Tänkte ”gå ut hårt” så här i början av veckan och eftersom det inte är någon träning för Ebba imorgon rida dressyr på morgonen idag och spara vilodagen tills imorgon.

Sagt och gjort även om jag inte precis skrek av lycka när klockan ringde….vågar jag säga det…04.10!

Ja, ja…jag hade varit lika trött om jag hade stigit upp 1-2 timmar senare men det är mer att 04.10 LÅTER så otroligt, fruktansvärt, hemskt tidigt.

De flesta människor brukar ge mig väldigt märkliga blickar om jag berättar om sådana här uppstigningar och de (blickarna) säger mer ”Du är inte KLOK” än ”åh vilken stark karaktär du har”, typ….

Hur som helst så kvicknade jag snabbt till när jag hade stigit upp och Archie verkar faktiskt aldrig bry sig (önsketänkande???) när jag än dyker upp.

05.20 började vi skritta fram i ridhuset och en knapp timme senare var vi färdiga med dagens övningar.

Även idag försökte jag att disciplinera mig och rida linjer ur LA:4-programmet (jag skriver disciplinera mig för jag tycker att det är så tråkigt och att rida igenom HELA program finns nästan inte på min karta, ÄNNU tråkigare).

Men med dessa ”linje-träningar” vill jag att Archie ska ”känna igen sig”- tvärtemot vad man brukar råda de som tränar på dressyrprogram där man varnar för att hästen till slut ska ”förekomma” ryttaren. Jag tycker att det är ganska larvigt, i alla fall för egen del och Archie får gärna veta att det tex snart är dags för en travökning….bäst att gasa på lite :=)! Han är ju så otroligt snäll och lydig för det mesta så jag ser ingen fara i att han plöstligt ska börja gå hela dressyrprogram för egen maskin oavsett vad jag försöker säga till om i sadeln.

Det är väl mer när man övar galoppombyten som man inte vill att hästen ska börja byta kors och tvärs oavsett vad man gör i sadeln men nu är det ju inte detta vi sysslar med just nu.

Tack vare den tidiga uppstigningen och dito ritten var jag på jobbet redan strax efter 07.00, bra för flexen som jag utnyttjar ganska rejält i perioder.

I morse, medan solen höll på att gå upp till en underbart solig dag, var jag ute med Soya och Archie på en tömkörningsrunda.

Eftersom det var väldigt fruset kunde vi bara skritta men efter 45 minuter ute så avslutade vi med 10 minuters trampträning inne i ridhuset.

Mig veterligt är tramp på hack inte någon direkt vedertagen metod men ni vet ju att jag kör enligt devisen ”whatever works….”.

Just eftersom det är så isigt och knöligt på många ställen valde jag idag en lite annorlunda runda där vi passerade ett flertal hus.

Jag kände mig som värsta fridstöraren där jag gick med Archies hovar ”klonkande” i asfalten klockan 06.30.

Lilla Mimmi gick i alla fall tyst som en mus :-)!

Ja, det är inte lätt att se vad jag vill visa med denna bilden så vida man inte har argus-ögon minst men bättre kort än så här fick jag inte på de 6 rådjuren (!) vi mötte under vår promenad.

Om man tittar rakt fram på åkern framför huset som syns längst bak så kanske man kan ana några prickar och detta är alltså rådjuren som troligen pga den långa vintern vågat sig fram så här nära. I vanliga fall syns de nästan aldrig till och då de någon gång skymtas är det på mycket långt avstånd.

Här har Soya fått syn på rådjuren men notera att hon SITTER! Trots att de bara befann sig ca 150 meter från oss räckte det med ett ”NEJ” från min sida för att Soya skulle sluta att fundera på om hon skulle ha rådjurssadel till middag.

Jag är mycket tacksam över att hon lyssnar så bra för jag har läst att whippets, sin ringa storlek till trots, faktiskt kan fälla rådjur genom att hoppa mot deras halsar!

Som synes inget optimalt underlag att jobba hästar på! Archie hade faktiskt inga probem med att skritta och det måste bero på hans broddar för själv hade jag, broddlös som jag är, långt svårare att förflytta mig graciöst över dessa isiga marker.

Jag är verkligen inte religiös eller något åt det hållet men idag uppfylldes jag totalt av en enorm lyckokänsla där jag gick med mina fina och så snälla djur i det underbara vädret. Man ska verkligen försöka njuta av livet och vara tacksam för varje dag. En av mina klienter dog för några veckor sedan i leukemi 3 månader efter att han insjuknat och han var lika gammal som jag så det får en onekligen att tänka till lite extra….

I vanliga fall brukar Soya ”flumma omkring” lite i ridhuset medan jag rider men idag var det så kallt att hon bollade ihop sig på min jacka och förblev liggande hela passet.

