Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Grus i maskineriet- ännu en anmäld ryttare!

I samma Ridsport (denna veckas) som jag läste om Sofia Kroon (se inlägg nedan) fanns en artikel om att en annan ryttare, Elin Aspnäs, fått en varning för att man på en dressyrtävling utomlands funnit att hennes häst hade fullt med grus i munnen (tydligen ett gammal knep för att förhindra tandgnissling)!?!?!?!

Även efter ytterligaren en kontroll, 10 minuter efter den första kontrollen, hade hästen så mycket grus i munnen att det fick plats i en näve.

Moderns förklaring:”Vår häst äter sand om den får tillfälle”.

OBS! Även denna moder är en mycket erfaren hästmänniska.

Alltså; nu vet jag inte hur det går till när ANDRA tävlar dressyr och framför allt inte på en högre nivå och utomlands (för det har jag själv inte gjort) men är det acceptabelt att man precis innan man ska starta tillåter att ens häst stoppar truten full av sand/ grus?!?!?!?

Märker man inte detta?!?!?!?

När jag själv är på tävlingar händer det att Archie försöker köra ner huvudet i marken och BETA, inte grusäta, men eftersom jag inte vill ha grönfläckliga tävlingskläder låter jag honom inte göra det. Och även om han väger 10 gånger så mycket som jag så är det aldrig några problem att stoppa betandet.

Ja, vad ska man säga om grusätarförklaringen? Jag vet i alla fall vad JAG tror…….

Mer om hästdoping (fallet Sofia Kroon)

Få läsare av tidningsartiklar som handlar om hästar och ridsport har väl kunnat undgå att läsa om ”fallet Sofia Kroon”, hoppryttaren som tidigt i våras blev avstängd från tävlande efter att ha tävlat 2 av sina helt nyligt och på djursjukhus behandlade hästar.

Det har i efterhand framkommit att den ena hästen sprutats med Adequanin och Biklin i tre av knäets leder.

Att Riksidrottsnämnden upphävde den 15 månader långa avstängning som Ridsportförbundets disciplinnämnd hade utfärdat kan man tycka vad man vill om, det handlar tydligen om att hästarna inte lämnade några dopingprov och sakfrågan utreddes över huvud taget inte men vad som verkligen förundrar mig är Sofia Kroons eget uttalande (citat från veckans Ridsport).

Sofia Kroon ”håller fast vid att hästarna fått vitaminsprutor. Även om hon själv var med när den ena hästen, Rolex, fick en injektion i ett bakknä. Jag såg inte om veterinären sprutade i leden eller bara under huden, berättade Sofia Kroon”.

Detta alltså sagt av en VUXEN, erfaren tävlingsryttare med flera hästar!

I alla fall jag baxnar för sedan NÄR sprutar veterinärer hästar med vitaminer i BAKKNÄNA?!?!?!

Och om man nu som hästägare/ ryttare ser en veterinär spruta ens häst i ett bakknä, UNDRAR man inte om detta verkligen är korrekt om hästen bara ska få en vitaminspruta?!?!?!

Tja…alla är vi så klart olika vad gäller att föra diskussioner med behandlande veterinär kring våra djur men i alla fall jag hade aldrig låtit någon spruta NÅGOT i min häst utan att mycket noga ta reda på vad det är eller vad säger ni? Hur hade ni gjort?

Hårdare straff för dumma ryttare?

För några veckor sedan efterlyste bloggaren ”Havrepappa” (http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm) hårdare tag mot de som dopar sina hästar. Han tyckte att man är för mesig vad gäller att straffa de som dopar oskyldiga djur och i sak säger jag inte emot honom, däremot tror jag att det kan vara ohyggligt svårt, för att inte säga näst intill omöjligt att förhindra ”ofrivillig” doping, dvs sådan som utförs av någon annan utan att ryttaren/ hästägaren är medveten om det.

Att det därför kan vara väldligt svårt att utdöma ett rättvist straff för någon som kanske råkat ut för en illvillig konkurrent/ allmän galenpanna eller vad vet jag kan säkert många hålla med om men frågan är varför man är lika ”flat” när det gäller andra ”olämpligheter” där det finns vittnen och där den skyldige till och med erkänner?

