Som en del av er kanske har läst/hört har Agria gjort vissa begränsningar i sin hästförsäkring:

”På grund av ökade veterinärvårdskostnader och dyrare behandlingar har vi gjort en översyn av våra produkter och de diagnoser som kostar mest. För att inte tvingas höja premierna har vi istället valt att begränsa särskilda delar i försäkringarna. Rent konkret innebär det att vi i år inför maxbelopp för vissa skador som berör rörelseapparaten.

Agria Bas veterinärvård:Begränsning när det gäller till exempel hältor – På grund av kraftigt ökade kostnader för skador avseende hältor och rörelsestörningar inför vi en högsta ersättning på 12 000 kronor per år i vår veterinärvårdsförsäkring. Begränsningen gäller för skador och sjukdomar på skelett, muskler, senor, ligament, ben och leder. Frakturer omfattas inte av ovanstående begränsning.”

Det har varit långa diskussioner om detta, bla på Bukefalos (se http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=951642 om du vill läsa mer).

Jag är helt övertygad om att andra försäkringsbolag kommer att följa efter förr eller senare så byte av bolag är ingenting som jag skulle våga mig på efter att ha fått ersättning för 2 knäledsinflammationer, en hovblödning och en fång-attack genom åren. Man kunde ju ge sig tusan på att det nya bolaget hade försökt att slippa ersätta allt som eventuellt drabbar Archie i framtiden med hänvisning till tidigare sjukdomsfall, det har jag hört att andra hästägare råkat ut för och är verkligen inte något som jag skulle vilja tjafsa om.

För egen del har däremot alla diskussioner, argument för och emot olika försäkringsformer osv fått till följd att jag faktiskt både tänkt igenom och gått igenom mitt försäkringsskydd för Archie och nu valt att sänka livförsäkringsdelen (den man förr kallade A1) med nästan halva beloppet.

Archie var tidigare försäkrad i 70.000 men är nu försäkrad för 40.000 i A1 och 50.000 i A2 (A2-delen kostar nästan ingenting men faller ej heller ut särskilt ofta enligt min erfarenhet).

Denna sänkning har inneburit en kostnadsminskning med nästan 4300:– per år, dvs rätt så mycket pengar i sammanhanget tycker jag. Jag har resonerat som så att jag nu har sparat så pass mycket pengar på ett konto att jag vid behov klarar att köpa en ny häst utan de 70.000 som Archie tidigare var försäkrad i men att 40.000 hade varit en bra hjälp vid köpet.

Att få ytterligare 30.000:– från Agria (70.000 minus 40.000) är i dagsläget inte värt de 4300:– extra som detta kostar per år.

Jag har full förståelse för att den som köper en dyr häst och inte har något sparkapital väljer att mer eller mindre fullvärdeförsäkra sin häst för att kunna köpa en likvärdig alternativt lösa ett befintligt lån taget för hästköpet men man ska vara medveten om att det är oerhört dyrt.

För min egen del började det helt enkelt kännas för dyrt med 1171:–/ månad och därför fattade jag beslutet om ändring.

Många gånger tror jag också att man slentrianmässigt håller kvar vid vissa försäkringar utan att verkligen reflektera över vad man får för pengarna. Så har det varit för mig i alla fall.

Hunden har jag inte ens livförsäkrad btw. De 7000 som hon kostade och som jag delade med maken tycker jag är så små pengar i sammanhanget att jag inte vill sponsra Agria i förhoppningsvis många år för att sedan kanske få ut denna lilla summa.

Idag har jag fått ett intressant mail med anledning av gårdagens inlägg som handlade om när/om man skulle ”ingripa” om man såg exempelvis ”ojuste ridning”.

Här kommer mailet och nedan min kommentar:

”Hej Birgitta!
Jag blev lite illa berörd och även ganska fundersam efter att ha läst ditt inlägg om bloggaren som såg en stallkamrat rida sin häst på ett ”fel” sätt men utan att ingripa (om jag förstod inlägget korrekt).
Vad jag vänder mig emot är att denna människa tydligen är för feg för att säga till en hästägare i stallet men inte drar sig för att berätta om händelsen i sin blogg.
Det finns säkert de som kan känna sig (felaktigt) utpekade när folk skriver sådant här i sina bloggar- det är väl bättre att ta det direkt med den som är skyldig?”

Ja, du….

Om vad man ska/ får skriva om i en blogg finns det säkert också tusen åsikter om, precis som med så mycket annat.

