Inlägg i kategorin Birgitta utan djuren

Tantvarning?

Härom dagen var jag ute och cyklade en riktig långtur med Soya och samtidigt som jag halade fram kameran och tog de 3 nedersta korten började jag undra om det inte är lite ”tantvarning” på att ta foton på rapsfält ”bara” för att de är så vackra?

Inte gick jag omkring och suckade hänfört över ”naturens under” i ungdomen och definitivt tog jag inga kort på dom?

Frågade en långt yngre kollega om min teori och hon kunde nog instämma även om hon för egen del, bond-dotter som hon är, OCKSÅ kunde känna igen sig till viss del.

Men annars tror jag inte yngre människor i gemen är lika intresserade av det vackra i naturen eller har jag fel?

Annars är det väl också tantvarning på att prata om vädret…det gjorde jag aldrig som tonåring tex…det var ju sådant gamlingar som inte hade något annat att prata ägnade sig åt…

Nu håller jag ganska bra koll på väderlek, temperaturer och eventuell nederbörd men får nog skylla på djuren i detta fallet; ska man ha regntäcke eller inte, kommer jag att få ut Soya utanför huset osv osv.

Vad säger ni andra? Pratar ni om vädret? Håller ni ”koll” på det? Och brukar ni ”oooaahh” och ”aaahhaa” er när ni ser något fint i naturen?

Ordpolisen gaggar vidare eller….Birgittas nya mission in life

Allla vill vi (väl?) lämna något åt eftervärlden att minnas oss för och nu tror jag att jag har kommit på vad mitt ”mission in life” skulle kunna vara om jag någon gång i livet fick mycket extra tid till förfogande.
 
Som den ordpolis jag självutnämnt mig till kunde jag av någon språkvårdsmyndighet (finns det någon sådan tro???) engageras att ha en liten reklamkampanj på tv/ i media där jag skulle lära folk att inte särskriva ord.
 
Helt ärligt håller denna särskrivnings-mani på att driva mig till vansinne och var man (jag) än vänder sig så möts man av ”box plats ut hyres” och ”väl stammat avels sto säljes”.
 
Att det kan vara svårt med grammatik, stavning och dylikt har jag ALL och FULL förståelse för.
 
Att folk inte kan skilja på de och dem och VÄGRAR använda sig av det helt accepterade DOM må vara hänt- jag läste häromdagen på en blogg hur skribenten hade lyckats få in 3 DEM fullständigt galet ”dem ville inte gå hem utan dem sa att dem skulle stanna kvar i stället”, likaså att en del människor inte vet när man ska använda stor bokstav och/ eller punkt.
 
Men varför man ”gör det svårare än det är” genom att särskriva- det kan jag för mitt liv inte begripa?!?!!?
 
Ibland är det svårt att hitta en logik i grammatiska regler eller stavning men kan det bli enklare än att man för att förhindra särskrivning tänker att man ska SKRIVA SÅ SOM MAN TALAR?????
 
Jag har sagt det förut men måste fråga igen:
 
Inte tusan går det omkring folk och pratar med långa pauser mellan orden sadel……gjord eller stig…..läder så varför i hela fridens namn kan man inte skriva SADELGJORD och STIGLÄDER?!?!?!!?
 
Nej…upp till kamp mot särskrivningen alla! En sådan enkel sak borde kunna gå att lära vem som helst banne mig och jag vill inte läsa om fler trä skor, gummi båtar eller mögel ostar!           

Förslag på ett nytt tv-program?

I förra veckan ägnade jag och maken oss åt något som varken han eller jag finner speciellt roande; vår trädgård och dess skötsel.

Vi högtryckstvättade altanen, oljade in densamma, tog fram trädgårdsmöblerna och oljade in dom, klippte gräset, försökte utplåna så mycket kirskål som vi orkade osv och detta är för oss mer ett nödvändigt ont som måste göras än något som vi finner rogivande och underhållande.

Tack och lov är vår trädgård inte så stor och dessutom i mångt  att betrakta som lite åt ”natur-tomt”-hållet till- vi har inte precis några rabatter eller grönsaksodlingar som kräver mycket skötsel men ibland hade det varit roligt att ha den i ännu snyggare skick- bara man själv slapp ägna sig åt eländet.

Funderandes över detta kläckte jag en ny programidé inspirerad av ”Arga Snickaren” som jag ibland följer på tv. Då kan jag bli väldigt sugen på att ”göra om” hemma trots att vi egentligen inte har något som direkt behöver fixas och vi framför allt är mycket ohändiga båda två.

Att anmäla oss till ”Arga Snickaren” hade varit lönlöst- vårt hus hade aldrig blivit utvalt eftersom det som sagt inte finns något som egentligen BEHÖVER göras men däremot kanske vi kunde anmäla oss till ett program vid namn ARGA TRÄDGÅRDSMÄSTAREN om det nu hade funnits något sådant?