I dagens nätupplaga av Ridsport läser jag följande:

”Ponnyryttare avstängd en månad

Ridsportförbundets disciplinnämnd har dömt en ponnyryttare till en månads avstängning från allt tävlande inom ridsport på grund av olämpligt uppträdande mot överdomare samt brott mot tävlingsreglementet och Riksidrottsförbundets stadgar.
Händelsen inträffade under en ponnytävling i Perstorp den 9 maj i år. Efter ett stopp inne på banan bestraffade den 18-årige ryttaren sin ponny med både skänklar och spö. Han lämnade därefter banan i så hög fart att såväl funktionären, som skötte in- och utsläpp, som ryttaren på väg in fick kasta sig åt sidan. Utanför banan var hans uppträdande också högst olämpligt både generellt och mot den tillkallade överdomaren. Ryttaren har nekat till att ha bestraffat sin ponny med skänklar och spö inne på banan men medgett att han uppträtt olämpligt mot överdomaren. Enligt disciplinnämnden har ryttaren även varit en fara för både funktionär och åskådare när han lämnade banan. Nämnden anser att ryttarens beteende är en allvarlig förseelse och dömde honom till avstängning från allt tävlande inom ridsport under tiden 22 juli-21 augusti. ”

Efter att ha läst denna artikel kan jag inte annat än skaka på huvudet.

En mer eller mindre vuxen/ myndig person har alltså utgjort en fara för andra då han tävlat och dessutom uppträtt olämpligt mot både sin egen häst och mot en överdomare. Straffet för detta utgörs av en ynka månads avstängning och dessutom under en period (semestertider) då det nästan inte finns några tävlingar att åka till. Oj oj oj vad det måste ha svidit för denna ryttare (NOT)!!!

Förvisso finns det även en form av straff i att över huvud taget ha blivit föremål för disciplinnämndens granskning och eventuella åtgärd, är man något så när normalt funtad tycker man ju att sådant är ytterst pinsamt om inte annat men ändå….en ynka månad?!?!?!

Nej, fram för hårdare straff när ryttare bär sig illa åt, oavsett om det drabbar människor eller djur, eller vad tycker ni?

Travare som ridhästar- ett rött skynke i internetdebatter och min åsikt

När jag började ”hänga” på olika hästforum på nätet för mer än 10 år sedan var det värsta man kunde skriva, och det som omedelbart väckte en flammande debatt:”jag förstår inte varför folk envisas med att ha travare som ridhästar”!

Skrev man något åt det hållet var det som att hålla upp ett rött skynke framför en tjur :=)! Det blev evighetslånga, hätska debatter där det vanligtvis var så att de med ”riktiga” ridhästar (läs: oftast halvblod) totalsågade de som dristade sig till att rida på ”avlagda travare” medan travhästägarna å sin sida försvarade sina älsklingar med en enorm frenesi och övertygelse och anklagade halvblodsfolket för att rida på tråkiga och avtrubbade djur som det inte var det minsta utmanande att jobba med. Håhå ja ja….

Idag har väl alla tröttnat på att tjafsa om huruvida man ska rida på travare eller ej eller så lever debatten fortfarande vidare, fast inte på de forum jag besöker.

Själv har jag aldrig stuckit under stol med att jag inte anser att travare (med travare menar jag i fortsättningen travhästar som från början tränats och till och med tävlat i trav och som har ett ”normalt” rörelsemönster för just denna ras) är lämpade för alla hästportgrenar. Till tex voltige torde en fd travare vara direkt olämplig :=).

Visst kan man både hoppa, rida dressyr och fälttävlan med travare, absolut, men jag anser att det är för mycket jobb för både häst och en nybörjare/ normalryttare för att det någonsin ska bli lika bra som med tex ett halvblod, åter igen i alla fall om travaren i detta fallet har ”travar-gångarter”.

Nu generaliserar jag kraftigt; det finns ju helt ”värdelösa” halvblod som inte kan hoppa en meter utan att riva (tex) men om man ska just generalisera skulle jag aldrig rekommendera någon som vill börja med hoppning eller dressyr att köpa en travare.

Är man mer rutinerad blir det säkert bättre och lättare men den kategorin av ryttare vill sällan ha just travare utan en för ändamålet mer lämplig ras.

Om man däremot vill ha en stabil och snäll häst att rida ut på tycker jag absolut att man kan leta bland de fd travarna.

Corre i ”mitt” stall är ett utmärkt exempel på en ryttare som ville ha just en snäll ”uteridningshäst” och det är också precis vad hon har fått. Utomhus är det också lättare att galoppera med en travare då man har större ytor att hålla sig på och kan rida i ett lite friskare tempo.

