Inlägg i kategorin Tillbakablickar

Tillbakablickar: Birgitta sitter på sina höga hästar

Annonsen ovan fick mig att minnas mina första år på ridskolan i början av 80-talet.

I princip alla lektionshästar hade sådana här filtar under sadeln vilket ibland gjorde att det verkligen kändes som att man svävade en ganska bra bit ovanför hästen :).

Minns också att det var otroligt vanligt med en massa vita större eller mindre ”öar” i sadelläget (efter sadeltryck)- något man tack och lov ser lång mer sällan idag (i princip ALDRIG på enskilt ägda hästar).

Tillbakablickar: Birgitta hoppar sopsäckar (och annat)

Härom kvällen låg jag och tänkte på att jag skulle hoppa med Archie morgonen därpå och i detta sammanhanget började tankarna vandra tillbaka till bronsåldern (eller möjligen järnåldern), dvs på den tiden jag var någonstans mellan 20 och 30.

Heron, min underbara häst, hade av någon anledning en otrolig aversion mot att hoppa vattenmattor av alla de slag och även om denna hindertyp inte förekom i de lättare klasserna så dök (observera ordvitsen) de upp titt som tätt i takt med att hinderna blev högre.

Högt hinder som hästen dessutom helst av allt inte vill hoppa är som alla hoppryttare vet en dålig kombination och jag gjorde givetvis vad jag kunde för att försöka bota Herons motvilja mot det blåa på marken som han var så misstänksam mot.

Jag är 13 år äldre än min dåvarande hästskötare Petra (samma Petra som numera oftast ackompanjerar mig på mina Ullaredsresor) så när jag var 26 var Petra således 13 år gammal.

Vi kom oerhört väl överens och till mitt ”försvar” får jag säga att det var Petra som var ovanligt mogen för att vara 13- inte jag som var en urbarnslig 26-åring, i alla fall inte för det mesta :).

Vid ett tillfälle kom Petra på den eminenta idén att vi kunde träna Heron på att hoppa över ljusblåa sopsäckar- hennes föräldrar hade nämligen sådana till sin sophantering (de bodde i hus).

Sopsäckarna kunde man ju vika till ett så smalt vattenhinder som man önskade till skillnad från de vattenmattor som vi hade på ridskolan och som var ganska breda.

Så- på detta viset tränade vi! Över utlagda sopsäckar med bommar över. Vattenmatts-skräcken blev aldrig till fullo botad men vi tog oss över många mattor på tävling och fick fina framgångar under flera säsonger så en dum metod var det inte- och tänk så billig dessutom!

Jag ”måste” i sammanget förresten berätta om en långt mer korkad…hmmm…..”träning” som vi också fick för oss att göra vid ett tillfälle och här måste jag hävda (fast jag egentligen inte minns) att detta MÅSTE ha varit Petras idé för en mogen 26-åring skulle knappast komma på något så korkat som att vi skulle hoppträna Heron över….hmmmm….PETRA!

Petra skulle enligt plan lägga sig under ett lågt hinder som jag skulle hoppa över och varför detta skulle förverkligas kan jag inte förstå än idag.

Hur som helst gick det utmärkt. Petra är idag en välutbildad kvinna med bra arbete, man och barn så hon kan inte ha tagit någon skada av att varken bli hoppad över av en häst eller andra tokigheter som hon fick vara med om under sina mer aktiva hästår med undertecknad (fast dom håller vi tyst om, eller hur Petra:)).

Kan som avslutning också berätta att Archie hoppar vattenmattor i sömnen och det finns det också en förklaring till.

Eftersom både Heron och Décima inte tyckte om denna hindertyp (till Décimas motvilja bidrog med största sannolikhet att jag själv hade blivit så osäker efter åren med Heron) ville jag vänja Archie utan att påverka honom negativt och dessutom ge honom de bästa förutsättningarna att ta sig över- oavsett hur han kom på hindret.

