Först smutsar jag ner munnen med ensilage……

…..och sedan ger jag Archie en gnugg-behandling på ryggen!

Equterapeutbesöket (uppkollningen) avlöpte väl och S tyckte att den behandling Archie fick i förra veckan verkligen hade hjälpt.

Även idag blev det lite laser, akupunkturnålar och massage.

S finner det inte otroligt att Archies svårighet att flytta sig undan för höger skänkel kommer från hans högra bakknä som kan vara svagare än det vänstra (han har ju haft knäledsinflammation båda bak för 1½ år sedan). Detta skulle också kunna förklara att han vilar höger bak då han står på gången, dvs han avlastar knät lite då.

Jag ska nu rida på som vanligt i 1 månad och se om jag märker någon skillnad och framför allt fortsätta att försöka stärka Archie så att han lätt(are) utför det han idag har svårt för.

Vad gäller ”Borsta tänderna kompis” i rubriken så skulle jag vilja sända detta budskap till Archies gode vän Birk :=)!

Jag har ju i flera inlägg skrutit om hur lättskött, ren och renlig Archie är men nu har jag upptäckt en källa till nedsmutsning :=)!

Sedan gossarnas utetäcken kom av står de ofta och fnattar på varandra, se bild ovan. Archie har det lätt för sig då Birk är liten, han behöver inte anstränga sig det minsta för att komma åt överallt.

Men Birk, som är långt mindre än Archie når av förklarliga skäl inte så högt upp så det blir mest att han kliar Archie kring sadelläget.

Jag upptäcker nu dagligen ”spottiga” märken på min glänsande häst! Tycker gott att Birk kunde skölja munnen innan han går ut för att ge Archie en behandling så att min rena häst fortsätter att vara just REN :=)!

Skämt å sido; jag är oerhört tacksam över att Archie och Birk kommer så väl överens som de gör (och samma sak med mig och Birks 2 ägare). Archie kan säkert upplevas som ganska enerverande när han ska valla runt den häst han går med och dessutom hela tiden nosa den i baken. Birk är den av Archies hagkompisar som har uthärdat denna behandling bäst och med störst tålamod, övriga har tämligen snabbt sparkat bakut mot den helt oförstående Archie.

Nu för tiden har Archie nästan slutat med att både valla och nosa i baken men ibland får han små återfall och då är det skönt med den tålige Birk, spottig om munnen eller ej :=)!

En smickrande bild på den svarta busen och….

….en mindre smickrande dito :=)! Notera hur man genom att fotografera från en viss vinkel kan ge en fullständigt missvisande bild av en häst. Här ser det ut som att Archie har världens klenaste hals medan han i själva verket -som jag skämtsamt brukar säga- består av 50 % hals och 50 % kropp, dvs halva hästen är en enda stor hals :=)!

…är rubriken i senaste numret (8) av Ridsport.

Där står att läsa: ”En häst som trivs med sitt liv och sin uppgift brukar vara trevlig och snäll att hålla på med. Om hästen förändras och blir grinig och sur kan det ofta ha att göra med någon sorts obehag. Om en häst får förändringar i beteendet är det alltid bra att undersöka den för att utesluta smärta, menar en etolog och professor i djurskydd”.

Jag blir glad av att läsa sådana här artiklar; inte för att jag tycker om att läsa om arga hästar utan för att det känns som att JAG kunde ha skrivit artikeln. Rena självklarheterna med andra ord, men tyvärr inte för alla. Och sorgligt nog är det oftast de som bäst hade behövt att läsa sådana här artiklar och framför allt: ta dom till sig, som minst bryr sig.

Jag har stött på flera hästar som JAG har varit övertygad om har haft något fysiskt fel som också har varit mycket sura och visat tydliga tecken på att vara allt annat än nöjda med livet. Det har handlat om hästar med stapplig gång, svåra att lösgöra, ibland till och med småhalta men där ägaren/ ryttaren skyllt hältan på att hästen ”är stel”, ”behöver värmas upp” eller liknande hemska bortförklaringar. Har det handlat om ett sto har det ibland hetat att hästen är ”märrig”.

En häst som rids normalt och inte är ”hundra år gammal” ska ALDRIG visa hälta när man börjar rida; gör den det bör en veterinär absolut undersöka den. Det är min åsikt i alla fall!

