Skrivet

Ett svinigt, eller snarare grisigt sammanträffande!

Härom veckan då jag tränade i ett annat ridhust än ”mitt” egna på ridskolan frågade tränaren plötsligt om Archie var lättskrämd.

Det kunde jag ju med bästa vilja inte påstå att han är, tvärtom, och då TYCKTE jag att tränaren sa ”då kanske jag kan hämta en gris”.

Eftersom sunda förnuftet sa mig att jag måste ha hört fel sa jag ”ursäkta????” men nädå….det var inga fel på mina öron, nog tusan var det GRIS tränaren hade sagt.

Det visade sig att tränaren har en minigris i stallet och denna behövde lite träning i att sitta still i sele.

Eftersom Archie bara blir extra flott om han mot förmodan blir uppspelt samtyckte jag till att grisen skulle hämtas och så skedde också.

För att Archie inte skulle bli alltför förskräckt över det plötsliga uppdykandet frågade jag om grisen bets och när svaret blev nekande lät jag honom nosa på grisen.

Som förväntat blev det ingen reaktion över huvud taget från Archies sida och grisen ”nöffade” bara lite när den såg Archie.

Så någon extra ”fjong” under träningen fick jag INTE men däremot blev i alla fall grisen lite miljötränad med sin sele :=).

Skrivet

10 skäl till att köpa hund i stället för häst

Jag har flera gånger stött på ”fenomenet” att när hästtjejer av en eller annan anledning slutar att rida/ säljer sin häst så börjar de med hundar i stället.

Och även om jag själv absolut inte har några sådana planer så kan jag förstå varför man väljer att satsa på de långt behändigare hundarna.

Utifrån egna och andras ibland trista erfarenheter har jag listat 10 fördelar med att ha en hund framför att vara hästägare:

1. Du kan ha hunden i ditt hem och till och med i din soffa och/eller säng.

2. Som hundägare är din SITS helt oväsentlig.

3. Om du har hund behöver du aldrig grubbla över termer som skänkelvikning, galoppombyten, samling, uppresande tygeltag och dylikt.

4. Du behöver aldrig anlita en sadelutprovare till din hund. Eftersom hundar inte har sadlar behöver du inte heller oroa dig över att hunden ska ändras så i kroppen att du behöver stoppa om den eller i värsta fall sälja/ byta ut sadeln.

5. Du behöver aldrig mer jaga onåbara/försvunna/ försenade hovslagare. Inte heller behöver du gråta över tappskor eller frukta att din hund ska få fång.

6. Vad gäller väder behöver du aldrig fundera över om för mycket regn/ sol/ hagel/ whatever ska förstöra hela eller delar av årets skörd och att hö, havre och/ eller halmpriset ska stiga och / eller att det ska bli brist på ovanstående.

7. När du ska åka någonstans med din hund så kan du ta med den både på bussen och i bilen vilket du inte kan med hästen.

8. Har du någonsin hört talas om någon som har blivit sparkad av sin hund? (Att man däremot kan bli biten minst lika illa som av en häst är en annan historia).
Inte heller kan du bli avkastad av din hund (jo…möjligen om du ramlar av din cykel om du cyklar med hunden och den drar iväg i kopplet).

9. Som hundägare behöver du inte ha speciella kläder och skor så som ridstövlar, hjälm, spö, sporrar och säkerhetsväst.

10. Gödselhanteringen och ”mockningen” när man har hund är betydligt lättare att ta hand om än om man har en 600-kilos häst.

Skrivet

Ännu en helt gratis affärsidé från mig (om hundar)

Minns ni att vi för några månader sedan hade en rätt så intensiv diskussion om huruvida man kunde tjäna pengar på HÄST-inackorderingar?
Om jag tolkade inläggen korrekt så var nog de flesta överens med mig om att förtjänsten ibland blir väldigt liten, för att inte säga obefintlig men att detta givetvis beror på enligt vilket koncept man tar emot andras hästar för uppstallning.

Jag vidhåller att lönsamheten för att ha inackorderingsstall i liten skala för det mesta är tämligen blygsam men har nu sett ett annat område inom vilket man avgjort hade kunnat tjäna betydligt mer pengar.

I stället för att ta emot hästar ska man satsa på att ta emot HUNDAR!