Så han fick LÖSHOPPA vattenmattor redan som 3-åring och har som sagt aldrig tyckt att detta hinder är det minsta lilla konstigt. Ett tips till andra absolut!

Tillbakablickar: Birgitta- hundpassaren del 3

Mitt sista hundpassaruppdrag omfattade inte en utan faktiskt 2 hundar som tillhörde samma ägare.

Mimmi och Wulf (Wulli kallad) var verkligen varandras motsatser; medan Mimmi var en kokett liten pudel som var som en lätt liten fjäder att hantera var Wulli en stark, fräck och olydig dobermann som jag ibland nästan var lite rädd för.

Jag var redan på den tiden, dvs långt innan jag själv skaffade hund, en koppelhatare som tyckte att hundar ska få springa fritt och nog fick både jag och hundarna springa!

Wulli, det kräket gjorde oftast som han själv ville och visade sin uppskattning mot min välvilja till att släppa honom lös med att verkligen utnyttja tillfället- han sprang och sprang och sprang och brydde sig föga om när JAG ansåg att det var dags att gå hem.

Någon gång gick det att fånga in honom men NÄR…..DET kunde man däremot aldrig veta.

Att jag befattade mig med ett sådant (o)djur är idag obegripligt men uppenbarligen hade jag på den tiden ett långt större tålamod eller så behövde jag pengarna?

Tillbakablickar: Birgitta, hundpassaren del 2

Efter det nesliga äventyret med kalsongmannen utan hund lyckades jag faktiskt få ett riktigt hunduppdrag (minns faktiskt inte hur det gick till) och denna gången var det en schäferhane som vi kan kalla Roy som skulle passas.

Roys ägare bodde mycket lämpligt tvärs över gatan till min (grund)skola som i sin tur är granne med stadens….fängelse.

Att passa Roy var en trevlig syssla- det enda jag mindes som äckligt var då jag skulle öppna hans stora konserver med hundmat, en lukt jag än idag finner ganska otäck.

Annars var det inga problem med Roy och jag kunde gå ut med honom på mina raster- så nära skolan bodde han.

Det är inte mycket jag minns kring Roy, det är ju ändå ca 30 år sedan det begav sig men det jag minns var att hans ägare hade sagt något i stil med att hennes kille/ man var bortrest en längre tid.

Och nog var han bortrest alltid :).

Jag minns att ägaren vid något tillfälle hade låtit något papper ligga framme varur det framgick att mannen satt i fängelse– huruvida det var tvärs över gatan eller någon annanstans forskade jag dock inte närmare i :).

Tillbakablickar: Birgitta, hundpassaren del 1

I den första av 3 delar om mitt liv som hundpassare tänkte jag berätta om hur det gick till när jag planerade att ägna mig åt detta yrke för första gången :).

Jag kan väl ha varit kanske 12 år gammal och jag och en skolkamrat hade sett ett anslag i den lokala Konsumaffären där man sökte någon som ville passa en liten hund.

Jag och kamraten begav oss till angiven adress men se- där var det ingen som öppnade när vi ringde på.

Vi stod länge och väl i trapphuset och hoppades att någon skulle komma men icke.

Nästa dag återkom vi och hade då större tur- eller kanske inte?

När vi ringde på öppnade nämligen en bedagad äldre karl endast iförd sjaviga kalsonger och surprise, surprise….det fanns ingen hund hemma.

Kanske ska jag tacka höger makten för att vi aldrig beträdde lägenheten, vi var turligt nog misstänksamma och fick väldigt snabbt eld under fötterna och därmed var denna historia slut för vår del.

Inte vet jag om den annonserade hade några onda avsikter eller ej men det känns än idag skönt at vi inte stanade kvar för att ta reda på vilket.

Tillbakablickar: mina arbeten

Annonsen i gårdagens blogg om mannen som åtog sig hundpassaruppdrag fick mig att minnas hur jag i min ungdom ägnade mig åt just denna syssla och jag har en del roliga minnen från denna tid som jag tänkte berätta om i 3 inlägg framöver.