Enligt mig är ”snäll/ vänlig” ett allmäntillstånd för 90 % av alla NORMALA och FRISKA hästar. Det finns så klart undantag men om jag bara tittar på våra lektionshästar tex (ca 45 stycken) så är dom alla över lag mycket toleranta och milda i sitt sätt trots att de handhas av många olika (och ibland väldigt okunniga) människor.

Jag minns hur förvånad jag blev en gång då en familj köpte en, enligt mig, fullständigt olämplig häst till sin dotter. Flickan hade tidigare haft en ponny som hon skördade massor av priser med upp till LA dressyr och som övergångshäst köper familjen ett halvblodssto som ej varit riden på flera år, byggd i nerförsbacke, omöjlig att samla och seg i både mun och ben.

På fråga varför de valde just denna häst åt dottern blev svaret från föräldrarna ”den är så SNÄLL”?!?!?!

Jag fattade ingenting eftersom det för mig är så naturligt att hästar SKA vara snälla att jag inte specifikt söker den egenskapen hos en vuxen häst.

(Behöver jag förresten säga att flickans häst-intresse försvann med vindens hastighet…jag förstår henne….)

Jag funderar vidare på det faktum att vissa hästägare så hårdnackat hävdar att ett hästköp är ”för livet”, dvs man ska/får aldrig sälja sin häst.Kan denna inställning till viss del bottna i vilken relation man tycker sig ha med hästen?

Personligen ser jag min häst som närmast jämförbar med en VÄN. Och vänner kan komma och gå. Man kan vara vän med någon en längre eller kortare tid, man kan råka ut för saker som får vänskapen att brista eller så står den emot i princip allt.Och på samma sätt ser jag på min häst. Bara för att vi trivs ihop nu är det ingen garanti för att vi kommer att göra det i ”evigheternas evighet” och jag ser då inget fel i att avsluta ”relationen”.

Andra hästägare kanske mer jämför hästen med ett BARN? Sina barn väljer man inte och under normala omständigheter är de barn man har inte heller något man plötsligt väljer bort.Kanske tycker dessa hästägare att det är samma sak med hästar? Att hästar inte väljer oss och att vi, liksom med våra barn, har en skyldighet att alltid ta hand om dom?

Tja…det är bara en teori…..

För övrigt får jag rysningar och näst intill utslag då hästägare kallar sig själva för MAMMA (har nog aldrig hört någon manlig hästägare benämna sig pappa) i förhållande till hästen.Den dagen då jag skulle säga ”Hej Archie! Nu kommer MAMMA” är det dags för tvångströjan :=)!Visst är hästar underbara på många vis men att jämställa dom med människor på detta vis…näääää…..

Konstig rubrik måhända och med ett SJÄLVKLART svar för vissa men faktum är att man tydligen kan resonera oerhört olika i denna fråga.

Eftersom jag själv sålt en häst (Décima) som jag ägde och avgudade i 8 år är svaret för mig självklart: så klart får och ibland SKA man sälja sin häst. Men jag har faktiskt också stött på helt andra resonemang hos andra hästägare!

En del anser att ett hästköp är ett ”lifetime commitment” och att INGET berättigar en försäljning av ett djur som man påtagit sig ansvaret för.En mycket fin tanke i TEORIN tycker jag men tyvärr föga tillämpningsbar i den verklighet där de flesta av oss dock lever.

Om man anser att man måste behålla en köpt häst ”no matter what” är man antingen väldigt ung, naiv eller korkad (ursäkta) , det är min åsikt i alla fall.

Till att börja med vet få människor hur deras ekonomi säkert ska se ut under hela deras levnad. Saker i livet kan inträffa (arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, whatever) som gör att man inte längre har de ekonomiska förutsättningarna att ha en häst.

Man kan också råka ut för sjukdomar och/ eller skador som gör att man under överskådlig eller livslång tid inte kan klara av att sköta/ rida den häst man en gång köpt.

När jag tänker efter så finns det faktiskt ”tusen” olika skäl till att man inte längre kan förbli den hästägare man en gång var, det kan handla om utlandsflytt, familjebildning, att man får ett svårt handikappat barn, att man blir allergisk….ja…listan kan som sagt göras oändlig.

