Fick ett mail härom dagen där en av mina vänner med entusiasm konstaterade att hon borde delta i programträningar oftare- hon hade precis varit iväg och det hade varit mycket givande.

Som ett sammanträffande hade jag faktiskt tänkt i ungefär samma banor redan dagen innan hennes mail kom, detta med anledning av att en ryttarmamma i stallet pratat om att vi kanske skulle kunna ordna något sådant arrangemang längre fram.

Som jag redan nämnt flera gånger är jag oerhört slarvig med att träna på just program och det kan man ju verkligen ifrågasätta med tanke på att jag utger mig för att vara en tämligen fanatisk dressyrtävlare.

Borde man inte som sådan träna på program rätt ofta?

Tja…om man ändå vinner allt man ställer upp i så kanske inte behovet föreligger men är det så för mig, dvs att jag är en notorisk vinnarmaskin? Knappast!!!!

Med andra ord är det hög tid att jag tar mig i kragen angående detta och det är tyvärr inte första gången jag försöker att disciplinera mig i detta sammanhang.

Men nu LOVAR, LOVAR, LOVAR jag skärpning, bot och bättring!

För om man redan på hemmaplan tycker att det inte går så bra när man rider igenom programmen (det är väl därför jag undermedvetet undviker det) – hur ska det då gå på tävling?

Där (på tävling) drabbas jag plötsligt av någon form av övertro ”det blir säkert bra…..” men det blir det ju inte alltid.

Nej som sagt, nu ska här tränas program så det står härliga till!

Bara jag äntrar ridhuset ska Archie av sig själv fatta galopp, vända upp på medellinjen och sedan göra halt vid X för att därefter gå hela program innan jag ens fått på mig ridhandskarna. It´s a promise!

Kom på att jag glömde att nämna ytterligare en sak som kom upp när jag och Ebba diskuterade gramanens fördelar igår.

Ebba påpekade att en del som är emot graman i stället sitter och sliter och drar hästarna i munnen vilket verkligen inte främjar varken ”god ridning” eller hästens välbefinnande.

Fördelen med en graman är att man mycket lättare kan lära mindre rutinerade ryttare att sitta med STILLA händer i stället för detta plockande eller i värsta fall dragande/ slitande i tyglarna.

De som tycker att det är synd om hästar som går med graman skulle kanske titta på vad alternativet ibland är; dvs just otrevligt mundragande!

Såg förresten ett skräckexempel på ovanstående under förra helgens tävling.

En ryttare satt under hela framridningen och drog/ryckte konstant i framför allt innertygeln och förutom att det såg hemskt illa ut (både jag och min hästskötare reagerade oberoende av varandra) så kan man ju undra hur det kändes för hästen?

Kanske var den helt avtrubbad och kände knappt längre tygeltagen?

Och frågan är om ryttaren själv är/ var medveten om hur frekvent (läs: utan avbrott) hon drog i tyglarna? Sådant kan ju lätt bli en ful ovana som man till slut inte ens tänker på!

Tyvärr sa den medföljande coachen ingenting om tygeldragandet och orsaken till DET (att inget sades) kan man ju bara spekulera i.

Kanske tyckte personen helt enkelt att det är så hästen ska ridas? Eller så ville personen inte börja hacka på ett så (förmodligen) invant beteende strax innan en tävlingsstart?

Ja, inte vet jag men trevligt var det inte.

När fan blir gammal blir han religiös…eller nåt…
Att jag skulle äga och använda en graman kunde jag inte drömma om i min ungdom men det är tydligen aldrig för sent att bli omvänd….

Varför är det ibland så svårt att ”leva som man lär”?

Tja…ibland är det nog så att det är lättare att ge någon ett råd än att själv följa det om rådet exempelvis innebär stora ansträngningar eller uppoffringar av olika slag men ibland är det mer obegripligt.

Själv har jag länge förespråkat att det ska vara lätt och roligt att rida och att man absolut inte ska dra sig för att använda någon form av hjälptygel om man har problem med ridningen (beror ju så klart på vari problemet består- allt avhjälps definitivt inte enbart med detta).