En kombinerad trädgårdsmästare/ psykolog kunde komma hem till oss, skaka på huvudet åt mossan i vår gräsmatta och de icke beskurna päronträden som de flesta åren inte ger någon skörd (vilket vi inte bryr oss om eftersom ingen av oss äter päron) och sedan ställa djupsinniga och analyserande frågor till maken och mig om varför jag ägnar så mycket tid åt min häst och maken åt sitt flygintresse i stället för att gräva runt i trädgården.

Vad tror ni om den idén? Ska jag tillskriva SVT å det snaraste?

Ett matmysterium till…..

Eller….egentligen är det inte ett mysterium utan snarare ett OFOG skulle jag vilja säga för att återknyta till föregående inlägg och dess kommentarer.

Jag kan bli både förundrad och irriterad på de som avslutar en måltid genom att lämna kvar en MIKROSKOPISK mängd mat på tallriken, en halv potatis tex eller en köttbulle.

Jag VÄGRAR att tro att man är såååå proppmätt att man inte skulle lyckas få ner även denna munsbit utan problem och jag undrar varför man gör på detta vis?

Är det någon spelad återhållsamhet; ”titta så liten jag är i maten- jag orkar inte ens äta upp” eller är det bara obetänksamhet, dvs ett ofog?

Jag, som säkert många i min generation, uppfostrades till att inte lämna och SLÄNGA mat och detta sitter verkligen djupt rotat i mig än idag.

Jag undviker in i det sista att slänga alla former av föda och kan/ vill jag inte själv ha maten tänker jag alltid efter om inte Soya eller till och med Archie kan äta det.

Jag har vid enstaka tillfällen också tagit med en del produkter till jobbet där de faktiskt tagits emot tacksamt, åter igen hellre än att bara lyfta på locket till soptunnan.

Archie äter äpplen från vårt enda träd så det står härliga till hela hösten och Soya diskar alla tallrikar och skålar- allt för att sådant som är ätbart inte bara ska öka sopberget utan eftertanke.

Och de som har mani på att slänga ALLT så fort bäst-före-datum infaller; de skulle också ha ett kokt stryk!

Var har förmågan att använda sunt förnuft och lukt och smaksinnet tagit vägen skulle jag vilja fråga även dessa obetänksamma människor?

Det finns massor av mat som går utmärkt att tillaga/ äta trots att datummärkningen indikerar något annat; denna är givetvis (!!!!) ingen absolut sanning utan snarare ett sätt för tillverkaren att gardera sig.

Så; ni som känner er träffade: tänk efter nästa gång!

Ni behöver inte tänka på ”de svältande barnen i Afrika” om ni inte vill men tänk på miljön i allmänhet och er plånbok i synnerhet så kanske det går bättre!

Förrädiska facebook :)!

På tal om det vi diskuterade på bloggen i förra veckan; om att försöka lura till sig bidrag/ förmåner som man inte har rätt till:http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8613295.ab
Över huvud taget blir de varnande exemplen på hur man verkligen måste tänka på hur man använder tex Facebook fler och fler- folk har både avskedats, nekats jobb och hängts ut i media på grund av inte alltid så välformulerade alster på detta forum.

Facebook-fråga

Fick en fråga från en trogen bloggläsare om det var ok att skicka en vänförfrågan via Facebook.

Som jag svarade henne är det ABSOLUT helt ok och bara jätteroligt!

Om någon har missat det så heter ohemliga Birgitta MANOJLOVIC KARLSSON i efternamn:)!

Hemåt!

Nu bär det av hemåt efter intensiv shopping!

Idag inhandlades bl.a. ridbyxor, rumpvärmare i äkta fårskinn (199:-), ridstrumpor, diverse tugggodis till Soya, I-phoneskal och laddare och allt möjligt till hemmet (tex ännu en värmefläkt för 99:- ha ha).

Kommer att visa lite kort imorgon- nu är jag helt slut för idag!

Birgitta bokmal

Jag har alltid läst väldigt mycket.

Släktingar i fd Jugoslavien lärde mig att skriva redan som 5-åring och ett av mina första skolminnen förknippade med läsning tycker jag säger en del om den jag sedan växte upp till :).

Vi fick i uppgift att läsa ett kort stycke i en bok och sedan skulle ens förälder intyga hur många gånger man läst stycket.

Jag läste det 100 gånger (!!!!) och mina föräldrar tvekade inför att verkligen intyga detta- de trodde, fullt förståeligt, att de/ jag inte skulle bli trodda :)!

Kanske är det ett släktdrag att läsa mycket; min mormor och mamma läste/ läser mycket men började i vuxen ålder- själv började jag tidigt och blev en flitig besökare på Kirsebergsbiblioteket redan i unga år.

