I mitt sökande efter lämplig stallplats har jag verkligen kunnat konstatera att det som jag redan ”visste” är sant; man har som hästägare sååå vitt skilda referensramar kring vad som är ok hästhållning och inte.

Jag har tex väldigt nöjt kunnat konstatera att ingen i mitt nuvarande stall snålar med box-strö, den typen av småsnålhet stör mig enormt men är långt ifrån ovanlig.

Besökte för inte så länge sedan ett stall där man själv kunde välja vilken typ av strö man ville ha och där hade några valt….inget!?!?

Hästarna stod alltså på någon form av gummimattor och absolut inget mer.

Säkert mjukare än cementgolv förvisso men ändå….

Å andra sidan hade deras boxgrannar så lite strö i sina boxar så att de med gumimattorna förmodligen stod mjukare i alla fall.

Men inte bara snålt med strö utan allmänt skitiga boxar, mörkt i stallet, lågt i tak, ostädat, …hu….

Jag kunde inte komma ut från stallet fort nog medan stallägaren verkade fullständigt oberörd över hur där såg ut.

Ja, för vissa är detta säker helt ok ( uppenbarligen eftersom stallplatserna var uthyrda…) men jag hade inte ställt Vicke där ens över dagen!

Och som en del hagar ser ut!!!

Jag är den första att ha superkoll på vilket otroligt gräsligt (läs: regnigt) väder vi haft i Skåne hela hösten men när hästarna inte har en centimeter yta i hagen utan att stå med halva skenbenen i lera…inte ok ( och inte heller lagligt).

Om man så har en pytte-plätt som är hyfsat torr men jag har sett stora hagar där precis hela hagen är täckt av så djup lera.

Till att börja med fattar jag inte att hästarnas skor sitter kvar?

Ja som sagt, smaken är som baken och det är tur att det finns helt ok stall som är hela och rena höll jag på att säga….

Pustar ut efter en gräslig gårdag…

Egentligen är jag helt tom på ord….det känns inte som att det finns något kvar att säga som andra inte redan har sagt men jag måste ändå fråga:

Ni som valde att smälla av fyrverkerier igår; kan ni snälla förklara hur ni har mage att göra detta när ni utan en sekunds tvekan vet vilket lidande det orsakar?

Hur i helvete kan ni ens våga kalla er djurvänner eller rent av ha djur själva när ni har varit med och bidragit till den värsta dagen på året för massvis av djur- såväl vilda som tama?

Ska ni spela ”men det är ju sååå fiiiiint och bara en gång om året” kortet?

Nä…lägg ner det direkt för det finns ungefär en miljard fina saker ni både kan se och göra helt gratis och som är minst lika fina som fyrverkerier!

Eller ni kanske tillhör dom som åberopar att ”det är tradition”?

Ja, det var häxbränning också en gång i tiden liksom mycket annat som den upplysta människan har valt att lämna bakom sig.

Nej fy fan vad besviken jag är på mänskligheten.

Vet inte hur många (massvis) med bilder jag har scrollat förbi där man ser fullständigt panikslagna hundar som skakar okontrollerat, hyperventilerar, någon som har fått ett epileptiskt anfall osv.

Ägare vittnar om hundar som kissar och bajsar på sig (!!!!) av skräck.

Hur i helvete kan det vara mer värt att få ”panga” lite/ mycket framför att skona dessa djur?

Och nu talar jag bara om tama djur…de vilda har det säkert lika hemskt.

Nej, jag får nog avsluta här innan jag exploderar av ilska (DET hade varit ett fyrverkeri värt namnet) men som sagt; förklara er gärna ni som tycker att detta är trevligt och kul.

Och ja….min hund låg också och skakade och hyperventilerade i flera timmar igår och min man satt med henne i badrummet vid midnatt- fruktansvärt så klart men såååå många har haft det mycket, mycket värre!

Och SKÄMS på er ni som smällde!

För övrigt vill jag inte höra ett ord till om att vi i Sverige ”inte har råd med xxxxx”.

Så länge det finns pengar att bokstavligen ELDA har vi råd med precis allt!

Det gångna året har allt som allt varit ett bra sådant; mycket tack vare min underbara lilla familj.

Henrik är det bästa som har hänt mig och vi inledde året med att förlova oss- 1 år efter att vi blev ett par (16 januari).

Knappt ett år senare, 28 november, gifte vi oss- en stillsam men efterlängtad händelse som vi sett fram emot i flera månader.

Liksom förra året avverkade vi både en sommar och vinterresa- båda extremt lyckade.

I somras var vi i Kroatien och bröllopsresan gick till Kap Verde.

Vi kommer så länge vi har möjlighet att resa så, dvs en vecka på sommaren och en vecka på vintern- den sistnämnda årstiden är perfekt att lämna för varmare breddgrader tycker vi båda.

Vicke har skött sig med den äran hela året och gör mig mycket sällan besviken.

Jodå…han hade vid enstaka tillfällen gärna kunnat låta bli att ge bort värdefulla gratispoäng genom att skygga för bajshögar inne på banan eller människor (!) utanför densamma men all-in-all är den spändhet och tittighet jag upplevde i början av vår gemensamma tävlingskarriär i stort sett helt borta.

