Skrivet

Dagens träning

Dagens träning blev i mångt en repris av kategori 1 träningen för 14 dagar sedan, säkert till viss del beroende på att vi bestämde oss för att lämna skänkevikningarna åt sitt öde ”for now”.

Både Birgitta och jag tror dessutom att annat arbete, där man kommer till just arbete, kommer att stärka Archie så att även han i sinom tid kan korsa sina små ben.

En ryttarkollega skrev ett uppmuntrande mail till mig i förra veckan där hon lät meddela att hennes häst, som nu ändå är på George-nivå med många placeringar i MSV också hade mycket svårt för skänkelvikningar i sin ungdom så Archie är inte unik på något vis. Och denna häst gör nu, när han är äldre, starkare och mer utbildad hur fina skänkelvikningar som helst så ryttarkollegan tyckte att jag ett tag i alla fall skulle koncentrera mig på att göra ”annat” ännu bättre och låta skänkelvikningarna bero. Ett mycket bra råd tror jag!

Allt tragglande med skänkelvikningarna har ju dessutom inte gjort dom så superba som de borde vara efter så mycket träning om hästen inte hade haft svårigheter med dom utan vissa träningspass tycker jag snarare att Archie blivit sur, ibland på gränsen till….tja…istadig är ett så oerhört laddat ord…men ja…”jäkligt olydig” om jag säger så. Detta har kunnat visa sig i att han till slut inte har velat gå åt sidan över huvud taget utan snarare gått emot skänkeln eller annat trams. Sådant beteende vill jag inte ha!

Men idag flöt alltså allting på jättefint och vi koncentrerade oss på bakdelsvändningar som vi inte gjort på ett tag, på travökningar under lättridning så att Archie verkligen skulle få upp ryggen samt diverse övergångar, förvänd galopp osv. Hela passet reds i en längre och lägre form för att ”länga ut” kroppen. Jag har inga problem med att sedan korta upp hästen och rida i en högre form men märker att Archie trivs av att gå på detta vis och verkligen sträcka ut.

I eftermiddag blir det hagvistelse utan täcke för första gången för i år och därmed också spolspilta och schamponering efteråt :=).

Vädret har varit härligt med mycket sol i många dagar nu men morgnarna är fortfarande kalla med till och med lite frost vissa nätter.

Skrivet

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag satt en definitiv punkt för den otäcka vintern genom att för egen del packa ner raggsockar och långkalsonger och för Archies del tvätta och lägga in alla vintertäcken längst in i stallskåpen. Det är lika trevligt att slippa alla dessa tunga, leriga täcken varje vår och det ser onekligen prydligare ut i stallet utan dom.

Ridmässigt har det inte inträffat några sensationer men däremot har Archie överraskat mig genom att äntligen inse att han ägs av en självutnämnd lastningsexpert :=)!

Archie har i princip alltid varit mycket lättlastad men…och detta har varit ett orubbligt men…bara med hjälp av hans älskade longeringslina.

Med lina = häst som marscherar in i släpet utan en sekunds tvekan oavsett om det är jag som både lastar och håller i linan samtidigt (har säkert sett lite lustigt ut) eller om det är Nathalie, 9 år som håller i linan :=).

Utan lina= bokstavligen cementerad häst som vägrar att rubba sig åt något håll (tja…möjligen bakåt då).

Eftersom Archie har skött sig så otroligt bra på alla tävlingsplatser vi varit på har jag inte velat förstöra den goda stämningen genom att framhärda att han ska gå in utan lina, inte när det har fungerat så ypperligt med.

Och visst…”alla sätt är bra utom de dåliga” men det har ändå både förvånat mig och retat mig lite grann att han skulle var så fäst vid den jäkla longeringslinan.

Men nu i helgen har Archie alltså äntligen insett att en lastningsexperts häst måste föregå med gott exempel och dansa in i transporten utan några osm helst hjälpmedel och det tackar jag för.