Idén slog mig för några veckor sedan då jag följde med en klient till någon form av hundpensionat/ hunddagis där klienten hade lämnat sin dog i några dagar.

När vi kom dit var i princip det första jag såg inne på kontoret PRISLISTAN som tillkännagav att dygnskostnaden för att ha sin hund där var…180:–!!!!!

Birgittas snabbkalkylerande penga-hjärna räknade snabbt ut att 180 kronor gånger 30 dagar är exakt 5400 kronor eller enklare uttryckt MUCHOS DINEROS.

5400 kronor per månad för att förvara en hund i en liten ”box”, ge den mat 1-2 gånger om dagen och gå ut och rasta den några gånger varje dag: det kallar jag lönsamhet! 10 hundar = 54.000, en bra lön även om man räknar ifrån sociala avgifter och annat.

Nu var ju detta kostnaden för ”helinackordering” men även dag-passning kostar i mina trakter (Malmö) uppemot 3000 kronor i månaden, dvs i princip vad stallhyran kostar.

Skillnaden är att det i stallhyran (i alla fall hos oss där priset är just 3000/ månad) ingår både foder och strö medan man på ett hunddagis måste tillhandahålla hundens foder själv.

Dessutom behöver man inte alls de ytor till ett hunddagis som ett stall för motsvarande antal hästar skulle erfodra och inte heller behöver man fundera över tex hagar och gödselhantering :=).

Idén om att öppna ett hundpensionat/ hunddagis tycktes mig som STRÅLANDE ända tills mina sinnen, som tillfälligt varit distraherade av penga-räknandet, åter började fungera normalt.

DÅ kände jag den fullständigt vidriga stanken av ”blöt-hund-gånger- hundra” och hörde också det konstanta skällandet, ylandet, gnyendet och gnällandet och insåg att i alla fall JAG inte skulle uthärda varken lukt eller ljud för några pengar i världen.

Men dels så finns det säkert mer välskötta pensionat/ hunddagis (eller så kan man få dom mer välskötta) och dels så kanske inte alla har lika känslig näsa och öron som undertecknad så då är det bara att köra igång!

Skrivet

Veckan som gått

Veckans effektivitetsminister: var undertecknad i helgen. Otroligt hur mycket man hinner med när man inte tävlar. Vad gör människor som inte har häst egentligen? Jag red bägge dagarna men hann ändå med ungefär en miljon saker, stora som små.

Veckans regn: Trots att Sydsvenskans väderprognos stoltserade med en stor SOL så regnade det i flera timmar i lördags. Jag hann tack och lov att klippa gräs och rensa ogräs i trädgården innan regnet kom men däremot blev jag hyfsat blöt medan jag höll lektion för Sally utomhus och mycket blöt medan jag och Lena red ut. Vi ”bangar” aldrig när vi har bestämt oss för en uteritt och brukar inte tänka på eventuellt regn när vi väl ”kommit igång” men efteråt var det inte roligt att åka direkt från stallet och till stormarknaden för veckohandlingen. Väl hemma var det bara att ösa ner alla kläderna i tvättmaskinen.

Veckans rosett: fick inte jag, för jag tävlade som sagt inte ens men däremot min lilla elev Sally. Jag gläds mycket när ambitiösa ryttare lyckas och Sally är ett utmärkt exempel på det. Roligt också att våra träningar ger resultat även om det är en utmaning för mig att träna en häst som är Archies raka motsats. Mulle är outröttlig och med en energi som hade räckt även om han gav Archie hälften och därför inte helt lättriden men Sally kämpar idogt på och det ger som sagt resultat.

Veckans odåga: är min doggy Soya vars hormoner flödar fritt. Ena minuten kadaver-lydig = lyssnande och i nästa ögonblick helt opåverkbar= döv.

Veckans piaff: står också Soya för nu när hon löper. Hon trycker sig ofta med baken mot mig och passar då på att ”piaffera” med bakbenen. Tänk om man kunde få hästen att göra likadant :=) (fast han hade väl vält omkull mig?)!

Veckans förbättring: står Archie för eftersom han enligt min ena tränare förbättrat skänkelvikningarna med 100 % vid senaste träningen. ”Nu SER man i alla fall att du GÖR skänkelvikning” var det positiva omdömet :=).

Skrivet

Åhhh…dessa kvinnor och deras jäkla HORMONER!