Olof uppfyllde årets mål, galoppombyten i varje, mer eller mindre så fort året började och jag har sedan dess fått se allt från 10 till 18 byten i varje och själv lyckats genomföra 5 !

På genomförandelistan kunde vi också lägga kvalen till MSV A och en (kass) start på denna nivå samt 3 placeringar i lägre klasser.

Uteblivna rosetter är väl årets besvikelse men det finns flera förklaringar till det så jag kämpar vidare och hoppas på ett bättre 2018.

Jag uppfyllde i alla fall 2 mål, att kvala till MSV A och rida på över 65 % i MSV B vilket jag är mycket nöjd med.

2 stallflyttar har det också blivit i höst där jag gärna hade varit utan den ena men någon gång ”måste” man få fatta felaktiga beslut- så även jag som är mycket ovan vid detta.

Tack och lov har jag en underbar häst som verkar nöjd och ”med” i alla lägen så jag tror att han har gått helt skadeslös ur detta även om det påverkade mig själv otroligt mycket och väldigt negativt.

Får jag önska något för nästa år så är det att vi alla får fortsätta att vara friska- hur klyschigt det än må låta så finns det inget viktigare tycker jag.

Jag hoppas få träna vidare med hjälp av Olof så som jag gjort i många år och kunna starta de klasser jag vill med de resultat jag hoppas på.

Jag har i många diskussioner kring hagvistelse upplevt att det för vissa är väldigt provocerande att säga att man vill ha egen hage till sin häst, dvs att man inte vill att den ska gå med sällskap.

Ännu mer provocerande verkar det vara när man dristar sig till att ”spela pengakortet” dvs försöker förklara att ens häst rent EKONOMISKT inte går att ersätta för en själv och att man inte heller har råd/ kan försvara att ha den försäkrad för dess förmodade värde.

Det är ju allmänt känt att det i Sverige är fult att prata om pengar, vad man tjänar, vad man har betalat för sin bil/ hus/ häst och av detta följer att det verkar lika fult att liksom anse att vissa hästar är mer värda än andra.

Men så är det ju och varför ska man hymla med det?

Att man kan älska en häst man fått till skänks lika mycket som de som rider världscupen förhoppningsvis älskar sina hästar är oomtvistligt men hur det än är så är den första hästen f..n så mycket lättare att ersätta rent ekonomiskt.

Nu påstår jag verkligen inte att Vicke är en världscup-häst men JAG har ändå inte pengar nog att gå och köpa hans dubbelgångare skulle något hända honom och varför ska jag då inte få vara, i vissas ögon, ”överdrivet” rädd om honom?

Jag har tränat sååå mycket i över 4 år- varför ska jag riskera att det händer honom något genom att fösa ihop honom hur som helst och med vilka hästar som helst bara för att det är mer naturligt för hästar att gå i flock än ensamma?

Som jag redan nämnt många gånger har jag i sak inget emot hagsällskap till Vicke men det måste ”passa” och det verkar vissa ha väldigt svårt för att fatta?

Att det sedan kan hända tusen olyckor både när hästen är ensam i hagen och vid massor av andra tillfällen behöver vi inte ens diskutera men man behöver inte öka skadeoddsen mer än nödvändigt som jag ser det.

Härom dagen slog det mig hur….ja inte kanske ALLT men väldigt mycket kring mitt hästeri är skitigt och ser trist och fult ut just nu.

Och trots att jag anser mig vara en ordningssam person som gillar raka motsatsen, dvs ”rent och snyggt” så har jag nog gett upp kampen- under denna årstiden i alla fall.

Allt regnande sedan evigheter tillbaka har gjort att det är lerigt överallt och denna gegga sitter också på min bil, mitt släp, min häst och mig.

Hästen och mig själv kan jag så klart rengöra och gör det också även om jag undviker rena bad av Vicke och helst inte spolar hovar och ben varje dag heller.

Men bilen tex! Den blir ju bokstavligen skitig några minuter efter tvätt för hela uppfarten till stallet tex är så lerig att det inte går att undvika stänk.

Samma med släpet som används flera gånger i veckan.

Vicke har boots i hagen och dessa kommer in 5 kilot tyngre än när de gick ut; pga lera så klart.

Nu brukar Vicke tack och lov sällan rulla sig när det är riktigt lerigt ute men de gånger han har gjort det är täcket som ett stenhårt ler-pansar efteråt.

Mina stallstövlar som går mellan hage och box ska vi inte tala om! Spån och lera utgör ett pansar även på dom.

Och så alla fula kläder man ”måste” ha!

Tittade i Olofs ridhusspeglar härom dagen när jag värmde upp Vicke åt honom; vilken sorglig syn jag utgjorde!

Stora termobyxor, halsduk 4 varv runt halsen, tjock jacka, klumpiga (men sköna) termostövlar. Jag såg för f..n inte klok ut!

