Härom dagen beskrev jag 2 inte helt typiska vardagar i mitt liv och som motpol tänkte jag idag beskriva motsaten, dvs hur mina helger vanligtvis ser ut (har intresseklubben tagit fram anteckningsböckerna?).

Lördag morgon var det som vanligt uppstigning 5.20. Oavsett om jag ska rida på morgonen eller inte är jag alltid i stallet så fort det öppnar (lördagar 06.00 och söndagarna 06.30).

Pga begränsad hagtillgång vill jag få ut hästarna så tidigt som möjligt och dessutom hade jag inte haft ro att sova vetandes att hästarna står och väntar på mig. Jag släpar mig hellre upp för att eventuellt gå och lägga mig efter att stallbestyren är avklarade. DÅ är det inga problem med sömnen kan jag lova.

Nåväl, efter att ha anlänt till stallet 06.00 i sällskap av Soya och gett Archie mat gick vi och öppnade ridhuset och jag tog därefter fram utrustningen, både den egna och Archies.

Archie brukar få en halvtimme på sig att äta, sedan gick vi alla tre i samlad tropp upp i ridhuset för ett dressyrpass.

Innan Soya blev tyst och ”icke-jagade” fick hon ligga i bilen medan jag red men numera får hon följa med till ridhuset och ligga i manegen medan vi tränar.

Igår genomförde Archie ett mycket bra pass och jag kunde konstatera att vårt positiva ”flow” verkar hålla i sig. Kunde jag få honom att gå lika spänstigt ett helt dressyrprogram igenom är jag övertygad om att vi hade varit placerade varje gång; så bra går han nu faktiskt vilket är jättetrevligt. Nu gäller det alltså ”bara” att ALLTID få till denna form av ridning vilket alla ryttare vet är lättare sagt än gjort.

Soya fick ett återfall i ”gud vad roligt det är att jaga hästen” och sprang och bjäbbade runt Archies ben en lång stund. Jag, liksom Archie, valde att ignorera henne fullständigt och medan hundrackaren sprang som en tok runt oss så red vi skänkelvikning, förvänd galapp, gjorde små volter i galopp och provade på lite byten med varierande resultat tills Soya tröttnade och gav upp.

Efter ca 40 minuter var jag mer än nöjd med ridpasset och både jag, Archie, Soya och hennes ”kille”- en boxer vid namn Oliver (tillhörande stallchefen) skrittade ut på en kort runda runt våra hagar. Turen tar ca 15 minuter och oftast skrittar alla 3 på ett led efter varandra utom då Soya får syn på någon kanin och sticker iväg om hon ids (vilket hon inte alltid gör faktiskt- är väl lite blasé pga den myckna tillgången på dessa djur som hon dessutom aldrig är i närheten av att fånga).

Väl i stallet igen tog jag bara av Archie hans utrustning, hämtade Birk och så gick vi ner till hagarna igen, hästarna, hundarna och jag.

Efter utsläppet var det dags för mockning samt puts av 2 par stövlar, sadel och träns. Just persedelvård brukar jag lågprioritera på vardagarna men eftersom jag gör en noggrann puts på helgen så brukar grejerna ändå hålla sig fina tills nästa polering.

När allt var rengjort åkte Soya och jag hem och då hade klockan hunnit bli 09.00.

Hemma unnade jag mig en riktigt god ”frukost”- marängswiss :=)!

Därefter var det dags för veckans trädgårdsskötsel som i mitt fall bestod i att rensa ogräs från vår enda rabatt där mitt mål är att denna någon gång i framtiden ska vara helt täckt av de lavendelplantor jag planterat i omgångar.

Maken fick klippa gräset och häcken och medan han avslutade detta projekt dammsög jag inomhus samt städade undan, vattnade blommor osv.

Både maken och jag gillar när det är välstädat och försöker alltid att hålla en viss ordning hemma. Dammtussar och disk på diskbänken hittar man ALDRIG hos oss och jag skulle inte ha ro att sitta och slappa om hemmet inte var städat.