I morse bestämde jag mig för en tidig morgonritt innan ridhuset skulle få sig en rejäl genomharvning och 06.20 satt jag stelfrusen i sadeln medan Soya kurade ihop sig på en av mina gamla jackor.

Jag hade redan dagen innan gått igenom lite för mig själv vad jag skulle träna på idag, dvs delar ur LA:4 programmet, så att det inte blir som det alltför ofta blir; att jag typ dagen innan jag ska rida en viss klass vaknar till och tänker ”javisst ja….”.

Nog för att jag rider rörelserna ur alla LA-progam mer eller mindre varje gång jag rider dressyr men jag vill ändå göra dom exakt så som det ska göras i programmet där man tex tex i LA:4 vänder rätt upp i trav, gör halt, ryggar och sedan fattar vänster galopp. Just så tränar jag exemplevis inte ryggningar i vanliga fall.

Sagt och gjort; jag var mycket disciplinerad under hela passet och red verkligen igenom allt som jag hade tänkt mig det och det kändes bra.

Efter att ha övat på travökningar en liten stund blev det en helt annan gas i hästen och det ska jag försöka komma ihåg för framtida bruk, dvs känns det segt ska jag öva på ökningar :=).

Efter ridningen släppte jag ut Archie i hagen och åkte hem för en snabb frukost innan det var dags för nästa anhalt, Lundegård (http://www.lundegård.nu/), dit Sally flyttat sin häst för någon vecka sedan.

Som med mycket annat är världen liten så jag har själv ridit på Lundegård i många år på den tiden då jag ägde Décima. Vi tränade dressyr på Lundegård, en mycket fin anläggning, hur många gånger som helst så jag kände mycket väl till stället när Sally sa att hon skulle flytta dit.

Efter Sallys träning kunde jag köra hem och leka husmor i några timmar och nu är frysen full av mat som jag har i mina lunchlådor på jobbet.

Nu återstår i hästväg att promenixa bort till stallet vid 15.00-tiden så att Soya får lite motion och så att Archie kan få komma ut i hagen i ytterligare någon timme (han och de andra tas in vid 14.00 för att äta lunch).

Solen skiner även om det är mycket kallt och jag hoppas att den kan hjälpa till att töa upp i alla fall lite av snö och is-resterna som ligger och stör överallt.

I vårt ridhus brukar det hållas hoppträningar på torsdagarna och har man tur (och det har ”man” ofta) så står hinderna kvar på fredag morgon.

Eftersom jag inte ska åka till Ebba idag passade jag i stället på att hoppträna på morgonen- något jag gärna skulle göra oftare men prioriterar bort till förmån för dressyren.

Sedan ÄR det väldigt lösgörande och bra på alla vis att hoppa även med en dressyrhäst, det tycker i alla fall jag som upplever att Archie får bra träning av att lyfta på benen över hinderna.

Få hästar är väl fullständigt obildbara och man behöver ju inte hoppa så högt om man inte vill men en bra omväxling till dressyrarbetet är det absolut.

Idag blev det mest hoppning av en 3-kombination med kryss in och oxer- oxer ut och 2 galoppsprång mellan hinderna och en serie med 5 galoppsprång mellan både hinder 1 och 2 och 2 och 3.

Archie hoppar utmärkt tycker jag men är inte mindre fräck än att han mycket väl kan springa förbi hinder i serier om man inte har honom ordentligt inramad så detta tränade vi på- dvs att fortsätta rakt fram efter alla hinder och komma rakt på det nästkommande.

Även idag hoppade jag, liksom förra veckan, på hacket och kommer att fortsätta med denna betsling just när vi hopptränar.

Efter jobbet åkte jag och hämtade Soya för att därefter promenera bort till stallet för hagintag.

Under vår vandring kunde jag konstatera att den väg som vi red på för 3 dagar sedan och som då var blaskig av halvsmält snö nu hade frusit igen och var täckt av is och mängder av otäcka kratrar efter gamla hovspår. Inte en chans att jag vågar rida där igen innan isen är borta!

När jag tog in Archie såg jag att han hade rullat sig för första gången på månader! Archie är i det avseendet mycket klok och lättskött, han rullar sig inte i vilken dynga som helst som vissa andra lortgrisar. Nej, är marken för hård eller för geggig förblir han stående och gående och det är jag mycket tacksam över. Att borsta lera, vare sig den är våt eller intorkad avstår jag mer än gärna från.

Fick mig ett gott skratt när det var dags att gå hem igen och detta orsakades av min lilla Soya. Den hunden, tycker i alla fall hennes partiska ägare, är ganska smart när det gäller VISSA saker men någon bil-konnesör är hon INTE.

Hon tror att alla bilar som parkeras där jag brukar ställa min tillhör oss och idag satt hon så fint bredvid en stallkamrats bil i väntan på att bli insläppt. Jag fick ropa på henne flera gånger innan hon förstod att vi faktiskt skulle GÅ hem :-)!