Jag var över huvud taget ett väldigt driftigt barn och sedermera ungdom och jag misstänker att detta är skälet till att jag idag tycker att många ungdomar är både lata och bortskämda.

Förmodligen brås man väl ibland/ ofta på sina närmaste när det gäller exempelvis ”driftighet” och jag behöver bara titta på min pappa och hur han framlevt sina dagar för att förstå varifrån detta ”driv” hos mig själv härstammmar från.

Sedan har mina föräldrar aldrig någonsin krävt eller ens uppmanat mig att vara driftig på olika vis utan det har varit helt naturligt för mig och något jag själv velat.

Jag har alltid haft högsta betyg i skolan tex, har alltid gjort mitt bästa och aldrig skolkat eller på annat sätt misskött studierna.

Vad gäller fickpengar har jag ända sedan jag var liten ”jobbat” på olika vis- det började med att jag sålde maj-blommor och lotter varefter det blev jultidningar och utdelning av reklam och så då hundpassningen :).

När jag tänker tillbaka var det sällan lättförtjänta pengar men med facit i hand är jag glad att ha gjort denna erfarenhet och att jag inte fick allting serverat.

Jag har även haft diverse extrajobb och sommarjobb under både min studietid och låååångt efter att jag fick arbete som socialsekreterare och detta har både gjort att jag har kunnat unna mig en hel del men också att jag både förstår pengars värde och skulle kunna klara mig med mycket små medel om jag hade varit tvungen.

Ett av mina första riktiga arbeten var med städning eller lokalvård som det så fint heter och detta utfördes 2 gånger i veckan, på morgonen innan det var dags att bege sig till skolan (gymnasiet).

Därefter följde arbete inom hemtjänsten och vården, på ett foto-företag där jag framkallade filmer dagarna i ända (där fick man se det mesta må ni tro….) samt på Samfoods fabrik där jag packade bacon i ett fryshus.

Det sistnämnda arbetet var nog det mest själsdödande av dom alla- monotont, tråkigt, bullrig och kallt- jag räknade dagarna tills detta sommarjobb skulle ta slut.

På hästfronten har jag drivit cafeteria i flera år (på ridskolan) och detta arbete var oftast både roligt och lönande men dock inget jag exemplevis skulle vilja ägna mig åt idag- det skedde på kvällstid och stal nästan all fritid.

Slutligen har jag jobbat hur mycket extra som helst på ridskolan, både med lokalvård och diverse ”tjänster” (kört lektionshästar till bete, djursjukhus och allt möjligt annat) samt framför allt med stallskötsel.

Jag vet inte hur många hundratusentals halmbalar jag slängt ner från loftet i mina dagar, hur många boxar jag mockat och hur många hästar jag utfodrat.

Ett många gånger slitigt och tungt arbete men om inte annat har det bidragit till mina kunskaper om hästar på olika vis och gjort att jag känner mig säker i de flesta situationer och har förmåga att läsa av djuren.

Ja, som sagt…det har blivit en hel del arbeten genom åren och jag minns hur en klient, på den tiden jag arbetade med ekonomiskt bistånd (”socialbidrag”) sade lite raljerande till mig:

”Ja, ja…det är lätt för dig att sitta där på din fina stol och ha åsikter. Du vet inte hur det är…..” och då tänkte jag att det är precis det jag vet; dvs hur det kan vara att behöva snåla och gneta samt jobba med sådant man egentligen inte vill för att kunna ha det man vill- i mitt fall ett penga-slukande hästintresse.

Tillbakablickar: när jag trodde att jag skulle köpa ett släp

”Incidenten” med det imiterade fårskinnet och min egen ”ursäkt” att säljaren kanske faktiskt själv trodde att fårskinnet var äkta fick mig att med ett skratt minnas en annan person som trodde att han sålde något helt annat än vad han gjorde.