Blir tjejer/kvinnor extra knepiga i humöret alternativt totalförvandlade när de har mens?

Själv har jag tagit p-sprutor i så många år (och då har man ingen mens- halleluja för världens bästa uppfinning) så jag minns inte hur jag själv betedde mig men helt klart är i alla fall att hundar, dvs tikar, blir förändrade när de löper.

Idag var jag för ovanlighetens skull en tämligen ARG hundägare och anledningen skyller jag inte på något annat än just att Soya löper.

Jag vill inte påstå att Soya är världens lydigaste hund som lyder min minsta vink men vardagslydnaden fungerar utmärkt och har gjort sedan vi fick henne.

Men redan 2-3 dagar innan Soya började löpa uppvisade hon ett extremt olydigt beteende flera gånger; hon bara gav sig iväg från stallet och sprang in på Jägersros tävlingsbana; fullständigt både blind och döv för mina rop och lockelser. Tack och lov hände detta en söndagmorgon då banan är stängd men eftersom Soya dels aldrig gjort på detta vis förut och det dessutom kan bli extremt farligt om hon fortsätter med det så blev jag ganska arg. Jag fick gå och hämta henne TRE gånger då hon från att i ena sekunden ha stått bredvid mig inne i stallet helt plötsligt bara for iväg som en oljad blixt och in på banan (en stäcka på kanske 100 meter från vårt stall men med ett staket som hundar kan krypa under emellan).

Några dagar senare började hon alltså löpa och då blev hon plötsligt superuppmärksam och lydig och klarade tex av att ligga lös mitt inne på utebanan då jag höll lektion för lilla Sally. Och Sallys ponny har energi! Men hur mycket han än travade och galopperade omkring runt Soya så låg hon bara helt stilla och jag var mycket nöjd med henne.

Idag var det dock åter dags för en helomvändning!

Efter avslutat dressyrpass i ridhuset var min plan att skritta ut en kortare runda med Soya som sällskap. Arch och jag gick och hämtade henne i bilen som så många gånger förut och sedan började vi skritta ifrån stallet.

Vi hann inte många meter förrän Soya plötsligt klistrades fast i marken och vägrade att röra sig. Jag ropade, visslade, röt men icke! Hunden förblev limmad vid marken och när jag vände om så började hon springa tillbaka till stallet i full fart.

Dessa fullständigt avstängda öron och en helt likgiltig blick för mina kommandon gjorde mig så arg att jag plötsligt slogs av något jag sett på internet i veckan och som jag DÅ tänkte:

”Herregud…så korkat….rida med en hund i longeringslina….det måste ju vara hur krångligt och omständigt (och farligt) som helst”.

Men nu flög fan i mig och jag beslöt mig för att lära Soya vem det är som bestämmer (det är den som betalar- fråga Archie….det fick han veta på ett mycket tidigt stadie).

Så jag hoppade av hästen, sprang efter Soya in i stallet, tog en longeringslina, kopplade fast hundf..n, hoppade upp och red iväg. Då var det minsann inte mycket med den tidigare så olydiga hunden för hon travade så fint så fint bredvid den lika fint travande Archie. Efter en stund fattade vi galopp och det gick precis lika bra. Här måste jag åter ge en eloge till min snälle häst som finner sig i det mesta.

När vi var kanske 500-800 meter från stallet hoppade jag av, kopplade lös Soya och sedan red vi hem lika odramatiskt som så många gånger förut.

Jag var väldigt nöjd med Soya i hela 10 minuter, dvs tills det var dags att ta ner Arch och Birk till hagen. Denna tur följer Soya med på minst en ibland flera gånger i veckan och hon springer alltid lös bredvis hästarna utan att ge sig av på några längre avstickare.

Även idag följde hon med ut från stallet så fint men efter ca 5 meter så var hon försvunnen! Grrr!!!!

Jag insåg att odjuret hade sprungit tillbaka in i stallet så det var bara att vända hästarna, ställa dom utanför stallet och rusa in för att leta efter den eländiga hunden.

Jag hittade henne nästan direkt men då hon såg mina framstormande steg så blev hon rädd och försökte springa ifrån mig. Jag fick dock tag i henne ganska snabbt, fick på kopplet och fick ge mig ut för att se var mina hästar hade tagit vägen under tiden.