Kan avundas en bloggare jag följer som alltid, året runt visar bilder där precis allt kring hennes hästar, outfits, stall, lastbil mm är KLINISKT rent.

Jag fattar ju att det beror på att personen inte har något heltidsjobb som måste besökas 40 timmar i veckan men ändå….jag vill också ha det så 🙂 !

Å andra sidan vägrar jag att tex gå och frysa bara för att se piffig ut eller lägga många tusen på ridkläder av samma anledning så jag får väl fortsätta att hasa omkring i mina Michelin-kläder…i leran….

Hittade denna bilden på Facebook idag och nickade instämmande- precis så har det känts för mig sedan stallflytten.

Tiden bara flyger iväg och jag kommer aldrig hem i beräknad tid.

Jag tror att detta beror på 2 saker; dels att det tar tid att skapa och lära sig nya rutiner och dels att jag numera bara är i stallet en gång om dagen.

På förra anläggningen kunde jag ”köra inom” bara för att ta in Vicke från hagen, ta av hans yttertäcke och eventuellt göra någon pyttegrej till som tog 5 minuter men nu kör jag knappast 1,5 mil för en sådan småsak. Andra tar in honom och täcket tas av eller får stanna på.

Men detta gör också att jag måste se till att allt görs klart under dagens enda stallbesök och då tycker jag att timmarna bara flyger iväg trots att rutinerna egentligen är väldigt lika det förra stallets.

En vanlig morgon börjar med att jag eller någon annan fodrar 11 hästar, jag sätter 3 kraftfoderportioner och fyller 4 påsar med ensilage (ett stråfodermål serveras i hagen vid 12), rider, släpper ut Vicke i hagen med resten av hans frukostensilage, mockar, putsar av ridutrustningen och är redo för hemfärd.

Om allt går som det ska tar detta runt 2,5- 3 timmar beroende på om jag ska lägga in nytt strö, om jag fodrar och/ eller släpper ut hästarna eller någon annan gör det osv.

Jag hävdar av många olika anledningar att jag har den ultimata maken och nu har han bevisat det igen!

Vet ni vad jag fick i julklapp?

Jo; ett par helskodda Pikeur-ridbyxor som sitter som en smäck!

Kanske inte låter så konstigt i era öron men min man vet i princip inget om hästar i allmänhet och ridutrustning i synnerhet.

Ändå valde han både ett bra märke och ett plagg som passade- jag är imponerad!

Själv vågar jag aldrig köpa kläder åt andra för jag vet hur mycket det kan skilja på passform och storlekar beroende på var man handlar.

Således har jag tex tröjor i storlekar från S till XL….

Glad blev jag hur som helst och jag vet vilket research-arbete som föregått köpet.

Henrik går inte bara in i en affär och grabbar tag i första bästa plagg utan han har kollat på nätet, jämfört med ridbyxor jag har hemma i smyg och konsulterat butikspersonal 🙂 .

Världens bästa man som sagt!

Utan kandar, på en utmärkt ridhusbotten och i en skön hjälm 🙂 !

Jag tycker att det senaste året har riktats en hel del medialt ljus på inte alltid så hästvänlig ridning och handhavande och även om jag själv sett en del avarter genom åren tänkte jag idag berätta om några saker som jag i alla fall tycker mig se en tydlig trend kring och som jag menar är av godo för hästarna ( och ryttarna).

Det finns givetvis MER men detta har jag observerat:

Idag tycker jag att nästan ”alla” har ridhus med bra underlag. På utomhusbane-fronten finns det fortfarande en del kvar att önska men inomhusarenorna är oftast jättebra.

Jag minns hur det var när jag började tävla för 30 år sedan.

Tunga, djupharvade, mörka och gödselfyllda gamla ridhusbottnar kunde absolut förekomma, både när man skulle träna och tävla och sådant ser jag aldrig idag.

Stort plus för denna medvetenhet om underlagets betydelse!

En annan sak som jag märkt bara de senaste 2-3 åren är att användningen av kandar har minskat drastiskt.

Tidigare tyckte jag att det kändes som att en del inte kunde hänga på denna betsling fort nog och….för betraktaren tycktes det bero på att man därigenom trodde/ tyckte att man skulle få hästen att gå i form lättare.

Idag är det snarare undantag att ”man” rider med kandar i Msv B och det tycker jag är bra- på den tiden man fick rida med det redan i Msv C var det många som ”passade på” fast de inte alls var redo.

En annan sak : Har ni tänkt på att man i princip aldrig ser enkelaxlade släp idag?

När jag köpte min första transport var nog 90 % ” på 2 hjul”- idag är de i princip helt borta och hästarnas säkerhet och åkkomfort har säkert ökat därigenom.

På tal om komfort så har mycket i utrustningsväg också verkligen genomgått en revolution till det bättre: borta är de stenhårda sadlarna, täckena som knappt stod emot regn (eller så vägde de ett ton) och hjälmarna är både lättare, snyggare och säkrare än på den tiden vi red i de enorma JOFA-ditona 🙂 .

Så mycket är långt bättre än ”förr”- det tycker jag i alla fall!

Kan ni komma på andra bra förändringar?