Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Är avundsjukan svensk?

Föregående inlägg om hundkapptävlingen fick mig att fundera över begreppet ”den svenska avundsjukan”.

Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?

Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?

Och ”Jantelagen” – är den också något typiskt svenskt?

Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.

Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.

Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.

Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?

När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.

Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.

Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa ”det var ju tråkigt” samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.

Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden ”grattis” kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.

Än idag märker jag ofta liknande beteende hos ”folk” även om det inte alltid är lika utstuderat.

För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.

Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?

Konstiga hundägare- om hundar i trafiken

Som varande hästägare i mer än halva mitt liv har jag sett mycket konstigt genom åren- både sådant som har fått sin helt naturliga förklaring till slut och sådant som förblivit ett mysterium.

Sedan jag blev hundägare stöter jag då och då också på konstiga fenomen och tyvärr är det inte alltid läge att fråga efter en förklaring:

Precis utanför ”mitt” stall går en 70-väg. Jag kan väl inte påstå att den är starkt trafikerad men däremot så är det inte så att folk krypkör på den precis, fast det är skyltat att det finns hästar.

Allt sedan jag flyttade till stallet och således började köra denna väg dagligen har jag förundrats över traktens hundägare.

Eftersom jag ju även rider ”i krokarna” vet jag att det finns, om inte massor så i alla fall en hel del grusvägar och upptrampade grässtigar som man kan gå och/ eller rida på (till och med cykla) men nog tusan ser jag tämligen många hundägare som i stället för att nyttja dessa promenadstråk envisas med att gå utmed 70-vägen som till råga på allt saknar vägren/ trottoar. INGEN går på gräset/ gruset!

Jag förstår ingenting???

Härom dagen mötte jag en karl med 4 ettriga småhundar i koppel och vi började och slutade våra respektive hundpromenader ganska exakt samtidigt med den skillnaden att han inte vek av från 70-vägen en meter medan jag och Soya gick på grus och gräsvägarna nästan hela sträckan.

Att man inte vill gå på en smal grässtig när värsta snöfallet har varit och man kanske måste pulsa fram kan jag väl kanske förstå men nu är det sommar och alla vägar är torra och fina.

I höstas då mörkret föll innan man knappt hade hunnit sluta jobbet blev jag ännu mer skrämd och förundrad för då vandrade samma hundägare också omkring på vägen, ofta helt ”omärkta” så att de ibland var nästan osynliga.

En karl hade förvisso reflexväst på sig själv, men den stora SVARTA hund som han gick med och höll närmast vägen- DEN hade minsann inget som ”lyste upp” den- och vem är mest trolig att ta ett hastigt hopp ut på vägen- mannen eller hunden?

Ja som sagt; ibland är saker och ting ett mysterium och jag vet inte heller hur man skulle kunna få veta hur dessa människor tänker.

Det känns inte som att gå fram och fråga ”ursäkta, varför går du med din hund på 70-vägen när du har gräs och grusstigar runt dig” är någon bra ”ice-breaker” och något annat sätt att få svar på min fråga har jag inte hittat ännu.

Har ni några idéer?

Vem är vem och vad är vad- en presentation

Ibland när jag börjar läsa en blogg som har funnits ett tag så kan jag ha svårt att ”orientera” mig. Diverse namn nämns med en självklarhet men det går inte riktigt att av inlägget utläsa vem personen/ hästen är eller på vilket sätt den är ihopkopplad med bloggskribenten.

Jag slänger mig själv med namn osv lite ”hit och dit” ibland och därför tänkte jag idag göra en lååååång presentation för mina eventuella nya bloggläsare; så att ni är till fullo uppdaterade:

Menelli– min första häst, ett fuxsto efter Ambassadeur som jag köpte 6 år gammal och ägde i ca 1½ år. Slaktades pga skelettförändringar båda fram. Vi hann tävla en del lätta klasser i både hoppning och dressyr.

Heron- min andra häst, en mörkbrun valack efter Flyinge Herkules som jag köpte när han var 4 år gammal och precis inriden. Heron slaktades 13 år gammal pga skelettförändringar i hovlederna fram (några av hans syskon drabbades också av samma sak, dock ej i hovlederna och gick samma öde till mötes). Med Heron tävlade jag otroligt intensivt och vi hade placeringar i både MSV B hoppning och dressyr samt gjorde några starter (knappt 10 om jag minns rätt) i S:t Georges.