Sedan är ju så klart inte alla travare världens klippor i skog och mark men jag har sett tillräckligt många exempel på ypperliga hästar och själv ridit minst lika många för att rekommendera att man i alla fall letar inom denna kategori.

Som jag berättat om i tidigare blogginlägg var jag i min gröna ungdom tillsammans med en mycket rutinerad fd travtränare och travhästägare. Det var genom honom jag fick mina första kontakter med travhästar och han visade mig verkligen hur otroligt okomplicerade och lätthanterade dessa hästar många gånger var.

Exempelvis brukade en ”inridning” av en redan inkörd travare gå till som så att min sambo Rolf lade på hästen en sadel, tränsade den, lät någon slänga upp honom och sedan red han ut på Jägersros travbanor eller på fälten runtomkring lätt som en plätt! Att hästarna försökte kasta av honom, skena eller hitta på andra dumheter fanns inte på världskartan och även jag red massor av gånger ut på hästar som i princip aldrig hade haft sadel på sig utan minsta problem.

Prova den formen av inridning på ett halvblod om ni törs :=)! Och återkom gärna med en rapport efter att ni blivit utskriven från sjukhuset :=)!!!!

Om man var tankeläsare eller hästar kunde tala….(om hagvistelse)

….tänk vad mycket lättare allting skulle bli (eller så skulle man få veta långt mer än man egentligen ville ….).

Många av mina vänner och bekanta har väldigt svårt att förstå att jag aldrig någonsin tar sovmorgon på helger eller semestrar, även om jag inte ”behöver” åka och tex tävla.

En del tror felaktigt att jag är mogonpigg medan andra helt enkelt frågar varför jag inte kommer lite senare till stallet på min fritid.

Svaret är verkligen inte att jag är morgonpigg men däremot hade jag inte ”samvetsmässigt” kunnat sova samtidigt som jag ”vet” att Archie står och väntar på att få komma ut i hagen, det är ju det han är van vid.

En av de absolut största nackdelarna med att stå uppstallad på ridskolan är att vi inte kan disponera våra hagar fritt utan att alla hästar har särskilda hagtider (på sin höjd halvdags-pass) i tilldelade hagar. Detta system innebär följdaktligen att man inte kan ”komma och gå som man vill”, dvs har man hagtid mellan 8 och 11 (för att ta ett exempel) så får hästen bara vara ute i 1 timme om man kommer klockan 10. Kommer man inte förrän klockan 11 är hagtiden förverkad och har man då riktig otur och alla andra har släppt ut sina hästar på sina hagtider får hästen alltså inte alls komma ut den dagen.

Hur viktigt det är med hagvistelse, hur länge denna bör pågå, om den ska ske på en regelbunden basis osv har bland ”våra” hästägare alltid haft oerhört varierad prioritet och ett fåtal hästägare har genom åren i princip knappt ens utnyttjat den begränsade hagtid de fått sig tilldelad. Tyvärr har det i dessa fall lika sällan handlat om hästägare som på annat sätt (hand-betning, allmänt pyssel och långa ryktstunder, skrittpromenader osv) fått hästens dagar att innehålla annat än ridning utan man har ansett att det räcker med detta (ridningen) och/ eller inte haft tid/ lust med annat.

Själv har jag alltid varit extremt angelägen om att ha mina hästar ute så länge det bara någonsin går trots detta mycket begränsande system och därför finns inget utrymme för sovmorgnar och dylikt för min del. Ju tidigare man släpper ut hästen desto längre får den vara ute= enkel matematik för min del.

Det är bland annat i dessa hagutsläppar-stunder jag hade önskat att i alla fall min häst hade talförmåga och kunde förmedla vad han helst vill!

Vill han helst gå ut i hagen oavsett väderlek eller finns det omständigheter under vilka han hellre hade stannat i boxen?

För att jag ska strunta i hagutsläpp krävs antingen extrem blåst, dito regn eller snöfall och Archie verkar aldrig ovillig till att gå ut men tänk om han mycket hellre hade stannat i boxen vid tex väldligt varmt väder?

Soya markerar ju mycket tydligt när hon inte vill gå ut men Archie är antingen mer ”kuvad” eller så kvittar det honom verligen vilket eller så vill han absolut gå ut oavsett. Ja, hur ska man veta?