Trots att jag strött detta råd frikostigt omkring mig har jag själv inte haft vett att begripa att min egen ridning, i alla fall i dagsläget, hade varit ganska betjänt av en graman.

Archie har de senaste månaderna blivit ”stark” emellanåt, framför allt när jag har spänt bågen och kanske krävt något som han har tyckt har varit jobbigt.

Att slå sig liiiite fri och gärna tappa tempot samtidigt har varit hans lösning och sätt att undkomma och att det inte har blivit så kristallklart för mig får jag väl förklara med att det här med ”slå sig fri” inte har betytt ”köra upp huvudet rakt i vädret” utan det har varit långt mer nyanserat men dock tillräckligt för att jag skulle tappa ”ramen” i alla fall lite.

Det är inte helt lätt att förklara men det har känts lite som att jag antingen haft att välja på friskt tempo men en häst som går liiite över tygeln (ej tillräckligt inramad) eller en häst som är helt inramad men som då tappar tempo.

Igår fattade jag äntligen vad det är som jag borde åtgärda och gick ner till stallet för att hämta en graman mitt under pågående pass.

Kanske var det delvis en placeboeffekt, inte vet jag, men jag hann inte mer än sätta på gramanen förrän Archie kändes mycket, mycket mer ”med” mig. Han både travade på friskt framåt OCH gick mjukt i form utan att streta och det blev genast 10 gånger lättare att rida (det där med goda och onda cirklar…..).

Att jag varit så anti graman innan har berott på många olika faktorer; jag har sett det lite som att ”fuska”, att TVINGA hästen och att riskera att man kanske därefter för alltid är dömd till gramanridning eller skarpare och skarpare bett för att kunna påverka hästen.

Nu hoppas och tror jag i stället att det ska bli ungefär som då jag botade Herons ”sticka iväg mot alla hinder i hundranittio” genom att, efter att ha kämpat hur länge som helst och med en massa andra metoder, byta från ett vanligt bett till ett långt skarpare pessoabett.

Heron var så hoppvillig som man bara kunde önska, hoppade på allt man styrde emot MEN det var verkligen ”fullt ös medvetslös” när jag började hoppa honom som 4 åring.

Så länge jag travade gick han som en världsmästare i lydnad, samma sak om jag red över bommar på marken men så fort jag fattade galopp och styrde emot ett HINDER; då var det goodbye! Han bara stack!

Otroligt nog gick det väldigt bra att tävla på detta okontrollerade vis men det KÄNDES inte speciellt kul och långt om länge fann jag alltså lösningen.

Minns att min dåvarande tränare Jana Wannius varnade mig för att pessoabett var/är skrapare än man generellt tror men annars avrådde han absolut inte från att prova och det är jag mycket glad över.

Redan första gången jag tog en förhållning på detta bett stannade Heron nästan i luften och sedan tog det verkligen inte lång tid innan hans tidigare olydnad försvann som en avlöning.

Efter ett tag behövde jag inte längre bettet och hoppade därefter under resterande tid av hans hoppkarriär med ett vanligt tränsbett.

Så hoppas jag alltså att det ska bli även med gramanen; att Archie ska fatta att det inte är lönt att FÖRSÖKA streta emot för han kommer ändå inte att komma någon vart och efter hand som han dessutom blir fysiskt starkare och starkare ska han inte ens känna ett behov av det.

Vi får väl se vad som händer…..

Så här ser det nog ut i många hästägares stallskåp. Räknade snabbt till 11 schabrak hos just denna ryttare.

Jag tror det var i det senaste numret av Hippson som jag läste att man gjort någon form av enkätundersökning och bland annat frågat hur många vojlockar/ schabrak man som hästägare hade.

Föga förvånande hade en majoritet 10 schabrak eller fler och jag får väl sälla mig till denna vidlyftiga skara.

Härom dagen, då jag skulle försöka hitta ett oklanderligt schabrak att ha på tävlingen slog det mig hur ologiskt det är att ha massor av schabrak, liksom det oftast är lika ologiskt att ha 5 par ridbyxor tex.

