Härom dagen berättade jag ju om att jag ibland kan tycka att vissa saker är fula/ inget för mig men att jag senare ändå kan ändra uppfattning och plötsligt vilja ha den förkastade saken.

Nyligen slog det mig hur otroligt många av de saker jag hade som min/ min hästs första utrustning jag aldrig någonsin skulle vilja SE igen…men vem vet…kanske ändrar jag mig om några år?

Eftersom jag inbillar att merparten av mina läsare INTE är tonåringar (för de lär inte begripa hur hälften av de saker jag strax ska räkna upp såg ut) så tror jag att igenkänningsfaktorn kan vara ganska hög, eller vad säger ni?

Min egen lista kan göras hur lång som helst och då har jag ändå bara räknat med sådant jag själv har haft/ använt.

Så…here goes… :saker som jag aldrig mer vill se för att de är FULA eller opraktiska och där utvecklingen sedan stenåldern har gjort att det finns tusen gånger smartare produkter som ser mycket bättre ut:

1. Vojlock- fult, schabrak ska det vara!

2. ”Medicinsk vojlock” (de som var gjorda av något plastmaterial)- samma som ovan.

3. Väv-ribbtyglar- ofräscht, många har det fortfarande, jag har enbart lädertyglar.

4. Gummityglar- stelt, hade ingen känsla för hur hårt jag höll i tyglarna.

5. Nylon-repssadelgjordar- sägs vara ”bäst” men nej…fula.

6. Ridlindor med snöre- hallå…numera finns det kardborre.

7. Allroundsadel, ett mellanting mellan hopp och dressyrditon-nej, tacka vet jag min ursköna dressyrsadel!

8. New Zeeland-täcket, det styvaste och tyngsta man kunde lägga över sin häst, fula var de också..

9. Brynja-svettäcket- minns ni att man la halm under för att hästen skulle torka fortare?

10. Ko-cho-line-fettet som var hur ”fettigt” som helst- tycker det finns mycket bättre produkter idag.

11. Ridbyxor i ”nylonmaterial”- aldrig mer!

12. Jodphurs med remmar- omständliga att ta av och på.

13. Konstläderridstövlar- så obeskrivligt fula!

14.Remontnosgrimma- samma som ovan, skulle bara använda den idag vid verkligt behov.

15. ”Piggborsten”- som har förstört miljoner hästsvansar- hårborste och glansspray is da shit!

16.Hellånga läderchaps- tacka vet jag mina lätta/nätta termobyxor. Cowboy är verkligen inte min stil!

Ja som sagt…listan skulle kunna pågå i evighet men jag stoppar där och undrar:

Känner ni igen er?

Vad vill ni aldrig mer se?

Finns det saker som BORDE återuppstå? Varför?

Inlägget om tjuvar och Sofia M:s kommentar om att det troligen varit ens egna tävlingskamrater som stulit från en fick mig att minnas en händelse jag försökt att förtränga och som hände för väldigt många år sedan.

På den tiden hade jag en liten Moser Rex klippmaskin, hade inte råd med något rejälare helt enkelt. Jag och en person till i stallet var de enda med dessa klippmaskiner.

Jag förvarade min klippmaskin i stallskåpet, den låg i en kartong som jag aldrig flyttade på mellan klippningarna.

En dag fick jag för mig att jag skulle städa skåpet och lyfte då på kartongen som kändes ovanligt lätt- när jag öppnade densamma var den TOM!

När klippmaskinen hade blivit stulen kunde jag verkligen inte säga men på grund av olika omständigheter gick mina misstankar genast till den person i stallet som också hade en sådan apparat fast det hette att den var TRASIG.

Jag visste inte då hur jag skulle hantera situationen och vet det ärligt talat inte idag heller för det som hände var att jag gick och kollade bland personens saker (de var alltid olåsta), och skruvade isär skären till klippmaskinen.

Inne i ”motorrummet” hittade jag mörkbruna/ svarta hår- min häst (Heron) var mörkbrun. Den andra personens häst var en FUX?!?!?! Och saxen fungerade mirakulöst nog igen!

Hade jag konfronterat människan med ovanstående hade personen för det första kunnat ifrågasätta (med all rätt) varför jag rotade omkring bland personens saker och jag antar att personen också kunde påstå att personen klippt någon ANNANS mörkbruna/ svarta häst, vilket, i alla fall i TEORIN skulle kunna stämma, detta efter att personen i så fall skulle ha lämnat in sin sax på lagning.

På den tiden fanns inget CSI-laboratorium som kunde avgöra vems håren egentligen var och ärligt talat…inte ens idag hade jag orkat dra igång någon ”process” för att försöka bevisa att det var MIN klippmaskin.

