Inlägg i kategorin Birgitta utan djuren

Ordpolisen ger er mer att fundera över samt rolig läsning

Igår fick jag en kommentar från Sofia på bloggen:

”Ja har alltid haft svårt för att både stava o läsa. (Älskar T9 på mobilen) Kan inte spela Buzz för ja hinner inte läsa frågan innan alla har tryckt 😉 Ja skrev alltid ”hade” me två d o läste naturreservat som nessarturesservat 😉 Sen är det många som säger övan på istället för ovan på. Har hört att det kan vara dialektalt. Vet du ngt om det?”

När jag i min iver att svara Sofia så utförligt som jag kunde googlade på ”övan på” hittade jag denna roliga sida (och, ja Sofia: jag tror att ”övan på” är dialektalt (skånskt):

www.sprakmakargatan.se

Och jag kopierar här helt fräckt lite roligheter från denna språksida (jag har skrivit någon enstaka kommentar i texten- mina kommentarer är i kursiv fetstil):

”För två år sedan uppmärksammade jag ett par svenska ord här i bloggen som många medvetet eller omedvetet förvränger/använder felaktigt. Ibland kan dessa felsägningar bli mycket irriterande att lyssna på (om de förekommer ofta). Vissa ord med felaktig form är således återkommande och verkar ha fått spridning i svenskan. Med glimten i ögat presenterade jag en tio-i-topp lista på de mest irriterande “ordfelen” i svenskan. Då såg den ut så här:

Plats nr 10: Data istället för dator. Exempel: Nu ska jag formatera om min data.
Plats nr 9: Interjuva istället för intervjua. (Barn kanske kan komma undan med denna variant- men inte vuxna!)
Plats nr 8: Intressangt istället för intressant.
Plats nr 7: Situationstecken istället för citationstecken.
Plats nr 6: Gamlare, ungare, dåligast istället för äldre, yngre, sämst.
Plats nr 5: Åtminstonde istället för åtminstone.
Plats nr 4: Igentligen istället för egentligen.
Plats nr 3: Omständigt istället för omständligt- detta hade jag faktiskt ingen aning om. Har alltid sagt det förstnämnda och tycker omständligt låter väldigt ”fel”.
Plats nr 2: Medans istället för medan. (Det finns faktiskt inget ord i svenskan som heter medans, punkt slut.)
Plats nr 1: Motivation istället för motivering. Exempel: jag väljer dig till mitt lag med motivationen att du är bäst!

Idag kom jag på att jag faktiskt glömt bort att lägga till ett språkfel i listan…en talspråklig variation som får mig att rysa av obehag (ungefär i samma omfattning som om någon skulle dra sina långa naglar mot en griffeltavla). Ny på listan…och direkt in på första platsen kommer följande “ordfel”: Ändån istället för ändå. Exempel: jag har inte så mycket pengar…men jag köper strumporna ändån.” Jag undrar om inte detta är typiskt skåningar att säga så?

Ordpolisen har ordet!

Igår skrev jag om både uttryck som borde kasseras eller moderniseras och vad jag anser om de som inte strör tillräckligt till sina hästar.

Jag berättade ju om ett ställe där familjen hade valt att inte strö alls till de hästar som stod i spilta och när jag ändå tänkte på dessa människor kom jag ihåg hur roligt jag hade åt att de sa german-tygel om gramantyglar.

Det kan både vara roligt, konfunderande och ibland rent ut sagt pinsamt när folk missuppfattar vad saker och ting heter eller hur ord ska uttalas :=).

En manlig bekant jag kände för många år sedan trodde på fullt allvar att det hette ORGANS (orgasm), ett ord jag hörde honom säga flera gånger under de år jag kände honom så det kan inte ha varit fel på min hörsel :=)!

Att en av mina första klienter då jag började arbeta för ca 20 år sedan ibland ringde om bad mig att lägga ner en ”rekvisita i respetionen” (dvs en rekvisition i receptionen) hade jag en viss förståelse för då denna person hade ett dokumenterat begåvningshandikapp men mer förvånande var det att jag samtidigt hade en kollega som på fullt allvar trodde att det hette legimitation (legitimation).

Arbetskamraten brukade också vända på bokstäverna på ett annat längre ord som jag av ren pinsamhet har förträngt helt men jag minns att mina tår kröktes varje gång hon sa orden, fullständigt omedveten om hur fel det var. Och ingen vågade rätta henne….inte jag heller…

En annan arbetskamrat hade för vana att säga ”inte jag hellre” vilket också fick mig att rysa…det heter så klart ”inte jag heller” men ”jag äter hellre tårta än blodkorv”.