Som de dresserade men matglada monster de är hade båda förflyttat sig från dörröppningen och till en grässluttning 20 meter längre bort och stod och åt när jag kom med dumma Soya.

Därefter avlöpte promenad och hagutsläpp utan vidare incidenter och jag kunde pusta ut.

Löpingen kommer säkert att fortgå i minst en vecka till och nu är jag beredd på allt!

Kan som en parentes berätta att jag ägt 2 ston, Menelli och Décima, och att ingen av dom NÅGONSIN visade något förändrat humör/ beteende när dom ”hade mens”. Lite ovanligt har jag förstått men väldigt, väldigt bra- det insåg jag då och inser ännu mer nu efter att ha fått ta del av Soyas cirkuskonster! Suck……….

Skrivet

Soya skriver inlägg

Hej alla hästälskare!
Idag får ni inte läsa så mycket om era fyrhovade älsklingar för nu är det jag, Soya, som sitter bakom tangentbordet!
Mina ägare Micke och Birgitta kollar ofta på nätet och vid ett tillfälle då datorn stod på råkade jag logga in på Birgittas hästsida. Jag upptäckte då att min kompis Archie hade fått skriva ett inlägg i vintras och kände att det var lite orättvist att bara han hade fått komma till tals.
Så nu är det alltså jag som skriver och till skillnad från storfotade Archie som inte kunde hantera tangentbordet med sina klumpiga fötter utan fick be Birgitta om hjälp med att skriva så klarar jag detta galant. Mina ägare blev tidigt förvånade över att jag kunde trycka på tangenterna med mina små fötter men är man skicklig så är man….
Jaha…Soya heter jag alltså och jag tänkte berätta lite om mitt liv hos mina ägare.
Jag kom till Micke och Birgitta någon gång i januari i år och redan från början förstod jag att jag skulle trivas hos dessa lustiga människor.
Första natten testade jag vad som skulle hända om jag hoppade upp i deras säng och la mig under deras täcke och det gick hur bra som helst.
De oskyldiga små liven trodde att lilla jag skulle vara lätt att flytta på om jag la mig så att de låg obekvämt men där bedrog de sig allt. Ni kan inte tänka er inte hur hårt jag kan pressa och hålla emot om någon försöker flytta på mig. Micke och Birgitta insåg snabbt att var det någon som skulle flytta på sig så var det inte jag i alla fall. Ha ha!
Ni anar förresten inte (och det gjorde inte Micke och Birgitta heller, he he) hur lång en whippet kan bli om man verkligen sträcker ut sig i sin fulla längd!
Konstigt nog vill jag hellre kringla ihop mig när jag ligger ensam i soffan än när jag trängs med människorna, kanske är det inte lika kul att vara utsträckt när man kan!
Redan nästa dag hos Micke och Birgitta fick jag veta att jag har en häst! Archie heter han och han var faktiskt en besvikelse från början och är det fortfarande. Han är så booooring (tråkig alltså).
Jag ville genast att vi skulle jaga varandra när Birgitta rider men den latmasken höjde inte ens på ögonbrynen när jag bjöd upp till dans. Jag provade att skälla allt vad jag orkade, jag försökte dra i hans svans men nix pix…inga reaktioner från den gossen inte. Jag tror att han hade bestämt sig för att inte visa med en min att han brydde sig. Urtrist typ med andra ord.
Vi brukar dock prata med varandra i stallet ibland, framför allt när vi diskuterar vår ägare Birgitta.
Jag frågade tex Archie varför Birgitta är så himla tjatig och hela tiden säger att jag är finast i hela världen, att jag är snyggast, bäst osv osv….”Tja…det är lika bra att du vänjer dig” svarade Archie lakoniskt ”det har jag fått höra i snart 3 års tid så jag nästan har sår i öronen”.
Sedan undrade jag också varför det bara är Archie som är kopplad när vi går på våra promenader och se…det undrade Archie också! Hans egen teori är att Birgitta VET att han skulle springa iväg för att äta gräs om Birgitta inte höll honom kopplad. Ja, inte vet jag….
När jag inte försöker leka med hästen (eller sno hans morötter, äta hans bajs, jaga fåglar och annat som vi hundar tycker om) så tillbringar jag merparten av mina dagar sovandes i en soffa.
Birgitta har sorgligt nog en idé om att vi ska motionera tidigt på morgonen innan hon åker till hästen och det gillar jag inte alls. Jag vill SOOOOVA!!!!
Tyvärr är Birgitta en stark tjej så när jag inte kommer ner från ovanvåningen självmant då hon ropar så dyker hon upp bredvid sängen och BÄR ner mig. Vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och följa med ut och när jag väl kommer ut i friska luften så är det faktiskt jätteskönt. Jag slipper ju vara kopplad som den dumme Archie så jag kan springa som jag vill och det gör jag också.
Mat, dvs att ÄTA är en annan sak som roar mig mycket, i alla fall när Micke-pappan åker och köper skinka speciellt åt mig (och det gör han ofta…gud vilken pli jag har på honom). Jag har hört att Birgitta har sagt till honom att han inte får skämma bort mig för då kommer jag inte att vilja äta mitt torrfoder men som tur är så lyssnar han inte alltid på henne. Eller…ibland SÄGER han att han inte har gett mig något annat än torrfodret men vi vet båda att det inte är sant. Ha ha!
Någon gång när Micke och Birgitta måste jobba mycket så får jag åka till någon som de kallar MORMOR (hon ser nästan ut som Birgitta fast hon är lite äldre). Hos mormor blir jag också bortskämd och får sova i både hennes säng och soffa samt äta massor av god mat.
Både när vi åker till mormor och till hästen brukar jag förresten hjälpa till med att köra bilen! Både Micke och Birgitta har stora armstöd på sina bilar så att jag, när jag sitter i baksätet kan sätta framtassarna på detta och hjälpa till att köra. Jag brukar inte sköta ratten och pedalerna (så långa ben har inte ens jag….) men däremot håller jag utkik över trafiken och allt som rör sig. Det gäller att ha koll!
På tal om mormor så har jag märkt att mina ägare som ju alltså heter Micke och Birgitta ibland också kallar sig för MAMMA och PAPPA. Jag förstår inte riktigt varför eftersom de inte har några barn men det är å andra sidan mycket hos människorna som vi hundar inte förstår.
De pratar ibland också om någon som de kallar KICKI och MISHI och visste jag inte att jag själv heter Soya skulle jag nästan tro att de pratade om MIG?!?!?
Ja, nu har ni fått en liten inblick i hur härligt livet kan vara. Jag tycker synd om er människor som måste arbeta och stå i medan jag sover i min soffa men olika falla livets lotter.
Bara att skriva ihop detta tog på mina krafter känner jag så nu måste jag springa tillbaka till soffan.
Gissa om Birgitta kommer att bli förvånad över vad jag har skrivit. Men allt är helt sant så hon har säkert inget att invända.
Hejdå från Soya!

