Idag flexade jag ut en hel timme tidigare för att hinna hoppa lite innan ridhuset skulle fyllas av dressyrtränande ekipage.

Eftersom jag varken hade tid eller ork att släpa fram så mycket hindermaterial blev det bara några cavallettis och en kombination.

Archie kändes inte det minsta ringrostig trots att vi inte hoppat ordentligt på en evighet men det blev inte så jättemycket hoppat idag heller.

Avslutade med trav och galopp i mycket låg form där Archie verkligen fick sträcka ut.

Efter vårt pass stannade vi kvar och tittade på Liv som övade på galoppombyten under sin lektion och det gjorde mig mycket sugen på att göra detsamma så det ingår i schemat för imorgon tänkte jag.

Nu står Arch och Ri och dåsar i solen och jag gör detsamma i soffan.

Mina och Ebbas försök att få bättre fart på Archie artar sig hitills riktigt bra!

En nyinköpt körpisk från Jägersros trav-shop har hjälpt mig att få igång Archie utan att behöva sitta och smådriva med flaxande ben mer eller mindre konstant och jag hoppas att det inte bara känns bättre för mig utan även för Archie.

Pisken är lite längre och når nästan runt Archies bak- utmärkt när man behöver väcka bakbenen i tex sidvärtsrörelserna.

När passet led mot sitt slut bad Ebba mig att öka galoppen allt jag kunde utmed långsidorna och när jag tryckte på och höjde pisken EN gång svarade Archie som aldrig förr och sköt iväg i en aldrig tidigare skådad (eller varje fall av mig upplevd) galopp med spetsade öron.

Och sedan bara fortsatte han att hålla detta härliga tempo i varv efter varv, ivrigt påhejad av den mycket belåtna ryttaren.

Om jag ska reta upp de av er som stör er på oss som rider utan hjälm (det brukar lyckas varje gång ha ha) kan jag nämna att jag för första gången på en evighet (någonsin med Archie?) hann tänka ”går Archie omkull i denna farten DÖR jag”.

Fast då hade jag i allà fall dött lycklig för det är precis den bjudningen jag har saknat men nu äntligen fick känna på!

Och var lugna- imorgon är det hjälm på igen trots att huvudet enligt vissa läsare är tomt och därmed inte så viktigt att skydda :)!

Klockan är inte ens 8 på morgonen och jag är redan hemma från stallet.

Har mockat, gjort i ordning foder, gått ner med alla hästarna (5) till gräshagarna och framför allt ”avnjutit” ett super-tömkörningspass.

När jag stod och tittade på mitt stora svarta djur som galopperade runt mig förstår jag varför nästan alla mina dressyrprotokoll innehåller kommentaren snygg/flott/ vacker/fin häst.

Nu ska vi bara ge domarna skäl att ÄVEN tycka ”energisk häst med härlig bjudning” och om han på tävling går som tex idag så ska det inte vara omöjligt :).

Archie är oftast härlig och lätt att tömköra, till och med om man bara håller tömmarna i en hand jobbar han på bra.

Idag fortsatte arbetet med galopp så nära mig att jag kunde sträcka ut handen och röra honom, efter detta krävde jag så mycket ökning som det bara gick på stora mittvolten.

Sidvärtsrörelser blev det också, både på volt och utmed spåret och även detta såg lätt och bra ut.

Nu kom min rättvisehund och rullade ihop sig hos mig- hon har ju varit med sin ”pappa” hela morgonen (hade inte hjärta att släpa ut henne i ottan och blåsten) så nu vill hon vara med ”mammi” lite.

Om någon timme kör vi till hundkappbanan- en liten rapport kommer senare.

Dagen inleddes med en dressyrpass tidigt på morgonen där jag fortsatte med de övningar vi ägnat oss åt hos Ebba i torsdags.

