Ibland läser/ hör man om människor som får frågan om de ångrar någonting i sitt liv. Och nästan undantaglöst så svarar ”man” att man inte ångrar NÅGOT, en stor lögn eller i vart fall en bra förmåga till FÖRTRÄNGNING anser jag. Nog tusan finns det alltid saker man kan ångra, stora som små?

För egen del har jag lärt mig att det alltid kommer att inträffa saker som man ångrar eller ”gör fel” och det bästa man kan göra av detta, eftersom det ändå redan har hänt och inte går att få ogjort, är att TA LÄRDOM för framtiden och inte upprepa samma idioti IGEN!

Vad gäller min hästhållning har jag gjort mycket dumt pga okunnighet och ungdomlig ogenomtänkthet.Vad jag idag betraktar som en av mina största dumheter har dock fört det goda med sig att jag sedan dess vågar stå för mina åsikter på ett helt annat sätt än tidigare och också vågar ingripa när jag tycker att något är fel.

Den händelse som jag ska berätta om utspelade sig när Heron var kanske 7-8 år gammal , dvs för ca 15 år sedan. För att inte den berörda personen i handlingen ska känna sig svartmålad lämnar jag inte ut så mycket detaljer.

Jag var, som säkert framgått, inte så skicklig som ryttare när Heron köptes och hade aldrig lärt någon häst att byta galopp. För att göra en lång historia kort hade Heron inga ”naturliga anlag” för detta (för byten) och för att ta ett ”skräckexempel” så kunde han hoppa en hel 1.30-bana på tävling utan ansats till att byta galopp när han borde. Den förvända galoppen satt som cementerad i honom och det såg ju så klart ganska dumt ut när han hoppade på dessa höjder i ”fel” galopp.

Vid ett tillfälle då jag red påtalade en person (en mycket känd ryttare, jag säger inget mer) att min häst var ouppfostrad och verkligen borde byta galopp ordentligt. Om jag försökte att hjälpa till med spöt för att få till ett byte så sparkade Heron argt i sargen och detta gjorde personen (som vi kan kalla X) vansinnigt irriterad.

X ville sitta upp på Heron för att ”lära honom att byta galopp och inte slå mot spöet”.

Jag (vi kan kalla mig IDIOTEN) hoppade av och lät X sitta upp.

Det som därefter hände vill jag helst förtränga! X piskade till Heron, Heron slog i väggen, X blev jättearg och piskade ÅTER till Heron som ÅTER slog i väggen. Och så fortsatte det……Ingen ville/ skulle ge sig och att inbilla mig eller någon annan att Heron genom denna taktik lärde sig att byta galopp eller att sluta slå mot spöt var skrattretande. Det var enbart en prestigekamp som X ville vinna, han var inte van vid något annat. Jag minns faktiskt inte hur det hela slutade mer än att X till slut hoppade av hästen som då hade ändrat färg från mörkbrun till VIT av allt lödder som hade piskats/ stressats upp.

Heron var helt nollställd i ögonen, han var enbart uppstirrad och hade inte lärt sig ett dugg!

Jag minns att jag bara tog emot tyglarna och gick ner till stallet, tror knappt att jag ens sa ”tack” (vad jag nu skulle ha tackat för) och ansattes först då av världens sämsta samvete i kombination med frågan ”Varför i helvete lät jag detta ske”???

Ja, jag vet så klart varför jag lät det ske. Jag var på den tiden en ung och feg hästägare och X var inte en person som man sa nej till. Dessutom hann jag på något sätt inte finna mig och reflektera över vad som egentligen hände innan det redan hade hänt.

I det ögonblicket, ledandes på min stackars fina, snälla, genomgoda häst, som gick där med svetten droppande lovade jag mig själv att ALDRIG mer finna mig i sådant som inte känns OK för mig och/ eller min häst och det löftet har jag hållit!

Allting är inte alltid vad det ser ut att vara; det påminner mig nedanstående händelse i ungdomen om!

Detta utspelade sig på den tiden då jag gav extra foder i form av betfor och betforen förvarade jag då i en stor plasttunna utan lock i ett av mina stallskåp.