Hade jag vetat att han föredrog boxen framför hagen hade jag absolut tagit mig sovmorgnar oftare men nu försöker jag göra det jag tror är rätt även om det kanske är helt fel. Han kanske blir jättebesviken varje gång jag dyker upp i ottan?

Det som ytterligare komplicerar saken är att våra hagar är tämligen små och helt saknar gräs. Hade vi haft stora kuperade hagar med böljande gräs vill jag tro att ingen häst inte hade föredragit dessa framför boxen men vad anser hästar om de små fyrkanter utan mat som vi på ridskolan kallar hagar?

För mig ska hagvistelsen framför allt vara en form av ”viloplats” för hästen, alltså ett ställe där hästen själv har möjlighet att avgöra hur den vill tillbringa tiden utan att vi människor styr (som när vi rider eller på annat sätt tränar/ motionerar hästen). Om hästen vill ta sig en liten galopp ska den kunna göra det och om den vill stå och sova i en hörna så ska den kunna göra det.

Jag har bara en enda gång faktiskt föreslagit för en hästägare att hon inte skulle släppa ut sin häst alls och det handlade om en fd galoppör som så fort den kom ut i hagen började ”staketvandra” så mycket att den till slut gick i ett egenuppgrävt dike utmed hagens sidor. Hästen föreföll alltså mer stressad och ”lidande” i hagen än utanför den och för just den individen verkade hagvistelse inte tillföra något annat än obehag.

Men för ”normalhästen” har jag svårt att tro att box föredras framför hage hur trist den än må vara för utomhus har hästen i alla fall en större rörelseförmåga och kan också få fler sinnesintryck. Men som sagt, säker är jag inte, i alla fall inte när det gäller min egen häst och just hans hagförutsättningar, jag gissar bara och får därför heller aldrig några sovmorgnar :=).

Ännu en alternativ karriärmöjlighet för Soya och är vi för ”mat-nitiska”?

Som ni kanske kommer ihåg har jag tidigare lagt fram teorier om att Soya skulle kunna arbeta som både knarkspanare och ”benskydds-uppletare”.

För ett tag sedan insåg jag att det doggyn är minst lika bra på att leta upp som strykkappor och boots är alla former av kadaver; den perfekta lik-letaren med andra ord!

Jag vet inte hur många gånger jag sett Soya bära på och tyvärr också försöka smygäta på alla möjliga djur i olika grader av förruttnelse.

Detta bevisar samidigt att det inte bara är människor som föredrar ”hemmalagat” framför halvfabrikat för medan Soya alltså inte gärna äter sitt mycket dyra märkestorrfoder så stoppar hon glatt i sig skalet från bakade potatisar, pasta, över huvud taget allt som vi tillagar till oss själva och som sagt då alla djurlik hon kan finna!

I ärlighetens namn är jag inte så hysterisk kring vad Soyis stoppar i munnen, visst tar jag djuren ifrån henne om jag ser det men det är inte så att jag maniskt följer varje steg Soya tar utomhus och bevakar så att inget slinker ner i gapet.

Jag tror på tesen att ”lite skit rensar magen” och Soya har hittills inte blivit dålig av allt hon stoppat i sig.

Själv anser jag att vi människor många gånger går till överdrift i vår renlighetsmani, vårt ”bäst-före-datum-stirrande” och försök att eliminera all smuts, bakterier och annat som vi tror är farligare än det nog är.

Så klart måste man hela tiden göra avvägningar och en del både människor och djur är långt känsligare än ”normal-individen” och då får man givetvis vara mer försiktig men rent generellt tror jag på att vänja kroppen vid att inte allt alltid är näst intill steriliserat.

En bekant höll för några år sedan på att både skala och skiva alla morötter hon gav sin häst och i samband med detta togs minsta lilla prick bort från morötterna. Själv slänger jag in hela morotsknippen med blast och allt och min häst verkar lika glad och frisk som den som inte ens behövde bita itu sina egna morötter!

Det finns tjuvar till allt, del 2

Härom dagen ringde min mor till mig och var väldigt ledsen och upprörd.

Hon hade varit på minneslunden på Spillepengen där en liten graverad minnesplatta har placerats till minne av hennes pekinges Riki. Bredvid plattan hade modern en kruka med sommarblommor samt ett lampa av den typ som drivs med solljus.Jag skriver hade för när modern besökte minneslunden senast visade det sig att någon stulit (!!!!!) lampan som högt räknat kanske är värd 50 kronor.