Mer full i skratt blev jag för något år sedan då en bekant på tal om nötter upprepade gånger refererade till cashew-nötter som ”KA-SHEEE-VA”-nötter! Eh????

Mer förståeligt är kanske om man tror att citron-fromage uttalas ”FROMASJE” vilket en äldre arbetskamrat ofta sa eftersom hon älskade denna efterrätt.

När man är barn är det inte heller lätt att veta hur saker och ting ska uttalas och jag minns att jag och en av mina klasskamrater flera år senare hade super-kul åt att hon trodde att drycken 7-Up (Seven Up) hette SJUPP (sju-upp)!

Likaså trodde hon att det medel hon hällde i sitt akvarium ”Aqua Safe” skulle uttalas AGUA SAAAFE.

Själv hade jag inte stött på huvudbonaden keps när jag var liten så första gången jag läse om någon som hade keps på sig trodde jag att det skulle uttalas TJEPS!

Ja, som ni ser finns det en otrolig mängd roliga exempel och ni kan säkert bidra med ännu fler.

Även sättet att skriva förändras ju ständigt och framför allt sedan internet blev var mans egendom.

Medan man använder smilies och konstiga stavningar på ord i var och varannan mening (jag oxå :=)) på nätet så skulle i alla fall jag inte drömma om att använda det om jag tex skrev ett brev som skulle postat ”traditionellt”.

Personligen håller jag stenhårt på formalia då jag tex skriver mina journalanteckningar eller ska skriva till någon myndighet men samtidigt gillar jag att man i alla fall på nätet kan FÖRSTÄRKA ett ord eller en mening genom fetstil eller stora bokstäver.

Ni som läst bloggen länge har säkert noterat att jag är förtjust i vissa uttryck (ypperligt, perfektion) och att jag älskar både (parenteser), fetstil och/eller STORA BOKSTÄVER :=)!

Säkert irriterande för en del men alla har vi vår egen stil och bara alla förstår vad vi menar så är det inte så farligt tycker jag så länge man tex inte skriver LÅNGA TEXTER MED ENBART STORA BOKSTÄVER eller ännu verre stavar fell hella tiden och dess utom har svårt för att sär skilja orden koreckt så att allt blir en enda lång svår läst sörjja!

Telefon-beteende eller ”dagens i-landsproblem” samt ”I love my I-phone”

Min nya älskling!

Har ni tänkt på hur otroligt vanligt det är att folk idag, även den minsta lilla skitunge, har mobiltelefon. Om någon inte har det tycker man nästan att det är lite konstigt….

Jag minns att jag tyckte att det var lika konstigt eller snarare misstänksamt när jag ringde till klienter för 20 år sedan och de hade telefonsvarare. ”Vad skulle de ha den till” liksom….Skumt…!

Fast även om nästan alla idag äger en mobil så är det långt ifrån alla som använder den som jag tycker att en mobil ska användas :=).

Här kommer således Birgittas 5-i topp saker att reta sig på hos andra mobilägare:

1. Folk som äger en mobil med som aldrig använder den. Inom denna kategori hittar man tex min mamma som slår på sin mobil ungefär 3 gånger om året. Jag undrar än idag varför hon egentligen har den? En form av ”falsk marknadsföring” liksom…..

2. Folk som förvisso har sin telefon påslagen men som ändå aldrig finns i närheten när den ringer. Dessa personer har dessutom nästan alltid valt en hjärngenomborrande ljudsignal som andra (läs: jag) ska tvingas lyssna på, allt medan telefonägaren själv befinner sig ”god knows where”.

3. Människor som aldrig har en krona på sin mobil, dvs som inte kan ringa ens det kortaste samtal eller skicka ett sms. Ohyggligt småsnålt kan jag tycka, framför allt när det handlar om vuxna, heltidsarbetande människor. Hur svårt kan det vara att lägga undan tex 200 kronor som man laddar sin mobil med? Man behöver ju faktiskt inte prata upp pengarna omedelbart men visst vore det bra att kunna ringa ett viktigt samtal då och då utan att behöva be att få låna andras telefoner?

4. De som av ren snålhet eller slöhet aldrig svarar på ett sms! Otroligt irriterande att inte kunna få ett kort svar på en ibland enkel fråga utan att man till slut ändå måste ringa personen.