Gårdagens pay-and-jump fick mig att längta tillbaka till min fullständigt avsomnade hoppkarriär en smula. Tänk så härligt att slippa fläta innan tävling! Det är för mig det onekligen tråkigaste momentet med hela tävlandet trots att jag har en lättflätad häst som står blickstilla.

Och på pay-and-jump behöver man inte ens ha vita rydbyxor och/ eller kavaj utan man kan rida med en tjock tröja eller till och med jacka om man fryser. Perfekt!

Nu tror jag inte att jag skulle vilja att dressyrryttare gick klädda hur som helst när de tävlade dressyr men det finns onekligen fördela med att slippa frysa när man rider :=).

Skrivet

Den allt annat än förvånade hopphästen!

Eftersom jag lyckades hitta ytterligare en pay and jump ”nästgårds” så tog jag tillfället i akt att hoppträna lite idag.

Och se på f…n!

Till denna gång hade Archies hopp-polett verkligen ramlat ner för nu var han inte det minsta konfunderad över att han skulle hoppa inne i ridhuset utan han gjorde det hur fint som helst.

Om han hade en positiv inverkan på mig, jag på honom eller vi på varandra låter jag vara osagt men denna gången tyckte jag att hoppningen flöt på mycket bättre trots att det var 1 hinder mer på denna bana och att det fanns några lite mer ”tittiga” hinder än sist då banan bestod av de enklaste räcken och oxrar man kan tänka sig.

Ett stopp i första klassen då Archie sprang förbi ett hinder mot vilket jag red an lite slarvigt var det enda ”missödet”, i övrigt var det felfria ritter och det var hur kul som helst att hoppa.

Med en så duktig häst (han blev ju lovande hopphäst på kvalitets- min tilltänkta dressyr-dito :=)) kan man säkert fråga sig varför jag inte satsar lite mer på hoppningen men jag känner mig själv. Så fort hinderna hade blivit lite högre hade jag börjat rida hur konstigt som helst och jag tycker inte att det är juste mot hästen eller för den delen någon mening med att åka runt och få en massa taskiga språng där hästen till slut säkert hade tappat all hoppglädje. Så vi håller oss på vår bebis-nivå så länge vi båda tycker att det är kul och det var det alltså verkligen idag!

Skrivet

Åhhh….dessa jäkla skänkelvikningar (tävlingsrapport)

”Som vanligt” höll jag på att skriva fick vi ingen rosett med oss idag heller (red en LA:3) och boven i dramat är ju de jäkla skänkelvikningarna som Archie har så svårt för.

12 poäng från placering var vi och hade vi i vart fall fått betyget 6 på båda, inte fått ett ovanligt men inte desto mindre retligt omslag i den ena galoppökningen samt fått ett högre betyg på vad som helst som har dubbel koefficient så hade dom poängen varit ihoptjänade.

Annars var jag nöjd med våra prestationer inne på banan så det finns det inte mycket mer att orda om.

Nu ska jag bara rida en LA:3 till som jag redan är anmäld till (nästa helg), sedan ska jag ta en paus från detta program som hela tiden passat oss så dåligt.

Fast det var onekligen trösterikt att se att INGEN av de 7 första ekipagen jag tittade på gjorde sina skänkelvikningar så mycket bättre än vi. Så vi är inte ensamma i alla fall….

Nu ska jag faktiskt sluta att lägga så mycket fokus på skänkelvikningarna utan i stället satsa på att rida/göra allt ”det andra” desto bättre, precis som en ryttarkollega så klokt tipsade mig om. I sinom tid kommer nog skänkelvikningarna också att sitta som de ska precis som vissa andra saker som varit svåra från början men som nu känns lätta (galoppserpentinerna tex) utan att jag har behövt traggla ihjäl oss med det.

Eftersom rosetterna fullkomligt haglade över oss förra året då vi mest red LB är det lätt att som utomstående nu undra ”vad som står på” när inga nya rosetter regnar in.
Men det är också lätt att glömma att konkurrensen i LA i mycket, mycket tuffare än i LC-LB och att min häst dessutom faktiskt bara är 6 år gammal. Décima tävlade LA långt högre upp i åldern utan att plocka placeringar varje gång så jag är van vid både ”solar och pannkakor”.

