Under veckan som gått har man nästan kunnat ställa klockan efter mig, så enahanda har mina vardagar varit, mycket beroende på att jag ju nu inte rider alls. Sedan ska jag villigt erkänna att min lust till att göra andra saker än de mest nödvändiga inte precis varit enorm eftersom både mörker och tyvärr även mer eller mindre dagligt regn präglat min lediga tid både före och efter jobbet.

Så veckan har gestaltat sig ungefär så här:

05.15: Uppstigning.

05.30: Cyklar iväg till stallet med Soya.

05.45: Framme. Fodrar 7 hästar, mockar till Archie, byter hans täcke och gör i ordning hans matspannar.

06.15: Cyklar hem.

06.30. Hemma. Duschar, tvättar håret, byter om till jobbkläder. Bäddar sängen, tar fram lunchmat och hoppar in i bilen.

06.50: Kör till jobbet.

07.15: Anländer till jobbet.

15.45: Lämnar jobbet.

16.10: Cyklar åter till stallet med Soya.

18.00: Kommer hem från stallet efter att ha mockat, gjort i ordning Archies 3 höpåsar, borstat honom, bytt täcke samt promenerat med honom och Soya i ca 20 minuter.

21.00- 22.00 Går och lägger mig någon gång mellan dessa klockslag efter att ha läst tidningen, gått igenom posten, ätit, tittat på tv, slumrat i soffan och kollat på Internet.

Spännande va?

Än så länge tar Archie sin vila med ro. Han är som jag kunnat se lugn i hagen och visar inga direkt rastlösa tendenser i boxen. Bara han får äta är han nöjd och glad :=)!

Helgen blev nååågot mer omväxlande då jag bland annat försökte plocka ner de sista äpplena från vårt enda träd.

Det är fantastiskt lyxigt att ha äpplen i nästan 4 månader om året och Archie har ätit av frukten varje dag under denna tid.

Jag tillhör ju de hästägare som (Archies fång till trots) inte är rädd för att fodra med äpplen men så ger jag också bara max 3 äpplen per mål och aldrig de som är riktigt små (dvs sura).

Det blev även en del lövräfsning i helgen och om ni tittar på bilden ovan vill jag bara säga ”finn fem löv” om ni kan! Nää…nu tror jag faktiskt att vi har lyckats eliminera samtliga blad från gräsmattorna och det var inte en dag för tidigt om ni frågar mig.

Annars har jag också varit och tittat på två hus i helgen, ett som jag blev så pass förtjust i att jag även drog med mig maken på en ytterligare visning och ett som var i lite väl stort renoveringsbehov för vår del.

Att det blev två husvisningar berodde uteslutande på att båda husen ligger i Grevie (där Archie bor), en håla som vi länge velat bo i men där det nästan aldrig finns lämpliga objekt till salu.

Vi ska nu fundera över om vi ska lägga ett bud på det ena huset eller inte; det finns mycket att ta ställning till vid en så pass stor affär.

Under den gångna veckan gjorde jag redan på måndagen den mycket trista upptäckten att Archie är/ var halt.

Jag kan absolut inte svara till när han blev det eftersom min erfarenhet är att hästar kan gå med en mindre hälta under ganska lång tid utan att för den sakens skull ”hoppa på tre ben”.

Kan nämna att varken jag eller en annan person som var närvarande såg någon hälta vid longering i vårt ridhus varken på tisdagen eller onsdagen men då jag longerade på en stenhård parkeringsplats vid kliniken på torsdagen såg jag hältan direkt.

Kanske hade Archie ont redan när vi tävlade sist? Att han vann klassen säger faktiskt inte motsatsen för hästar är som sagt för det mesta tåliga djur och Archie är verkligen inte den som piper i onödan.

Hur som helst tjänar det inget till att gå i sådana grubblerier, vet man inte är det bara onödigt att slösa energi på meningslösa spekulationer.

Jag är däremot otroligt glad över att jag valde att genast ringa till veterinär och inte ”vänta och se” och ännu gladare att jag fick en besökstid redan i veckan.