För visst gör väl ni som jag ändå:

Man har sina favoritridbyxor eller sitt favoritschabrak och det är nästan BARA det man använder och ”reserver” plockas bara fram när man måste tvätta byxorna eller schabraket.

Av detta följer att det borde räcka att ha 2 par ridbyxor och 2-3 schabrak för inte låter man väl de smutsiga ligga i veckor innan man tvättar?

Sedan kan jag ibland förstå om man TROTS detta resonemang samlar på sig en mängd schabrak, för det är faktiskt så det har varit för min egen del.

Jag har nämligen då och då kommit över otroligt billiga schabrak och då passat på att köpa upp ett lager tänkande att ”de äter inte bröd” medan de ligger och väntar på att de schabrak jag använder ska bli utslitna.

En gång hittade jag superfina schabrak i Ullared för 49:– (de kostade annars 149:– om jag minns rätt) och dessa är nog bland de bästa schabraken jag haft, långt bättre än tex de Equi-Lineschabrak jag köpte för dyra pengar och snart fick använda till min HOPP-sadel i stället- så mycket krympte de.

Och i somras då Granngården hade någon rea hittade jag, om inte lika bra schabrak så i alla fall fullt godkända sådana för 40 kronor!!!! Då är man dum om man inte köper ett lager så det gjorde jag så klart.

Kanske är det därför så många har en massa hästsaker liggande i stallskåpen- vi hittar något prisvärt och kan helt enkelt inte låta bli- eller vad tror ni?

Hur många schabrak trängs i era skåp och varför har ni det antal som ni har?

Är du nyfiken på hur det ser ut i Jan Brinks stall?

Nästa helg har du chansen att ta reda på detta helt gratis!

http://www.tullstorp.nu/aktuellt.asp?id=165

Nu när jag har hittat buren med stor B (den ska hämtas på posten av maken idag) började jag fundera över vad nästa annons-projekt ska bli.

Innan buren letade jag nämligen hoppsadel (och hittade en jättefin) och dessförinnan köpte jag helt nya läderridstövlar på annons.

Efter lite funderande över vad jag gärna skulle vilja ha/ köpa kom jag fram till att det inte vore så dumt med en….taaa daaa….skrittmaskin!!!!

Som ni säkert har kunnat utläsa av mina inlägg sedan jag bytte stall är jag verkligen nöjd med mina nuvarande uppstallningsvillkor men en sak som jag alltså gärna skulle vilja ha och som saknas på de flesta anläggningar är just en skrittmaskin.

När jag var ung och inte begrep bättre tyckte jag synd om hästar som tvingades gå i denna maskin, det såg så tråkigt ut för dom tyckte jag då men nu har jag helt ändrat uppfattning. Jag har hört för många superlativ från de som faktiskt har ett skrittmaskin att nyttja och dessutom är det ju ett faktum att hästar mår bra av lugn kontrollerad rörelse som ju denna erbjuder.

Som jag ser det finns det bara 2 problem om jag skulle köpa en skrittmaskin och det är dels givetvis priset men också att den är så skrymmande :=)!

Var skulle jag placera denna tingest?

Känns inte riktigt som att jag kan fråga stallägarna ”jo förresten…jag har en skrittmaskin som jag undrar om jag kan ställa hos er…kanske bredvid min hästtransport”. Nää…tror inte det va….

Och ihopfällbara skrittmaskiner har i alla fall jag inte hört talas om…

Skämt å sido- jag får nog hitta något annat projekt på annonsfronten att engagera mig i, fast råkar ni ha en maskin som står och skräpar någonstans så tveka inte att höra av er :=)!

Ni som följt bloggen länge vet att Archies ”bästis” på ridskolan var d-ponnyn Birk som han tillbringade tusentals timmar i hagen med.

