Under veckan som gått har jag satt en definitiv punkt för den otäcka vintern genom att för egen del packa ner raggsockar och långkalsonger och för Archies del tvätta och lägga in alla vintertäcken längst in i stallskåpen. Det är lika trevligt att slippa alla dessa tunga, leriga täcken varje vår och det ser onekligen prydligare ut i stallet utan dom.

Ridmässigt har det inte inträffat några sensationer men däremot har Archie överraskat mig genom att äntligen inse att han ägs av en självutnämnd lastningsexpert :=)!

Archie har i princip alltid varit mycket lättlastad men…och detta har varit ett orubbligt men…bara med hjälp av hans älskade longeringslina.

Med lina = häst som marscherar in i släpet utan en sekunds tvekan oavsett om det är jag som både lastar och håller i linan samtidigt (har säkert sett lite lustigt ut) eller om det är Nathalie, 9 år som håller i linan :=).

Utan lina= bokstavligen cementerad häst som vägrar att rubba sig åt något håll (tja…möjligen bakåt då).

Eftersom Archie har skött sig så otroligt bra på alla tävlingsplatser vi varit på har jag inte velat förstöra den goda stämningen genom att framhärda att han ska gå in utan lina, inte när det har fungerat så ypperligt med.

Och visst…”alla sätt är bra utom de dåliga” men det har ändå både förvånat mig och retat mig lite grann att han skulle var så fäst vid den jäkla longeringslinan.

Men nu i helgen har Archie alltså äntligen insett att en lastningsexperts häst måste föregå med gott exempel och dansa in i transporten utan några osm helst hjälpmedel och det tackar jag för.

Gårdagens pay-and-jump fick mig att längta tillbaka till min fullständigt avsomnade hoppkarriär en smula. Tänk så härligt att slippa fläta innan tävling! Det är för mig det onekligen tråkigaste momentet med hela tävlandet trots att jag har en lättflätad häst som står blickstilla.

Och på pay-and-jump behöver man inte ens ha vita rydbyxor och/ eller kavaj utan man kan rida med en tjock tröja eller till och med jacka om man fryser. Perfekt!

Nu tror jag inte att jag skulle vilja att dressyrryttare gick klädda hur som helst när de tävlade dressyr men det finns onekligen fördela med att slippa frysa när man rider :=).

Den gångna veckan har varit händelserik på många vis, på gott och ont faktiskt.

Arbetsveckan var ovanligt kort (vi slutade 2 timmar tidigare på torsdagen) och hur mycket jag än trivs med mitt arbete på alla plan så är jag ändå hellre ledig :=).

Natten mellan torsdagen och fredagen fick jag tyvärr återuppleva något som jag varit förskonad från i ca 5 år, njur-grus! För er som inte känner till detta fenomen kan jag väl förklara det som ett ”milt njurstensanfall” som oftast går över av sig självt, dvs man kissar ut det grus som fram tills dess orsakar en djävulsk smärta (som en blandning mellan håll och mensvärk gånger tusen).

Jag fick det här njur-grusanfallet som en blixt från en klar himmel för ca 5 år sedan, det gick över efter kanske 12 timmar och sedan dess har jag inte märkt av något förrän nu i veckan. Tack och lov kände jag igen alla symptom osv annars hade jag blivit jätterädd eftersom det kommer så plötsligt, oförklarligt och gör så fruktansvärt ont.

Så natten mellan torsdag och fredag sov jag kanske 2 timmar, hade jätteont och spydde oavbrutet av ren smärta. Härligt!

Tack och lov lyckades jag dämpa smärtorna efter ett tag genom de tabletter jag fick för 5 år sedan och som jag påpassligt hade sparat så klockan 07.00 på fredagmorgonen kunde jag genomföra min sedvanliga oxer-räcke-oxer-räcke-oxer-räcke-hoppträning som gick jättebra med en pigg häst som fick till härliga, luftiga språng.

Direkt därefter körde jag till Soyas andra hundkappträning och då började tabletterna svika mig så jag dels fick stanna och spy ut med vägen och dels under själva träningen. Jag hade dessutom så ont emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt så det var ett under att vi genomförde träningen.