5. De som byter mobilnummer lika ofta som jag byter…..tja…ni fattar…Dessa personer går det aldrig att få tag på för när man ringer på det man tror är deras nummer så är det så klart utbytt och en helt annan person svarar förvirrat och undrar vad man vill!

Själv har jag haft samma nummer sedan tidernas begynnelse eller i vart fall minst 10 år och jag fattar inte vad det är som är så svårt med det. Man kan faktiskt ta med sig sitt gamla nummer även när man byter operatör eller abbonemangsform (vilket jag gjort vid något tillfälle).

De som undrar om mitt I-phone-köp blev till belåtenhet ber jag läsa rubriken en gång till :=)!

Jag är med andra ord supernöjd och tror idag inte att jag någonsin kommer att köpa en ”traditionell” mobil igen.

Jag använder I-phonen hela tiden och orkar inte ens slå på datorn hemma utan läser i stället mail och annat via telefonen. Jag publicerar också era kommentarer via den, skriver kortare inlägg och tar en massa meningslösa kort.

Jag använder också telefonen som väckarklocka, studerar väderleksprognosen osv osv.

Dock skulle jag bestämt avråda från att gå omkring med telefonen utan något skyddande hölje och jag köpte redan samma dag ett snyggt läderfodral på Jula för 99:–.

Utan skydd anser jag att det är som att gå omkring med rör nitroglycerin dinglande i näven= tappar man ”skiten” så blir det allt annat än trevligt :=).

Tiggeri! (varken hund eller hästinlägg)

Minns ni att jag för länge sedan i ett blogginlägg berättade om hur jag som barn och delvis även som tonåring skrev superpinsamma insändare till bland annat Kvällsposten och Sydsvenskan där jag hade (oftast negativa) synpunkter på allt möjligt (bla olika tv-program om jag minns rätt :=)).

Jag har för övrigt sparat ALLA insändarna men man kan verkligen undra VARFÖR eftersom jag aldrig skulle få för mig att läsa dom igen; så pinsamma minns jag till och med nu, 30 år senare att de var :=).

Jag har sedan ungdomens dagar inte ägnat mig åt denna form av författarskap även om jag någon sällsynt gång och i ”stridens hetta” har hunnit tänka ”detta skulle man banne mig skriva en insändare om”.

Men så kommer man hem, besinnar sig och har framför allt tusen vettigare saker att göra än att skriva klagovisor och så faller allt i glömska….

Fast igår kunde jag faktiskt inte hålla mig och skrev snabbt ihop en sur/ arg insändare på lunchrasten då jag faktiskt skulle vilja väcka en debatt i just denna fråga.

Det handlar om rent och skärt TIGGERI, dvs människor som står/ sitter på gator/utanför affärer med mössor/ burkar och frågar förbipasserande efter pengar.

Ett storstadsfenomen får jag hoppas men inte desto mindre störande!

Jag vill kunna gå och handla i favoritaffären utan att antastas av tiggare men som det är idag har jag nästan börjat undvika att gå in just där eftersom det alltid står en tiggare och blockerar vägen.

Som själv varande socialarbetare sedan mer än 20 år tillbaka vet jag att det inte finns någon som helst anledning till att tigga varken pengar eller annat av sina medmänniskor; det finns en socialtjänstlag som garanterar att man i alla fall får ”mat för dagen” och jag upplever det som sagt som ytterst irriterande att vissa har valt denna form av ”extraknäck”.

För givetvis skulle ingen stå och tigga utanför samma affär månad ut och månad in om det inte ”lönade” sig!

Det är således egentligen inte mest tiggarna jag är arg på utan de människor som ger dessa pengar för det är ju därför de fortsätter att stå där!

Finns det förresten ingen lag som förbjuder tiggeri (har för mig det?)?

Men visst…polisen har säkert bättre saker för sig än att jaga tiggare….det får man väl hoppas i alla fall…

Varför är mäklaren nästan alltid ensam på en husvisning?

Nu när vi har varit och tittat på en del gårdar har frågan i rubriken slagit mig eller omvänt: varför är de som säljer huset nästan aldrig närvarande vid visningarna?

Frågade vår egen mäklare om detta inför visningen av vårt hus och han svarade att folk inte tyckte om när ”andra går runt och kritiserade deras hus”.

Är folk verkligen så lätt-påverkade/ känsliga?