Décima- min tredje häst, ett fuxsto efter Zephyr som jag köpte av Zephyrs ägare när hon var 3 år gammal. Décima hade många helsyskon hos samma uppfödare vilket var lite kul. Décima sålde jag när hon var 11 år gammal pga tungproblem, dvs jag tyckte inte att det gick att tävla framgångsrikt i medelsvår dressyr med en häst som alltsom oftast sprang med tungan utanför munnen (vilket hon började med i unga år). Décima tävlade hoppning upp till 1 meter och dressyr upp till MSV där hon fick ett fåtal placeringar. Upp till denna nivå blev det ca 50 placeringar, mest i LA.
Décima dog i kolik ca 1½ år efter att jag hade sålt henne.

Arcimboldo (Archie)- min fjärde och nuvarande häst som jag köpte när han var 3 år gammal och nyss inriden. Archie är efter Akribori och tyvärr sin mammas enda avkomma (hon dog innan han ens var inriden). Archie tävlar bara i dressyr och har hitills, 7 år gammal skrapat ihop 35 placeringar. Sedan förra året tävlar vi bara LA och det går både upp och ner :=).

Per-Mobile Zingy Beauty– min och makens 2 åriga whippettik som vi köpte när hon var 1 år gammal. Uppfödarna kunde verkligen inte ha döpte henne till ett mer passande namn- annars en ovanlighet i whippetvärlden om ni frågar mig. Exempelvis heter en av Soyas pojkvänner ”Singin´ in the rain” och inte tusan ser han ut som att han sjunger i regnet…
Zingy Beauty kallas för övrigt aldrig just detta annat än i officeiella sammanhang utan ”hette” Soya när vi köpte henne. Soya är också det namn hon lyssnar till även om jag, som har en knäpp ovana att döpa om alla djur, även kallar henne PIPPI, MIMMI, MISHI eller KICKI.
I stallet kallar en av ungdomarna henne för KITTY (efter Hello Kitty) och det är helt ok men när en av mina klienter tyckte att hon kunde kallas…..DRUTTEN…fick det räcka :=)!
Soya är min och makens bästa köp all times och vi älskar henne vanvettigt.

Maken– ja, det är min man det, en karl som jag nu har varit tillsammans med i 8 år. Arbetar som säljare och är fullständigt ointresserad av hästar :=) men desto mer av flyghistoria och allt som hör där till.

Ebba– är min tränare Ebba von Essen som huserar på en jättefin anläggning vid Hviderups Gods mellan Eslöv och Flyinge. Till Ebba åker jag 1-2 gånger i veckan för att träna och/eller för att hon ska rida (utbilda) Archie åt mig.

Birgitta 12 år– är mitt alter ego. Bebis-Birgitta är den som säger och gör alla de barnsliga saker som den mogna Birgitta aldrig skulle nedlåta sig till.

”Gamla stallet”/ ridskolan– är Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida 15 år gammal och där jag stått uppstallad med alla hästarna tills i oktober förra året.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett stall där jag trivdes bättre än på MCR men otroligt nog gjorde jag det- därav flytten.
Jag tävlar fortfarande för klubben och har inga planer på något annat.

”Nya stallet”/ ”mitt” stall– är Grevie Hästcenter, beläget i hålan Grevie strax utanför Staffanstorp som i sin tur ligger strax utanför Malmö.
På anläggningen finns 2 stall- ett litet med 7 boxar där jag har Archie och ett större med 17 boxar och fullservice. Vi har även ett 20x 60 ridhus och en gruspaddock där vi kan rida och snart kommer vi också att få en gräsbana.
I mitt stall står som sagt 7 hästar:
Tage– (smeknamn) som jag av misstag ibland kallar Ture efter en lektionshäst från MCR (inte för att de är det minsta lika men namnen är lika tycker jag). Tage är ett halvblod.
Lady/ Lajdan- (smeknamn)- också halvblod
Desly– c eller d-ponny (osäker)
Tulle-(smeknamn), d-ponny
Rocky-d-ponny som ägs av My, tjejen som kallar Soya för Kitty och jag kallar i min tur Rocky för Rocks.
Bröta- ett kallblod som jag ofta ”passar” när ägaren är bortrest. Kallas av mig för Brötchen (det lilla brödet på tyska- inte för att hon är det minsta lik ett bröd).
Arch(ie)- som inte behöver någon ytterligare presentation :=).

Bloggkollegor/ konkurrenter– är Liv som står i det andra stallet med hästarna Aramis och Rigoletto och Renée (Mys mamma).
Livs blogg hitar ni här:http://www.aramise.bloggagratis.se/
och Renées här: http://www.trumsamumma.blogspot.com/

Stallägarna– är ett gift par i 60-års åldern och deras 30 åriga dotter som är c-tränare i hoppning.