Träningen som sådan gick ganska bra. Denna gången var det burträning och den hade Soya helst velat vara utan tror jag.
Om man inte stängde luckan bakom henne (vilket man måste när de tävlar) så gick det väldigt bra men försökte man detta så vände hon runt- inte så bra om man ska försöka komma ut ur ”startboxen” så fort som möjligt :=)!
Så detta behöver vi träna mer på.
Annars gick själva ”springandet” hur bra som helst till skillnad från en hund som tydligen hade provat/övat hur många gånger som helst men ändå bara ville ”stanna och lukta på blommorna” heeela tiden :=).

När jag skulle köra hem ringde min man och sa att vägen utanför vårt hus var avstängd och det visade sig sedermera att det var berodde på den hemska olyckan då en pappa och hans två söner, 4 och 8 år gamla, omkom samma dag. Sådant får en onekligen att tänka till!
Stackars deras mamma! I ena minuten med man med 2 barn och i nästa…..ingenting……

Mina njurgrusbekymmer upphörde tack och lov vid 19.00-tiden på fredagen och jag är sedan dess helt bevärsfri tills nästa gång….när nu det blir!

Ridmässigt tycker jag att det mesta känns bra men tyvärr får jag inte ”till det” lika bra inne på tävlingsbanan som hemma i min ensamhet. Detta är ju inget världsunikt problem för all del men jag hade ändå gärna velat lösa det :=).

Tävlade en LA:1 i söndags eftermiddag och insåg redan efter att ha sett de 4-5 första ekipagen att vi inte skulle få någon rosett med oss hem och så blev det också. Men jag tror att om jag ”bara” rider så som jag gör hemma så kommer våra betyg/procent att stiga en del så det är det jag ska fokusera på framöver, dvs rida hela program hemma och försöka få till ett bra flyt hela vägen.

Imorgon blir det ingen träning eftersom Birgitta har rest bort. Även om det är tråkigt att inte få träna så händer det så sällan att Birgitta ställer in att hon är ursäktad :=)!

Under veckan som gått har jag haft fullt upp som vanligt men bara det att det nu är mycket ljusare på kvällarna samt att det flera dagar varit riktigt varmt gör att livet känns såååå mycket lättare och behagligare att leva.

På tal om värme så är det verkligen inte lätt att veta hur man ska täcka hästarna när dygnen sett ut som de gjort i förra veckan.

Minst 2 dagar i rad har vi haft uppemot 15 plusgrader på eftermiddagen OCH strålande solsken medan det på natten varit någon enstaka minusgrad och man har fått skrapa vindrutan på bilen på morgonen.

Jag vill inte ta av vintertäcket riktigt än pga nattkylan och resonerar att ”bättre liiite för varm än liiite för kall häst”. Sedan tror jag at det ska mycket till för att hästar ska stå och SVETTAS i stallet, de står ju trots allt stilla.

Dressyren går framåt känns det som och exempelvis serpentinerna i galopp som under en period kändes lite ”sladdriga” i framför allt vänster galopp börjar arta sig riktigt bra och stadigt nu. Denna rörelse var lite av paradnummer för både Heron och Décima så det känns bra att även Archie har förstått hur det ska gå till :=).

Jag tränar mer på skolorna än tidigare och även här märks det att ”övning ger färdighet” då detta inte är något som Archie har naturligt i sig.

Hoppning har det också blivit, till och med i form av en pay-and-ride i söndags. Hade veckan bara haft fler dagar och/eller jag inte hade varit så förbaskad glad för att dressyrträna och tävla hade jag absolut hoppat mer men det finns gränser för vad man orkar med, både som människa och häst :=).

Under kommande vecka ser jag fram emot påskledigheten för hur bra jag än trivs på jobbet så trivs jag ännu bättre med att vara ledig.

Prick efterfrågade några nytagna kort på Archie utan späckhals så det lovar jag att publicera under veckan :=)!

Under veckan som gått har jag och Archie fortsatt med våra olika övningar både vad gäller ”ren dressyr”, hoppning och tömkörning och longering.