Gick från jobbet redan 15.00 och satt i sadeln en timme senare efter lite mockning, ”foder-pilleri” och hagintag.

Idag stod äntligen lite dressyr i ridhuset på schemat och det blev ett bra pass utan störande telefonförsäljare :-).

Jag försökte att tänka på min sits (ner med hälarna, ner med hälarna, ner med hälarna…..) och red lite ”allt möjligt” men försökte tänka på vad som ingår i LA:4 programmet som jag har tänkte rida nästa lördag.

Archie kändes mjuk och fin och vi avslutade passet efter en knapp timme och skyndade hem till stallet i blåsten.

Dagen idag blev ur ridsynpunkt i princip en exakt repris av gårdagen bortsett från att vi skrittade en annan runda idag.

Archie var lika pigg som igår och jag tänkte för mig själv att det vore kul om detta höll i sig tills det är dags för nästa dressyrpass i ridhuset.

Även om det mesta annars var sig likt hände något för oss mycket ovanligt (tack och lov):

Under skritturen passerade vi på ganska långt avstånd en damm där några stora fåglar (svanar tror jag men avståndet var för långt för att jag ska kunna säga säkert) flaxade hej vilt med vingarna för att lyfta från vattnet.

Archie, Mr Stencool (NOT) blev fullständigt skräckslagen av denna åsyn/ ljud, stel i hela kroppen och redo att fly i full galopp om jag inte hade lyckats lugna ner honom vilket jag bara förmådde med nöd och näppe.

Mes-Birgitta som är fullständigt ovan vid sådant beteende och dessutom bara hade sitt lilla ponnyhack att klamra sig fast i tyckte det var jätteotäckt kan jag meddela.

No more of that om jag får be, Arch!

Och tror ni inte att min telefon, som i princip är tyst som graven för det mesta, ringer just när jag är i full färd med att försöka övertyga Archie om att inte slänga av mig och skena hem det fortaste han kan!

Jag, som av någon korkad princip alltid svarar i telefon, hur upptagen jag än är med vad det än må vara, valde faktiskt i ren självbevarelsedrift att inte svara denna gången och när jag en stund senare kollade på displayen vem som hade ringt så var det någon telefonförsäljare.

Alltså…nu måste jag göra en utläggning/ avvika från ämnet och även om det nu råkar finnas telefonförsäljare som läser detta säga att är det en yrkeskategori som borde skjutas eller i alla fall mista sina arbeten så är det just telefonförsäljarna!

Avskaffa denna yrkesgrupp omedelbart!

Jag vet inte hur många gånger de avbrutit mig mitt i en ritt (innan jag lyckades lista ut vilka nummer de ringer ifrån för det är faktiskt inte allltid helt lätt- de blir listigare och listigare….) eller i något annat långt viktigare än att lyssna på deras dravel.

En gång blev jag så förbannad att jag bara skrek ”ring aldrig mer hit” (Mogna Birgitta 12 år besvarade detta telefonsamtal).

Nå…när jag nu har fått avreagera mig kanske jag ska fortsätta med det som blogginlägget egentligen ska handla om….

Väl hemma i stallet tog jag itu med något som länge varit eftersatt- Archies hår!

Jag upptäckte igår att jag tydligen låtit manen växa så pass att den påstådda dressyrhästen mer såg ut som en luffare och så kunde vi ju inte ha det.

Eftersom Archie har en hårväxt som vilken flintis-benägen karl som helst hade avundats honom fick jag bokstavligen slita av vad som kändes som halva manen innan den prydliga looken var återställd.

Nu lite högintressanta bilder som jag tog igår och idag:

Så här mycket har det töat i mina trakter. Grusvägarna är härligt sviktande att rida på just nu!

Närbild på Archies slitna hack och lilla Mimmi som sitter och väntar på att jag ska fotografera färdigt.

Häst med världens längsta ben (kolla skuggan)?

”Cat-fight” mellan 2 mörkhåriga tjejer? Näää….delar av Archies mega-man!

Gick från jobbet vid 15.30 idag och då äntligen sken den sol som hade utlovats i gårdagens prognos. Dessförinnan var det både isande kallt och en massa snö som virvlade runt så jag var verkligen nöjd över väderförbättringen.

Åkte hem och hämtade Soya, tog in Arch och Bröta från hagen och prick en timme efter att jag stämplat ut satt jag till häst.

Hade ju sedan innan bestämt mig för att byta ut tisdagarnas sedvanliga dressyrträning mot en skritt-tur i naturen och så fick det bli.

Nu är det riktigt ljust till i alla fall halv sex- sex på kvällen och det underlättar massor om man som jag jobbar dagtid men vill hinna rida ut innan mörkret faller.