När jag skulle köpa mitt första hästsläp, det vill säga på medeltiden eller mer exakt för snart 25 år sedan såg jag en annons i tidningen om att ett ”släp” var till salu.

Jag ringde och en man av utländsk härkomst svarade.

Eftersom det var lite si och så med svensk-kunskaperna frågade jag flera gånger om släpet var ett ”hästsläp”, ”som man kunde köra en häst i” och fick jakande svar.

Ja…resten kan ni ju gissa….

I ett garage på Rosengård (tack och lov typ 2 kilometer från där jag själv bodde) stod ett helt vanligt flak-släp.

Visst kunde man köra en häst på det, i alla fall om det rörde sig om

a) en död, dvs LIGGANDE häst eller
b) en minishettis/ falabella med extremt bra balans!

Soya sockertopp och en liten tillbakablick vad gäller sockerbetor

Jag brukar ju hävda att Soya nog är gjord av sockervadd eftersom hon är så rädd för regn- tänk om vattnet skulle smälta bort hela henne i ett nafs?

Och eftersom GLASS hör till en av Soyas favoriträtter har jag anat att hon är en ”sucker för sött” (sådan ägare osv….)

I morse när jag var ute och gick med henne i kolmörkret kring stallet hörde jag plötsligt hur hon stannade upp och började knapra på något.

Vi befann oss då på ett fält där stallägaren har haft sockerbetor staplade efter att de tagits upp och jag har i dagsljus sett att en del krossade sådana har legat kvar efter bortforslingen.

Med andra ord har Soya hittat ännu en ny mumsighet att dryga ut kosten med och ärligt talat föredrar jag att hon äter betorna framför halruttna kadaver och annat som i mina ögon borde vara otjänligt som föda.

Konstigt nog är sockerbetor enligt i alla fall min erfarenhet inte populära hos hästar trots att ju bland annat betfor framställs av dessa.

Jag minns hur jag en gång för mååååånga år sedan tvingade ut dåvarande hästskötaren på stöldturné efter en träning- jag satt i bilen och hon fick springa ut på en åker och plocka med sig några sockerbetor som jag trodde att dåvarande hästen skulle uppskatta.

Men tji fick jag- betorna förblev orörda i krubban hur jag än försökte hacka ner dom i mindre bitar så sensmoralen av den händelsen måste väl ändå vara att brott inte lönar sig?

Tillbakablickar: Birgitta får en märklig hundgåva

Så här ser ett stackel ut!

Idag tänkte jag berätta om den gången jag fick ett stackel i present- en minst sagt märklig gåva fast ”tanken var god” får jag väl ändå säga.

Om ni aldrig har sett ett stackel är det inte så konstigt, det är verkligen inget som gemene hundägare använder tack och lov och jag har genom åren hört rykten om att dessa inte ens är tillåtna.

Jag vet inte exakt hur det är med den saken; de går att köpa på nätet i alla fall men det behöver förvisso inte betyda något.

Hur som helst, så här var det:

På den tiden jag hade min långhåriga schäfer Ketty, dvs för mer än 20 år sedan, kom min mamma tillbaka från en resa till Polen med en present åt mig.

Presenten visade sig vara just ett stackel och jag blev minst sagt förvånad.

Ketty var en ohyggligt snäll hund och enormt vek mot andra hundar. Jag kan som exempel berätta att vi på en promenad kort efter att jag fått henne (hon var då över 1 år gammal) mötte en pudel på vår vandring. Ketty råkade stå i en vattenpöl just när pudeln närmade sig och hon blev så förskräckt (?) att hon la sig rakt ner i vattnet!

Så otroligt försiktig var hon inte under resten av sin levnad men som sagt ohyggligt snäll på alla sätt och vis att ett stackel till henne var ungefär det sista man skulle behöva, särskilt då hon dessutom, precis som mina andra hundar alltid sprang lös och knappt visste hur ett koppel såg ut.

På min fråga till modern vad hon tyckte att jag skulle använda stacklet till svarade hon att detta skulle skydda Ketty mot dumma hundar!