Skrivet

Betessläpp- hur petig måste man vara EGENTLIGEN +sommartäcke- WHY oh WHY????

Nu börjar tiden för betessläpp att närma sig för både inackorderingarna på ridskolan och ridskolehästarna och jag slås som vanligt av hur otroligt lättvindigt en del tar på detta.

Jag vet inte hur många artiklar jag har läst om att betesläpp och tillvänjning på gräs ska ske succesivt men hos oss är det snarare regel än undantag att man går från i princip 10-11 månader i grushage till dygnet-runt-bete med fri tillgång på gräs utan att hästen knappt hinner se ett grässtrå däremellan.

Jag har full förståelese för att det är urtråkigt att handbeta en häst i en eller flera timmar varje dag i någon veckas tid och undrar dessutom vem som har tid (och lust???) att lägga på denna sömnlockande syssla?

Dessutom börjar jag verkligen undra om alla dessa råd, rön och rekommendationer stämmer för under de mer än 20 år som jag har haft häst på ridskolan så har jag inte varit med om ett enda fall där en häst har blivit dålig/sjuk på något vis av denna abrupta övergång från grus till gräs eller snarare från hö/ensilage till gräs.

Logiskt sett borde häftiga övergångar enligt ovan vara skadliga och jag skulle i alla fall inte våga chansa men som sagt; många gör det och det händer inte ett dugg. Tur, slump eller vad?

På tal om bete förresten….

Tänk att man aldrig läser om hästar som fryser ihjäl på dessa grässlätter! Konstigt, eller hur?