Det var jätteskönt att rasta även Soya samtidigt som hästen för i ärlighetens namn är jag inte sååå pigg på att vandra omkring i leran för egen del, i alla fall inte efter en lång arbetsdag och så någon timme i stallet på det.

Tog några o-proffsiga kort bara för att visa hur mycket det töat den sista tiden men dom får jag visa imorgon (snabbskriver detta från min I-phone och nu skriker både maten och soffan efter mig).

Morgonen inleddes som vanligt i stallet- plusgrader och regn denna dag.

När jag kom tillbaka efter jobbet var regnet utbytt mot lite snö och mycket blåst, inte alls behagligt!

Jag mockade och fixade iordning Archies mat så snabbt jag kunde och sprang sedan bort till hagarna för att skona honom från de hårda vindarna.

Eftersom både Archie och mina tidigare hästar alltid fått gå ute i alla väder utan pjosk så stod han så lugnt i hagen och gnäggade visserligen när han såg mig (mycket ovanligt) men verkade i övrigt inte desperat över att få komma in i värmen (vilket jag var, ha ha).

Efter intaget av honom och boxgrannarna Bröta och Rocky kunde jag hoppa in i bilen och köra hem, glad över att Archies vilodag inföll just idag.

Imorgon tänkte jag skritta ut och hoppas att solen jag såg i tidningens väderleksprognos vill göra oss sällskap.

Idag kom våren på besök till Skåne! Strålande sol, lite värme och fågelkvitter! Härligt!

Jag hade bytt stalljour med My som är i Göteborg så idag har jag varit i stallet i flera omgångar för att fodra, släppa ut och ta in, rida osv.

Red ut med Arch och Soya på morgonen och det var ingen höjdare direkt. För mycket tung blötsnö här och var och jag vågade mest skritta.

På eftermiddagen var det dags att återse Sally efter hennes skidresa och konstatera att hon hade alla ben obrutna:-).

Först vid 19.00 var hästeriet över för idag och jag hann faktiskt inte med så mycket mer under dagen.

Idag kunde jag smärtsamt konstatera att det är lätt att glömma vad alternativet är under denna årstid när man står med snö upp till knäna (bokstavligen då).

Eller så kanske man kan säga att man inte saknar kon (snön) förrän båset är tomt och ersatt av massor och åter massor av slask och lera.

På väg hem från stallet i morse var mina termobyxor lerprickiga till max och den helt nyligt rosa fleecefilten som Soya ligger på i bilen var idag förvandlad till något brunt och äckligt.

Måtte nu allt torka upp i rekordfart så att vi får en härlig vår med värme, torra hagar och långa soliga dagar. Man kan ju önska i alla fall…

Morgonen i stallet blev osedvanligt lång och inleddes med fodring av alla djur och mockning till Archie innan jag drog upp honom och Soya till ridhuset för ett dressyrpass.

Archie kändes mjuk och fin, ovanligt framåt och jag tycker, om jag får säga det själv att jag lyckades skärpa till mig riktigt bra med min sits.

Efter dressyren skrittade vi ut en liten sväng och jag kunde konstatera att snön håller på att smälta undan i rekordfart eftersom den åker där vi för bara en vecka sedan vadat fram i djup snö nu knappt är täckt av densamma.

Soya fick syn på en kanin på håll och tog sig ett rikigt snabb-race (lugn…kaninen försvann snabbt ner i en håla), någon hon inte gjort på länge pga det tidigare tunga underlaget.

Tillbaka i stallet var det dags att mocka till boxgrannarna Bröta och Rocky och sedan stod longering av den sistnämnde på tur.

Rocky är en d-ponny som ägs av en 15-årig tjej (My) som tävlar honom i dressyr.

Eftersom Rocky precis är igångsatt efter en hälta så ville jag inte longera för länge och nöjde mig också med att bara ta upp honom i grimma till ridhuset.

Var lite nyfiken på vad han skulle säga om Soya (som numera har förstånd nog att mest sitta stilla när andra hästar är i ridhuset) och jag vet inte om det var orden ”gör du något mot min hund så är det det sista du gör” som gjorde att han skräpte till sig eller så hade han inte tänkt göra något i vilket fall som helst.

Rocky visade sig vara en fena på longering; han gick i en jättefin form som sagt endast iförd grimma och det är det minsann inte många som gör enligt min erfarenhet.

Han både travade och tog en liten galopp ”på tygeln”, mycket flott!

Den gossen skulle det vara roligt att prova att tömköra måste jag säga men det får bli en annan gång för denna helgen var det som sagt ”lugna puckar” som var bestämt.

Nu har jag precis kommit hem efter att ha tagit in de 3 boxgrannarna från hagen, de fick gå ute några timmar längre än övriga gänget och det verkade de inte ha något emot.