Ehhh?!?!?!

Vid närmare utläggning framkom det att modern trodde att man hade stacklets piggar utåt(ungefär som nitarna på en punkares halsband) och att en eventuellt anfallande hund skulle ”backa” om den såg piggarna runt Kettys hals.

Ja, jag säger då det….

Historien tar inte slut där för då jag berättade om den ”lustiga” gåvan för några i stallet var det genast en tjej som hajade till och ville köpa stacklet av mig.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte hade några betänkligheter mot att ge henne stacklet trots att vi redan på den tiden trodde att det var förbjudet att använda det.

Tjejen hade en fullständigt vidrig hund som var stark som en björn (jag ska berätta mer om denna hund i ett kommande inlägg) och var det något som skulle kunna stoppa dess framfart så kanske det var ett stackel tänkte jag.

Tjejen fick stacklet och efter ett tag berättade hon att detta hade gått sönder?!?!?!

Hur hennes best till hund hade lyckats med detta konststycke kunde jag inte förstå tills hon berättade att hunden varit bunden vid ett träd iförd stacklet då den sett en katt komma förbi. Hunden hade ryckt så efter katten att stacklet gått i tusen bitar- själva hunden var dock lika oberörd som alltid!

Tillbakablickar: Birgitta åker på ridläger och kommer snabbt tillbaka!

I förra veckan berättade jag om en väns dotter som vunnit en vecka på ett ridläger och denna händelse fick mig att minnas första och sista gången jag själv var på läger.

Jag var vid tidpunken 17 år och skulle åka med min ”bästis” Elizabeth som var 15.

Vi hade genom någon broschyr som presenterade olika ridläger hittat ett sådant i Vrigstad, en håla i Småland och såg fram emot en vecka med givande ridning.

Vi hann inte mer än anlända till lägret förrän vi ville åka därifrån- så skulle man nog kunna sammanfatta vår vistelse där.

Vi tyckte mer eller mindre att det var fel på allting från boendet, till maten, hästarna, deras utrustning och skötsel osv osv.

När jag tänker tillbaka så här många år senare tror jag att en förklaring till våra kritiska ögon var att vi var bland de äldsta deltagarna på lägret.

En annan, säkert ännu viktigare förklaring var att de flesta övriga deltagarna var ”från bygden” så de visste vad de hade att förvänta sig vilket däremot vi, säkert i deras ögon ”bortskämda storstadsflickor” inte hade en aning om.

Det jag minns var att vi fick sova i baracker à la ”arbetarbod” och det fanns inga rullgardiner/ persienner för fönsterna vilket gjorde att det var jätteljust när vi skulle sova.

Maten var snålt tilltagen, som mellanmål fick vi bara enklare kex och ridningen ska vi inte tala om.

Det visade sig att övriga deltagare var på en helt annan nivå (läs: långt under vår) och jag minns att vi fick rida ”dressyr” i en stenig och ojämn gräshage!

För att göra en lång historia kort (jag minns inte alla detaljer sååå noga- detta hände trots allt för mer än 20 år sedan) så bestämde jag och Elizabeth oss för att avbryta lägervistelsen redan nästa dag och så skedde också.

Väl hemma författade vi med hjälp av Elizabeths föräldrar ett faktiskt mycket välformulerat brev till SRR- Sveriges Ridlägers Riksförbund, detta då ridlägerarrangören vägrade att återbetala våra pengar.

Vi sammanställde en lång lista där vi angav på vilka punkter vi ansåg att lägret brustit och inte motsvarade utlovad information osv och jag minns än idag en formulering som vi använde:

”Detta hade aldrig accepterats av vuxna och ska inte vara sämre för barn och ungdomar”, eller något i den stilen.

Om det var brevet eller något annat men vi fick faktiskt tillbaka våra pengar till slut och det var kanske där som jag lärde mig att stå på mig och inte acceptera vad som helst om jag inte är nöjd.