Men jag förstår absolut din ”point”.

Jag vet själv att MINST 4 personer, förutom mig själv i stallet har bloggar och jag vet också att tämligen många i stallet läser MIN blogg så det gäller att ”hålla tungan rätt i mun” ibland så att man inte trampar på ömma tår, ger utrymme för missförstånd osv.

Själv försöker jag att nämna personer i stallet och/eller deras hästar så lite som möjligt och så anonymt som möjligt annat än om dessa beskrivs i mycket positiva ordalag :=).

Det är väl i princip bara den lilles ägare Lena och min hästskötare Lina som figurerar med sina rätta namn och jag vet att de läser bloggen regelbundet utan att tycka att jag ”hänger ut” dom.

Nu har jag aldrig konflikter med varken Lena eller Lina men skulle jag ha det skulle jag inte avhandla detta på bloggen.

Jag berättar ibland historier (oftast kallade ”tillbakablickar”) som jag tycker är ganska underhållande eller på annat sätt läsvärda i bloggen men då ska ni veta att jag inte alltid är 100 % sanningsenlig :=).

Jo, historierna som sådana är alltid fullständigt sanna i sak, men om jag skriver att en viss händelse utspelade sig för flera år sedan så kan den lika gärna ha hänt i förra veckan liksom jag ibland byter kön på någon av de inblandade eller kallar dom för ett annat namn eller ändrar någon annan detalj för att ingen ska kunna känna sig uthängd.

Själv har jag genom åren förstått hur stort internet är, hur lätt det skriva ordet kan missförstås både medvetet och omedvetet, hur vissa läsare nästan söker något att reta upp sig på osv så jag försöker att tänka på vad jag skriver om och på vilket sätt detta beskrivs. Jag lyckas verkligen inte alltid men gör så gott jag kan i alla fall :=).

Som läsare av andras hästbloggar kom jag härom dagen i kontakt med en ”delikat” frågeställning.

Bloggskribenten beskrev i sin blogg hur hon hade bevittnat hur en annan inackorderad hade ridit sin häst på ett inte så trevligt och väldigt bryskt vis. Enligt skribenten hade det förekommit både skrik och mer handgripligheter och hästen hade varit genomsvettig och löddrig redan innan skribenten inte ville vara kvar och bevittna det fortsatta eländet.

Skribentens fråga var hur man ska förhålla sig till när man ser saker enligt ovan och det kan man ju verkligen fråga sig.

Efter att ha tänkt på detta ett tag anser JAG att det ”helt enkelt” (knappast….) måste bli ens SAMVETE/ vad man kan leva med som avgör när/ om man ingriper då ju ridning och över huvudtaget hantering av hästar är något väldigt subjektivt.

Det som jag skulle anse vara ”aldeles för hårda tag” tycker någon annan är OK och vice versa. Det finns hästägare som anser att alla former av sporrar är ett otyg som borde förbjudas, personligen har jag inget emot detta hjälpmedel och ser inte annat än att sporren aldrig blir skarpare än den fot den sitter på = även en ”snäll” sporre kan skada hästen liksom en till synes mycket skarp sporre inte alls behöver göra det.

Någon tycker att spö är lika med misshandel, andra tycker att det är helt ok beroende på hur hårt man piskar till hästen, i vilket syfte och på vilken kroppsdel (de flesta skulle nog säga att det är långt mer fel att piska en häst i huvudet än på baken tex).

Så med andra ord finns det inget givet facit eller exakta regler för ”när en ryttare har gått för långt” eller när man bör ingripa som åskådare om/när man ser något som man tycker är fel.

Tyvärr handlar det i vissa fall också om ren FEGHET, man tycker absolut att något är fel men vågar inte säga ifrån av rädsla för att stöta sig med ryttaren/ att bli utfrusen/whatever.

Jag har själv i ett tidigare blogginlägg berättat om då jag lät en mycket namnkunnig ryttare straffa min dåvarande häst aldeles för hårt. Dels var jag faktiskt ”i chock” och reagerade inte fullt ut förrän efteråt (och då var det så dags) och dels så var jag på ett plan ”rädd” för denna person som kunde visa upp extremt obehagliga sidor och till vilken jag stod i ett visst beroendeförhållande till. Jag hade dessutom sett andra människor råka ut för denna persons vrede och utbrott och är man ung och inte har det skinn på näsan som jag ändå skaffat mig genom åren så är det kanske inte så lätt att öppna munnen. Det är mitt försvar i alla fall och jag har än idag dåligt samvete för det som hände. Idag finns det inte på världskartan att någon hade fått behandla Archie på detta vis.