En annan kvinna hade blivit bestulen på blommor som varit placerade på hennes hunds grav.

Modern var om sagt både ledsen och upprörd och faktiskt även förvånad.

Förvånad var däremot inte jag eftersom jag har insett just det rubriken förtäljer, dvs att det finns tjuvar till allt.

Jag har läst om olika stölder på ”riktiga” kyrogårdar (för männskor) där skrupellösa kräk tydligen inte dragit sig för att stjäla både blommor och trädgårdsredskap (vattenkannor och dylikt).Det är verkligen för bedrövligt att man inte ens känner någon slags ”heder” inför saker på en begravningsplats men så är det tydligen…..

Så njuter jag av ledigheten

Eftersom jag inte har något brännande ämne att diskutera idag tänkte jag vara så tråkig att jag gör som många andra bloggare; jag tänker skriva om hur jag och djuren framlevt en av mina semesterdagar (enligt min åsikt har Soya alltid semester och Archie behöver inte heller han göra för många knop för brödfödan…..dessa lyxlirare…)

Måndag 06.20:

Klockan ringer och eftersom jag nu har semester kan jag unna mig att stiga upp så här ”sent” (hmmm…) i stället för 4.50 som jag brukar.

06.45:

Framme i stallet, ger Arch och Searching kraftfoder.

Noterar att Soya rullar sig i det utlagda ensilaget på gödselstacken och fattar genast misstankar eftersom hon aldrig rullar sig i varken halm, hö eller ensilage.
Efter kontroll visar det sig att den hemska lilla as-ätaren (ni vill inte ens veta allt hon med fröjd stoppar i munnen) rullar sig över en död orm som måste ha åkt med i ensileringen. Detta är faktisk första gången jag hittar just en orm men det är ju egentligen inget konstigt med det, bara äckligt!

07.00:

Vandrar ner med mitt entourage till hagarna där Arch avlevereras i en hage tillsammans med en hög ensilage och Seraching i hagen bredvid med något mindre mat (en kräsen dam).

08.00:

Lämnar in min älskade Volvo till verkstaden för byte av en styrled och något annat jag glömt namnet på. Får löfte att bilen ska vara klar om 1 timme och rekommenderas att ta en promenad med hunden så länge.

08.10:

Eftersom verkstaden ligger 2 minuters gångväg från Spillepengen, som inte bara är en sopstation, går jag dit med Soya. Jag har aldrig varit där förut men modern har begravt sin pekingese på deras minneslund vilken jag snabbt hitta till. Blir förvånansvärt rörd när jag ser alla små minnesplattor över älskade men bortgågna djur och stannar inte så länge. Klappar lite på Rikis gravsten medan Soya snusar omkring (här är det tillåtet även med levande hundar).
Hittar en enorm hundrastplats som med fördel kan användas om man vill träna LC med levande byte (läs: en miljard kaniner som far omkring som yra höns).
Förundras över att inga hundar syns till trots att jag går runt hela Spillepengen i nästan en timme men då jag återvänder till hundrastplatsen har en schäfer med tillhörande ”passare” infunnit sig. Hunden leker lite tafatt med Soya medan kvinnan förklarar att hon varit här varje dag i förra veckan utan att möta en själ. Konstigt!
Efter 5 minuters ”lek” (jagande av en boll som schäfern haft med sig) händer det sedvanliga; schäfern rasar utmattad ihop under en parkbänk medan Soya tycks undra ”jaha…var det här allt”.

09.00:

Bilen är klar för avhämtning och som vanligt slutar notan på mer än vad som sagts från början. Tydligen kostade reservdelarna mer än förväntat bla bla bla….Har vi hört den förut?
Hur som helst är jag ändå nöjd med den snabba service jag fått och kostnaden tycks ändå överkomlig så jag är mer än nöjd när jag kör hem.

11.00:

Läser ut ytterligare en lättviktare, denna gången Jenny Leebs ”på grund av Leon”.

13.30:

Åter i stallet tillsammans med Soya för att ta in hästarna eftersom jag ska träna för Ebba. I vanliga fall sköter jag utsläpp och Corre intag; ett utmärkt samarbete som gör att jag kan ha mer eller mindre hela dagen att disponera fritt utan att behöva tänka på när hästarna ska in.