Archie är nu alltså behandlad och ska vila till att börja med 14 dagar, sedan får vi se om han blivit ohalt eller inte. Veterinären trodde att vi skulle få spruta om hans kota ytterligare en gång så det är ju bra att redan nu vara förberedd på det scenariot.

Någon uttryckte en viss förvåning över att ordinationen är hagvistelse under vilan men detta är något som jag nästan tog för givet och uppmuntrar till 100 %.

Jag, liksom fler och fler veterinärer (alla?) förordar inte total stillhet för en behandlad häst, detta givetvis under förutsättning att man inte har en helgalen individ som ruschar omkring i hagen i timmar.

Archie, som alltid varit en stillsam gosse går i en liten grushage och dessutom ensam så jag har svårt att tro att han nu under vilan ska genomgå en metamorfos och plötsligt förvandlas till en hetsig furie.

Jag minns med fasa hur ordinationen vid en ledinjektion med tuppkam kunde se ut för ca 15 år sedan. Då skulle hästen ha strikt boxvila i 5 dagar (snacka om att man som hästägare var rädd för kolik)och dessutom behålla sina bandage på i nästan lika lång tid (numera tas de av efter 1-2 dagar och få hästar går att få att låta bandagen vara längre tid ens om man skulle vilja).

Sedan skulle man skritta omkring i evigheternas evighet och galoppera kunde man i bästa fall börja med efter typ 8 veckor.

Ja, ordinationerna har ändrats en hel del sedan dess och exempelvis Per Spångfors som sprutar med DMSO i stället för med tuppkam (läs mer på hans hemsida EuroVets) förordar att man börjar trava efter 5 dagar!!!!

Jag har själv varit hos Per vid ett par tillfällen och kan vittna om att denna rekord-igångsättning inte har gjort att hästen återfallit i hälta (detta alltså om man använder DMSO- inte tuppkam).

För att avsluta denna utvikning så hoppas jag att Archies vintervila blir tämligen kort men vi får som sagt se vad återbesöket säger.

På grund av ovanstående har resten av veckan inte innehållit några större sensationer på ridfronten för min del och det enda i ridväg förutom Patrik Kittel-clinicen som jag har redogjort för långrandigt i ett tidigare inlägg var väl då Sally kom och hälsade på med Mulle i ”mitt” nya stall och för att få en lektion.

Det var roligt att se att Mulle kunde gå lika fint i en främmande miljö som hemma på ridskolan och jag tror absolut på att det är viktigt att prova att träna i just andra miljöer än den invanda.

När man inte kan träna med det ena husdjuret får man koncentrera sig på det andra höll jag på att säga och i detta fallet innebar det att jag och Soya i lördags passade på att åka till hundkappbanan i Landskrona så att Soya, på deras sista tävlingsdag för året skulle hinna ta sin solo-licens.

Detta gick tack och lov ypperligt och nu väntar vi med spänning på att nästa års säsong ska börja så att vi kan ta den riktiga licensen och därefter kanske tävla lite.

Väderleksmässigt är det mest ”skit” nu för tiden och jag får verkligen äta upp mitt skryt om vilken tur jag alltid har med vädret och hur min gloria drar solstrålarna till sig.

Sedan jag flyttade till nya stallet har det säkert regnat lika många dagar som det har varit uppehåll och hagarna är leriga och vattenpölsfyllda, en vanlig syn här i Skåne tyvärr.

Mörkret fortsätter att irritera mig oerhört både när jag går/ cyklar med min kolsvarta hund och när jag är ute och går med den lika svarta hästen och det känns absolut som att dygnet, just pga mörkret har fått klart färre timmar. Väldigt trist då man ju snarare brukar önska sig det motsatta, dvs att dygnet innehöll FLER timmar!

Dagen innan var gräsmattan kliniskt rensad från löv men eftersom detta är ett sisyfos-arbete så blev jag inte förvånad över att se dessa eländiga trädprodukter på marken igen!
Varje år tänker jag att jag ska strunta i att kratta upp löven tills alla har ramlat av men vem uthärdar att se en trädgård i förfall i minst 1 månads tid?

