Det slår aldrig fel:

Man släpper ut hästen i ”åka-på-träning-lädergrimman” i hagen EN gång och den går sönder.

Man släpper ut hästen i ”nylongrimman-som-någon-lämnade- kvar-vid- flyttning- för-att-den-var-så-sliten” 543 gånger och den vägrar att gå sönder….yes!

Så är det bara…man får aldrig ”allt”.

Läser en fråga på nätet där skribenten undrar varför det är så svårt att hitta foderhäst.

Vis av erfarenhet tycker jag inte att det är det minsta konstigt; vet ”tusen” exempel på folk som lånat ut hästar som återlämnats i ett mer eller mindre bedrövligt skick.

Min erfarenhet är också att det för ”vanliga” hobbyryttare är i princip omöjligt att få låna en bra häst, oavsett hur duktig man är.

Vill man ha en häst som det går att träna och tävla med måste man antingen köpa den eller KÄNNA någon som vill låna ut sin häst även om det sistnämnda är väldigt ovanligt.

Men att hitta en tränings och tävlingsbar häst att låna via annons skulle jag nästan säga är omöjligt.

Har bara hittat en sådan häst själv trots periodvis idogt letande och den hästen valde ägaren att låna ut till någon där det inte blev så bra utan ägaren fick ta hem hästen i förtid.

Sedan hade jag faktiskt en duktig och tävlingserfaren stallkamrat som fick låna en på pappret jättefin häst och vi kunde inte förstå hur hon kunde ha sådan tur.

Men även där visade det sig att hästen var lååångt knepigare än vad som framgick från början och stallkamraten valde att lämna tillbaka den.

Nyligen läste jag en diskussion som handlade om hur mycket som var ”lagom” att tävla dressyr (frekvensen).

Som vanligt fanns det nästan lika många åsikter som skribenter- som med det mesta som har med hästar och ridning att göra.

Jag läste också i senaste numret av Ridsport lite halvt förskräckt om en 6-årig häst som nyligen hade tävlat 5 klasser inom  loppet av 3 dagar och på 3 OLIKA (!!!!) tävlingsplatser (varav det var 20 mil att köra till den ena) och det LÄT förskräckligt mycket för en så ung häst men vem är jag att döma?

Hästar ÄR olika och man får ju hoppas att deras ryttare/ ägare själva känner vad som blir bäst!

Jag har ju själv tävlat otroligt mycket med en av mina första hästar, Heron, som ett år startade 73 gånger- hoppning och dressyr blandat.

En gång tävlade han också runt 10 helger i rad (!) men han var en häst som bara gick bättre och bättre ju oftare han tävlade, vi åkte aldrig mer än runt 5 mil till tävlingar och blandade som sagt hoppning med dressyr.

Men det fanns säkert dom som tyckte att jag plågade livet ur hästen trots hans fina resultat….

Så sammanfattningsvis tycker jag inte att det går att ange något ”lagom intervall”- det måste man avgöra från häst till häst och utifrån hur hästen beter sig på tävling, efter tävling och inte minst; hur den presterar.

Härom dagen nämnde jag för Henrik hur otroligt nöjd jag är med den ridjacka jag köpte via en webshop för några månader sedan för nästan inga pengar alls.

”Att du inte köpte två om den nu är så bra” undrade han och jag var tvungen att förklara hur det oftast går till med mina hästprylar 🙂 .

Jag har nämligen tidigare gjort precis som han föreslog vilket gör att jag tex har 2 flugtäcken.

Det andra köpte jag begagnat för typ 150:– med tanke att ”då har jag detta i reserv när/ om det jag redan har går sönder”.

Minst 5 år senare har jag fortfarande 2 flugtäcken….

Samma sak med en eller rättare sagt TVÅ flugmössor jag köpte på Gekås för flera år sedan.

Mössorna var så billiga och bra att jag köpte 2 stycken- den ena har jag använt typ 5 gånger per sommar (fortfarande nyskick) och den andra ligger ouppackad i stallskåpet.

Nämnas ska väl att vi har extremt lågt insektstryck kring våra hagar (halleluja för det….) !

Jag har även några par helt oanvända lindor eftersom jag fortfarande använder en del fleecelindor som jag köpte på Gekås för typ 10 år sedan, samma sak med ett par ”reservsporrar” osv osv….

Det ”värsta”  exemplet är väl ett par skitsnygga läderstövlar som jag köpte begagnade (nyskick) för en spottstyver förra våren och som jag FORTFARANDE inte har använt eftersom det inte är något fel på mina säkert 6 år gamla stövlar som från början var tävlingsstövlar men sedan några år är vardagsditon.

Ja, ni ser….

Inte lönt att köpa dubbelt av något på ett tag känns det som 🙂 !

Känner ni igen er?

Väntar fortfarande på att användas……

Härom dagen städade jag bland en del gamla papper och hittade då ett kuvert som innehöll 3 foton.

Jag var säker på att de var slängda sedan länge men tydligen undgick de inte soporna förrän nu.

Fotona föreställde undertecknad när jag tävlade dressyr med Decima och om ni frågar mig såg jag inte klok ut på något av korten.

En på den tiden klubbkamrat hade, säkert av enbart välvilja, tagit korten, framkallat dom och gett dom till mig medan jag bara ville slänga skiten (fattar inte varför jag inte gjorde det direkt????).

Och tyvärr är det så att jag tillhör kategorin som ser helt gräsliga ut på 9 av 10 kort om jag sitter till häst!

Har nästan alltid en extremt märklig min- typ som på bilden ovan.

Får trösta mig med att jag inte är ensam om detta- det finns en annan ryttare som jag bla följer på Instagram som inte alls gör sig på bild utan ser nästan plågad ut på mängder av bilder och detta trots att hen har ett fördelaktigt utseende IRL. Ironin är att hens häst är hens raka motsats- ser helt fantastiskt ut på bild.

Så jag och jag kan bli trött på mig själv….

Go with the flow är sällan min grej utan snarare plan B, C, D och helst E…

Läser i senaste numret av Ridsport att ”stallutrymmen ska rengöras noggrant minst en gång per år” enligt Jordbruksverkets föreskrifter.

Är detta något som följs i era stall?

Hur går tvätten till?

På ridskolan hyrde man in personal utifrån som högtryckstvättade hela stallet under sommaren när ridskolehästarna var på bete.

På nuvarande anläggning  högtryckstvättas stallen också en gång om året (i juni eller juli) och det står inskrivet i våra kontrakt att vi måste hjälpa till vilket brukar ta max 4-5 timmar och vara väldigt trevligt då vi även bjuds på ordentlig frukost.

Bild från tidigare års tvätt.

Blir lika fascinerad varje gång jag läser att folk inte kan stava till det egna djurets ras.

Jag förstår att det finns många hundraser tex som är svårstavade för en svensk men om man själv ÄGER en sådan hund; kan man inte bemöda sig med att lära sig hur rasen stavas?

Läser om en person som blivit av med sin chihuahua….eller som personen själv skriver: CHOCHOUHA?!?!?!

Tycker för övrigt det är lika märkligt och faktiskt respektlöst om man efter flera månader/ år inte kan lära sig hur utländska kollegors/ arbetskamraters namn uttalas.

Är man osäker är det bara till att fråga tycker jag.

Har ju själv ett för många ”krångligt” efternamn (Manojlovic) men tex alla partners jag haft har omedelbart lärt sig hur det uttalas. Allt annat tycker jag är slött och som sagt respektlöst!