Ett annat skäl till att man, enligt mig, bör sälja sin häst är faktiskt ren PERSONKEMI eller snarare avsaknad av densamma. Man upptäcker helt enkelt att man inte passar ihop med sin häst eller kanske till och med inte längre GILLAR den! Eller så blir man RÄDD för sin häst!

Många olika känslor kan väckas under tiden man är hästägare och precis som jag i ett föregående inlägg skrev att man bara ska tävla för sin egen skull och om man själv mår bra av det så tycker jag att man bara ska ha häst om man mår bra av det!

Att ha en tillfällig svacka är något annat och jag tror ingen hästägare dansar iväg till stallet 365 dagar om året men MERPARTEN av tiden ”måste” det kännas kul, trevligt eller i minsta fall OK.
Jag tror varken häst eller människa är betjänt av att man som hästägare är ledsen, mår dåligt, går med en klump i magen av rädsla eller hittar på vilka svepskäl som helst förs att slippa vara i stallet.Då är det bättre att sälja och låta någon annan njuta av ens fd häst!

Jag vet också flera fall där en hästägare inte tycker att hästen uppfyller de krav som ägaren innerst inne har. Man kämpar i motvind i månader eller till och med år (se på mig själv och hur jag ”höll på med” Décima), man blir ledsen, tappar motivationen osv. Folk i omgivningen hejar på och tycker att man inte ska ge upp, ”det löser sig nog” osv men ibland får man inse att allt helt enkelt inte löser sig.

Även i dessa fall är det bättre att sälja än att försöka göra något av hästen som den aldrig kan bli.Att ta steget att sälja är för många oerhört stort (det var det för mig i alla fall) men har man väl gjort det tänker många ”varför gjorde jag inte detta tidigare”.Livet är kort- ta vara på det och njut så mycket det går!

Som ett tillägg till mitt föregående inlägg om hur man går tillväga för att tävla en 4 åring (eller vilken häst som helst för den delen) skulle jag vilja orda lite om själva fenomenet ”att tävla”.

Om vi börjar med den unga hästen, en 4 åring för att anknyta till den senaste frågeställningen från en läsare:

Är det bra att tävla en 4 åring eller bör man vänta?

Tja, på detta finns det, som i så många andra fall, inget generellt svar som gäller för alla 4 åringar. Däremot skulle jag vilja svara att man kan tävla med DE FLESTA 4 åringar, under förutsättning att hästen ridits in på ett tämligen lätt och RÄTT sätt och att den inte befinner sig i en växtperiod.

Ett LC-program kräver ingen direkt konditon, man behöver inte rida samlat eller kunna göra några jätte-ökningar och det som krävs vad gäller böjda spår är i princip att hästen ska kunna trava och galoppera på tämligen stora ytor, dvs 15 respektive 20-meters volter.

VARFÖR kan det vara bra att tävla med en så pass ung häst?

Ja, till att börja med tror jag på devisen ”det ska böjas i tid det som krokigt ska bli”. Om man redan då hästen rids in vid säg 3 års ålder tänker att man ska tävla året därpå har man ett TYDLIGT MÅL att träna/ rida inför. Med unga hästar har jag märkt att det är ganska lätt att man annars bara flyter omkring som en flotte på ett hav utan varken mening eller mål. Man ursäktar sig med att hästen är ung, man ställer inga krav, man tolererar sådant man inte hade accepterat hos en äldre häst osv. Inget fel i det TILL EN VISS GRÄNS för så klart ÄR det skillnad på en 3-4-5 åring än en mera vuxen häst men jag är av den bestämda uppfattningen att man kan kräva en hel del även av en ung häst om man bara gör det med eftertanke, konsekvens och under korta stunder.

Om man har som mål att tävla tror jag att det är lättare att göra upp en planering, att verkligen tänka efter hur ofta man ska rida, vad man ska träna på osv och inte bara ta dagen som den kommer.

Om man redan då hästen är mycket ung smyger in olika rörelser, ridvägar osv och även försöker vänja hästen vid lite ovanligare miljöer/ situationer så anser jag att mycket är vunnet. Den unga hästen har ofta ett stort förtroende för ryttaren och har varken kunskap eller för den delen ORK att ifrågasätta så mycket.

Det är därför ofta som man snarare får problem när hästen är lite mer riden än precis i början; hästen har då hunnit ”bli varm i kläderna” och har dessutom arbetat upp en kondition.