En morgon då jag skulle skopa upp lite betfor reagerade jag på att en av ”betfor-strimlorna” såg ovanligt lång ut. Jag drog upp ”strimlan” och först DÅ insåg jag att det verkligen inte var någon befor jag höll mellan fingrarna utan en MUS-SVANS. Mussvansen satt på en stendöd mus och det skrik som kom ut ur min mun när jag äcklad insåg vad jag grävt upp och grabbat tag i var inte av denna världen (varför ”måste” vi kvinnor alltid skrika vid åsynen av möss???).

Elizabeth, vår dåvaranade stallchef, kom rusande till mig med andan i halsen.

”Vad har hänt Birgitta” frågade hon upprört.

”Jag höll en död mus i svansen” svarade jag ynkligt.

Men någon sympati från Elizebeth fick jag inte! Hon skakade bara förundrat på huvudet och sa att hon, då hon hörde mitt skrik trodde att Heron MINST hade brutit benet! Att skrika över en liten död mus var verkligen UR-LÖJLIGT och då jag kom till sans kunde jag inte annat än hålla med :=)!

Alla, såväl människor som djur tror jag har en eller flera speciella talanger. I Décimas fall var det helt klart ”flätbevarande”!

Nu undrar ni säkert vad detta är (det hade jag också gjort) och förklaringen kommer här:

Jag tävlar, som jag säkert nämnt, ytterst sällan 2 dagar i rad. Det händer kanske 1-2 gånger om året.

Vad jag däremot nog inte nämnt är att det absolut tråkigaste med att tävla för min del är FLÄTNINGEN.

Jag vet egentligen inte varifrån denna aversion kommer eftersom alla hästar jag haft har varit snälla att fläta, har haft lätt-flätat hår och jag har fått till snygga flätor på kanske 30-45 minuters ”jobb”. Men som sagt: JAG HATAR ATT FLÄTA!!!!

De få gånger jag valt att tävla 2 dagar i rad har jag givetvis inte velat fläta 2 dagar i rad. Jag har försökt att låta hästarna stå kvar med sina flätor i håret och för Heron fick detta ganska tråkiga konsekvenser innan jag insåg att detta inte var så smart.

Jag hade förutom manen flätat Herons extremt korta, klena pannlugg och när jag skulle ta bort alla flätor efter 2 dagar fick jag hela pannluggen i handen. Heron hade gnuggat sig mot något och lyckats dra loss ALLT av den redan mycket sparsamma pannluggen!

Efter denna incident vågade jag inte lämna Heron ens en minut med flätor i boxen! När han var färdigflätad fick han gå in i boxen för att äta men jag stod alltid på helspänn utanför och bevakade hans minsta steg. Så fort sista tuggan var uppäten rusade jag in och slet ut honom innan han hann börja bearbeta stolparna i boxen med sin hals. Han tyckte verkligen att det var skönt att gnugga flätorna och var snabb som en blixt om man inte passade honom.

Décima däremot! Hon borde fått någon form av pris för sin skicklighet i att bevara flätorna över natten! Trots att hon stod på spån hittade man ibland inte ens en enda spån-flisa i hennes hår och alla flätorna var fullständigt intakta! Andra spår visade att hon faktiskt HADE legat ner och sovit men hur tusan hon höll huvudet och halsen för att inte rubba flätorna är för mig en gåta!

Jag närde en svag förhoppning om att även Archie skulle visa sig vara en flätbevarare, trots att jag tycker mig se att det inte bara är skillnad mellan killar och tjejer hos människor utan även hos hästar (tjejer är mogna och allvarsamma, killar är fjantiga och barnsliga-hård generalisering, ha ha).

Men nej….enda gången Archie stod med flätor över natten var det i princip inte EN ENDA fläta som var intakt! Om HAN skulle ha något pris så var det i så fall som ”Bästa flät-FÖRSTÖRARE”!

Om man tex har bott eller jobbat mycket länge på ett ställe tror jag att det är lätt att dels bli hemmablind och dels tycka att ”ingenting någonsin förändras”.

Samma sak om man har haft häst i samma stall i åratal, som i mitt fall.

Jag har ju aldrig haft häst uppstallad någon annanstans än på ridskolan i Malmö men jag är faktiskt så pass klarsynt att jag ser att väldigt mycket HAR förändrats (till det bättre) med åren.

Härom dagen berättade jag för Birks ägare Lena, som bara stått på ridskolan i 1½ år, hur det var när JAG kom som ny hästägare till ridskolan.