För om jag tittar till den enorma mängd sommartäcken som jag sett på hästarna i vårt stall genom åren, och då stallet hållit en inomhustemperatur på i vart fall kanske 12-15 grader och dessutom varit vindstilla :=) och utan att en regndroppe kunnat tränga sig in genom väggarna så kan man ju undra hur hästar på bete kan överleva utan täcke? De står ju utomhus och riskerar både kraftiga vindar och ösregn!

Jag hade 5 plusgrader utanför mitt hus i morse 06.00, igår var det 4 grader. Då bor jag ändå i den sydligaste delen av vårt land och där hästar redan går på bete.

Nej, det skulle vara intressant (eller inte….) att höra vilka förklaringar (krystade- det är jag övertygad om) man har till varför man anser att hästen ska stå med sommartäcke inomhus.

Förvisso är jag övertygad om att det tunna tygstycke som ett sommartäcke ofta är gjort av varken gör till eller från ur ”hålla-värme-synpunkt” men varför kan man inte låta hästen slippa vara invirad i tyg, gjordar och snören i alla fall en del av året?

Om någon av er mot förmodan såg mig gå ner med mina hästar till hagen i morse och nu tänker ”he he…hon lever inte som hon lär!” eftersom Birk förvisso var naken men Archie hade täcke så kan jag förklara att detta berodde på att jag ska åka och träna i eftermiddag. Det kommer att bli extremt kort om tid av olika anledningar (ett vägarbete bla) och jag kommer inte att ha tid att stå och borsta på en kanske genomdammig häst. Eftersom detta händer så otroligt sällan tycker jag att jag kan vara ursäktad men annars är som sagt regelbundet användande av sommartäcken ett mysterium för mig!
Och att ha det inomhus- nej, det finns inte på världskartan för min del!

Skrivet

Om detta var en ”vanlig” blogg…..

…och eftersom jag är en vanemänniska som tycker om rutiner och planering så skulle ni kunna läsa ungefär det här i bloggen i princip VARJE dag:

”Steg som vanligt upp 04.50 och tog en power-walk med Soya i 40 minuter. Bytte om till ridkläder, åkte till stallet och var framme 06.20.

Mockade, red ett trevligt dressyrpass, slängde ut gossarna i hagen och stressade som vanligt iväg till jobbet där jag infannn mig med andan i halsen 8.20.

Pratade i telefon, skickade och svarade på massor av mail, skrev journalanateckningar och gjorde 4 hembesök innan jag åter körde till stallet för en ny mocknings-runda, borstning och täckesbyte på Archie.

Kom hem vid 17.30, läste igenom posten och Sydsvenskan, åt mat och somnade som vanligt i soffan. Vaknade lite halv-groggy vid 19.30, tittade på tv och gick sedan och la mig vid 22.00.”

Och hur kul hade DET varit att läsa på en skala?!?!? Inte det minsta om ni frågar mig.

Jag tror inte att någon är det minsta intresserad av huruvida jag drack te eller varm choklad till min frukost, om jag åt fläsk- eller kycklingfilé till lunch eller om jag köpte en ny pläd på IKEA/ny skjorta på Kapp-Ahl eller en ny grimma på Hööks.

Väldigt många bloggar är ju dagböcker som av naturliga skäl handlar om skribentens vardag, hur ointressant/vardaglig den än ter sig för omgivningen. Inget fel i det, man får ju skriva om vad man vill i sin blogg men eftersom jag själv tycker att information enligt ovan är väldigt intesägande och dessutom inte lämnar mycket utrymme för diskussioner/inlägg från läsare så har jag valt att inte skriva på detta vis annat än i undantagsfall och då väldigt fragmentariskt.

När jag skapade min blogg var det mest för att min man hade gjort en blogg om flyg (vad annars :=)) och tyckte att jag kunde göra en om hästar.

Eftersom jag hade lite material som jag tyckte kunde vara kul att publicera hängde jag på men i början kunde det gå veckor mellan mina inlägg.

Plötsligt slog dock inspirationen till och jag fick för mig att jag ville sätta på pränt allt roligt/knäppt jag varit med om under mina hästår (kallat tillbakablickar) och som utfyllnad började jag även att skriva inlägg om mitt tävlande, mina träningar och de inlägg som heter ”Veckan som gått”.