Birk är den av de flera hagkompisar som jag har provat att fösa ihop Archie med som bäst, mest och längst uthärdat den ibland extremt enerverande gossen med enorm förkärlek till att nosa alla artfränder i baken ända tills de inte står ut längre utan sparkar bakut (tur att han inte springer omkring och nosar människor i baken på samma vis förresten….vad skulle folk tro????).

Även för Birk rågades måttet vid enstaka tillfällen men hans bakutsparkar lämnade knappt markytan (har faktiskt aldrig sett en ponny sparka så ”lågt”) så jag ansåg inte att det var någon större fara för att Archie skulle mista ett framben eller två av en spark.

När Archie inte nosar andra hästar i baken tycker han om att valla dom som en fårhund och inte heller detta uppskattas alla gånger.

Båda dessa gräsliga ovanor samt att han redan första (och sista) gången jag provade att släppa ihop honom med ett sto försökte betäcka henne 2 gånger har gjort att jag inte vågar leta upp en ny hagkompis åt honom.

Han vill ju bara väl den gode Archie och själv skulle han inte drömma om att bitas eller sparkas men man får ju också förstå att andra hästar inte finner honom speciellt rolig om man säger så- snarare ett bokstavligt pain in the ass :=)!

Sedan en tid tillbaka har Archie en ny boxgranne, det 6 åriga kallblodsstoet Bröta och eftersom jag ibland bara inte kan låta bli sådant som jag borde låta bli så har jag börjat leka med tanken att släppa ihop ett nytt A + B, dvs Archie och Bröta.

Vad som än så länge lyckas hålla mig tillbaka är det faktum att hästkvinnor (i alla fall de på 4 ben) enligt min erfarenhet verkligen inte är att lita på: de kan säga ja men mena nej och vice versa och Archie, som den karl han är kommer inte att ha begrepp att figga ut vilket som avses utan råka illa ut.

Bröta verkar förvisso förtjust i den store svarte men som sagt litar jag inte på ston för fem öre. Rätt vad det är så kan hon ändå får för sig att Archie har tittat på henne på fel sätt och skicka ut ett bakben.

Idag går djuren i hagarna bredvid varandra när jag släpper ut dom utöver deras ordinarie hagtid och det går hur bra som helst. På väg ner mot hagarna gör Archie ofta sitt lilla trick ”nosa lite diskret i gumpen och hoppas att ingen märker något” och jag har låtit honom hållas lite försiktigt för att se vad Bröta säger om saken.

Hittills ser hon helt oberörd ut men som sagt….kan man lita på kvinnor? Tveksamt….

Jag får se hur länge jag kan hålla mig ifrån att prova att släppa ihop dom (Brötas ägare är villig att testa)- kanske kan jag bärga mig till sommaren då gräset i hagarna förhoppningsvis kan verka tillräckligt distraherande?

På tal om A och B så hade faktiskt Heron i många år en bästa vän som jag, min vana trogen att inte låta djur få kallas det som de heter, döpte om till B. B hette egentligen Beam. Han såg inte ut som en stråle :=)

Några år senare köpte B:s ägare ett sto som hade det (enligt mig i alla fall) extremt opassande namnet Honey Girl (den märren var allt annat än en Honungs-flicka, det ska jag säga er….) så den fick följdaktligen heta HG hos mig.

Det roliga är att mitt omdöpande av egna och andras djur ofta smittar av sig så till slut sa nästan alla HG om Honey Girl och jag fick mig också ett gott skratt i stallet härom dagen då en av de andra hästägarna, 15-åriga My sa ”Hej Mimmi, Mishi, Kicki, Pippi” när Soya kom inspringande :=)!

Archie hos Vellinge Hästsportförening hösten 2008. Detta var första (av ett fåtal) gången vi red LA:4.

På lördag är det dags för ett riktigt MÄSTAR-möte mellan de två bloggkonkurrenterna undertecknad och hennes stallkamrat Liv http://aramise.bloggagratis.se/

Vi ska båda rida LA:4 hos en klubb ”i krokarna” och det ska bli spännande att se hur det går.

Kommer Archie att visa att ”gammal är äldst” (han är 1 år äldre) eller blir det snorisen Aramis som visar var skåpet ska stå?