Jag tömkör och/eller longerar numera 1 gång i veckan och hoppar lika ofta. Min plan är att öka på hoppningen till 2 gånger/ vecka vissa veckor men då kanske hoppa färre språng per träning. På så vis tycker jag att jag lättare ”kommer in i ” hoppningen, hoppar jag för sällan tappar jag avståndsbedömningen och känner mig allmänt osäkrare vilket jag vill undvika eftersom Archie hittills varit så positiv till hoppning och till skillnad från Décima inte varit/är speciellt ”tittig” när det gäller olika hindertyper.

Förra året priorierade jag inte hoppningen alls och det känns lite synd att Archie aldrig varit ute på en hopptävling tex.

Hur det än är så tycker jag absolut att en allsidig häst är att föredra framför en som tränas ensidigt och detta hade jag själv enorm nytta av då Heron efter att framför allt ha hopptävlat i många år var tvungen att helt lägga detta på hyllan pga återkommande hovledsinflammationer. Vad skulle jag ha gjort med honom om han inte samtidigt hade tränats i dressyr på en hyfsat hög (LA-MSV) nivå?

Heron själv hade väl inte brytt sig men JAG som alltid varit tävlings och träningsintresserad hade inte tyckt att det hade varit kul att börja omskola en 10 år gammal hopphäst ”från noll”. Nu behövde det som sagt aldrig bli så och vi hann göra många MSV:B-starter och en hel del S:t Georg-starter också under de 3 år som följde efter ”hopp-pensioneringen”.

Jag tjatar ofta om VARIATION i bloggen och tror som sagt på vikten av detta ur många aspekter.

Inte bara för att ridningen blir roligare ju mer man kan variera sig utan också för att det kan komma väl till pass att kunna göra något annat än tex ”rida dressyr i ridhuset”. En dag måste man kanske flytta hästen till ett stall utan ridhus och då gäller det att inte stå handfallen.

Eller så kanske man får tex ryggbesvär och inte kan rida på någon vecka och då är det väl ypperligt att man kan jobba hästen från marken. Osv….

För att återgå till den gångna veckan avslutades helgen med en dressyrtävling som JAG, till skillnad från domaren :=), var nöjd med och en uteritt med Lena och Birk. Medan vi red slogs jag av hur lätt man glömmer bort svårigheter man tidigare haft när allting fungerat bra under lång tid.

Jag ska väl egentligen inte använda ordet ”svårighet” när det gäller tidigare uteridningar med Archie som yngre för han har objektivt sett alltid varit mycket, mycket välriden för sin ålder, även utomhus, men eftersom tidigare hästar varit ÄNNU snällare och tamare (och jag ALLTID har varit en MES) så var uteridningarna när Archie var 3 och 4 år ändå liiite halvnervösa vissa gånger och ofta då Lena och jag återkom till stallet efter en ridtur så sa vi skämtsamt ”vi överlevde den här gången också”. Vi har fortsatt att säga detta, fast numera mer av en vana för det var verkligen länge sedan som Archie visade något annat än de dressyrmaskinsanlag som ju gjorde att jag köpte honom :=)!

Inte heller den gångna veckan har bjudit på några större sensationer och det passar mig, vanemänniskan som tycker om att PLANERA, bra.

Veckans höjdpunkt var Ullaredsbesöket tillsammans med min ”gamla” hästskötare Petra (som skötte Heron åt mig för ”tusen” år sedan). Vi har båda samma inställning till shoppingen där- många människor kan inte alls förstå nöjet i att vandra runt i ett köpcentrum i TIMMAR och att dessutom SE FRAM EMOT detta.

Hur som helst gjorde jag massor av härliga hund, häst och människofynd! Mina nya gråa ridbyxor är bara sååå snygga, hjälmen sitter som gjuten och tröjorna jag köpte passar jättebra. Soya fick både ny hundsäng, nytt koppel, regntäcke, schampo, bajspåsar, en leksak som hon älskar och en massa grisöron att tugga på (URK).