Fast jag kan ju inte heller låta bli att undra över var alla dessa superfina hästar kommer ifrån; dom såg jag sällan till när jag tävlade på en lägre nivå. Kanske är det så enkelt att vissa inte börjar tävla med sina hästar förrän de är just färdiga för LA? Så vet jag att min första tränare tex gjorde, dvs hon tävlade aldrig lägre än LA med sina hästar.

Skrivet

Vad väcker TIGERN i dig :=)?

Minns ni tv-reklamen för någon sorts frukostflingor som skulle ”väcka tigern i dig”?

För egen del vet jag vad som väcker tigern, eller snarare TIGRINNAN inom mig och så har det alltid varit; mina djur!

Man kan tycker preciiis (nåja….) vad man vill om mig som person men gud nåde den som kritiserar mig som hund/hästägare eller ännu värre….har något negativt att säga om mitt djur. Skulle ett verkligt eller verbalt hårstrå krökas på tex Archie eller Soya blir det synd och syndaren :=)!

Och detta är ett mycket vanligt fenomen bland djurägare har jag märkt. Man är som sagt som en tigrinna som försvarar sin avkomma med verkliga eller verbala klor och det ska ibland inte mycket till förrän man tänder ”på alla fyra”.

Själv har jag varit medveten om detta fenomen för egen del i många år.

Något av det värsta som hänt i den vägen (och som jag berättat om i ett tidgare inlägg) var då en tidigare inackorderad sade att h*n inte skulle kvällsfodra Archie tillsammans med övriga hästar på schemat eftersom jag var en idiot….typ (vi hade haft en kontrovers om en…enligt mig…bagatell).

När jag frågade om personen verkligen avsåg att låta ett oskyldigt djur ”lida” (läs: bli utan foder) för att jag var dum så bekräftades detta: ”ja, det är ju synd om Archie som har en sådan ägare som dig” blev svaret ungefär.

Sådant är näst intill oförlåtligt i min värld!

För ett tag sedan fick jag uppleva att till och med snälla maken har en tiger inom sig! En mer förälskad/besatt hundägare går knappast att finna och när nu en person dristade sig till att fälla negativa omdömen om hundar i allmänhet och Soya lite så där ”när vi ändå pratar om hundar” så vaknade hans rovdjursinstinkt!

Den ilska maken arbetade upp mot kommentargivaren var inte nådig och det kommer nog att dröja länge innan han smält det som sades. Han är inte en lika luttrad djurägare som undertecknad men han lär sig säkert vad det lider….

Skrivet

En annan intressant debatt har startat (om hundar och back-on-track)…

Jag som är en flitig internet-läsare har nu åter hittat ett intressant ämne att fundera över:

http://www.skk.se/ovrigt/hundvast20090414.htm

Tydligen är det alltså så att ”back-on-track-täcken” till HUND klassas som doping?!?!? Karensen är 14 dagar.

Flera debatter har redan blossat upp på nätet:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=965581

http://www.vinthund.net/forum/index.php/topic,6561.msg53853/topicseen.html#msg53853

Man ifrågasätter bland annat, och fullständigt logiskt enligt mig, HUR man ska kunna kontrollera om en hund haft på sig denna form av täcke innan tävling?

Varför skapa regler som är oerhört svåra/ omöjliga att kontrollera att de efterlevs?

Frågan är om back-on-track-produkter för HÄST också kommer att gå samma öde till mötes snart/någon gång?

Ni som har koll på produkterna har väl noterat att det snart finns ett back-on-track-”plagg” till i princip varenda kroppsdel för både hästar och människor.

Själv har jag paddar med kardborreband till Archie som jag använder som stallbandage till frambenen ibland och i förebyggande syfte efter lite mer ansträngande ridning. Skulle absolut klara mig utan dessa om det blev klassat som doping och kan inte påstå att jag märker någon skillnad mot ”traditionella” stallbandage men det känns ändå som väldigt överdrivet om det blev förbjudet.

