Hovtvätt står väldigt långt ner på min prioriteringslista men OM hovarna råkat vara rena när jag tex ska åka och träna (dvs hästen ska stå i transporten ett tag) passar jag på att smörja dom.

Att smörja precis innan ridning eller hagutsläpp ser jag ingen mening med och jag är ju aldrig i stallet efter intaget.

Idag kunde jag konstatera att Vickes stund i gräsfållan verkligen hade tvättat av hovarna fint- gratis och utan jobb för mig = ultimat ha ha ha!

Träningen för Nina gick bra och idag hade hon ingen elev efter mig så vi pratade lite extra mellan övningarna.

Detta gjorde att skrittpauserna blev längre vilket blev en bra träning i sig- jag vill att Vicke alltid ska vara ”jobbredo” och inte tro att ”nu är det slut” bara för att han har fått skritta några varv extra.

Ibland kan det efter en längre skrittpaus ta några meter innan han liksom vaknar ur sin skönhetssömn (han har väääääldigt lätt till total avslappning när han får långa tyglar vilket är både bra och dåligt) och jag vill hellre att han är alert direkt.

Alert var han däremot minst sagt när passet var slut och vi skulle gå ut ur ridhuset!

Utebanan precis utanför vattnades med spridare och ni hade aldrig känt igen min häst om ni hade sett honom.

Han var livrädd, 5 meter hög och tja…allmänt skräckslagen.

Jag lyckades ringa Nina som i sin tur fick tag på den som skötte vattningen så att han kunde stänga av vattnet för ärligt talat hade jag stått där ännu om inte detta hade lyckats.

Jag är verkligen varken mesig eller tolererar ”trams” men en del strider är inte värda att ta och att försöka lasta en hysterisk häst som är helt onåbar av skräck- näe…det är inte ens jag- ”lastningsexperten” villig att riskera.

Händelsen fick mig för övrigt att fundera över vad som hade hänt OM jag hade fått stallplats i ett intilliggande stall där jag stod på kö tidigare.

En av det stallets hagar ligger precis bredvid utebanan och hade man börjat vattna den när Vicke gick i hagen är jag ganska säker på att han hade hoppat över staketet i hysteri och kanske också skadat sig.

Så det blir ännu en sak att lägga till listan om jag någon gång byter stall igen:

Att fråga stallägaren ”vattnar ni någonsin något i närheten av era hagar” !!!

Över till något lugnare blev det i eftermiddags möte med kajan Kaj igen:

Jag har börjat ta med mig brödbitar när jag går ut med Molly och han äter dom gärna!

Trodde också att jag hade filmat honom lite idag men väl hemma insåg jag ett misstag jag gjort tidigare också: i stället för att filma stängde jag av filmfunktionen och när jag sedan trodde att jag HADE stängt av filmningen satte jag i själva verket igång den så jag fick 20 minuters film av mina foppatofflor och annat intressant 🙂 tillsammans med att jag pratar med Molly 🙂 !

I morse när jag borstade Vicke tyckte jag att min Magic Brush (bästa ryktredskapet för övrigt….) liksom gick trögt över Vickes bakdel, som att någon smörja satt i pälsen.

Kände och luktade och insåg med en slutledningsförmåga värdig Sherlock Holmes att min häst hade kliat sig med munnen på baken och lämnat kvar spår av den matolja han får i fodret varje dag. Inte undra på att rumpan luktade härsket fett 🙂 !

Innan jag åkte till dagens träning för Nina hade jag lite bråttom och gjorde stallsysslorna i all hast.

I brådskan skulle jag dra skottkärran bakåt och medan jag gjorde detta snavade jag över en bit ihoprullat ensilage bakom mig och dråsade i cementgolvet.

För att använda hästspråk kan man säga att jag ”tappade bakbenen mitt i en ryggning” och jag slog mig faktiskt lite och sträckte till nacken.

Som jag sa till stallägaren efteråt var min enda tröst att ingen bevittnade detta spektakel för jag gissar att det såg roligt ut även om det inte alls var det.

Och på tal om ovan så slog det mig (oj, oj…observera DEN ordvitsen….) att mitt fall påminde väldigt mycket om det i filmklippet som Hippson publicerade och som vi diskuterade härom dagen.

Den lilla filmen tyckte ju mååååånga var såååå rolig (ingen här på bloggen tack och lov) medan jag varnade för just det som hände mig själv; att man faktiskt kan slå sig!

Nu hade jag bara min egen brådska och klumpighet att skylla på och jag landade på ”bar mark”, inte under en häst eller dylikt men jag slog mig lite ändå.

I morse när jag släppte ut Vicke i hans lilla gräsfålla tog det typ 5 sekunder innan han for iväg i full sken, som skjuten ur en kanon!

Jag kunde inte förstå vad som skrämt honom så, allt verkade lugnt och stilla och inga andra hästar rörde ens på öronen.

Sedan såg jag det; en ”vattenkanon” typ 1 kilometer längre bort som vattnade en åker!

Jag har redan erfarenhet av hur mycket vattenspridare skrämmer just Vicke och detta ansåg han bara vara too much….jättelångt bort eller ej.

Det var bara till att fånga in ”Vicke 2,50 meter hög” och förpassa honom till ordinarie hage för eftertanke och ensilage i stället för gräs.

Eftersom man kunde se vattenkanonen även från ridbanan tänkte jag att det kunde bli ett ypperligt tillfälle att träna (do or die typ….) men ”tyvärr” stängdes vattnet av innan jag började rida och sattes inte på igen så det blev både ett odramatiskt ridpass på banan och lika odramatiskt gräsbetande i fållan efteråt.

I morse blev det uteritt med stallägaren, det har blivit en mycket trevlig måndagstradition nästan.

Vi var ute i 1,5 timme och hade jag ridit ut så länge själv hade jag tyckt att det var tråkigt medan jag med sällskap inte alls har den känslan.

Det blev en riktigt lång dag i stallet med denna medhjälparen:

Och Vicke misstyckte säkert inte för ju längre tid jag är i stallet desto längre får han gå i sin provisoriska gräsfålla, idag i 2,5 timme!

Idag blev det ett lättare pass på utebanan där jag fokuserade på skolorna i trav.

Vicke fick beta i 1,5 timme medan jag höll på med diverse stallpyssel och sedan var det dags att köra hem för brunch.

Jag åkte tillbaka till stallet på eftermiddagen för intag av alla hästarna och körde sedan och köpte havre hos ”min” bonde.

Jag brukar köpa runt 100 kilo i taget, det är vad jag plasttunnor att lagra den i.

Vill inte ha foder liggande i säckar; inte för att jag har sett möss eller råttor men det är kanske just därför, dvs för att vi inte har foder som de kan komma åt.

Idag hade jag ursprungligen tänkt att ge Vicke en vilodag men dels skrittade han bara ut i förrgår (läs: en form av vilodag) och dels ville jag passa på att rida när jag hade harvat så fint i morse 🙂 så det blev ett förkortat dressyrpass på ca 35 minuter.

Däremot blev vistelsen i den provisoriska gräshagen dubbelt så lång som vanligt (2 timmar idag) så jag tror att Vicke var ganska nöjd med det bytet 🙂 .