Lena och Birk– Lena är Birks ägare och Birk är den d-ponny som Archie kamperade ihop med under den största delen av sin tid på ridskolan. Hästarna gick i samma hage och var även på somarkollo 2 år i rad tillsammans. Numera träffas de då jag kör till ridskolan med Archie för att Lena och jag ska rida ut tillsammans.

Sally- en snart 14 årig flicka som jag har känt sedan hon var bebis :=). Sally hade också sin ponny på ridskolan men har flyttat liksom jag fast till motsatta delen från Malmö. Sally hade tidigare c-ponnyn Mulle (egentligen Timon) men har nu bytt upp sig till en d-ponny som kallas Gunnar (DET smeknamnet är dock inte jag mamma till).
Sally tävlar i hoppning och tränar dressyr för undertecknad 1 gång i veckan.

Jobbet- finns på Boendeenheten i stadsdelen Södra Innerstaden i Malmö där jag arbetar som socionom med tillsyn i lägenheter. Boendenheten förfogar över ca 300 lägenheter varav jag har ansvar för ca 75 och det är mitt arbete att se till så att de som hyr lägenheterna av oss sköter dessa. Jag hjälper även de boende med olika sociala frågor och försöker stötta och slussa dom rätt vid olika problem. Ett underbart arbete som är både omväxlande och givande.

Hemmet– är ett hus från början av 1900-talet där maken och jag bor sedan 7 år tillbaka. Huset ligger strax utanför Staffanstorp och vi bodde innan dess i Malmö i var sin lägenhet.

Så där jag…nu tror jag att jag har fått med det mesta om det och dom som brukar omnämnas i bloggen- har jag missat något får ni fråga :=)!

”Nya” modegrejen bland hästfolk och andra- gummistövlar!

En vän pratade nyligen så drömmande om Hunter-stövlar att jag nästan trodde att hon hade förväxlat dom med de finaste Manolo Blahnik eller Louboutin-sandalerna…..
Fram tills för kanske 1-2 år sedan var gummistövlar i min värld GRÖNA eller BLÅ , av märket TRETORN och användes när det regnade ute och man var tvungen att gå omkring i lera, vattenpölar osv.

Gummistövlar var inget man frivilligt satte på sig, de sågs mer som ett nödvändigt ont för att slippa förstöra skor och andra sko-don och man hade tex aldrig fått för sig att ”gå på stan” iklädd dessa tingestar.

Sedan hände något- jag vet inte vad- men plötsligt finns det gummistövlar i alla möjliga färger och med olika mönster, priset har tiodubblats OCH både hästfolk och andra kan numera ses vandrande i dessa på alla möjliga och omöjliga platser.

Själv är jag förundrad.

Förvisso är de nya modellerna mycket snyggare än de stövlar jag hade som ung men priset för många modeller är minst sagt avskräckande (det finns inte i min värld att betala en tusenlapp för en gummistövel) och framför allt begriper jag inte hur man kan vilja gå omkring i dessa svett-framkallande fotbeklädnader någon längre stund.

Att gå i gummistövlar är både stumt och svettigt- rena döden för ens fötter anser jag.

Ok om det som sagt regnar ute och man ska gå och ta in en häst från en lerig hade- då förstår jag verkligen om man inte traskar ut i läderridstövarna men att gå runt på stan eller för den delen i ett stall hela dagen med gummi runt fötterna- nej URK!!!

Här kanske ordspråket ”vill man var fin får man lida pin” förklarar fenomenet, jag vet inte.

Är det för dyrt att tävla?

Givetvis en omöjlig fråga att svara på generellt– det beror väl på vem man frågar osv men jag undrar ändå….

För ett tag sedan undrade en blogg-kollega varför det (enligt henne) var så få anmälda till olika regionala LA-klasser som hon hade tittat på.

En teori som framlades var att en majoritet föredrar att rida lokalt eftersom den licensen är mycket billigare.

På tävlingen i helgen hörde jag också några diskutera att det var ovanligt lite anmälningar till dressyrtävlingar över lag och när jag tänker till och tittar efter så stämmer det nog.

Frågan är vad detta beror på?

Jag kan ju inte tänka mig att antalet ryttare som tycker om dressyr har minskat bara så där så det är nog ingen förklaring.

Kan det vara så enkelt att ”folk” tycker att det är för dyrt?