Att galoppera på små volter och i samlat tempo verkar ganska lösgörande på min gosse och de 15 sista minuterna av passet undrade jag faktiskt var han tog vägen för då satt jag plötsligt på en häst som dansade fram i en mäktig trav- det KAN inte ha varit Archie som åstadkom detta ”bara sådar” :)!

Skämt å sido men jag var väldigt nöjd och vill gärna ha mycket mer av detta, och oftare!

När alla pojkar var utsläppta i var sin gräshage och jag hade fixat med min utrustning, foder och lite annat åkte jag hem för mer ”fix”- denna gången i trädgården.

Maken och jag ägnade 2 timmar åt att försöka få fason på gräs, löv och annat och med tanke på den mycket hårda vinden var det närmast att betrakta som ett Sisyfos-arbete att ägna sig åt just lövkrattning.

Jag brukar säga att 2 sysselsättningar lämpar sig väl för livstidsdömda; mockning av spånboxar och lövkrattning för i båda fallen tar arbetet i princip aldrig slut- det finns alltid fler löv som singlar ner precis när man tror att man är färdig och fler bajsbollar som gömmer sig i spånet!

På eftermiddagen belönade maken oss med hämtmiddag från Staffanstorps enda (tror jag) restaurang och därefter körde jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri i hagen en andra gång.

Visserligen blåste det fortfarande otroligt mycket men varken Arche eller den mer än dubbelt så gamle (16) Ri bryr sig om sådana petitesser som lite vind i håret och både Liv och jag är av uppfattningen att hästar (oftast) står och hänger bättre i en hage än i en box.

En vän till mig brukar säga att varje meter som hästen går i hagen är att föredra framför att stå i en rörelsebegränsande (vilket långt ord…) box och jag kan inte annat än instämma.

Efter att ha sagt Adios till gossarna åkte jag och Soya till Dalbys naturreservat som med tanke på vädret (läs: blåsten) kändes som det bästa alternativet för promenad eftersom man där kan gå en hel del i skog.

Som vanligt och säkert en del på grund av de hårda vindarna mötte vi nästan inte en människa på vår timmeslånga promenad, de enda vi såg var några människor på håll som såg ut att leta efter svamp (eller möjligen några kvarvarande björnbär) och en kossa som hade kommit lite ifrån sin flock.

Vad gällde kon verkade Soya snarare lite rädd för den än att hon ville jaga den, det var inte som då vi gick samma runda när hennes syster Zahra var på besök och hon (Zahra) plötsligt for iväg efter just en ko. Zahra hann inte springa långt innan ägaren Görel kallade tillbaka henne men sedan dess har jag funderat över vad Soya skulle göra om hon mötte en kossa på nära håll- nu vet jag :)!

Några mogna björnbär finns knappt längre och med min närsynthet skulle jag väl inte se en svamp om den så hoppade upp i pannan och bet mig. Och skulle jag hitta någon skulle jag ändå inte våga äta den – sååå uppmärksam var jag inte på biologilektionerna!

Av dagen återstår att ligga och läsa i soffan tänker jag. Liv har precis sms:at att ”öken” (vår ton gentemot varandra och våra djur får nog folk som inte känner oss att titta lite konstigt) är inom lås och bom, dvs återbördade till sina boxar utan att ha blåst ut från hagen, så dom behöver jag inte tänka mer på förrän i morgon bitti.

Detta är nog en av mina sista ”skördar” för i år.
I Dalbys naturreservat var det nästan vindstilla tack vare skogen.
Mimmi ”går på plankan”.
Både jag och Soya tycker mycket om att gå i skog. Jag för att luften är så skön och Soya för att det finns så mycket att lukta på.

Under en timme hinner hon stanna och ”kissa” säkert 10 gånger- värre än den mest revir-märkande hanhund och visste man inte bättre skulle man tro att hon led av värsta urinvägsinfektionen.

Jag klättrar över och Soya kryper under staketet :).
Många björnbär såg vi men de flesta var röda.