Jag minns hur jag stapplade hem dignande under högen av böcker som jag inte kunde motstå, det var olika typer av äventyrsböcker (Hemliga sjuan och Fem-böckerna tex) men också hästböcker som de om Jill och Britta och Silver.

Efter något år upptäckte jag även en affär vid namn ESSET där man kunde sälja och köpa begagnade böcker och jag minns vilket paradis jag tycker att detta etablissemang var.

Jag hade ju redan dammsugit biblioteket på allt av intresse och på den tiden (säkert likadant nu) så hade biblioteken någon policy om att inte köpa in vilka böcker som helst ( läs: det som DE betraktade som ”skräplitteratur” för barn) vilket tex gjorde att det aldrig gick att låna Kitty-böcker eller böckerna om syskonen Mary och Lou.

Men nu kunde dessa alster alltså inköpas för en billig penning (tror de kostade typ 5 kronor på den tiden) och dessutom bytas in mot ANDRA böcker när de var utlästa.

Något jag också minns var när jag fann ”Svarta Hingsten-böckerna”. Du store tid som jag sträckläste dessa! Jag GICK nästan bokstavligt omkring med en bok under näsan och jag minns vilken enorm sorg och TOMHET som infann sig när den sista boken var utläst!

Sedan några år tillbaka köper jag i princip inga böcker alls; dels finns allt att låna gratis på biblioteket och dels så dignar våra bokhyllor hemma då både maken och jag har mängder med böcker som vi inte nänns slänga. Vi har helt enkelt inte plats för mer böcker och jag tycker som sagt att bibliotekets service med att beställa böcker fungerar ypperligt.

Annars läser jag även mycket tidningar och vill påminna om ett tips jag redan givit tidigare:

Slå er ihop med någon om en prenumeration eller låna tidningar av varandra: på så vis får ni dubbelt så mycket att läsa till samma kostnad.

Och det är väl dumt att bara slänga en tidning när den är utläst om man kan byta den mot en annan eller rent av ge bort den till någon som är intresserad av samma saker som en själv.

Jag har en arbetskamrat med vilken jag tillämpat detta system sedan något år tillbaka; vi läser skvaller, mode, heminrednings och hundtidningar i massor och byter dessa med varandra.

Eftersom arbetskamraten dock inte är hästintresserad brukar jag skänka Ridsport till en tjej i stallet- så kommer den till nytta hos någon annan.

Julstress- ett spel för galleriet?

Som fascinerad utifrånbetraktare av omgivningens julförberedelser börjar jag undra om inte den hos vissa infallande julstressen är ett spel för galleriet?

För inte kan det väl vara så att vuxna, i övrigt kloka människor plötsligt förvandlas till viljeslösa mähän som frivilligt utsätter sig för något som de egentligen inte alls har lust med?

Nej, jag börjar misstänka att många faktiskt VILL ”stressa”- det ger någon form av status eller identitet: ”titta här- jag är en person som betyder något” (ungefär som att vissa ”skryter om” hur mycket de har att göra på jobbet eller hur full deras kalender är för det är ju ett tecken på att man BEHÖVS och är VIKTIG gudbevars….).

För om man lägger ner allt vad köttbullsrullande och julknäckskokande heter- vad ska då barnen, släktningarna och omgivningen tycka?

Det måste ju betyda att man är oduglig, lat, inte har något umgänge att visa upp sina ”konster” för eller att det är ”fel” på en på något sätt…..eller?

Jag har många gånger hört folk säga att det är SYND om mig som inte firar jul men herregud: JAG HAR JU VALT DETTA SJÄLV!!!!

Jag går inte omkring och tycker synd om folk som inte har en egen hund, eller några fritidsintressen eller som är ointresserade av sådant som jag bryr mig om- jag förutsätter att detta är självvalt.

Facebook och de fåtal bloggar jag sporadisk ögnar igenom är späckade med ”beklagande” (jag undrar jag……) över hur enormt mycket vederbörande har att göra nu dagarna innan jul- hur de sista klapparna måste hittas, skinkan griljeras, fönsterna putsas och allt vad det är men kommentarerna känns faktiskt mest som skryt från människor som vill visa hur duktiga och ambitiösa de är.

Till dessa runt-stirrande männskor skulle jag vilja säga följande:

Om du verkligen tycker att detta är något för dig så beklaga dig inte utan stå för att du gillar allt detta fix och om du innerst inne helst skulle vilja skippa allt vad julen heter men inte vill/ vågar stå för detta så sänk i alla fall din ambitionsnivå.

Jag kan garantera att dina barn inte bryr sig om de äter hemrullade köttbullar eller mamma Scans dito och julgodis kan man köpa i vilken affär som helst utan att behöva svina ner hela köket- det viktigaste för alla (och faktiskt inte bara barnen tror jag) är man MÅR BRA och HAR DET BRA, inte försöker vinna duktighetstävlingen över julen!