Så som sagt; när och om man ska ingripa om man ser ”otrevlig ridning” måste tyvärr ankomma på var och en att avgöra. Som med det mesta i livet är inget svart eller vitt. För MIG är det viktigaste att jag kan leva med mig själv efteråt även om min ibland aldeles för öppna mun har gjort att det jag yppat inte alltid mottagits med pukor och trupeter.

I förra veckan var det en bloggläsare som tyckte att jag borde skippa träningen för Birgitta ett tag och i stället lägga pengarna på att lämna bort hästen till någon form av tillridning eftersom jag (och tränaren) tycker att Archie verkar ha så svårt för sidvärtsrörelser för höger skänkel (vilket kanske beror på MIG och inte på hästen).

Jag svarade att detta inte kändes aktuellt för stunden och vill gärna vidareutveckla mitt resonemang lite.

Varför man har häst beror på ”tusen” olika anledningar som det skulle ta en dag att ens försöka lista.

För egen del har jag häst för att jag älskar att rida dressyr. Jag tycker att det är roligt att träna, att utvecklas och att kunna omsätta detta på tävlingsbanan.

Även om en skickligare ryttare hade nått bättre och/ eller snabbare resultat än jag på MIN häst så föredrar jag att göra jobbet själv.

Det är först då jag känner att jag verkligen inte reder ut något som jag skulle ta hjälp i form av att lämna bort hästen.

Min förra häst Décima hade oerhört svårt för att lära sig att göra korrekta galoppombyten. Hon var oftast ”ett halvt efter bak” vilket även för skickliga ryttare är svårt att korrigera när det väl blivit befäst.

Jag och dåvarande tränaren försökte att lära hästen att byta korrekt länge men fick till slut inse att ”hjälp utifrån” behövdes och en annan fd elev till tränaren engagerades också i detta syfte.

I flera månader körde jag 1-2 gånger i veckan till denna kille så att han skulle hinna rida innan jag var tvungen att vara på mitt arbete på morgonen (tur att även HAN var morgon”pigg”).

Jag hade inga som helst problem med att varken lägga den tid eller de pengar som detta kostade mig för JAG redde inte ut problemet själv.

Som jag svarade bloggläsaren i förra veckan så stänger jag inte heller dörren för att lämna bort Archie om sidvärtsproblematiken forsätter/ inte förbättras men så länge det går framåt så kämpar jag på.

Så vill JAG ha det även om andra hade resonerat och resonerar helt annorlunda.

Jag känner till mer än en ”normalryttare” som köpt en fin häst som sedan lämnats bort för ”proffsridning”. Efter x antal månder hos proffset så anmäler ordinarie ryttare till en LA dressyrklass som (föga förvånande) vinns på 70 % eller mer.

KUL? Tja…för DEN ryttaren är det säkert det för annars antar jag att den inte ens hade anmält sig till tävlingen men för MIG hade det inte varit det minsta kul eller givande.

Jag hade bara känt pressen av att vara tvungen att göra en superprestation ”nu när proffset xx ridit hästen så länge” och hade dessutom inte känt att JAG hade den minsta DEL i segern.

När jag hopptävlade med Heron var det många som var avundsjuka på min väldigt bussiga och hopp-skickliga häst. Jag var, framför allt i början av vår karriär, verkligen så långt ifrån en skicklig och rutinerad ryttare som man kunde komma och ändå så hoppade den snälla hästen och tog en massa rosetter åt sin halv-förvirrade ägare.

Jag har inga skäl i världen att inte tro att hästen hade hoppat ÄNNU bättre/högre och tagit ännu fler placeringar på kanske en ännu högre nivå med en skickligare ryttare men ändå föresvävade tanken att låta någon annan träna/tävla hästen aldrig någonsin mig.

Jag hade köpt hästen för MIN skull och ville också vara den som skulle träna och tävla den, på gott och ont.

Så resonerar jag alltså även idag även om som sagt någon annan ryttare säkerligen hade lyckats bättre. Men så länge jag inte känner att jag SKADAR Archie eller utsätter mig själv för några risker så kommer jag att kämpa på, förhoppningsvis inte med en dåres envishet utan genom att få de resultat jag hoppas på.