Rid/träningsmässigt maler vi på med ungefär samma upplägg som de senaste veckorna. Jag försöker att variera arbetet mycket med både dressyrträning, uppsutten hoppning, travarbete över cavaletti på töm, longering och uteridning.

Nu när våren och därmed LJUSET har kommit in i våra liv igen börjar det lätta på stressfronten.

Medan det har varit mörkt både på morgnar och eftermiddagar och utepaddocken har varit oridbar har jag fått stressa ganska mycket för att hinna arbeta Archie i ridhuset på det sätt jag vill. Hoppning kan jag tex nästan bara ägna mig åt på fredagmorgnar när hinderna är kvar efter torsdagens organiserade hoppträningar (om jag inte ensam vill bygga upp x antal hinder och det HINNER jag helt enkelt inte- har ju ett arbete där jag bör infinna mig hyfsat tidigt på morgonen) och tömkörning/ longering får bara ske i det lilla ridhuset som oftast är upptaget alla tider utom på morgonen = jag MÅSTE göra detta innan jobbet osv.

Nu är det alltså både ljust ute igen och paddocken går att använda och därigenom behöver jag inte heller stirra omkring varje morgon för att hinna motionera hästen. Nu kan jag i varje fall rida ut, tömköra eller longera på eftermiddagarna och bara att kunna göra detta utan att ständigt snegla på klockan är jätteskönt.

Jag kan också välja att motionera Archie 2 gånger om dagen de dagar jag tycker mig orka detta och om jag bara hunnit med ett kortare pass på morgonen och även detta känns bra. Jag tror egentligen att man borde försöka göra detta ganska ofta, alltså motionera hästen 2 ggr/ dag, det hade säkert förbättrat mycket om man bara gör det på ett genomtänkt sätt och inte sitter och rider dressyr 1 timme per gång, typ.

Under kommande vecka ser jag fram emot att få en ny inackordering, Jennifer, som har skrivit några inlägg här på bloggen. Om jag har uppfattat saken rätt är Jennifer TÄVLINGS-(och således även TRÄNINGS)-intresserad och även om hon tävlar i hoppning så kan vi säkert utbyta ett tips eller två :=).

Hände det något speciellt under den gångna veckan? Hmmm…..tänker….nä…inget som jag kan komma på så här på rak arm faktiskt.

Jag har tränat mycket dressyr och inriktat mig på skolor och lite galoppombytesträning. Med bägge delarna går det väl sådär; kan inte påstå att ”det sitter som en smäck” men kanske är det helt ok med tanke på hästens ålder, utbildningsståndpunkt osv?

Detta är en av många nackdelar med att vara ensam dressyrryttare på en trots allt hyfsat stor anläggning; man har INGEN att bolla idéer, träningsupplägg osv med och framför allt ingen som SER vad man håller på med mer än tränar-Birgitta och henne träffar jag ju bara 1 timme i veckan.

Tack och lov kan jag hämta mycket inspiration på annat håll (framför allt genom min dressyrvän Ann som skriver här på sidan ibland) men det hade ändå varit mycket roligare om man faktiskt hade någon IRL som man kunde träna ihop med. Jag är övertygad om att detta även hade gett positiva resultat på olika vis och inte bara varit ”kul” i största allmänhet.

Förutom dressyrträningen har jag också varit ute några rundor med Archie, vi har både skrittat ut, tömkört ute och promenerat med lilla Soya. Tömkörningen skedde i skritt (vi gick en lång promenad) och nu verkar ”jaga-svansen-leken” vara ett minne blott, i alla fall så länge vil håller oss till den långsammaste gångarten.

Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena. Det är så skönt att våra hästar, sina olika storlekar till trots, går så bra ihop och kan hålla samma tempo så att jag och Lena kan ägna oss åt ”veckans skvaller” och andra viktiga spörsmål :=).

Vädermässigt är det riktigt ”aprilväder” som råder trots att det bara är mars!

För någon dag sedan gick jag i full snöstorm på kvällen, blötsnön låg i tunga sjuk över mina kläder (läs: jag var dyngsur) och nästa morgon var allt helt borta, dvs barmark.

I lördags sken solen och det var riktig vårkänning, på söndagen föll regnet på morgonen.