Själv ville jag absolut vara med då vårt hus visades (detta var i samband med att vi hade lagt bud på Löberöds-gården och jag var övertyga dom att vi skull flytta). Dels ville jag inte ha främmande människor som går igenom varje rum i huset utan minsta koll (mäklarna tycker jag oftast brukar stå utanför huset och välkomna intressenter) men framför allt ville jag både försöka höra lite ”hur snacket går” och kunna vara behjälplig med att svara på lite mer ”udda” frågor som mäklaren kanske inte har en aning om (på visningen av vårt hus frågade tex en intressent om vi hade mycket mygg kring huset pga en stor damm som ligger kanske 500 meter från vår trädgård).

När jag har varit och tittat på hästgårdar så har jag velat fråga en mängd frågor med hästanknytning typ

– hur sköts gödselhantering
– är stallet godkänt för hästhållning (inte helt självklart)
– varifrån brukar man köpa foder
– finns det intilliggande ridhus som man får nyttja

och sådana frågor har mäklaren i de flesta fallen inte alls kunnat svara på. Så klart är det inte värre än att mäklaren kan återkomma till en med svar på dessa undringar längre fram men själv är jag oftast så ivrig att jag vill veta så mycket som möjligt direkt.

Minns ni gården vi var och tittade på där jag ramlade ner från en trappa till loftet som hade murknat sönder?

Då hade jag verkligen önskat att säljarna var där för att dels skämmas rent ut sagt men också så att jag kunde fråga dom om varför trappan var så murken (användes den kanske aldrig?) och varför man hade en hel del plastskynken hängande från innertaket på loftet.

Ett i-lands problem till vid dåligt väder!!!!

Påmindes just om ytterligare en HEMSK sak som händer här hos oss på landsbygden och mig och maken som bor omgivna av höga träd.

När det blåser och regnar riktigt häftigt så bildas det som en gardin som stoppar signalmottagningen till vår parabol = VI HAR INGEN BILD PÅ TV:n!!!!!!!!!

FASA om man har spetsat in sig på att se sitt favvoprogram på tv, det föstår ju alla och envar :=)!

Här ligger jag verkligen i lä (om Ullared)

Ni som har följt bloggen länge har nog inte kunnat undvika att förstå min faiblesse för Ullared/ Gekås.

Och både bland vänner och arbetskamrater är detta lika känt och ibland en källa till lustifikationer på min bekostnad men det bjuder jag gärna på.

Härom dagen fick jag detta youtube-klipp från en spelevink till arbetskamrat, han hade tydligen haft väldigt roligt åt kvinnan i klippet.

Och efter att ha kollat på filmsnutten är det bara att inse att jag med råge mött min överman/ kvinna!

Själv är jag i Ullared kanske 3 gånger om året och stannar då på sin höjd i 4-5 timmar om ens det. Kolla och förundras!

http://www.youtube.com/watch?v=5kRH3J2jcaY

Förresten är nästa resa inplanerad till den 7 oktober, lämpligt nog på min födelsedag/ namnsdag/ bröllopsdag :=)!
Då reser jag och 4 andra arbetskamrater iväg för att shoppa precis som vi gjorde förra året vid samma tid. Uppenbarligen lyckades jag ”smitta” kollegorna med köp-sjukan så alla var lika pigga på en repris i år!

Livet består av mer än hästar!

Som jag var lite inne på i ett blogginlägg nyligen så tycker jag att det är viktigt att man även som ”hästgalning” har andra intressen och sysselsättningar i sitt liv.

Även om man tillbringar merparten av sin fritid i stallet så är det inte bara trevligt utan ibland också nödvändigt at kunna prata om annat än hästar, framför allt med de som inte delar detta intresse.

Jag kan ibland reagera över att det nästan uteslutande pratas häst när jag och exempelvis folk från stallet träffas på fester, restauranger eller dylikt. Är det bara ”hästfolk” i sällskapet må det vara hänt om än lite ensidigt men har man tex med sig en hästointresserad partner eller kompis blir det ju oerhört tråkigt för dessa att bara lyssna på prat om hästar, ryttare och ridning. Inte så socialt kanske?

Själv pratar jag nästan aldrig om hästar med tex mina arbetskamrater och om jag gör det så blir det i 9 fall av 10 på deras initiativ, dvs jag kanske svarar på en fråga om hur det gick på senaste tävlingen. Men att exempelvis i detalj börja redogöra för en träning eller för den delen en ritt på tävlinsbanan finns inte på kartan. Vem mer än ”de närmast sörjande” är intresserad av sådant? Inte många, tror jag.