I mitt hjärta var och förblev personens sax MIN stulna dito, liksom personen blev en tjuv i mina ögon, en tjuv som jag aldrig konfronterade och som jag såg i stallet varje dag i flera år därefter.

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/article1596014/Tarzans-schimpans-ar-dod.html

Ovanstående artikel fick mig faktiskt att bli lite lätt nostalgisk och minnas när jag var just runt 12 år eller till och med lite yngre och gick på ”matiné” som det hette på den tiden (herregud….det känns verkligen som att jag pratar om bronsåldern).

Jag och en kompis brukade alltså gå på bio på helgerna och då kunde man se dessa ”barnfilmer” för 5 kronor!

Förutom en del Tarzan-filmer såg vi även tex Tintin-filmer….och…mer kan jag faktiskt inte komma på just nu…får väl skylla på att det var tretusen år sedan….

Funderandes över gårdagens inlägg om ”high-lights i hästlivet” kom jag att tänka på precis raka motsatsen skulle man kanske kunna säga- den gång jag tycker att jag gjorde bort mig som mest i hästsammanhang.

Nu har jag förvisso gjort bort mig många gånger genom åren, sagt klumpiga saker, gjort ännu dummare ting osv men den händelse jag tänker på får mig alltid att rysa inombord och jag skäms verkligen än idag.

Händelsen utspelade sig när Archie precis hade börjat tävlat LA, jag tror att det var hans 2: eller 3:e start på denna nivå (han var 5 år gammal).

Jag minns inte alls VARFÖR men jag var otroligt missnöjd efter vår ritt inne på banan och var för en gångs skull riktigt rasande när jag hoppade av hästen.

Jag som för många år sedan slutade att tappa fattningen på ett så omoget vis SLET in Archie i transporten och när han inte genast ville skena in i densamma så ryckte jag tag i honom rejält och sa också några väl valda ord.

Nu vet jag inte hur många som bevittnade detta raseriutbrott (förhoppningsvis inte så många för detta var dagens sista klass och jag red typ sist) men det är ju ändå ett helt oacceptabelt beteende.

Fortfarande arg som en furie gick jag bort till sekretariatet för att ta min kritik innan jag kunde åka hem bara för att konstatera att jag hade VUNNIT klassen?!?!?!

Jag fattade ingenting, domaren var mycket positiv i sin kritik och det var bara att svälja ilskan och gå ut på prisutdelningen.

Jag kände mig sååå dum och tänkte att de som eventuellt hade sett mitt utbrott tidigare måste ha tänkt att jag antingen var världens diva eller idiot (eller båda delarna).

Stå och slita och dra i en häst som precis har vunnit sin klass….gapa och skrika…nä…usch…

Har ni några pinsamma minnen ni vill/vågar dela med er av?

Häromveckan följde NN:s sambo med till en av våra träningar och då han försökte filma Kreon lite när vi stod stilla så ville Kreon inte alls visa upp sig utan stod mest med öronen spretandes åt var sitt håll vilket NN:s sambo kommenterade med ”HAN BEHÖVER MEDIETRÄNAS”.

Och denna roliga (och sanna, ha ha ha) kommentar fick mig att tänka på när jag försökte medieträna en annan gosse, den gode Archie.

Precis som med mina tidigare unghästar löshoppade jag Archie ganska ofta i unga år och han var väldigt duktig på det och tyckte nog att det var ganska lätt och kul.

Här måste jag göra en utvikning och berätta att jag finner det smått komiskt att alla mina unghästar (Heron, Décima och Archie) blivit lovande HOPP-hästar på kvalitets trots att de köpts som DRESSYR-hästar.

För övrigt var detta något jag var mycket noga med att påpeka under de många åren som Heron hopptävlade; när folk sa ”Åh vilken fin hopphäst” så rättade jag dom alltid med ”Nej, det är ingen hopphäst, det är en DRESSYRHÄST SOM HOPPAR”.

Nåväl…för att återgå till Archies löshoppning så brukade jag ofta hoppa honom på morgnarna, i min ensamhet, med vid ett tillfälle skulle vi i stället träna en helgeftermiddag.

Det var en hel del barn på ridskolan just då och de ville så klart se hur söta Archie hoppade.

Jag tyckte att detta var ett bra tillfälle att vänja honom vid publik inför kommande tävlingskarriär (så mycket publik det nu finns på min nivå när man tävlar dressyr ha ha ha).

Hur som haver så bad jag barnen att de efter avslutad hoppning skulle APPLÅDERA- så att Archie ”SKULLE VÄNJA SIG VID FOLKETS JUBEL” som jag så putslustigt uttryckte mig (tror dock denna humor gick barnen förbi).

Och efter en lika fint genomförd hopp-omgång som alltid så gjorde barnen som jag bett om, de applåderade lite lagom högljutt och Archie det lilla livet….han blev så förskräckt över detta plötsliga ljud att han hoppade till och RAMLADE OMKULL!?!?!?