Under den gångna veckan var jag och tränade som vanligt fast denna gången på tisdagen som framöver kommer att bli den nya träningsdagen.

Efter lite funderande tyckte jag att tisdagar passar bättre än torsdagar, så kan jag träna vidare själv under resten av veckan om träningen förläggs i början på densamma.

Tisdagar var ju också min träningsdag då jag tränade för Birgitta och det fungerade utmärkt.

Själv besökte jag mitt gamla stall i fredags för att träna Sally och det var ett av de bästa passen hittills så det var jättekul. Att den lilla gossen sedan hoppade lydigt och fint dagen därpå på tävling anser jag är ett bra kvitto på att träningen ger resultat även i Mulles egentliga gren och det tror jag Sally håller med mig om.

Passade på att klappa på Archies gamle vapendragare Birk och kunde konstatera att resultaten av min tidigare klippning var ett minne blott- det var snarare en lurvig björn än en häst som mötte mig på stallgången :=)!

Omställningen från sommartid har inte medfört något positivt för min del och då jag var ute på promenad med Soya och Archie i veckan märkte jag hur snabbt det blir beckmörkt, dvs redan vid 17.00-tiden.

Jag kommer inte att rida ut efter jobbet förrän det blir ljusare igen utan kommer antingen att spara uteritterna till någon helgdag och/ eller ta någon komptimme för att kunna ge mig ut innan mörket faller.

Som jag redan berättat ser jag dels ingen mening att rida i mörker och anser dels att det kan vara direkt farligt. Jag vill ju dessutom kunna ha med mig Soya när jag rider ut och att bli av med henne i mörkret vill jag verkligen inte riskera.

I lördags red jag årets sista tävling med Archie och det kunde inte ha slutat på ett bättre sätt än med den seger han kämpade till sig. Verkligen jättekul och skönt att kunna avsluta säsongen så.

Jag ska inte sticka under stol med att årets tävlingsresultat blev sämre än både önskat och förväntat med endast 4 placeringar (2 segrar, en 3:e och en 4:e plats varav alla placeringarna utom 3:e placeringen som togs i LA:4 togs i LA:1).

Att skänkelvikningarna varit vår akilleshäl är ingen hemlighet och dessa har många gånger kostat massor av poäng och dessutom har jag väl haft lite ”otur” eller vad man ska kalla det och varit precis första ekipage utanför placering vid flera tillfällen.

Nu är målet en bättre säsong nästa år men hur det blir med den saken återstår att se. Det är ju inte bara mina egna träningsresultat som påverkar rosettskörden utan även den många gånger mycket knivskapa konkurrens som kan förekomma på min nivå (LA).

Under den gångna veckan har det nog inte inträffat några större sensationer vad jag kan komma på utan det mesta har nog rullat på som vanligt.

Dagarna bara flyger fram och en vecka går hur fort som helst tycker jag.

Äppelträdet har snart ingen frukt kvar och de sista hallonen plockade jag igår.

Vädret har varit tämligen regngrått och allmänt trist och det tråkiga är att man nu bara har att se fram emot mer av detta i månader framöver.

Själv påverkas jag mycket av mörker och kyla och är helt klart mycket mer till min fördel på alla vis sommartid.

Tävlingssäsongen börjar lida mot sitt slut och det känns helt ok att inte behöva rida fram utomhus eller i iskalla oisolerade ridhus utan träna på under bättre förhållanden.

Jag har inte planerat in någon direkt vintervila och hoppas att Archie i år får vara frisk så att vi kan träna mot nya mål, till att börja med start i LA:6 och senare nästa år medelsvår om det går som jag vill.

Vad bloggen anbelangar går vi raskt mot 50.000 läsningar sedan starten och i veckan slogs nytt läsar-rekord, 899 läsningar på en vecka! Bra jobbat!

Som ni vet tycker jag mycket om att läsa era kommentarer och utan dom hade jag nog slutat att skriva så pass aktivt som jag gör. Endera dagen tryter förmågan att komma på något intressant att skriva om men tills dess får ni dras med mig!

