom till stallet för hagutsläpp.

Jag kan inte påstå att det kändes särskilt kul att ställa ut Archie i hans lilla men förhållandevis torra hage men vad ska man göra?

Dels vill jag att han ska vara ute så mycket som möjligt och dels hade han aldrig accepterat att bli lämnad ensam kvar i stallet som en del andra hästar gör utan att blinka.

Nej, Archie gnäggar, skriker och ”far rundor” i boxen så det vill jag verkligen inte utsätta honom för.

Pratade en del med en ny tjej som kommit med 2 hästar till vårt lilla stall som nu är fullt och hon verkar väldigt trevlig och vettig, en dressyrtjej dessutom :).

Jag och en whippetägande vän, Åsa, hade sedan länge bestämt att vi skulle rasta våra hundar tillsammans idag och på ett nytt ställe som hon har ”upptäckt” men vi var verkligen tveksamma på grund av vädret.

Vi tog dock tjuren vid hornen och träffades som avtalat och det behövde vi inte ångra för det slutade regna efter bara någon minuts promenad.

Och även om det för mig tar gott och väl 25 minuter (att jämföra med knappt 15 till Dalby) att köra till detta nya ställe så var det banne mig värt körningen.

Detta är (också, precis som Dalby) ett naturreservat vid namn Järavallen, fast inte det Järavallen där vi brukat gå tidigare utan denna delen ligger på andra sidan motorvägen och består mestadels av kuperad öppen mark som dessutom är inhägnad.

Hur det än är så blir det lite mer fart på min lilla kines när hon är med likasinnade och Åsas 3 hanhundar fick verkligen fart på henne.

Det rusades omkring för allt vad tygen höll och Soya såg överlycklig ut.

Problemet med vissa andra whippet-hanhundar hon träffat har varit att dessa varit otroligt ”på” (läs: velat para sig med henne hela tiden) men ingen av Åsas hundar har någonsin visat sådana tendenser vilket Soya, den totalt sex-ointresserade utan snarare livrädda för ”sådant” uppskattar oerhört.

Senare på eftermiddagen var det Archies tur att bli ”rastad” och Soya fick följa med som sällskap även nu.

Till min stora förvåning och glädje var herr A väldigt pigg och en del av vår promenad taktade han och var riktigt sprallig.

Jag var tvungen att säga till honom för syns skull men gladde mig inombords över denna positiva förändring då herrn ju vissa dagar den senaste tiden sett ut som om han var på väg till sin egen begravning.

Så båda djuren har haft FFF idag precis som rubriken förtäljer: FULL FART FRAMÅT!

Soya med 2 av sina killar, Gandy och Trillik. Det fanns många kaninhål men inga kaniner och jag tror att Soya kände ”så många hålor…så lite tid”.

Corre och Trillik in action. Tyvärr (höll jag på att säga- men det tar jag tillbaka) så sprang hundarna så mycket och så snabbt att jag inte hade en chans att ta några vettiga kort med min lilla telefon.

Slutbloggat?

Igår fick jag en kommentar från en läsare som tyckte att min blogg var roligare förr och att det nu var tråkigt att läsa om mina dagliga bestyr och de ”speciella annonserna”.

Som jag svarade skribenten kan jag väl hålla med i sak att bloggen kanske inte är så rolig när man inte kommer på så många intressanta ämnen att diskutera kring samtidigt som hästen vilar och det varken finns träningar eller tävlingar att rapportera om.

Men nu är det som det är och jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt ”skyldig”.

Jag kan knappast köpa en häst till, börja rida western eller byta stall och tränare bara för att ha någonting att skriva om utan trivs tvärtom när livet inte innehåller så många tvära kast.

Jag har personligen hittills inte stött på en enda blogg som kunnat leverera dagliga hyperintressanta och roliga topics så varför skulle jag :)?

Många som startar en blogg går ut väldigt ”hårt” och skriver både mycket och intressant i början men sedan läggs bloggen ner efter några månader medan andra kanske skriver ett eller ett fåtal inlägg i veckan och då är det säkert också lättare att hålla ambitionsnivån på topp.

Själv känner jag mig inte som någon idéspruta och har inte för avsikt att bli någon heller bara för att någon/ vissa/ alla bloggläsare tycker att jag har blivit ”tråkig”.

Jag vet ju också att min blogg har så otroligt vitt skilda läsare, folk (tex arbetskamrater) som knappt vet fram och bak på en häst, hundägare (framför allt de med whippet) som tycker att det är kul att läsa om Soya och olika debattämnen kring detta djurslag samt ”rena” hästmänniskor varav en del känner mig IRL sedan åratal tillbaka medan andra är fullständiga främlingar.

Att tillfredsställa så olika människors smak på hur en blogg ska vara för att vara läsvärd tänker jag inte ens försöka mig på utan jag skriver som jag vill och så får de som vill läsa. It´s as simple as that.

Ett annat alternativ är att någon anställer mig som heltidsbloggare för säg 30.000 pix i månaden- då ska ni nog få inlägg så ni kissar på er av skratt, debattämnen så att fingrarna värker av kommentarskrivande osv.

I annat fall blir det som sagt som det blir- inte slutbloggat (än så länge i alla fall) men kanske inte heller lika roligt som ”förr” eller som ni skulle vilja.