Inte riktigt den medieträning jag kanske tänkt mig eller önskat men men….han blev ju dock stensäker och iskall i alla lägen på tävlingar, lyckligt applådtränad eller ej!

Fick nyligen ett mail från en vän som berättade om en av hennes vänner som hade dråsat av en stegrande häst på asfalt!

Som tur var hade ryttaren inte alls blivit skadad men det gjorde ju inte upplevelsen något annat än fruktansvärt obehaglig ändå.

Och detta med stegrande hästar fick mig att minnas en incident som jag blev vittne till på en dressyrtävling för många år sedan även om just DEN ryttaren stannade kvar i sadeln.

Dressyrtävlingen hölls utomhus och inte alls långt ifrån själva tävlingsbanan fanns en enorm parabol uppställd till de flesta hästars mer eller mindre stora fasa.

Det tittades och hoppades till både här och där men den som verkligen utmärkte sig var hästen jag tänker berätta om.

Hästkraken kom in på banan, dvs ryttaren red in på medellinjen och gjorde halt, hästen sirrade med skräck bort mot parabolen och så pang bom stod den så högt på bakbenen att det ena stiglädret lossnade från sadeln och så var den ritten slut.

Ryttaren fick lämna banan med bara en fot i stigbygeln och jag undrar än idag vad som for genom huvudet på människan.

Var hon lättad att hästen inte hade gått över, förbannad över stegringen, undrande till hur stiglädret kunde lossna eller vad tänkte hon?

Ja…det får jag aldrig veta men jag fick i alla fall se hur snabbt man ibland kan behöva lämna en dressyrbana.

Gårdagens inlägg och Pricks kommentar till detta fick mig att minnas en av de få gånger jag haft med hästspekulanter att göra för egen del.

Händelsen utspelade sig i slutet av mitt ägande av Heron (som sedermera blev utdömd men det anade jag givetvis inte DÅ) när jag hade bestämt mig för att försöka sälja honom.

För att göra en mycket lång historia något kortare var det en dressyrdomare som på den tiden även ägnade sig åt hästförmedling som fick veta att Heron var till salu och eftersom hon var ganska förtjust i hästen ringde hon upp mig och sa att hon visste en tjej som ville komma och provrida.

Jag hade ingen erfarenhet av detta sedan tidigare, detta var första spekulanten men jag minns att jag ”gjorde mig till” och ryktade och flätade hästen så det stod härliga till.

Vita lindor virades på och sedan stod jag och väntade förväntansfullt.

På utsatt tid SVASSAR en ”Paris Hilton-kopia” in i stallet, kastar ETT ÖGA på Heron (det kan inte ha tagit 10 sekunder) och säger med snäsig och ”överklassig” röst:

”HAN ÄR FÖR STOR”.

Och jag, som redan då inte tog vilken skit som helst och definitivt inte vad gäller mina djur sa med istappar droppande runt orden:

”DÅ BEHÖVER DU KANSKE INTE RIDA HELLER”.

Och Paris Hilton vände på klacken och gick.

Jag var så arg så jag kokade- hur kan 173 cm bli något annat än 173 cm liksom?

Hade hon sagt att han var ful (han var mycket vacker), hade dåliga gångarter eller vad fan som helst som är SUBJEKTIVT hade jag inte sagt något men att klaga på mankhöjden- nä…där gick banne mig gränsen!

Idag tänkte jag alltså berätta om 2 olika sommarjobb jag haft, båda under tiden som jag studerade till socionom vid Lunds socialhögskola.

Det första sommarjobbet var på en fabrik som bland annat paketerade bacon- det var det jag skulle ägna 8 veckor av mitt sommaruppehåll åt i alla fall.

Trots att det är över 20 år sedan minns jag bara alltför väl den första arbetsdagen.

Nästan det första jag såg var ett enormt väggur i fabriken och mina ögon skulle därefter vara fastnaglade vid denna klocka allt för många och långa stunder därefter. ”När är det slut” var en ständigt återkommande fråga till mig själv.

Redan då undrade jag hur jag skulle stå ut i så många dagar innan jag fick återvända till skolbänken och det var kanske inte så konstigt.

Min frusenhet är vida känd och jag skulle alltså arbeta i ett fryshus och paketera iskalla baconskivor med endast tunna bomullsvantar på händerna.

Bullret var öronbedövande och man fick skrika till varandra för att göra sig hörd och arbetet var så monotont som ett ackordarbete vid ett löpande band bara kan bli.

Jag ska inte trötta er med allt för detaljerade skildringar av detta nödvändiga ont för att kunna betala hyran och ha mat på bordet men roligt var det inte.

Det jag levde för var de mycket goda, rikliga och billiga måltiderna i personalmatsalen, den råa och roliga jargongen mellan oss sommarjobbare under rasterna och så givetvis LÖNEN :)!

