En förflugen kommentar från en stallkamrat fick mig idag att fundera över fenomenet AVUNDSJUKA.
Är det ett vanligt mänskligt drag att visa/ känna avundsjuka eller är det något som är speciellt framträdande bland ”hästfolk”? Jag vet inte. Vad tror ni?

Då jag köpte Heron var min tanke från början att kanske någon gång i framtiden tävla några klubbtävlingar i hoppning och dressyr. Som ett slutmål ”hundra år in i framtiden” drömde jag om att vi kanske skulle kunna tävla LA dressyr och LC hoppning som bäst.

Ni som varit flitiga läsare av bloggen vet redan att Heron uppfyllde mina drömmar med råge, och det väldigt snabbt. Jag blev tack vare min begåvade och bussiga häst en tävlingsfanatiker utan dess like och ville plötsligt tävla så fort tillfälle gavs.

Samtidigt som jag inledde Herons hoppkarriär så hade jag klubbkamrater som hade långt ”finare” (läs: DYRARE) hästar som de tävlade med. Det var framför allt yngre ryttare i 20-25 årsåldern som hade det mycket väl förspänt ekonomiskt (ofta tack vare sina föräldrar) och jag kände mig i början verkligen som ”kusinen från landet” i deras sällskap.

Heron hade i inköp kostat mindre än vissas UTRUSTNING så det var faktiskt inte utan en viss stolthet och glädje som vi allt som oftast slog dessa ekipage på tävlingsbanorna. Tyvärr var det sällan och aldrig någon av mina så kallade klubb-KAMRATER visade någon uppskattning över att ha en så duktig häst som tävlade för klubben. Själv var jag tacksam över att man (jag) faktiskt kunde ha framgång UTAN lassvis med pengar i bagaget och för mig var Herons tävlingsinsatser belöning nog utan att jag behövde trakta efter andras gratulationer och lyckönskningar.

Fast redan då blev jag ledsen över att kunna konstatera att vissa personer hade långt större benägenhet att vilja prata med mig när det gick dåligt än när det gick bra.

Frågade de hur det hade gått på en tävling och jag svarade att jag hade blivit placerad såg de ut som om de hade svalt en citron och de lyckades med nöd och näppe krysta fram ”ja, det var ju roligt”.

Om jag däremot berättade om något misslyckande på hoppbanan så sa samma personer ”nääää, vad tråkigt” men deras ansiktuttryck gav sken av att jag just hade berättat världens roligaste historia!

Ja, herregud!

När jag köpte Décima och hon började tävla dressyr gick det också bra redan från början.

Då hette det: ”Birgitta har haft TUR igen”.

Tur…ehhhh….ja, vad var det Ingmar Stenmark sa på sin tid:

”Ju mer jag TRÄNAR desto mer tur tycks det att jag har”.

Om jag får säga det själv har jag ALLTID tränat oerhört ambitiöst och att förringa all min möda och slit till TUR…nä, det köper jag inte!

Även Archie har ju inlett sitt tävlande på ett fantastiskt sätt, det kan jag inte annat än tycka efter årets hittills 11 placeringar på 14 starter.

Trots detta finns det folk i stallet som inte ens ids fråga hur det har gått när de ser att vi kommer tillbaka från en tävling, de bara går rakt förbi utan ett ord!

Jag måste säga att jag finner detta beteende mycket märkligt (och tråkigt) eftersom det ibland handlar om personer som själva haft tävlingskarriärer bakom sig.

Även om man är fullständigt ointresserad av andra människors tävlande kan jag tycka att det ”hör till god ton” att fråga hur det har gått om man ser att någon varit iväg och tävlat, ungefär som att man frågar ”hur är läget” även fast man inte önskar en fullständig redogörelse om personens väl och ve.

Och givetvis, precis som med mina andra hästar, så hörs redan klagovisor om hur mycket stackars Archie tävlar.

Jag har aldrig förstått varför folk som inte själva tävlar förfasar sig så över oss som valt att göra detta ofta. Hur ansträngande tror de att tävlande egentligen ÄR?

Jag är den första till att instämma i att tävlande inte är lika lämpligt för ALLA hästar då en del blir väldigt nervösa och uppstressade tex men alla mina hästar har faktiskt verkat tycka att det är ”kul” (om nu en häst hade använt ett sådant ord om ridning öht) att tävla. Dessutom talar ju de resultat man gör för sig själv. Jag tror inte att hästar som vantrivs i sin roll som tävlingsindivider lyckas placera sig gång på gång.

Hur som helst tror jag absolut att Archie i valet mellan att åka till en tävling, bli riden lite lösgörande i 20 minuter och sedan gå ett enkelt program på 5 minuter eller att tex träna för Birgitta i 45 minuter hade valt det förstnämnda.

Men visst: hade han fått välja mellan att tävla eller gå i hagen då tror även jag att han hade valt hagen :=)!

Nu är Archie dock inte varken köpt som ”hag-häst” eller promenadhäst utan som just TÄVLINGSHÄST så då är det ju inte så konstigt om han TÄVLAR, eller?

Nej, det är tråkigt med avundsjuka och det hade varit roligare om man kunde glädjas med den som tränar och försöker. Det har jag själv alltid gjort.

Först smutsar jag ner munnen med ensilage……

…..och sedan ger jag Archie en gnugg-behandling på ryggen!

Equterapeutbesöket (uppkollningen) avlöpte väl och S tyckte att den behandling Archie fick i förra veckan verkligen hade hjälpt.

Även idag blev det lite laser, akupunkturnålar och massage.

S finner det inte otroligt att Archies svårighet att flytta sig undan för höger skänkel kommer från hans högra bakknä som kan vara svagare än det vänstra (han har ju haft knäledsinflammation båda bak för 1½ år sedan). Detta skulle också kunna förklara att han vilar höger bak då han står på gången, dvs han avlastar knät lite då.

Jag ska nu rida på som vanligt i 1 månad och se om jag märker någon skillnad och framför allt fortsätta att försöka stärka Archie så att han lätt(are) utför det han idag har svårt för.

Vad gäller ”Borsta tänderna kompis” i rubriken så skulle jag vilja sända detta budskap till Archies gode vän Birk :=)!

Jag har ju i flera inlägg skrutit om hur lättskött, ren och renlig Archie är men nu har jag upptäckt en källa till nedsmutsning :=)!

Sedan gossarnas utetäcken kom av står de ofta och fnattar på varandra, se bild ovan. Archie har det lätt för sig då Birk är liten, han behöver inte anstränga sig det minsta för att komma åt överallt.

Men Birk, som är långt mindre än Archie når av förklarliga skäl inte så högt upp så det blir mest att han kliar Archie kring sadelläget.

Jag upptäcker nu dagligen ”spottiga” märken på min glänsande häst! Tycker gott att Birk kunde skölja munnen innan han går ut för att ge Archie en behandling så att min rena häst fortsätter att vara just REN :=)!

Skämt å sido; jag är oerhört tacksam över att Archie och Birk kommer så väl överens som de gör (och samma sak med mig och Birks 2 ägare). Archie kan säkert upplevas som ganska enerverande när han ska valla runt den häst han går med och dessutom hela tiden nosa den i baken. Birk är den av Archies hagkompisar som har uthärdat denna behandling bäst och med störst tålamod, övriga har tämligen snabbt sparkat bakut mot den helt oförstående Archie.

Nu för tiden har Archie nästan slutat med att både valla och nosa i baken men ibland får han små återfall och då är det skönt med den tålige Birk, spottig om munnen eller ej :=)!