Min första sambo var tyvärr en sådan person som ”åt, sov och andades häst” (travhästar faktiskt) och detta upplevde jag som oerhört begränsande. Han ville exempelvis aldrig hitta på aktiviteter som inte var hästrelaterade, han kände knappast till någon plats i Malmö mer än Jägersro trots att han hade bott i stan i säkert 10 år och han kunde nästan inte prata om något annat än hästar.

För egen del tror jag att man både utvecklas mer som människa, vidgar sina vyer och sitt umgänge om man ägnar lite av sin fritid åt annat än hästeri. Även om hästägande tar mycket tid och pengar i anspråk kan man säkert hitta både någon som kan avlasta en ibland och aktiviteter som inte kostar så mycket eller till och med är gratis.

För egen del är jag tex väldigt intresserad av att läsa och kan i perioder ägna många timmar åt denna sysselsättning som tack vare våra bibliotek faktiskt ju är helt gratis. Att pyssla med hemmet och trädgården, ägna mig åt olika aktiviteter med hunden, motionera och resa är andra intressen som jag ägnar lite olika tid åt beroende på årstid, ork osv. Att jag även är en väldigt flitig internetanvändare behöver jag kanske inte ens nämna :=)?

Madonna-konsert!

Även den mest inbitna hästmänniska behöver ibland slita sig från stallsysslorna (anser jag i alla fall….mer om detta i separat inlägg i kommande vecka) och i mitt fall lämnade jag igår både hund och häst för att åka till Göteborg med maken och gå på Madonna-konsert.

Faktiskt var även Corre (19) från stallet på samma event och när jag på plats fick ett sms från henne insåg jag att jag trots allt är Birgitta, snart 43 år gammal, och inte som jag oftast tycks tro, Birgitta, 20 år ung :=)!

Enligt Corre var hon nämligen på (STÅ)-plats redan klockan 16.00 och Madonna äntrade inte scenen förrän klockan var nästan 22.00.
Jag skulle inte ens orka LIGGA i den skönaste divan i sex timmar, än mindre stå rakt upp och ner i så många timmar och bara vänta!

Och hade jag inte fått sittplatser hade jag inte ens gått på konserten, jag hade aldrig orkat stå en hel föeställning igenom.

Konserten som sådan blev tyvärr en besvikelse. Dels blev det aldeles för drygt att vänta från aviserat klockslag 20.00 tills spelningen de facto kom igång 21.50 och framför allt så gillade jag varken låtvalet eller hur det mesta framfördes. Många låtar lät ungefär likadana och en del var enligt mig riktigt usla.

Men det var hur som helst kul att se en ohyggligt vältränad 50-åring som hade kunnat ge vilken gympaledare, inte bara på medelpassen utan även på de mest intensiva träningarna en match.

Och denna konsert avlöpte utan några pinsamheter och inte som då jag var och lyssnade på Whitney Houston för många år sedan.

Denna skönsjungande människa framförde ”I will always love you” utan ett instrument som uppbackning (och är det någon som har röst till det så är/var det väl hon) varpå en karl i publiken VRÅLAR (i en i övrigt knäptyst arena) på den mest svensk-brytande engelska ni bara kan tänka er:

”Wittniiii…..ajj laaaav joooo”.

DÅ skämdes jag å karlens vägnar för uppenbarligen hade han inte vett att göra det själv :=)!

Alternativa karriärmöjligheter (eller inte???)- även för mig!

För Soyas räkning har jag sedan tidigare funnit olika arbetsområden där hon troligen hade gjort succé. Hon hade säkert klarat av både knarkspanande, strykkappsletande och likgrävande med glans om hon någon gång hade tvingats lämna det behagliga drönarliv hon lever.

Och nu när jag själv varit ledig några veckor har tanken slagit mig att även jag hade kunnat byta karriär om jag hade velat, fast ärligt talat trivs jag för bra med mitt nuvarande arbete för det.

Och när jag tänkte på vilka jobb som hade passat mig ypperligt så insåg jag att det fanns ännu fler arbeten där jag hade varit ett totalt fiasko minst sagt.

