Som i torsdags förra veckan valde jag idag ridhuset för mitt dressyrpass- vår utebana har inte fått en droppe regn på sig på flera veckor och det klarar den långt sämre än en massa nederbörd.
Att det dammar är ett mindre problem än att underlaget blir för löst och ni vet ju vid det här laget vad jag anser om underlag = något av det allra viktigaste för hästens hållbarhet.
Konstigt nog (?) verkar inte alla dela min åsikt- när jag ser på vad en del rider och till och med betalar en tränare för att få rida på kan jag bara skaka på huvudet.
Sedan fattar jag att det inte alltid är så lätt- har man inga andra alternativ så ”måste” man kanske släppa på kraven men vi HAR ju ett ridhus så jag behöver inte sitta och må dåligt av glidande sand/grus.
Kan som en parentes nämna att den bana jag red 3 av mina 4 klassser på i Björbäck inte var speciellt bra och därför märkte jag stor skillnad när jag hade turen att den ena gången få rida direkt efter pausen då banan var nyharvad.
Nåväl…på tal om Björbäck fick jag ju se alla ritterna på film och det gav mig flera lärdomar och idéer kring vad jag själv vill förbättra.
Bland annat tyckte jag att galoppen många gånger såg lite orytmisk ut och att jag över huvud taget behöver rida med med power och inte så mellanmjölkigt men det är faktiskt inte heller ”bara” att göra det bara för att man ser att det behövs.
Risken är att man i sin iver att ”hotta upp” hästen får den springig i stället och det är minst lika kasst som att man såsar fram.
Idag försökt jag spänna bågen bättre utan att rida överilat och det kändes i alla fall bra.
En jättebra grej i Björbäck var att man förutom en stor framridningsbana (syns i bakgrunden) även fick rida på deras 3:e tävlingsbana när den inte nyttjades för just tävling.
Jag var tämligen ensam om att rida på den men mig passade det att ha en bana med exakta mått och bokstäver på rätt plats- varken min anläggnings eller Olofs ridhus är full size diton.
Senaste kommentarer