14.00:

Konstaterar att Archie ser ut att ha ägnat sig åt gyttjebrottning så det är bara att ta in honom i spolspilan för en rejäl dusch innan vi ska iväg.
Är fortfarande, efter flera år, bansligt glad över vår spolspilta med varmvatten vilket kanske inte är så konstigt om man vet hur det gick till att rengöra lerhögar innan spolspiltan kom till.
Då fanns det 3 alternativ:
1. Försöka borsta bort eländet = omöjligt
2. Spola hästen i iskallt vatten utomhus= djurplågeri vintertid
3. Fylla flera vattenkannor med varmvatten och stå och tvätta hästen på gödselstacken = omständigt

14.40:

Avfärd med djuren till Ebba-träning. Soya brukar sova i bilen under tiden jag rider.

15.10:

Framme på Hviderups Gods. Det är verkligen jätteskönt att ha så nära till träningarna av flera olika anledningar. Dels är ju inte bensin gratis tyvärr och dels avskyr jag att köra några längre sträckor, med eller utan häst.

15.45:

Lektion för Ebba. Archie spänstar på lika fint som han gjorde på ”genrepet” hemma i ridhuset igår och jag är väldigt nöjd med honom. Även Ebba verkar nöjd och jag åker som allt som oftast hem med en mycket positiv känsla och på bra humör.
Bortsett från att Archie oftast går väldigt bra på träningarna så känner jag mig alltid inspirerad av att omges av välridande ryttare på många gånger mycket fina hästar. Jag känner mig oftast väldigt ensam i mitt dressyrengagemang på ridskolan och ser heller aldrig bra dressyr annat än på tävling så det sporrar extra när jag är på Hviderup och ser alla dessa fina ekipage.

17.30:

Åker från stallet efter att ha spolat av hästen än en gång (idag var det stekande hett på träningen och jag var sååå tacksam över att jag kommit ihåg att ta med en ombytes-t-shirt för egen del eftersom den jag ridit i kunde vridas ut av svett…urk), städat transporten och pratat lite med några andra hästägare.

Från 18.00 och till läggdags:

Kollar mailen, hemnet och lite andra sidor på nätet. Läser, tittar på tv, går ut en sväng med Soya och somnar sedan som en stock till en ny härlig semesterdag!

Bakom varje framgångsrik ryttare står en hängiven….förälder!

Minns ni att jag för ett tag sedan i bloggen hävdade att ridning var en orättvis sport så tillvida att man oftast behöver mycket pengar för att komma någon vart i större tävlingssammanhang?

Härom dagen slog det mig att de som lyckas oftast inte bara har pengar, de har väldigt ofta en eller två otroligt hängivna föräldrar som stöttepelare också.

Det är inte ovanligt att variablerna pengar och hängivna föräldrar går hand i hand, snarare är det väl det som är vanligast förekommande men det finns också exempel på familjer där man som vanliga medelinkomsttagare offrar mer eller mindre allt för barnets intresse (läs: ridning).

Och även om det är väldigt vanligt att en elitryttare har föräldrar som själva en gång i tiden ridit mer eller mindre framgångsrikt (eller på annat sätt varit involverade i hästsporten genom tex uppfödning) så finns det även de vars föräldrar aldrig suttit i en sadel men ändå vill och har möjlighet att hjälpa barnet att nå sina drömmar om en ryttarkarriär.

Om man tittar bland eliten i Sverige finns det hur många exempel som helst på ryttare som både coachas av föräldrarna, sponsras av desamma och till och med bor tillsammans.

Jag vet inte hur det är idag men tex Maria Gretzer bodde i vart fall tills för några år sedan på samma gård som sina föräldrar och Malin Baryard gör detsamma.

Eftersom mina egna föräldrar är totalt ointresserade av hästar vet jag inte riktigt hur jag skulle känna inför ett liknande arrangemang?

Skulle jag bli tokig av att bo så nära mina föräldrar eller skulle jag uppskatta gemenskapen och den hjälp de hade kunnat erbjuda?

Jag gissar att det för min egen del lätt hade kunnat bli för mycket av det goda eftersom jag trivs med mycket privatliv och lugn och ro men där är man ju verkligen olika.

Om man tittar på andra idrotter så verkar det även där väldigt vanligt med hängivna föräldrar.

Titta på Anja Pärson och hennes pappa, Stefan Holm med sin pappa och alla tennisstjärnor med sina fäder.

Så ridsporten är på inget sätt unik i detta hänseende och som jag redan konstaterat kan man ha enorm nytta av sina föräldrars tid och plånbok även långt upp i vuxen ålder.