För att börja med den sistnämna kategorin så hade jag nog aldrig kunnat arbeta som:

Hantverkare:
En mer ohändig person går tyvärr inte att finna även om jag verkligen skulle önska motsatsen. Jag är sååå avundsjuk på de som, om inte bygger ett helt hus så i vart fall snickrar ihop en egen stallåda eller åtminstone en sadelhängare men själv är jag som sagt både ohändig och trögfattad så som hantverkare hade jag varit helt värdelös. Det är knappt jag reder ut IKEAS ihopsättningsbroschyrer, så illa är det!

Försäljare:
Lika mycket som jag avskyr när någon försöker truga på mig något jag inte vill ha lika ovillig hade jag varit att utsätta (ansätta) någon annan för samma behandling. Hade jag varit försäljare hade jag diskret frågat ”vill du köpa den här tumskruvsåtdragaren” och så fort presumtiv köpare hade avböjt hade jag omedelbart gett upp. Helt fel försäljningsteknik med andra ord!

Körskolelärare:
Jag antar att man om man vill lära andra att köra bil bör leva som man lär så redan på detta skulle min karriär stupa. För jag kan aldrig tänka mig att en lärare bör sitta och svära över andra bilister, tuta på dom, överskrida hastighetsbegränsningarna och uppfinna egna trafkregler, eller?

Flygvärdinna:
Om jag hade tvingats att ställa frågan ”Kaffe? Te?” trettiosjutusen gånger per arbetspass tror jag att jag hade blivit tokig så även detta yrke går bort.

Veckotidningsskribent:
En av mina mindre bra egenskaper är att jag, delvis på grund av nedsatt syn på mitt ena öga, har jättesvårt för att känna igen folk jag möter. Jag skulle näst intill kunna gå förbi min egen mor (mycket lik mig för övrigt) på stan utan att reagera så hur jag skulle hitta några kändisar att skriva om vete tusan. Och skulle jag mot förmodan få jobb på en veckotidning så skulle jag aldrig någonsin våga yppa detta för en endaste själ av rädsla för att skämmas ihjäl. Jag menar…..vem skulle frivilligt erkänna att man sitter och diktar ihop text som man sedan vill hävda utgör en sanning?

Fotograf/ filmare:
Om jag hade arbetat som filmare skulle man nog snarare kalla det FUMLARE. Till att börja med lyckas jag aldrig få med mig kameran någonstans och när jag väl har den med så glömmer jag att använda den. Eller så tar batteriet slut eller så blir korten/filmen väldigt….hmmm….märkliga!

Nåja…som synes finns det en hel del ykeskategorier där jag hade blivit diskvalificerad utan större diskussioner men däremot har jag faktiskt funnit 3 arbeten där jag hade passat som handen i handsken!

Solfångare:
Jag har alltid haft en oerhörd tur med vädret och säkert 9 av 10 semestrar har tillbringats med strålande solsken oavsett vart jag rest. Jag kan inte räkna de gånger (hundratals) då jag har ridit ut i härligt väder och då det kommit världens störtskurar, orkaner och dylikt ungefär 1½ minut efter att jag lett in hästen i stallet. Samma sak med mina hästars hagtider! Jag brukar nästan alltid ha hagtid fram till klockan 12.00 och de gånger regnet vräkt ner klockan 12.05 eller senast 12.10 (men ALDRIG 11.55) är också de oräkneliga. Med andra ord är jag en riktig solmagnet! En fd stallkamrat hade en teori om att det var min GLORIA som drog solstrålarna till sig (detta sade han dock med en något ironisk ton…jag undrar än idag varför….) .

Chef på GEKÅS marknadsföringsavdelning:
Det finns nog ingen som kan strö så många superlativ över GEKÅS/Ullared som undertecknad och eftersom jag dessutom menar varje ord hade denna post varit som klippt och skuren för mig!

Mäklarutbildare:
Framför allt mäklare som säljer hästgårdar tycks ohyggligt okunniga och ovetande om vad man som köpare av dessa objekt vill se och läsa om i deras annonser. Jag skulle kunna lära dom att fotografera stall, hagar och eventuella ridbanor från alla håll och kanter och skippa bilder på rapsfält, blommande äppelträd och sovande katter på gårdsplanen. Mäklarna skulle också informeras om att de bör ta reda på om det finns intilliggande ridhus i förhållande till gården, hur gödselhanteringen är ordnad samt om stallet är godkänt vad gäller olika mått, takhöjd osv.

Vad säger ni…har jag en framtid i dessa yrken eller bör jag likt skomakaren bli vid min läst?