Jag vet inte om det är så eftersom jag själv aldrig reflekterar över vad en tävling kostar- jag bara skickar in anmälan typ.

Om klassen sedan kostar 120 eller 140 kronor är mer eller mindre egalt men alla kanske inte tänker så?

Hur prispengarna idag står i proportion till anmälningsavgiften har jag heller ingen aning om.

Dels har man aldrig under minda mer än 20 års tävlande kunnat ”tjäna” något på att tävla på min nivå och dels tävlar jag numera oftast på lokal nivå där det inte finns några prispengar alls.

Vad tror/ tycker ni? Är det för dyrt att tävla och är det kanske därför startfälten minskar? Eller ni kanske inte alls upplever att startfälten minskar?

Är det GRÄSLIGT att tävla dressyr på gräs?

Många som nyligen inlett sin tävlingskarriär i dressyr nyligen skulle nog svara ett förvånat JA på rubrikens fråga; det är numera så otroligt ovanligt att man förlägger dressyrtävlande på gräsunderlag och man måste tydligen också ansöka om dispens för detta (dvs att få ha tävlingar på just gräs).

Jag kommer ihåg hur det var när jag började att tävla dressyr för lite mer än 20 år sedan. Då var det snarare regel än undantag att utomhustävlingar i dressyr hölls på gräs- det var inget konstigt alls med andra ord.

Sedan dess har det tillkommit en del nya tävlingsplatser, gamla har försvunnit och många anläggningar har moderniserats på alla möjliga vis och gräset har sakta men säkert fått ge vika för andra underlag (grus till största del).

Själv kan jag inte påstå att jag saknar att tävla på gräs- tvärtom.

Är det regnigt blir banorna lätt hala och snabbt upp/söndertrampade och har det varit strålande solsken i veckor är gräset nästan borta och marken stenhård och ibland halv-knölig.

En del påstår att det är ”lika för alla” men det vill jag inte alls hålla med om att det är.

Hästar trivs ju olika bra på olika underlag- det är min erfarenhet i alla fall- och har man exempelvis en häst som inte riktigt vågar ”ta för sig” på stumma och hårda underlag eller om det blir halt så är ju inte gräs det mest optimala precis.

Nej, jag är som sagt glad att gräset numera snart är ett minne blott och att tävlingsplatsernas andra underlag över lag (observera ordvitsen under-lag/ över-lag) har förbättrats genom åren.

Numera möts man nästan aldrig heller av djupharvade potatisåkrar vilket var lika hemskt som de stenhårda gräsbanorna.

Tyvärr finns det fortfarande en del arrangörer som inte inser (har resurser???) att man kan förbättra många underlag genom något så enkelt som att vattna på det; ibland undrar man ju hur mycket domaren egentligen ser i de dammoln som kan stiga upp om en bana är riktigt uttorkad.

Vad är era erfarenheter? Är det bra att tävla på gräs? Har arrangörerna bra underlag för det mesta eller hur ser det ut?

Herregud! Besöksrekord!

Innan gårdagen har jag som mest haft strax över 200 läsningar per dag och första gången detta inträffade var då jag visade ovanstående kort föreställande Soya i sin nya ”ligga-i bilen-i- minusgrader-pyjamas”.

Jag förstår att många tittade då- gulligare hund går väl knappast att finna :=)! Och ja…innan ni säger något så är det så att ”allt klär en skönhet” and don´t you deny it!!!

Igår slogs dock läs-rekordet med råge: 226 läsningar på en dag och jag kan inte annat än ”skylla på” inlägget som handlar om de billiga hybris-tränarna som vi diskuterade så hett.

Förutom att antalet läsningar slog rekord så gjorde antalet kommentarer det också och det vet ni ju att jag uppskattar enormt!

Nu återstår bara den stressande frågan hur jag någonsin kan locka er till så flitigt läsande och kommenterande igen?

För mer än 10 år sedan räckte det att man skrev ” jag fattar inte varför folk ska envisas med att rida på travare” eller ”alla som rider med spö och sporrar är idioter” för att få igång flera dagar långa och hetsiga debatter med de värsta personangrepp men det känns lite passé eller :=)?

Förslag på annat vi kan bråka om mottages tacksamt :=)!

Buhu- nu har jag hittat en häst jag vill ha!

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet?

Jag tror att det kan inträffa men att det inte är detta överreklamerade tillstånd man ska leta efter utan snarare satsa på känslor som mer växer fram. De är nog mer tillförlitliga i det långa loppet- det första intrycket man får av en person eller något annat för den delen kan lika gärna vara otroligt missvisande.