Skrivet

Det finns en sysselsättning för alla (minsann)!

Jag har länge skojat om att det vore trevligt och bra om Soya kunde göra lite nytta när hon är med mig i stallet och inte bara sno Archies morötter, äta hästbajs och jaga småfåglar.

Och härom dagen såg jag ljuset!

Nu vet jag vad Soya kan förtjäna sitt levebröd på!

Tryffelhundar har ni säkert hört talas om men tyvärr har vi ingen tryffel vid stallet och dessutom är det markägaren som äger tryffeln så där hade vi inte haft något att hämta.

Men en benskyddshund….det har ni aldrig hört talas om tidigare va?

I närheten av där jag och maken bor finns det en nerlagd järnväg och många ryttare utnyttjar banvallen till att rida på. Jag vet inte hur slarviga dessa ryttare är för den mängd boots, senskydd och bakbensstrykkappor som Soya kommit släpandes på tycks oändlig.

Och när Soya följde med till hagen med mina hästar häromdagen insåg jag hennes kall!

Vi hann inte mer än komma fram till gossarnas hage förrän Soya flög in i den och kom utrusande med en av Birks boots som vi varit av med ett tag (den har väl legat nertryckt i gyttjan).

Så nu kan man hyra Soya om man har blivit av med något under sin ritt så kommer ”Birgittas benskyddspatrull” och letar upp föremålet. Tyvärr tror jag inte att det är så mycket pengar i affärsidén dock, Birks boots kostade tex 29:– paret i Ullared :=)!

Skrivet

Fanatiker är vi allihopa :=)!

I ett av förra (eller var det förr-förra?) veckans blogginlägg var jag inne på att ”vanliga, normala människor utan djur” kan ha lite svårt att förstå de av oss som kan lägga så mycket tid, pengar, engagemang, you name it på våra älsklingar.

Om man någon gång känner sig lite udda kan man dock trösta sig med att det inte bara är hästmänniskor som ibland kan ses som lite besatta/ fanatiska: det gäller säkert de flesta som har olika hobbys/specialintressen.

Min man har ett stort flyghistoriskt intresse och innan VI träffades hade jag ingen aning om hur utbrett detta tydligen är (bland karlar framför allt). Det ordnas olika träffar, det finns diskussionsforum på nätet (FLYGHYSTERIKERNA kallar min man dom- det säger väl en del :=)), man kan prenumerera på tidningar, årsböcker osv och det finns flera bloggar som handlar om flyghistoria.

Hur stort som helst…Redan då jag var hundägare ”första vändan” för 20 år sedan blev jag snabbt varse hur mycket av det man möter inom ”hästeriet” som även finns bland hundägarna.

Jag bodde vid denna tid i ett höghusområde i vars närhet det finns en mycket stor park = väldigt många hundägare att studera och interagera med.

Bland hundägarna fanns det ”självutnämna ordningspoliser” liksom dito EXPERTER, det fanns hundägare man såg upp till, de man snackade skit om, vissa hundar och raser sågs som finare/bättre än andra osv osv.

Jag minns än idag Bernard, självutnämnd hundpsykolog och expert som hade åsikter om ALLT. Själv hade han en hund (stor blandras) som han hade lärt att klättra över flera meter höga stängsel vilket jag aldrig sett någon hund göra varken förr eller senare :=).

En av mina arbetskamrater har en chihuahua. För ett tag sedan skulle hon visa mig en bild kring något som hade med denna ras att göra och gick då in på ett chihuahua-forum som fick mig att brista ut i skratt och säga ”Ja, herregud…NI är ju lika knäppa som VI” (läs: hästmänniskorna).

På detta forum diskuterade VUXNA människor olika out-fits man kunde klä sina hundar i, olika trick de hade lärt hunden, det berättades korta anekdoter om de små liven osv.