Nu börjar mina hågkomster ta slut av naturliga skäl; det finns ju en gräns för hur mycket man både hinner uppleva och framför allt komma ihåg under snart 25 års hästägande och jag har väl ganska exakt nått den gränsen nu.

Så i fortsättningen kommer nog inläggen att tryta om jag inte tycker att jag har något intressant/roligt/ ”diskuterbart” att förmedla. Jag vill inte känna någon press att vara tvungen att ”leverera” dagliga alster, sådant gratis-arbete är inte min grej utan ska jag göra det så ska det vara för att jag vill det och tycker att det är kul.

Vi får se vad som händer! Kommer ni på saker som ni tycker ska avhandlas, har ni frågor osv är det givetvis jätteroligt om jag får ta del av dessa!

Skrivet

Den LYNNIGA (häst)människan- (hur) står man ut?

Ett av mina lyckligaste ögonblick i arbetslivet var då kollegan X lät meddela att hon hade sagt upp sig. Plötsligt insåg ateisten Birgitta att ”Gud hör bön” även om det tog honom något år att fixa det hela!

Jag har efter mer än 20 år i mitt yrke av naturliga skäl haft en mängd kollegor som jag arbetat mer eller mindre nära med. Trots att mina arbetskamrater ibland varit mina raka motsatser vad gällt ålder, hobbys, livsåskådning, you name it så har samarbetet ändå fungerat fullständigt friktionsfritt och en del kollegor har jag till och med umgåtts med privat.

Men så kom då kollegan X till min arbetsplats och efter en lugn inkörningsperiod som X troligen behövde för att bli lite ”varm i kläderna” så började några tunga år.

X visade sig vara oerhört lynnig och vi arbetskamrater kunde mycket tydligt märka hur hennes kvällar/helger hade förflutit med sambon eftersom detta direkt reflekterades på arbetsplatsen.

X kunde vara oerhört vänlig, charmig, generös och pratsam för att dagen därpå vara som en omvänd hand och ibland direkt ovänlig och obehaglig. Man visste aldrig på vilket humör man skulle möta X och de dagar då det tydligen inte var så bra på hemmafronten var det inte roligt att arbeta med X.

Under en period blev X min närmsta kollega vilket var förfärligt eftersom X själv surt konstaterade att man ju träffade sina kollegor mer än man träffade sina respektive, i alla fall på vardagarna. Och det hade ju X fullständigt rätt i. 8 timmar om dagen med denna ibland ohyggligt misslynta människa som inget och ingen kunde tillfredsställa slet oerhört på mina krafter.

För att göra en lång historia kort så blev situationen på arbetsplatsen till slut så ansträngd och fler och fler arbetskamrater började öppet kritisera X och hennes beteende varför X fann för gott att söka sig till andra jaktmarker.

Jag kan bara hoppas för hennes egen skull att det som utspelade sig på vår arbetsplats lärde henne något men tyvärr tror jag inte att sådana personer har förmågan att se att det kan vara något ”fel” på dom själva utan anser att allting dåligt är orsakat av andra.

Tyvärr har jag också stött på sådana här lynniga personer även inom hästeriet.

Ägaren till det stall där jag tränade med Heron den allra första tiden var en sådan där lynnig person som man aldrig visste på vilket humör man skulle möta.

Ena gången när man kom dit var han ”tjenis och bundis” med en, snackade som bara den och ställde tusen frågor om allt möjligt medan man vid nästa träningstillfälle fick känslan av att stallägaren skulle kasta ut både en själv och Heron om denne råkade bajsa på stallgången (Heron alltså- inte stallägare, ha ha).

Och det värsta var faktiskt inte stallägarens ibland usla humör utan känslan av att inte veta när och om detta humör skulle visa sig! Mycket obehagligt!

En tränare jag kände hade liknande tendenser. Ena gången pratsam och glad och nästa gång korthuggen, spydig och med blickar som signalerade ungefär ”gud vad du tråkar ut mig TOTALT”.

Om ni minns så har jag i tidigare inlägg skrivit om ”ordningspoliser” i stallet och tyvärr är det inte helt ovanligt att den lynniga personligheten just återfinns hos dessa poliser. Ibland går det bra med ett visst beteende tex medan man nästa gång blir utskälld för att man gör på exakt samma sätt som tidigare tydligen varit helt OK.