När man tänker tillbaka är det mycket som ter sig minst sagt…..ja…jag har svårt att finna det rätta ordet….men jag vill också poängtera att hästarna, såvitt jag upplevde det i alla fall, inte verkade ha ont av den ordning som rådde då.

När jag köpte min första häst hade vi uppemot 30 privathästar uppstallade på ridskolan men bara 1 hage!!!!

Turligt nog (hmmm….) var detta inget som helst problem eftersom ingen mer än jag och en mycket skicklig hästkarl vid namn Lars Swärd (galopptränare som jag berättat om i tidigare blogginlägg) VILLE utnyttja denna. Så jag och Lars delade upp hagen oss emellan (jag tog förmiddagen och han eftermiddagen om jag minns rätt- eller så var det tvärtom) och så var ALLA nöjda.

Kort därefter tillkom något fler hagar (totalt 3) och numera finns det 8 (+ 2 paddockar som också används flitigt).

Allt eftersom tiden gått har vi också fått en förändrad allmän attityd vad gäller hagvistele, från början fanns det knappt det väder som tillät hästägaren att ”våga” släppa ut sin dyrgrip. Var det inte för blåsigt, regnigt, varmt eller kallt så (upp)fanns alltid något annat märkligt skäl till att hålla hästen inne. Numera förstår alla att hästar inte blåser iväg, regnar bort eller smälter i solen och dessutom finns det idag långt bättre täcken än de som fanns för 20 år sedan (de hemska New Zeeland och jutetäckena som jag berättat om i tidigare inlägg).

En annan sak som nog vem som helst hade höjt på ögonbrynen åt IDAG var våra foderrutiner.

Dels ingick det maximalt 5 kilo hö/ häst i foderstaten (och INGEN köpte till mer, om de så hade en häst som var 175 cm hög) och dels så fodrades nästan alla hästar med 4 kilo havre/dag. Vi talar då om hästar som i majoritet var att betrakta som promenadhästar!

Även KLI ingick ett tag i stallhyran; detta var ju då FRÅN BÖRJAN givetvis avsett för de fåtal hästar som man ansåg av någon anledning behövde detta. Men eftersom människan är sådan att hon gärna vill utnyttja allt som går att få GRATIS slutade det hela med att i princip nästan alla hästarna skulle ha kli vare sig de behövde det eller inte. Så; kliet togs bort helt (och har inte återkommit sedan dess)!

Trots den snåla tillgången på hö (ensilage fanns ej på den tiden- det var koföda i mångas ögon) och den desto rikligare havreutfodringen hade vi varken magra eller kolikbenägna hästar vilket man annars lätt hade kunnat tro.

Numera finns det nästan ingen privathäst som äter så mycket havre hos oss och högivan är utökad till 6 kilo (7 om man väljer ensilage) med möjlighet att köpa till extra foder (vilket jag så klart gör).

En annan sak vad gällde fodringen var att hästarna fick sista högivan klockan 15.00 och sista kraftfodret 16.00 vilket för majoriteten av hästarna innebar fullständigt ”dammsugad” box från klockan 16.30 och tills nästa fodringstillfälle 07.00 nästa morgon.

Idag har hästägarna själva gjort upp scheman så att den som går sist från stallet ger hästarna extra stråfoder (stallet stänger aldrig innan 21.00 på vardagarna och 19.00 på helgerna).

På tal om hästägarna ja! Dessa red för 20 år sedan gärna utan hjälm, undertecknad var inget undantag. Sedan ganska många år tillbaka råder hjälmtvång för alla och numera finns det också en hel del vuxna som använder skyddsväst, något som inte var uppfunnet då jag köpte häst.

Numera har vi inte bara förbud mot att rida utan hjälm, vi är även en RÖKFRI ridskola vilket innebär att man bara får röka på ett fåtal, väl strategiskt utvalda platser. När jag kom till ridskolan fick man röka mer eller mindre överallt utom i stallet och jag minns så väl en ryttare som efter varje ridpass tände en cigarett redan då h*n satt på hästryggen. Vilken reklampelare för ett sunt idrottliv!

Ja, idag skakar i alla fall JAG på huvudet åt hur det gick till för 20 år sedan och kanske kommer jag att göra samma sak om ytterligare 20 år när jag tänker på hur det går till idag. Vem vet?