Idag hade jag planerat en skön skritt-tur med djuren och skritt-tur blev det men allt annat än skön.

Redan när vi gav oss ut blåste det otroligt och jag var mycket glad att jag hade satt på Soya ett regntäcke.

Misstänker att hon annars hade gnagt loss sig från sele och lina för att springa tillbaka till bilen allt vad hon hade orkat!

Efter en halvtimme övergick den hårda blåsten i regn och det skulle en disciplinerad knäppgök som undertecknad till för att fortsätta ritten (i skritt dessutom) i stället för att tokgaloppera hem.

Väl i stallet efter en timme var vi genomblöta och Soya njöt nog av att rulla ihop sig i bilen medan jag fick ställa mig och ill-putsa sadeln innan allt regnvatten hann märka den för livet.

Hemma var det underbart att dra av de vid benen ihopklistrade ridbyxorna och krypa ner i soffan med Soya som en värmekälla och min kära värmefläkt som den andra!

Det var nog tur att jag hann rida ut i tid igår för på kvällen blåste det upp något enormt.

Även maken hann gå en promenad med Soya och det var en ännu större tur för jag tror aldrig att vi hade fått ut henne i den stormen.

Till skillnad från Archie som är tämligen obekymrad över vilken väderlek som än må råda så har Soya en mycket bestämd uppfattning om vilket väder som inte lämpar sig för utgång och däri ingår regn, blåst och snöfall.

Även idag har det blåst, regnar och varit solsken om vartannat- det är inte lätt att veta hur man ska klä varken sig själv eller hästen.

Efter jobbet åkte vi till Ebba som tyckte att Archie såg piggare ut redan från start.

Vi ägnade en del av passet åt att galopparbeta Archie på en liten volt runt Ebba där hon hjälpte mig att få hans bakben inunder sig genom en långpisk som hon drev på Archie med när han tappade fart.

”Mjuka bakben” ville vi ha och det fick vi också- Archie jobbade på riktigt fint.

Efter de små volterna skulle jag gå ut på en stor volt och öka så mycket jag kunde- detta var inte helt lätt men till slut fick vi till några ganska rejäla ökningar.

Skänkelvikning och öppnor stod också på programmet och det flöt på bra.

När passet var slut återstod endast tvätt i medhavt varmvatten innan vi kunde köra hem- åter i spöregn till att börja med och därefter strålande sol.

Dagens pass var som ett Kinder-ägg, 3 önskningar i ett eller nåt :).

Skämt å sido men planen att börja ridpasset på gräsbanan fick snabbt revideras eftersom det började ösregna när jag hade sadlat klart.

I stället fick det bli 20 minuters ridhusridning, 10 minuter på gräsbanan därefter (då hade det slutat regna) och som avslutning en uteritt med Soyis.

Archie gick väldigt bra även idag- det är fortfarande lite lägre form som gäller men imorgon blir det lite mer ”traditionell” ridning igen.

Inga myggbett idag- TACK för det- förhoppningsvis är eländet över för dem här gången.

Efter en hel dags regnande var det skönt att solen tittade fram efter jobbet och att jag därför kunde rida på vår gräsbana (fast den är numera snarare en grusbana- nästan allt gräs har nötts bort).

Myggen höll sig borta och underlaget var inte alls geggigt eller halt som jag befarat och det bästa av allt: Archie gick som en dröm och då talar jag inte om de gångna veckornas ibland mardröms-pass :).

Massören hade ordinerat ridning i låg och djup form idag och till den sortens ridning passade det lika bra med ponnyhacket så den betslingen fick det bli.

Vi red runt i både trav och galopp och gjorde allt möjligt både lätt och med bjudning och jag tänkte lite skämtsamt att hade det funnits ett världsmästerskap i ridning i låg och djup form hade jag inte tvekat att åka *SKRATT*.

Passade på att öva på min sits (Läs: försök till staty-skänklar) och det gick helt ok tycker jag.