Jag har nu insett att jag har stirrat på drömhästen (sorry Archie) hur många månader som helst utan att just begripa att det är en drömhäst, för mig i alla fall.

Som vanligt, vad annars, finns det bara två småååå ”aber” med detta djur:

a) hästen är mig veterligt inte till salu men framför allt

b) det är VE OCH FASA en ponny!!!

Även om jag hade lyckats övertala/ be/ böna/ hota ägaren att sälja hästen till mig så kvarstår det faktum att ponnyeländet är många centimeter för liten för tävlingsbanorna med MIG :-(!!!

Föremålet för min insikt och habegär är alltså valacken Rocky som står i ”mitt” stall och som jag bara blir mer och mer förtjust i.

Jag har tömkört honom flera gånger och det har aldrig varit några problem men dessutom går han bara bättre och bättre för varje gång och visar fler och fler kvalitéer.

Nu vet jag ju inte hur Rocky är att varken rida eller framför allt tävla men jag kan lugnt konstatera att om jag hade fått honom att gå inne på en bana så som han går när jag tömkör; ja, då har han allt jag önskar mig.

Rocky har ett otroligt flott steg när han blir lite uppeldad, han flyger fram med väldigt fina gångarter och bibehållen takt och det går faktiskt numera att lugna ner honom även om han från början vill springa i ”hundranittio”. Detta upphetsade springande utlöses oftast av ljud utifrån- idag en traktor som harvade utebanan- men som sagt; det går att ha kontakt med hästen ändå och han ser ut som ”en miljon” när han dansar fram i ridhuset.

Att han är otroligt lätt-tömkörd och har en väldigt vacker sida är ytterligare egenskaper jag skulle värdera inne på en bana- alltså om de gick att överföra till ridning- men tyvärr….det är alltså bara att fortsätta att drömma om detta djur.

Min fråga är som så många gånger förut: VARFÖR ÄR LIVET ORÄTTVIST och den spontana följdfrågan måste bli

HUR MYCKET TILLVÄXTHORMON KAN MAN GE EN PONNY TRO????

Är min blogg en klubb för inbördes beundran?

Tänk vad ”lustigt” (eller inte….) det kan bli ibland.

Jag har ju någon gång raljerat över att jag tycker att vissa andra bloggar är ”klubben för inbördes beundran” där skribenten mest får kommentarer i stil med ”åhhh vad fin din häst är” och” gud så bra du rider” och svarar sina läsare på liknande vis men nu har jag faktiskt själv blivit anklagad för att ha just en sådan blogg?!?!?

I ärlighetens namn är jag tämligen konfunderad då jag inte känner igen mig i beskrivningen men så kan det ju vara ibland; det måste vara upp till varje läsare att få lov att känna och tycka just det som den tycker och känner.

Så här skriver signaturen ”mimmis” till mig:

”Jag tackar för mig att vara på din sida. På grund av saknad respon, jag har som regel att alltid svara mina bloggare tack för visat intersse tycker mest det verkar vara en klubb för inbördes beundran. ”

Till både dig mimmis och andra vill jag förtydliga att jag i görligaste mån försöker svara alla på alla kommentarer de ger förutom om jag kanske verkligen inte har något att tillföra, om kommentaren så att säga ”står för sig själv” eller om jag rent utav glömmer att svara (dvs jag tror att jag har gjort det men det senare visar sig att jag har glömt det).

Om minnet inte sviker mig var det du mimmis som föreslog att jag skulle köpa mig en nordsvensk (!!!) och det svarade jag på men vad du mer känner att jag har ignorerat från dig har jag faktiskt ingen aning om.

Sedan kan jag väl tycka att man, om man väljer att sluta att läsa en blogg efter några veckor för att bloggskrivaren missat att svara på någon kommentar som man har sänt…tja, det säger nog mer om ens eget bekräftelsebehov än om mig som bloggare. Men det är min åsikt det!

Hur som helst….ni som läser får läsa om ni vill, sluta om ni vill och hemskt gärna kommentera allt vad ni orkar.

Som jag redan har berättat flera gånger förbehåller jag mig rätten att inte publicera kommentarer som jag finner oförskämda eller av annan anledning inte värda ”trycksvärta” men det är så sällan sådana kommentarer dyker upp (har nog bara raderat 3-4 stycken genom åren vad jag kan minnas) att vi inte behöver orda mer om det.