Jag minns hur beklämmande jag tyckte att den ordinarie personalen var, de flesta gick faktiskt omkring som zombies på fabriksgolvet och det mest tragiska tyckte jag var deras samtalsämnen eller BRISTEN på desamma snarare.

Det enda personalen tycktes förmögen att prata om var vad man hade sett på tv kvällen innan och vad man skulle göra på sin semester- jag rös över detta, som det tycktes mig, torftliga liv.

Till denna fabrik återvände jag aldrig mer men när mina klienter då jag blev färdig socionom några år senare kunde häva ur sig ”du sitter där på din fina stol och vet inte hur det är”- då kände jag bara alltför väl att jag verkligen hade fått en inblick i hur arbetslivet kan vara om man inte är nöjd.

Nästa sommararbete var långt lättsammare måste jag säga och var också på en fabrik, dock en fullt normaltempererad sådan.

Min uppgift blev här att framkalla foton, också det på löpande band faktiskt.

Detta var ju långt innan digitalkamerornas tid och det var mycket vanligt att folk skickade in sina fotopåsar till detta företag för framkallning.

Och vilka framkallningar!

Jag vet inte om folk trodde att fotona aldrig granskades av ett mänskligt öga eller så struntande de i vilket för motiven var bland minst sagt…..tja…BARNFÖRBJUDNA skulle man kanske kunna säga.

Nu har jag tex aldrig varit någon gurkätare ens innan detta sommarjobb men efter att ha sett bildbevis på vad man kan göra med denna grönsak så kan jag ju säga att min aptit inte ökade precis.

Minns också en stallkamrat som bad mig att med min personalrabatt framkalla en filmrulle åt henne.

Jag kommer ihåg att jag när jag ögnade igenom korten efteråt var ganska förundrad- HELA rullen bestod av kort hon hade tagit på sin häst i hagen.

Dels var hästen inte någon skönhet i sig själv men framför allt så såg i princip alla 36 korten nästan identiska ut- hästen hade möjligen flyttat något ben eller öra här eller där men mycket mer var det inte :)!

Ja, detta var alltså en liten sammanfattning av några sommarjobb jag haft- har ni själva haft minnesvärda arbeten får ni gärna berätta om dom och roa oss andra :)!

Gårdagens diskussioner på bloggen om hästar som behöver extra salt eftersom de inte slickar på sin saltsten fick mig att minnas en ponny jag kände för en herrans massa år sedan.
 
För medan tex Archie kan låta sin saltsten helt ”damma igen” så hade detta djur motsatt problem- den åt salt som en galning!
 
Ponnyn brukade få ett sådant där stort ”salt-block” (fyrkantigt nästan i storlek med en fotboll, man brukar väl sätta ut dom på beten/ i hagar tror jag) och det käkades upp på ingen tid!
 
På den tiden var jag för oerfaren och brydde mig i ärlighetens namn inte heller- annars borde jag egentligen ha påtalat detta för ägarna, ja inte att hästen föråt sig på salt för det såg dom nog själva men att detta, lika lite som att få i sig för LITE salt inte är nyttigt.
 
Och jag kan mycket väl också tänka mig skälet till att hästen ”roade” sig med sin salt-diet; den hade helt enkelt inte mycket annat att äta.
 
Ponnyn hade någon form av luftvägsproblem vilket gjorde att den dels stod på pappers-strö och dels endast fick grönpellets att äta. Dessa tog ju inte många minuter för en glupsk ponny att äta så när dessa var nersköljda återstod endast saltblocket.
 
Ponnyn gick aldrig heller i gärshage utan endast i en gruspaddock så det skulle inte förvåna mig om den magra kosten (fast ponnyn var i gott hull förvisso) som gick så snabbt att äta upp gjorde den till en saltstensmarodör.   

Året är 1975, jag är således 9 år gammal och poserar (till vänster i bild) stolt med min goda vän Paula.

Vad kan väl passa bättre som inlägg under påsken än ett av mina första minnen av just denna högtid?

Jag var 9 år gammal och en klasskamrat som bodde några hus från oss och jag bestämde oss för att agera ”påskakärringar” i grannskapet.

Vi spökade ut oss som ni kan se på bilden ovan och begav oss sedan på vandring i trapphusen.

Hur mycket pengar vi fick ihop minns jag inte men däremot minns jag vad jag använde min andel till.

Jag promenerade iväg till Värnhemstorget där det på den tiden fanns 2 stora matvarubutiker; Tempo och Epa (som dagens City Gross ungefär).

Inne på Epa köpte jag mitt livs första skiva; en singel där Björn Skifs sjöng ”Michelangelo”.

….”kan du komma hit o ta med stafflit o måla av min vän….”

:)!