Efter städningen hade klockan hunnit bli 11.00 och Soya och jag la oss i soffan för att läsa lite.

Klockan 12.30 var det åter dags för oss att bege oss till stallet, denna gång för att ha lektion med Sally och ta in hästarna från hagen.

Ridlektionen med Sally blev den bästa hittills och vi var alla (Sallys mamma brukar agera publik) mycket nöjda efteråt.

Jag hann därefter inte mer än att ta in hästarna från hagen klockan 14.00 innan regnet började ösa ner men då var det redan dags för oss att åka hem igen.

På hemvägen hämtade jag en kyckling- och en fläskfiléplanka på en av Staffanstorps få restaranger (Två Kockar) där vi är stamgäster och väl hemma blev det middag och därefter en härlig tupplur i soffan.

Resten av dagen och kvällen ägnades åt läsning (Carin Gerhardsens nya bok ”Mamma, pappa, barn som jag faktiskt hann läsa ut hela) och lite ”internettande” och slötittande på tv innan jag stängde ögonen vid 23.00.

Idag, söndag var det uppstigning 5.40 och 06.30 var Soya och jag i stallet för att fodra och släppa ut hästarna. Detta samt mockningen var avslutat så att vi var hemma redan vid 08.00 och jag unnade mig åter en härlig frukost, denna gången gårdagens överblivna hallonpaj med vaniljsås!

Efter detta skrovmål blev det någon timmes sovande följt av allmänt slöande innan jag åkte för att klippa mig 13.30.

Jag har i flera år haft en ”icke-frisyr”, lugg och allt övrigt hår jämnlångt ner till axlarna ungefär, men kände häromdagen att det var dags att förnya sig med något som i alla fall liknar en frisyr.
Idag fick jag håret uppklippt ganska mycket men behöll ungefär den längd jag hade och jag blev mycket nöjd med den lilla förvandlingen.

Därefter var det dags att titta vad ”familjens dag” på ridskolan hade att erbjuda och i mitt fall blev det ett 10-pack hembakade ”Kärleksmums”, kakor som vägde ungefär en halvt ton styck indränkta i fett, socker och choklad = ca 5000 kalorier per kaka tippar jag och med smak därefter= MUMS!!!

Klockan 15.00 var det dags för min och Lenas söndagsritt och denna gången red vi bort till några backar och klättrade allt medan våra ouppfostrade djur försökte snappa åt sig det mycket höga gräset som omgav oss.

Väl hemma bjöd maken på en av de få rätter han kan tillaga- tacos- och nu är det fortsatt slappande resten av dagen som gäller.

Vi hade planer på att åka och titta på en hästgård som är till salu här i krokarna men besinnade oss då vi insåg det fullständigt onödiga i att åka och titta ”bara för att det ligger så nära”.

När jag tittade på bilderna på nätet påminde situationen mig om den då jag var ihop med en av mina första pojvänner i ungdomen. Killen i fråga bodde i ett eget hus och jag minns att jag tänkte:

”Om jag hade fått ta med mig EN enda sak från hans hus- vad skulle jag ta” (denna tanke kom sig av att ALLT i hans hus var gräsligt fult) och jag kom efter långt tänkande fram till att jag nog hade tagit en trasmatta, om jag verkligen hade varit TVUNGEN :=).

Samma sak med nämnda hästgård, det fanns inte en sak varken inom eller utomhus som tilltalade mig.

Så det blir inget tittande idag utan som sagt bara mys i soffan. Och lika bra är det!

Härom dagen skrev jag ju ett inlägg om hur snälla människor ibland kan bli utnyttjade just för att de är snälla och inte vågar säga ifrån/ säga nej och jag hann inte mer än publicera inlägget så stötte jag på en kvinna i stallet som jag tycker är ett utmärkt exempel på ovanstående.

Detta var samma dag som jag klippte en ponny i stallet och då jag beklagade min onda rygg efteråt berättade kvinnan att hon, för att slippa klippa andras hästar hade valt att sälja sin klippmaskin! ”Jag kunde inte säga nej” menade kvinnan och då var det lättare att inte ha någon klippmaskin än att behöva förklara sig.