Så jag ser alltså inget fel i att börja tävla med redan 4 åriga hästar och uppenbarligen är jag inte ensam om denna åsikt eftersom tävlingsreglementet tillåter det, om än med vissa (mycket bra) restriktioner.

Om vi ska gå över på frågan om man som RYTTARE måste tävla är mitt bestämda svar NEJ, det måste man verkligen inte.

Att tävla ska, enligt mig i alla fall, vara något trevligt/ roligt/ postitiv och det ska vara något man gör för sin EGEN skull. Ens häst bryr sig inte det minsta om den aldrig någonsin får sätta sin fot/ hov på en tävlingsbana, det är jag helt övertygad om och det är att förmänskliga hästen in absurdum om man tror att hästen har sådana tankar/ önskemål.

Det är till en viss del normalt (och ibland till och med BRA) med en liten form av nervositet inför en tävling men att verkligen må dåligt dagar innan en tävling, för att inte tala om under hela tävlingsdagen är något som jag inte anser att man bör utsätta sig för om man inte behöver. Och man behöver verkligen inte tävla! Det är ju inte precis så att man kan bli RIK på att tävla och att man därför skulle känna sig tvingad att göra det för att ha råd att ha häst, snarare blir man FATTIG(are) av att tävla än att låta bli :=)!

”Kärt barn har många namn” finns det ju ett ordspråk som säger och jag kan inte annat än hålla med.

Jag har alltid kallat mina djur (både hundar och hästar) allt möjligt förutom det som de EGENTLIGEN heter och detsamma gäller för andras djur.

Tycker jag att någons hund eller häst har ett ”opassande” namn döper jag snabbt om djuret.

En tjej i stallet har en stor hund som inte ens en BOMB hade kunnat rubba; den går alltid i sin egen värld och man skulle utan problem kunna köra över den med skottkärran utan att den ens hade märkt det. Hunden heter Kerstin men jag tycker att ”Lufsi” är lämpligare (den lufsar fram genom livet) och kallar den därför för detta.

Archies boxgranne har det smöriga namnet Honey Girl vilket inte alls passar den så den är sedan länge omdöpt till HG. Nu kallas den HG av alla och till och med ägaren själv har börjat skriva ”HG” på stalltavlan :=).

Ägarens förra häst hette förresten Beam och inte heller denna häst fick behålla sitt namn. Han blev kort och gott B!

Ägaren själv kallade våra hästar (Heron och Beam) för ”den svarte och den vite” där alltså min mörkbruna gosse var den svarte :=).

Heron är väl annars den av mina hästar som inte haft något smeknamn som associerat till det egna namnet, han hette nog mest Gubben, Snyggning och liknande epitet.

Décima kallades nästan alltid Dessan eller möjligtvis ”min solstråle”. Eftersom Heron var ”gubben” blev hon ”gumman”.På internet döptes hon till Handväskan (!!!) eftersom jag beskrev henne som en sådan: man kunde ta henne likt en handväska under armen och bara gå vart man ville. Supersnäll och totalt okomplicerad!

Archie har aldrig varit någon gubbe, dels då det redan finns en gubbe (=maken) hemma och dels då han är för ung (fast Décima var i inkonsekvensens namn aldrig för ung för att kallas gumma?). Han är ”gossen”, ”mitt olycksbarn” eller alltsom oftast ”Buse”!

Archie heter ju egentligen Arcimboldo men detta namn används aldrig mer än i startlistan då han tävlar. Han kallades Archie redan innan jag köpte honom och numera kan han även tilltalas Arch. På morgonen när jag kommer säger jag alltid ”Hej lille häst” men det är annars inget jag använder när jag pratar med/om honom då han ju faktiskt inte längre är så himla liten (var 163 cm när jag köpte honom och är väl nu 168 cm med skor) . Däremot är Archies hagkompis Birk numera ”den lille”, både i skrift och tal, eller så heter dom A och B när man skickar sms :=).

Konstigt nog är det ingen som döper om MIG trots att jag kallar få hästar och hundar vid deras rätta namn. Som ung var jag ”Biggan”, ett GRÄSLIGT smeknamn som jag är innerligt tacksam över att det gick i graven för många herrans år sedan!