Under kommande vecka ser jag fram emot ett Ullaredsbesök tillsammans med en gammal hästskötare, vi är lika stora GEKÅS-fans båda två så det blir nog skoj!

Under veckan som gått har det inte hänt något speciellt; det mesta har helt enkelt gått sin gilla gång.

Jo…jag återupptog min hoppträning i min ensamhet och det gick hur bra som helst även om hinderhöjderna var väldigt moderata.

Jag har också börjat rida mycket över cavalletti-serier efter ett råd jag fick av Birgitta på senaste träningen och även detta fungerar mycket bra.

Våren är absolut på ingång och det är märkbart ljusare på både morgnarna och kvällarna vilket är underbart. Snart kanske jag till och med kan SE var jag går när jag är ute med hunden 05.00. Just nu går vi mest på känsla :=)!

Vädermässigt har det varit flera plusgrader under hela veckan och även detta är mycket välkommet även om det nog kommer att dröja ytterligare veckor innan jag packar ner långkalsongerna för säsongen. Vad skulle jag göra utan dessa och mina termobyxor? (FRYSA!!!!)

Igår regnade det för ovanlighetens skull ganska mycket men som så ofta räddade min gloria både mig och Lena för precis när vi red ut så blev det otroligt nog uppehåll vilket vi var mer än tacksamma över.

När vi kom hem torra och glada efter vår trevliga ridtur mötte jag min ende ”medtävlare” på klubben, Sally 13 år, som hade varit och tävlat hoppning. För henne var dagen mindre lyckad i regnet och då deras hästtransport hade kört fast i lera och fått dras loss med traktor och jag fick genast en flashback från ungefär denna tid förra året då JAG och Archie råkade ut för samma sak på en tävlingsplats.

Vi stod som enda kvarvarande ekipage kvar på en genomlerig parkeringsplats bara några hundra meter ifrån en milslång sandstrand och jag var LIVRÄDD för att råka tappa Archie i mörkret då jag såg framför mig hur han skenade runt på stranden i evigheter utan att kunna lokalisera sig.

Efter många om och men lyckades en traktor dra loss min bil och släp men det satt hårt inne och släpet fick också vissa skador medan vi höll på.

Ja, det var ett riktigt äventyr och det enda som räddade situationen var att jag hade 2 rosetter (av 2 möjliga) med mig hem! Det uppvägde allt men jag kommer trots det att var mycket noggrannare när jag ska parkera på den tävlingsplatsen om några veckor!

Under veckan som gått har jag kunnat konstatera något som jag hoppas att jag inte får ”äta upp” i efterhand men jag vill faktiskt hävda att VÅREN HAR KOMMIT!

Inte nog med att det är ljusare på både morgnarna och kvällarna, nu när snön har försvunnit har jag upptäckt blommor och knoppar både i den egna trädgården och lite varstans där jag går.

Nu får man bara hoppas att det inte kommer ett bakslag i form av en ny snö-anstormning, som ”värst” har jag varit med om att det varit snö kring 1 maj!

Häst och ridmässigt har det varit en ganska intensiv vecka med Birgitta-träning, skoning, tandläkarbesök i Bollerup och tävling i söndags.
Hos tandläkaren gick det mycket bra, på tävlingen något sämre och även om det inte var roligt att inte få till en bra ritt inne på banan så är det ju sådant som man realistiskt sett faktiskt råkar ut för mer eller mindre ofta som tävlingsryttare så det är bara att ta nya tag.

Jag pratade med en annan tävlingsryttare/ flitig bloggläsare (flicka, 13 år som tävlar hoppning) igår om hur man kan hitta andra glädjeämnen än rosetter/placeringar när man tävlar.

Vi konstaterade båda att man tex kan vara glad ”bara” av att gå nolla på en hopptävling även om man inte blir placerad och själv var jag efter helgens tävling glad att jag bara hade 2 respektive 4 poäng mindre än 2 hästar som jag själv tyckte gick bra och var fina.