Själv hyrde jag ju ut mina första transporter regelbundet men då jag köpte det näst senaste släpet som var tämligen nytt och i väldigt gott skick kände jag att jag inte längre ville riskera alla möjliga skador åsamkade av andras hästar (mina egna har aldrig så mycket som gjort en repa).

För att slippa fortsatt uthyrning höjde jag priset rejält och slapp på så vis nästan alla kunder :=). Och de jag inte slapp genom priset slapp jag genom att detta var en 1500 kg släp som inte så många ”vanliga” bilar får dra. När jag hade ett 1250 kg släp kunde mer eller mindre ”alla” bilar dra det så då var det extra populärt att låna eftersom inte alla mackar har så lätta släp och många bilar inte får dra mycket mer.

Anns inlägg/ kommentar nedan fick mig att tänka till lite mer om det här med att livet (enligt Ann) blir trevligare om man är generös och inte ogint vägrar att låna ut vad de nu må vara.

Och i sak håller jag absolut med men:

På tal om det här med att det är lätt att bli utnyttjad om man är ”för snäll” så har jag flera gånger surt noterat detta fenomen.

Exempelvis vad gäller släp/ transport så hyrde jag förr ut min transport till de som behövde det. Från början var det i princip bara jag som ägde en transport och det var uthyrt relativt frekvent eftersom det blev billigare för mina stallkamrater att hyra det av mig och på plats än att köra bort till någon mack och betala långt mer.

Efter några år blev det fler i stallet som köpte transporter och då noterade jag att man nästan slutade att fråga mig för att i stället fråga någon av de andra ”snällare” transportägarna där man typ erbjöd en flaska vin som kompensation (själv hade jag vid denna tidpunkt tröttnat på uthyrningen och börjat ta så mycket betalt att folk helst skulle dra sig för att fråga :=)) .

Och det som retade mig mest i dessa fall var att den tillfrågade släpägaren i flera fall i förtroende berättade för mig att den egentligen inte ville låna ut sin transport men att ”det kändes taskigt att säga nej” (en tjej var tex superpedantisk med sin transport och ville därför helst bara använda den till sin egen häst).

Och här ser man alltså exempel på att andra utnyttjar det faktum att det är allmänt känt att xx är för snäll för att säga nej medan Birgitta har mer skinn på näsan typ.
För eftersom det var lika ”allmänt känt” att jag tog tex 150:– för att hyra ut mitt släp (medan mackarna tog 250:–) så tycker jag att det är bra fräckt att komma dragandes med en 50-kronors vinflaska och tycka ”tack för lånet” när man lånar av den snälla transportägaren som själv inte har mål i mun och vågar säga att ersättningen egentligen är på tok för låg.

Sedan kan man väl tycka att den snälla personen får skylla sig själv alternativt lära sig att säga ifrån men varför ska andra rida på denna snällhet på ett så fult vis?

För många år sedan hade jag en stallkamrat som hade en väldigt snäll pojkvän.
När förhållandet upphörde förevisade stallkamraten snabbt och smärtfritt en ny kärlek i stallet och det allmänna omdömet löd:

”Nu har Pia skaffat sig en ny HUND”.

Med detta menades att ”man” ansåg att Pias pojkvänner var så snälla att de gick att hunsa som hundar och omdömet var föraktfullt, som om det där med att vara just SNÄLL var något fult och tecken på svaghet.

Jag har aldrig förstått detta resonemang utan har tvärtom alltid ansett att det är BRA om människor är snälla och att det ska ”löna sig” att vara snäll.

Tyvärr har jag dock också märkt att inte alla tycker som jag och att snälla människor ofta tenderar att bli utnyttjade om de inte är väldigt bestämda och har förmågan att säga nej.

Denna veckan har vi haft livliga diskussioner på andra forum kring det faktum att en av mina SNÄLLA vänner blivit rejält lurad av en bekant.

