Inte heller denna vecka har bjudit på några större överraskningar och tur är väl det!

Dels har jag inget emot det förutsägbara (sa planeringsmänniskan) och jag traktar sällan efter några större förändringar i livet och dels har jag varit förkyld hela veckan så min ork och mitt engagemang har väl inte varit på topp precis.

I början av veckan fick jag beskedet att min ”röda docka” (Décima) inte längre lever och detta beslut tog jag emot utan några större känslostormar (min man blev desto mer ledsen- Heron träffade han aldrig men Décima var ganska involverad i mina och makens första träffar -läs mer om detta i ”Hur jag träffade min man”).
Själv har jag inga problem med att hästar tas bort av olika orsaker och många gånger känns det till och med ”säkrare”- man vet var de är och slipper obehagliga överraskningar kanske ÅR efter en försäljning.
Samtidigt måste man, om man säljer ett djur, inse att ”sålt är sålt” och man kan inte ägna tankemöda åt att fundera över sådant som man ändå inte kan påverka.
Kommande köpare har ingen juridisk skyldighet (möjligen en MORALISK sådan, enligt vissa) att hålla en gammal ägare uppdaterad kring sådant som rör hästen, det är bara att acceptera.

I veckan har Archie och Birk bytt hage och detta var någon jag velat länge.

Vi har till privathästarna 6 hagar till vårt förfogande varav en ligger ganska långt bort ifrån övriga 5 som ligger på en rad.

Hagen som ligger ensam långt bort är det nästan ingen (ensam) häst som kan utnyttja, de flesta blir oroliga över att vara så långt borta från sina hästvänner. Décima som föredrog människor framför hästar som sällskap fungerade ypperligt i den hagen och kunde också ha den mer eller mindre som sin egen eftersom ingen annan häst just då kunde nyttja den av skäl enligt ovan.

Archie gick i samma hagen då han kom till ridskolan, givetvis med sällskap hela tiden men han valde ändå att vid 2 tillfällen segla över staketet vilket fick mig att omvärdera situationen. Han blev inte skadad vid något av tillfällena men jag fann det ändå säkrast att flytta honom till en hage närmare stallet.

Hittills har Archie och Birk alltså gått i en av de 5 hagarna på rad och av dessa hagar har 3 ungefär likvärdigt underlag som kan bli ganska lerigt och slipprigt om det regnar mycket medan 2 hagar har ett fastare, mer cementartat underlag, som i princip aldrig blir gegigt och därför inte heller fullt av hålor som sedan kan frysa när det blir riktigt kallt. Och frusna hålor är för mig lika med stor risk för vrickningar varför jag genom åren, då det varit kallt och fruset, ofta släppt ut hästarna i hagen med en bön om att de skulle överleva dagen…..nästan…

Och visst…man kan inte skydda hästarna mot allt och inte hålla dom inne i flera dagar/ veckor om det skulle frysa på så jag har ju gamblat en del genom åren samtidigt som jag säkert hade retat ihjäl mig OM något hade hänt.

Nu har jag alltså bytt hage från en med halk-och gegga-risk till en av de 2 som är mer ”cementartade” (de är inte fullt så stenhårda som det låter, ha ha) och det känns faktiskt mycket tryggare. Så klart kan hästarna skada sig även DÄR men nu har jag gjort vad jag har kunnat i alla fall. Tidigare har dessa hagar varit upptagna av andra hästar (som nu har flyttat) så jag har inte kunnat byta förrän nu.

Och då det inte växer gräs i någon av hagarna så behöver jag inte fundera över DET.

Eftersom veckan avslutades med en söndag där regnet har öst ner från morgon till kväll ser de 3 gegga-känsliga hagarna just nu ut som mindre sjöar och mitt hagbytesbeslut känns ännu mer rätt.

Pga det trista vädret fick till och med jag, som i veckan ondgjort mig över överdrivet ländtäckesanvändande, krypa till korset och plocka fram Dessans gamla täcke trots + 12 grader.
Lena och jag hade dock tur och slapp det värsta regnet, det kom både före och efter vår ridtur :=)! Men har vi bestämt att vi ska rida ut så har vi….och så mycket som jag ändå nyttjar ridhuset så ska det mycket till för att jag ska ställa in en planerad uteritt.

Samma dag passade jag på att klippa den lille en andra gång (Archie är redan omklippt sedan någon vecka tillbaka) och det var inte en dag för tidigt. Birks päls hade vuxit ut häpnadsväckande mycket på ca 5 veckor och saxen fick nästan gräva sig ut ur hårremmen!

Min hoppträning fortskrider och går riktigt bra. Jag hopptränar ju ensam vilket inte är optimalt sett till olycksrisken (om det skulle hända något) men annars passar det mig bättre än att träna med andra då jag lätt kan få hjärnsläpp, känna mig stressad och ut-tittad av andra osv. Så har det alltid varit och därför har jag, även då jag hopptränat för tränare oftast och helst varit enda ekipaget.

Archie är hittills väldigt o-tittig och hoppar väl och bra på hinderna men några höjder är det inte tal om. Vi håller oss till hinder på allt mellan 70 och 100 cm höjd, aldrig högre.

Jag har med åren blivit mer och mer ”höjdrädd” (vilket jag även var i början av min hoppkarriär men slipade bort väldigt mycket genom åratals regelbunden hoppträning på en extremt hopp-bussig häst) och det är egentligen väldigt synd eftersom jag inbillar mig att Archie hade haft lika stora framgångar på hopparenan som han har då han tävlar dressyr.

Jag skulle gärna vilja delta i någon lättare hopptävling med honom men dels känner jag mig inte mogen för detta än och dels så finns det en gräns för hur mycket man kan hinna med.

Ska jag satsa på att forma Archie till den framgångsrika dressyrhäst jag så länge drömt om kan jag inte hålla på med hur mycket annat som helst också och det vore ju himla förargligt om han skadade sig på ett minihinder på någon hopptävling bara för att jag tvunget vill tävla hoppning OCKSÅ.

Ja, det är en avvägning det där för samtidigt så vill jag ju variera ridningen och att rida dressyr 8 dagar i veckan hade nog bara gjort MIG nöjd, inte Archie (kanske? Vad vet man egentligen?).

Förresten; är det ingen som har funderat över vart FIDO har tagit vägen? FIDO som var en relativt flitigt skribent och som skrev (enligt mig) lite taskiga frågor/ inlägg/ påståenden?

Sedan jag skrev inlägget om att jag framöver skulle censurera alla inlägg som ”störde” MIG så har FIDO inte hörts av med en stavelse! Intressant! Är det sådant som kallas SJÄLVSANERING månne?

Jag har förresten inte behövt ta bort eller ändra i ett enda inlägg sedan jag klargjorde hur jag vill ha bloggen (gärna ifrågasättande men utan påhopp och insinuationer) och det tycker jag är bra.