För VISSA icke-hundägare skulle nog dessa diskussioner/berättelser framstå som rena LARVET men för hundägarna var det på fullaste allvar liksom när vi hästägare kan diskutera olika foder och analyser för våra hästar i veckovis samtidigt som vi själva kan käka snabbmat 5 dagar i veckan och leva hur ohälsosamt som helst :=).

Och btw: självklart finns det även vinthundsforum, whippetforum, trettioelva bloggar och denna ras osv :=)! Fråga mig….jag läser dagligen :=)!

Skrivet

Nu har jag ändrat min hästförsäkring!

Som en del av er kanske har läst/hört har Agria gjort vissa begränsningar i sin hästförsäkring:

”På grund av ökade veterinärvårdskostnader och dyrare behandlingar har vi gjort en översyn av våra produkter och de diagnoser som kostar mest. För att inte tvingas höja premierna har vi istället valt att begränsa särskilda delar i försäkringarna. Rent konkret innebär det att vi i år inför maxbelopp för vissa skador som berör rörelseapparaten.

Agria Bas veterinärvård:Begränsning när det gäller till exempel hältor – På grund av kraftigt ökade kostnader för skador avseende hältor och rörelsestörningar inför vi en högsta ersättning på 12 000 kronor per år i vår veterinärvårdsförsäkring. Begränsningen gäller för skador och sjukdomar på skelett, muskler, senor, ligament, ben och leder. Frakturer omfattas inte av ovanstående begränsning.”

Det har varit långa diskussioner om detta, bla på Bukefalos (se http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=951642 om du vill läsa mer).

Jag är helt övertygad om att andra försäkringsbolag kommer att följa efter förr eller senare så byte av bolag är ingenting som jag skulle våga mig på efter att ha fått ersättning för 2 knäledsinflammationer, en hovblödning och en fång-attack genom åren. Man kunde ju ge sig tusan på att det nya bolaget hade försökt att slippa ersätta allt som eventuellt drabbar Archie i framtiden med hänvisning till tidigare sjukdomsfall, det har jag hört att andra hästägare råkat ut för och är verkligen inte något som jag skulle vilja tjafsa om.

För egen del har däremot alla diskussioner, argument för och emot olika försäkringsformer osv fått till följd att jag faktiskt både tänkt igenom och gått igenom mitt försäkringsskydd för Archie och nu valt att sänka livförsäkringsdelen (den man förr kallade A1) med nästan halva beloppet.

Archie var tidigare försäkrad i 70.000 men är nu försäkrad för 40.000 i A1 och 50.000 i A2 (A2-delen kostar nästan ingenting men faller ej heller ut särskilt ofta enligt min erfarenhet).

Denna sänkning har inneburit en kostnadsminskning med nästan 4300:– per år, dvs rätt så mycket pengar i sammanhanget tycker jag. Jag har resonerat som så att jag nu har sparat så pass mycket pengar på ett konto att jag vid behov klarar att köpa en ny häst utan de 70.000 som Archie tidigare var försäkrad i men att 40.000 hade varit en bra hjälp vid köpet.

Att få ytterligare 30.000:– från Agria (70.000 minus 40.000) är i dagsläget inte värt de 4300:– extra som detta kostar per år.

Jag har full förståelse för att den som köper en dyr häst och inte har något sparkapital väljer att mer eller mindre fullvärdeförsäkra sin häst för att kunna köpa en likvärdig alternativt lösa ett befintligt lån taget för hästköpet men man ska vara medveten om att det är oerhört dyrt.

För min egen del började det helt enkelt kännas för dyrt med 1171:–/ månad och därför fattade jag beslutet om ändring.

Många gånger tror jag också att man slentrianmässigt håller kvar vid vissa försäkringar utan att verkligen reflektera över vad man får för pengarna. Så har det varit för mig i alla fall.

Hunden har jag inte ens livförsäkrad btw. De 7000 som hon kostade och som jag delade med maken tycker jag är så små pengar i sammanhanget att jag inte vill sponsra Agria i förhoppningsvis många år för att sedan kanske få ut denna lilla summa.