Allt kändes så bra att jag ville sluta rida efter typ 10 minuter men jag ”stod ut” i 45 innan Soya fick hoppa in i bilen igen och Archie gå ut i hagen tillsammans med sin vän Ri.

Idag var det dags för Archies vilodag och denna toppades av en (vill jag tro i alla fall) skön massage av massören EC som klämt igenom Archie vid ett tidigare tillfälle.
 
Anledningen till dagens besök var att jag ville försäkra mig om att Archie var helt ok i hals och nacke och anledningen till detta var i sin tur en sak som jag upptäckte för ett tag sedan.
 
När jag kom till stallet för några dagar sedan stod Archie väldigt konstigt i boxen, det är otroligt svårt att förklara men han var liksom styv i hela halsen och såg fullständigt borta ut i blicken. Inte som om han sov/ slumrade utan mer som om han var hjärndöd faktiskt.
 
Jag förstår om detta låter lite konstigt men om man är van vid att se sin häst flera gånger om dagen så märker man ju om något ser konstigt ut och detta gjorde det definitivt.
 
Jag hann faktiskt bli riktigt rädd av hans (icke)blick men efter att ha borstat, sadlat på och hoppat upp i sadeln kunde jag konstatera att Archie kändes som vanligt.
 
Däremot tyckte jag de därpå följande dagarna att Archie kändes styv i halsen, ”svår att få på tygeln” enkelt uttryckt och eftersom detta inte är likt honom ville jag kolla upp det hela.
 
Nu hann styvheten försvinna innan massören hade tid att komma men jag valde ändå att ta det säkra före det osäkra och kolla upp Archie och tack och lov instämde hon i att allt kändes hur mjukt och följsamt som helst.
 
Vad Archie hade hittat på, om det nu VAR något och inte bara inbillning från min sida (Ebba märkte inget de gånger hon red) lär aldrig bli utrett men huvudsaken är att jag själv tycker att Archie känns som vanligt igen!
 
Och i sådana här fall känns det faktiskt bättre att kolla en gång för mycket än att ångra sig veckor/ månader efteråt när hästen kanske har dragit på sig felbelastningsskador för att kompensera något ont.
 
Jag känner dessutom tyvärr till mer än en häst som på grund av knappt märkbara ”konstigheter” kollats upp och där just skador på halskotpelaren har avslutat hästens liv mer eller mindre omgående efter uppkollning.   
 

Steg upp 05.10 för ett dressyrpass i ridhuset vis av gårdagsmorgonens mygginvasion som varken gillades av mig eller Archie.

I ridhuset fick vi vara i fred men det känns onekligen tråkigt att bli så begränsad pga små flygfän.

Vädret är soligt och fint- som gjort för att rida ute och tids nog, när regn och blask hör till vardagen, blir det gott om tid att vara inomhus och rida.

Archie gick i alla fall riktigt bra idag och jag var väldigt nöjd när jag avslutade passet efter 45 minuter.

När jag gick ner med alla gossarna till hagen (vi har just nu bara valacker i stallet) kunde jag konstatera att mygg-mängden var något reducerad så förhoppningsvis går det åt rätt håll.

Archie har i princip inte ett märke på kroppen medan jag har blivit biten på de mest jobbiga ställen; på fingrar, knoge, i huvudet, på halsen, örat osv.

Efter stallpyssel med foder-fix, persedelvård och mockning åkte jag hem för att ta cykeln och motionera djur nummer 2, Pippi.

Vi cyklade (JAG cyklade, Soya sprang lös) ungefär där jag annars brukar rida, på gräs och grusvägarna i vårt närområde.

Något myggbett senare kom vi hem, frukost serverades (kebab-kött till Mimmi och 2 chokladbollar till undertecknad:)) och efter dusch och hårtvätt (det var svettigt att cykla i ”terräng”) tänker jag lägga mig till ro och läsa den senaste Björn Hellberg- deckaren.

Det är en skön söndagmorgon för mig!