Svaret kommer på bloggen på söndag………

Lite skämt och lite allvar men jag måste säga att det är väldigt trevligt att det finns flera tränings och tävlingsintresserade hästägare på den anläggning där jag står nu.

Detta var något jag kunde sakna på ridskolan där i alla fall de seriöst dressyrtävlingsintresserade ryttarna gick att räkna på ena handens fingrar under de 20 åren jag stod där med mina hästar.

Hur det än är så ÄR det roligt att ha även tränings och tävlingsintresset gemensamt med i alla fall några ryttare även om man kan ha mycket roligt med och utbyte av även de som inte alls är intresserade av dessa inriktningar inom hästeriet.

Man kan med likasinnade diskutera olika träningsupplägg, hjälpa varandra rent konkret, beklaga sig när det inte har gått så bra eller glädjas gemensamt. Man kan tipsa varandra om bra tävlingsplatser, kanske också åka på tävlingar ihop eller på något annat som har med ens intresse att göra (clinics tex).

Provocerande rubrik måhända men det är i så fall meningen!

Jag deltar just nu i en diskussion på Bukefalos hundforum http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1032506 och förundras IGEN över vissa människors….hur ska jag bäst benämna det….naivitet kanske? (Egentligen vill jag nog helst kalla dom rent ut sagt KORKADE när jag tänker efter!)

Har stött på resonemanget att man SKA och ”är skyldig djuret” att behålla det no matter what och då menar dessa människor verkligen no matter what.

Oavsett om man inte alls kommer överens med sin häst, blir arbetslös och får sämre ekonomi, träffar någon som är allergisk mot hästar eller vad det än må vara så ska man ovillkorligen behålla sin häst för det är man alltså skyldig djuret som ju inte valt sin ägare, så resoneras det på fullt allvar bland vissa vuxna.

Dessa naiva djurvärnare tycker att man ska bita ihop, leva på vatten och bröd, ta extrajobb och göra slut med sitt livs kärlek- allt för att hästen ska behållas.

Själv tycker jag som sagt att detta är mer än lovligt korkat och i alla fall jag har hästen för min skull och så länge jag mår bra av att ha djuret.

Den dagen min häst blir en börda för mig av vilket skäl det än må vara blir det ”bye bye” pronto!

Sedan är det dessutom säkert jättelätt att råda andra till att gå genom eld och vatten, slita ut sig totalt, må pest, köra ekonomin i botten och vilka råd man nu ger när det inte är man själv som ska följa dom.

Jag kan tycka att det är rent ut sagt för djävligt att råda andra människor, som redan mår superdåligt och lever med världens sämsta samvete att ”nä du…ta du några nya tag till så ska du nog se att det ordnar sig och det är du ju faktiskt skyldig din häst….”.

Knappast det råd jag tror att man vill läsa om man nu dristar sig till att hänga ut sitt problemfyllda hästliv på nätet och be om råd.

Förvisso kan man ju tycka att man får skylla sig själv om man frågar vilt främmande människor efter råd men ändå….

Kanske är det min egen hjärtlösa (?) inställning till djurhållning (funkar det inte så sälj eller avliva- vilket som bedöms som mest lämpligt beroende på situation) som gör mig halvt rabiat i ovan nämnda diskussion på Buke.

Så här skriver trådskaparen:

”Har en Malle som är 7 i år. Han kommer från halvtaskiga linjer & är en rätt vek hund. Han har aldrig varit lätt att ha runt folk men idag hände en sak som återigen fått mig att fundera. Min son (7år) klappar Harry när han ligger i sängen & hunden nafsar sonen i ryggen. Inget jättestort märke eller så men sonen blev rädd & började gråta. Det här är inget nytt, Harry har aldrig varit helt pålitlig runt barn & morrar jämt åt mina barn när de går i närheten av honom när han ligger i säng eller soffa. Han hade haft 5 hem när han kom tll oss som tremånaders & var livrädd för folk, det har varit en lång kamp. Idag är han hyfsat säker med vuxna men morrar om folk böjer sig mot honom eller liknande. Barn gillar han inte men har ”bara” nafsat 3ggr varav det har varit situationer som gått att förklara med att han känt sig trängd. Problemet är att mina barn blir större & har kompsar hemma, då måste man stänga in hunden eftersom jag är rädd att han biter ngn av barnens kompisar om de råkar klappa honom fel eller krypa upp till honom i sängen osv. Ska man ha det såhär? Vågar man ha kvar en sån här hund? Han är en supermysig hund mot mig & min man men man måste ALLTID vara på sin vakt med andra männskor & våra barn gillar han inte alls. Vad skulle ni göra? ”