På bloggen hade vi en rolig diskussion där många deltog (KUL!) kring vem som ska ersätta trasiga täcken när en häst tar sönder den andres täcke. Ska ägaren till marodören göra detta eller sker utsläpp på egen risk? De flesta var rörande överens om det sistnämnda och Lena, som varit och åkt skidor i en vecka berättade igår att hon funnit mycket nöje i att läsa det som från början hade sin upprinnelse i att Archie den gode hade ”råkat” (hmmm….) mer eller mindre slita itu hela Birks täcke(den lille själv klarade sig helskinnad :=)).

På bloggen diskuterades också om man kan tjäna pengar på inackorderingar eller om det snarare är andra drivkrafter som gör att man ställer upp med stallplats åt andra.

Under veckan som kommer kommer har jag inget spännande inplanerat men man vet aldrig vad som händer, på gott och ont….DET har livet som djurägare lärt mig!

Under den gångna veckan har vi haft alla möjliga väder; jobbigt och trist!

När Lina skrittade ut i onsdags snöade det tex oavbrutet, när vi red ut i lördags (jag på Birk) var det strålande solsken.

Igår regnade det en hel del och nästan all snö som har legat orörd i över en vecka nu är mer eller mindre borta.

Under tiden snön smälte fick hästarna världens mega-styltor när de gick ute- vadå vrickningsrisk i kubik…suck…. och nu fasar jag för om det fryser på all smält snö- skridskobana direkt!

Min träning för Birgitta blev inställd men förhoppningsvis tar vi nya tag imorgon.

Jag provade att både rida och longera med hunden som sällskap i ridhuset och det gick inte så bra vilket ni har kunnat läsa om i tidigare blogginlägg. Bortsett från denna lilla missräkning är jag fortsatt världens nöjdaste hundägare och det är så himla skönt att även Archie accepterar Soya till 200 %.

Under veckan som gått har Archie också tränat sina huggtänder genom att fullständigt demolera ett av Birks utetäcken så nu går den lille med ett annat täcke INDRÄNKT i ”fy-spray”. Vi får se om det hjälper!

Under kommande vecka är ett besök hos tandläkare Torbjörn L i Bollerup inplanerat (www.djurtandvardskliniken.se), förhoppningsvis utbryter inga snöstormar eller annat som hindrar vår resa.

Så här såg det ut i våra trakter förra helgen. Nu är marken täckt av snö och is i stället!

Under veckan som gått återupptog jag min träning för Birgitta och det var både efterlängtat och roligt.
Det känns som att jag åter rider ”på allvar” efter den långa ofrivilliga vilan och det är skönt.

Jag har över huvud taget bestämt mig för att ”spänna bågen” lite mer nu när Archie blir 6 år; hittills är han den av mina hästar som jag ridit ”minst” (räknat i antal minuter/ vecka) och det har förvisso säkert inte skadat på något vis men nu när vi dels ska försöka att höja oss en nivå tävlingsmässigt och dels hålla fång och fett borta ur våra liv så vill det nog till lite längre och/eller tuffare pass.

3 uteridningar har vi hunnit med under veckan, det blir ju lite mer tid över till sådant de veckor jag varken tävlar eller hopptränar. Jag har provat lite galoppombyten på mina uteritter eftersom de långa träningsbanorna lämpar sig för detta (tycker jag- man har liksom en vääääldigt lång sträcka att försöka byta på om det inte går direkt) och det går lika bra/dåligt som då jag provat i ridhuset.
Från höger till vänster byter Archie nästan alltid ett galoppsprång efter byteshjälpen (om jag har tur så byter han direkt) och från vänster till höger tar det allt från några till väääääldigt många galoppsprång innan bytet kommer. Men jag misströstar inte….så här i början är det helt ok tycker jag.

Det kom en hel del snö i början av veckan och en av dagarna var det också köldrekord för i år med ca – 11 mellan Malmö och Staffanstorp. Hagarna har varit ganska knöliga av all is och snö men än så länge har hästarna varit lika vettiga som andra vintrar och gått väldigt sakta och försiktigt. Jag hoppas trots det att vi snart slipper både snön och kylan och i stället får mer vår-väder (hoppas kan man ju alltid….).