Skrivet

Veckan som gått

Den gångna veckan har varit händelserik på många vis, på gott och ont faktiskt.

Arbetsveckan var ovanligt kort (vi slutade 2 timmar tidigare på torsdagen) och hur mycket jag än trivs med mitt arbete på alla plan så är jag ändå hellre ledig :=).

Natten mellan torsdagen och fredagen fick jag tyvärr återuppleva något som jag varit förskonad från i ca 5 år, njur-grus! För er som inte känner till detta fenomen kan jag väl förklara det som ett ”milt njurstensanfall” som oftast går över av sig självt, dvs man kissar ut det grus som fram tills dess orsakar en djävulsk smärta (som en blandning mellan håll och mensvärk gånger tusen).

Jag fick det här njur-grusanfallet som en blixt från en klar himmel för ca 5 år sedan, det gick över efter kanske 12 timmar och sedan dess har jag inte märkt av något förrän nu i veckan. Tack och lov kände jag igen alla symptom osv annars hade jag blivit jätterädd eftersom det kommer så plötsligt, oförklarligt och gör så fruktansvärt ont.

Så natten mellan torsdag och fredag sov jag kanske 2 timmar, hade jätteont och spydde oavbrutet av ren smärta. Härligt!

Tack och lov lyckades jag dämpa smärtorna efter ett tag genom de tabletter jag fick för 5 år sedan och som jag påpassligt hade sparat så klockan 07.00 på fredagmorgonen kunde jag genomföra min sedvanliga oxer-räcke-oxer-räcke-oxer-räcke-hoppträning som gick jättebra med en pigg häst som fick till härliga, luftiga språng.

Direkt därefter körde jag till Soyas andra hundkappträning och då började tabletterna svika mig så jag dels fick stanna och spy ut med vägen och dels under själva träningen. Jag hade dessutom så ont emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt så det var ett under att vi genomförde träningen.

Träningen som sådan gick ganska bra. Denna gången var det burträning och den hade Soya helst velat vara utan tror jag.
Om man inte stängde luckan bakom henne (vilket man måste när de tävlar) så gick det väldigt bra men försökte man detta så vände hon runt- inte så bra om man ska försöka komma ut ur ”startboxen” så fort som möjligt :=)!
Så detta behöver vi träna mer på.
Annars gick själva ”springandet” hur bra som helst till skillnad från en hund som tydligen hade provat/övat hur många gånger som helst men ändå bara ville ”stanna och lukta på blommorna” heeela tiden :=).

När jag skulle köra hem ringde min man och sa att vägen utanför vårt hus var avstängd och det visade sig sedermera att det var berodde på den hemska olyckan då en pappa och hans två söner, 4 och 8 år gamla, omkom samma dag. Sådant får en onekligen att tänka till!
Stackars deras mamma! I ena minuten med man med 2 barn och i nästa…..ingenting……

Mina njurgrusbekymmer upphörde tack och lov vid 19.00-tiden på fredagen och jag är sedan dess helt bevärsfri tills nästa gång….när nu det blir!

Ridmässigt tycker jag att det mesta känns bra men tyvärr får jag inte ”till det” lika bra inne på tävlingsbanan som hemma i min ensamhet. Detta är ju inget världsunikt problem för all del men jag hade ändå gärna velat lösa det :=).

Tävlade en LA:1 i söndags eftermiddag och insåg redan efter att ha sett de 4-5 första ekipagen att vi inte skulle få någon rosett med oss hem och så blev det också. Men jag tror att om jag ”bara” rider så som jag gör hemma så kommer våra betyg/procent att stiga en del så det är det jag ska fokusera på framöver, dvs rida hela program hemma och försöka få till ett bra flyt hela vägen.

Imorgon blir det ingen träning eftersom Birgitta har rest bort. Även om det är tråkigt att inte få träna så händer det så sällan att Birgitta ställer in att hon är ursäktad :=)!