Hur ska man då förhålla sig om man kommer i kontakt med en lynnig person?

Min trista erfarenhet är att det är väldigt svårt och ibland rent av omöjligt att lära en gammal hund att sitta, dvs ändra en vuxen persons beteende och inställning till livet i allmänhet och människorna i synnerhet.

I min arbetskamrat X fall försökte jag tex att konfrontera henne med hennes lynnighet vilket i sig var oerhört obehagligt. Jag kan ibland vara väldigt konflikträdd och det var verkligen inte lätt eller roligt att prata med kollegan om att jag upplevde det som att hon i princip mobbade mig.

Kollegans enda svar på min långa utläggning om hur dåligt jag mådde var att hon själv inte alls upplevde att hon var lynnig och hon hade tusen försvar till allt jag sa.

Så vad jag skulle vilja råda de som råkar ut för lynniga personer är att helt enkelt göra allt för att undvika dom.

Står man i ett stall med en lynnig stallägare – försök att byta stall!

Tränar du för en lynnig tränare- hitta någon annan!

Har du lynniga stallkamrater- undvik dom!

Både stallägare och tränare har faktiskt service-yrken vare sig de förstår detta eller ej och som betalande kund ska man inte behöva finna sig i vad som helst. Ridning och hästhållning ska vara kul och inte väcka ständiga obehagskänslor eller grubblande över på vilket humör man ska möta lynniga personer. Dessutom är det min erfarenhet är att det tar oerhört mycket energi att hantera lynniga personer- tid och kraft som man kan lägga på annat.

Om man är ung/oerfaren/osäker på sig själv (och i värsta fall allt på en gång) så är det lätt att tro att den lynniga personens beteende beror på en själv; på något man sagt eller gjort men så är det nästan aldrig. Den lynniga personen kan alltid finna något att störa sig på så det spelar nästan ingen roll vad man gör eller inte; det kommer alltid att betraktas som ”fel” om den lynniga personen är på det humöret.

Så ta det lugnt: det är INTE dig det är fel på; många/alla andra upplever exakt samma sak och det finns som sagt inte mycket mer att göra än att hålla sig undan!

Skrivet

Dagens träning= pollett-ras

I slutet av dagens träning tyckte Birgitta att vi kunde prova att göra några galoppombyten och detta är något som vi nästan inte gjort överhuvudtaget på hennes träningar och inte heller något jag gjort speciellt många gånger på egen hand.

De gånger bytena har fungerat som bäst har sett ut så här ungefär:

Från höger till vänster: bytet kommer nästan utan undantag 1 galoppsprång efter min byteshjälp men det är rent och ”okomplicerat”.

Från vänster till höger: vi galopperar runt i ”tusen” språng utan att det kommer något byte trots idoga byteshjälper. I stället ålar sig Archie hit och dit, kränger och svänger och sparkar bakut för att kaaanske byta därefter, alternativt bryta av ett steg till trav och sedan byta.

Med tanke på hur sällan vi övat detta moment så har jag ändå tyckt att framför allt höger till vänster-bytena artat sig bra och vänster till höger-bytena har i alla fall kommit fortare och fortare även om det tagit x antal språng/ meter innan det hänt något.

Idag måste en mängd poletter ha ramlat ner för Archies del för båda bytena från höger till vänster kom direkt på hjälpen. Jag har verkligen lagt mig vinn om att han skulle byta direkt innan också men det har som sagt inte gått att få till annat än kanske på 1 försök av 6 så det var ju en storartad förbättring!

När jag skulle byta från vänster till höger gjorde Archie sin sedvanliga ”bakutare” men därefter bytte han direkt, massor av gånger (försök) i rad. Just denna bakutspark innan bytet tyckte Birgitta var ett gräsligt ofog som måste arbetas bort direkt men jag var så förundrad och glad över att bytet kom så snabbt att jag inte kunde bli lika störd.

Så klart vill man verkligen inte ha en häst som sparkar bakut innan ett byte men jag upplever ändå att det är stor skillnad på att galoppera kanske 20-300 språng innan ett byte ens sker och att det kommer nästan på hjälpen även om det föregås av en bakutspark.

Jag var mycket nöjd med Archie och kommer att träna vidare på detta ett tag framöver eftersom vi inte har några tävlingar inplanerade på någon vecka.