Fredag- inget nytt under solen

Eller solen och solen….regnet snarare för solen har ”lyst med sin frånvaro” skulle man kunna säga lite vitsigt.

Däremot har det regnat mer eller mindre mycket hur många dagar som helst och det är ju så klart urtrist.

På Archie-fronten inget nytt.

Det behandlade benet ser jättefint ut, ingen svullnad eller värme alls längre och muggen är i princip borta.

Olika ögon och prioriteringar

Häromdagen såg jag att någon hade ställt tillbaka en grep på den plats där vi har dessa redskap hängande full av halm.

Jag kunde inte se denna skräcksyn utan att genast rusa fram och rengöra grepen och fick mig samtidigt en tankeställare kring hur olika man kan se på saker i ett stall och hur man också ibland prioriterar på vitt skilda sätt.

Hade mina fd stallkamrater på ridskolan sett mig i full färd med grep-rengöringen hade de nog fått sig ett gott skratt för där var både jag och många med mig otroligt slarviga med både hur vi återställde redskapen, hur stallgången sopades osv.

Andan i DET stallet var, hur hemskt det än kan låta, att ”det finns betald personal som kan sköta stallet” och man kunde ofta direkt se vem som var ny i stallet och vem som var en inventarie.

De nya inackorderingarna var oftast extremt noggranna med att sopa efter sig och hålla rent i början men allt eftersom de märkte ”hur andra gjorde” så förföll de till samma slappa stil. Tyvärr.

Redan innan jag kom till mitt nuvarande stall visste jag mycket väl att den ”låt-gå”-mentalitet som rådde på ridskolan inte är accepterad i de flesta andra stall och dessutom så finns här ingen som städar efter oss så givetvis har jag redan från dag 1 ”skött mig” och skulle alltså idag inte kunna se ett halmstrå på en grep utan att få hemska rysningar.

För jag gillar ordning och reda- tro inget annat även om jag var en ”slappis” förut.

Sedan har jag som sagt märkt att man prioriterar väldigt olika ibland och att olika saker kan ha hemskt olika betydelse/ dignitet beroende på person.

Själv har jag exempelvis ”mani” på 3 olika saker:

*Jag strör väldigt mycket i jämförelse med de flesta

*Jag tåler inte att se bal-band liggande annat än i papperskorgen (på ridskolan var det en del som kunde hänga dessa lite varstans i stället för att slänga dom och min mission var att gå runt och samla ihop dom när jag inte tålde att se eländet längre)

*Jag har aldrig någonsin (jag vet att det låter fullständigt osannolikt men det är helt sant) ställt in någon av mina hästar i deras boxar utan att dessa varit renmockade, dvs det finns ALDRIG (och då menar jag verkligen ALDRIG) en bajshög i boxen när jag ställer in hästen i den oavsett var hästen har varit, hur stressad jag är osv. (Borde jag söka för detta?).

Sedan tycker jag att det viktigaste kring min hästhållning är att min häst blir i första hand riden och i andra hand motionerad på något annat vis.

Detta kan låta som en konstig kommentar men tro mig; jag har stött på MÅNGA hästägare som har kunnat stå och rykta i timmar, mocka boxen med förstoringsglas eller ta isär huvudlaget i minsta beståndsdel för puts flera gånger i veckan men se RIDA….nja….det har kommit ganska långt ner på ”to do”-listan.

Givetvis kan man ”drabbas” av olika saker som gör att man inte kan/ vill/ hinner rida men det är konstigt hur vissa drabbas av dessa händelser så ofta medan det tex i princip aldrig händer mig.

Jag kan inte annat än tro att det ofta handlar om rena undanflykter- mitt eget motto är att ”det man vill det hinner man”.

Jag kände en gång en person som i mångas ögon gjorde allt för att slippa rida och man fick nästan känslan av att personen letade småskavanker på hästen för att avstå ridningen.

Minsta lilla sår förstorades upp till oanade proportioner, hade hästen en tiondels förhöjd temp någon dag fick den vila i veckor och råkade den sätta något i halsen och hosta till så spreds genast ryktet om värsta influensan hos detta djur.

De gånger hästen faktiskt HADE någon mindre skada såg ägaren nästan nöjd ut- nu var det ju legitimt med en längre vila för hästen och den fick ju givetvis en avsevärt längre ”semester” än någon annan ens hade övervägt för SIN häst.

Ja, som sagt- vi är alla olika….sedan vet jag inte om jag alltid instämmer i det som de flesta brukar tillägga: ”och tur är väl det”.

Torsdag- snabbare än snabbt

Jag skulle kunna raljera och säga att om alla hästars småkrämpor läkte lika snabbt som Archies så skulle många veterinärer gå i konkurs eller så skulle jag kunna göra en jämförelse och konstatera att om Archie hade samma FART när man rider som den hastighet med vilken muggen och strålrötan läkt så skulle han skena fram men eftersom det är dumt att reta högre makter nämner jag bara att läkningsprocessen går ”framåt”.

Veterinären ringde om det blodprov som togs igår (snacka om snabbt svar) och detta visade absolut ingenting.

Så nu fortsätter vi som planerat- vila och lite skritt- och sedan vill jag RIDA!!!!