Historien i korthet lyder som följer:

Min vän som vi kan kalla Åsa lärde för flera år sedan känna en annan kvinna som vi kan kalla Ulla via ett internetforum.
Åsa och Ulla hade bland annat hästintresset gemensamt och träffades också i samband med detta vid några tillfällen.
För ca 2 år sedan mailade Ulla till Åsa och beskrev hur hon hade hamnat i en svår
ekonomisk knipa som riskerade att få till följd att hennes häst skulle slaktas om hon inte kunde få fram pengar till stallhyran (något förenklad och förkortad version).
Den godhjärtade Åsa, som dessutom var långt mer solvent än Ulla, erbjöd sig att låna Ulla de pengar som behövdes, mot löfte om återbetalning så klart.
Efter att pengatransaktionen slutförts började dock Ulla bli mer och mer svår att få tag på och när det började bli dags att återbetala pengarna var hon mer eller mindre försvunnen.
Trots idoga försök från Åsas sida att försöka få tag på Ulla, både via mail och telefon lös denna med sin frånvaro. Tyvärr bor Åsa och Ulla MYCKET långt ifrån varandra så att försöka ”kvista över” till Ulla, eller där hon uppger sig bo är inget alternativ för Åsa.

Till dags datum har Ulla inte återbetalat EN krona av de flera tusen hon fick låna av Åsa och hon har inte heller hörts av med en stavelse.

Under Åsas mycket idoga sökande efter Ulla har hon via olika internetkontakter förstått att Ulla mer eller mindre satt i system att lura människor, både folk som hon knappt känner och de som tills de blev lurade betraktade henne som en VÄN!

Historien är ju inte slut än eftersom Åsa inte fått tillbaka sina pengar och jag dristar mig till att påstå att INGEN idag vet hur den KOMMER att sluta.

Att Ulla plötsligt ska få ett samvete och börja betala tillbaka till Åsa finner jag högst osannolikt då hennes långvariga ”sol-och-vår”-beteende indikerar att hon inte lever efter samma normer och har samma etiska och moraliska tänkande som en ”normal” människa men däremot kanske Kronofogdemyndigheten till slut lyckas haffa henne och på något sätt mäta ut tillgångar eller inkomster.

Tråkigt nog för Åsa har hennes tro på mänskligheten fått sig en törn av det som har hänt, konstigt vore väl annars.

Men liksom jag hävdar att livet många gånger är orättvist så påstår jag med lika stor övertygelse att sanningen alltid kommer fram (dvs att lögner ALLTID avslöjas, även om det ibland kan ta många år) och att alla får sitt ”straff” (vad det än må bestå av) till slut.

Så var lugn Åsa…. din tid kommer….och du Ulla…du kommer nog att få vad du fötjänar också…trust me!

Minns ni att vi för ett tag sedan diskuterade kostnader för sterilisering av hundar på bloggen?

Härom dagen hade man ett inslag på nyheterna om att kostnaden för detta kunde variera oerhört mycket beroende på vilken klinik/ djursjukhus man anlitade; föga förvånande för min del men inte desto mindre trist kan man ju tycka.

I nyheternas exempel kunde priset variera så mycket som från ca 5000:– till över 9000 :– för en ”kastrering” som man kallade det (fast det avsåg tikar).

I inslaget passade man också på att intervjua några djurägare och frågade då om dessa var medvetna om prissskillnaderna och om de brukade kolla upp dessa i förväg.

Bägge intervjuofferna sa lismande att ”nääää….de reflekterade inte över kostnaden utan betalade vad det kostade” typ.

Pyttsan tänkte jag, eller rättare sagt tänkte jag”klart som f..n att gemene man oftast skiter i vad djurvård kostar eftersom väl ingen som är vid sina sunda vätskor har sitt djur oförsäkrat”.

Hade vi inte haft möjligheten att försäkra våra djur hade man som djurägare säkerligen blivit mycket, mycket mer prismedveten och dels jämfört olika veterinärer/ kliniker med varandra och kanske ibland också avstått från vissa ingrepp/ åtgärder.