Trådskaparen undrar alltså om hon ska behålla en hund som redan nafsat efter hennes barn och där hon själv gör bedömningen att hunden mycket väl kan göra det igen.

Som ni kan läsa av mitt svar nedan fattar jag inte hur man vågar leka med andra människors liv på detta viset!

Mitt svar:

Men herregud!!!! Jag blir helt ”mörkrädd” när jag läser vissa av svaren. SÅ KLART ska du avliva en hund som redan nafsat efter ditt barn och som du själv bedömer KAN göra det igen. Om man är mol allena i världen och aldrig behöver utsätta sin hund för att träffa sådant som kan göra att den nafsar (ett barn tex) så kan man ju göra som man vill men har man ANSVAR för egna barn MÅSTE detta komma före allt annat, även kärleken till en hund. Tänk om hunden en dag biter ens barn eller barnens vänner! Hur ska man kunna leva med vetskapen att man kunde förhindrat detta. Om jag som barn hade blivit (exempelvis) helt deformerad i ansiktet pga ett hundbett orsakat av mina föräldrars hund som de VISSTE var opålitlig så skulle jag aldrig förlåta detta. Det är sååå lätt att yla om att det är synd att avliva en ”frisk” hund (hunden i detta fall är enligt mig INTE frisk- en frisk hund känner sig inte så osäker att den kan hugga efter barn) när man själv slipper leva med de eventuella konsekvenser detta hårdnackade beslut att behålla hunden kan få. Nej, väck med hunden innan något ännu värre händer!

Om ni ids läsa hela tråden så finns det flera läsare som tycker att det ju inte är så farligt med den nafsande hunden och dess ägare får också olika tips om hur hon kan stänga in hunden eller vidta andra åtgärder för att hunden inte ska komma åt barnen.

Men hur ser man till att never-ever utsätta sina barn för risken att få sig ett nyp av en sådan här hund? Enligt min uppfattning är det omöjligt, i alla fall om man ska kunna leva ett drägligt och avslappnat liv både som hundägare, barn till densamme och hund.

Nej, jag blir bestört över hur folk resonerar!

Om Soya av någon mycket märklig anledning skulle börja nafsa efter maken eller mig så är skillnaden att vi är vuxna människor UTAN barn som kan välja vad vi vill utsätta oss för. Skulle man bo tillsammans med barn så skulle i alla fall jag aldrig våga att behålla en nafsande hund oavsett hur mycket jag älskade den.

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=343638

Usch…man blir ju rent ”mörkrädd” när man läser om sådant här.

Sedan vet man inte alla omständigheter i historien men jag anser att INGET eventuellt ”dåligt beteende” från flickornas sida rättfärdigar att man utsätter dom och deras hästar för livsfara!

Det kunde ha slutat hur illa som helst; i värsta fall med att flickorna faktiskt ramlade av och DOG och hur skulle den gamla skitgubben ha förklarat DET?

Tyvärr lär han väl inte få något kännbart straff, det är min erfarenhet av det svenska rättssystemet och dessutom är han 78 år gammal. Det kommer väl att skyllas på både senilitet och annat sade hon luttrat….

Och även om man som 78 åring SKULLE hamna i fängelse så är det säkert inte så stor skillnad mot hur man lever i frihet sade hon elakt och fördomsfullt….

(Jo…jag VET att det finns massor av superaktiva pensionärer men ändå….).