Kan förresten rapportera att jag är mycket nöjd med min I-phone och möjligheten att både läsa mail, kommentera på bloggen och framförallt ta kort med den (stenålders-Birgitta har upptäckt något som måååånga vetat läääänge….).

Mitt favoritbarn Sally på sin ponny Mulle! Min just nu i princip mesta anknytning till MCR (ridskolan) där jag huserat i över 20 år. Sally tränar idogt varje vecka och har utvecklat sin lilla atom-bomb till ponny (gud give att man fick lite av den hästens energi….) på ett utmärkt vis!

Detta är numera Archies permanenta boende i allmänhet (boxen längst ner till vänster) och….

denna boxen i synnerhet :=)!

Av ovanstående bildtexter förstår ni kanske att jag nu har bestämt mig definitivt och att vår ”provmånad” i Grevie där nya stallet ligger får anses förverkad även om det bara gått knappt 3 veckor.

Redan efter knappt 2 veckor lämnade jag besked till ridskolan om att jag inte skulle komma tillbaka och kort därefter pratade jag med nya stallägarna och informerade dom om att de nu ska få dras med oss på en permanent basis :=).

Skämt å sido men jag trivs otroligt bra med det nya uppstallnings-arrangemanget och tror att jag kan säga detsamma om Archie.

Det känns underbart att kunna cykla till stallet på morgonen om jag vill (och därigenom även motionera Soya ”på vägen”) och framför allt att slippa ”stirra” med allting, alltid!

Om jag red på morgonen på ridskolan fick jag försöka se till att Archie hann äta lite innan jag drog upp honom i ridhuset och sedan fick jag rusa ner med honom till hagen innan jag knappt hann hoppa ur sadeln.

Nu kan han äta i lugn och ro efter avslutad ridning eftersom det inte är jag som släpper ut honom och att han dessutom får vara ute ungefär dubbelt så länge som på ridskolan är precis det jag vill.

På tal om att lämna definitiva besked så lämnade jag ett sådant även till mäklaren som säljer gården i Löberöd som vi la bud på för ett tag sedan.

Slut-erbjudandet var att vi kunde få köpa gården för 4,1 miljoner utan budgivning (vi gav ca 100.000 mer innan vi drog oss ut sist) men vårt intresse har som jag nämnt i tidigare blogginlägg svalnat så pass att vi valde att avstå.

4,1 miljoner är mycket pengar och bortsett från alla argument som talar emot att vi ska göra denna investering (?) i dagsläget så finns ju risken att vi själva skulle behöva sälja med förlust alterativt stå med en osåld gård i måååånader om det efter köp skulle visa sig att det här med gård inte var vår melodi.

Annars har väl veckan rullat på som vanligt borsett från att det denna helgen inte bara var Archie som tävlade utan även lilla Pippi (mer om detta i separat inlägg).

Denna veckan blir det också tävling för Arch om man inte ställer in pga för få anmälningar (var bara 12-13 anmälda sist jag kollade) och innan dess måste jag se till att klippa honom igen eftersom pälsen från den ena dagen till den andra antagit en oroväckande längd :=).

Tänk att åsynen av en så ”enkel” sak som en gräshage kan fylla en med sådan glädje…Så känner jag just nu eftersom jag ju så länge önskat detta åt Archie…

Under den gångna veckan har det inte inträffat några större sensationer.

Själv har jag blivit ett år äldre och firade kombinerad bröllops-, födelse- och namnsdag i onsdags. Arbetskamraterna bjöd på en god lunch medan maken stod för en I-phone och god middag några dagar senare. Jag har varit mycket nöjd med alltihop och framför allt med telefonen som jag redan har använt flitigt till att både fotografera med och kolla på nätet, skriva mail osv.

På hästfronten går allt sin gilla gång och jag håller på att komma in i nya rutiner i och med stallflytten. Hittills trivs jag ypperligt och tror att jag kan säga detsamma om Archie.

Det är otroligt skönt att numera komma i vettig tid till jobbet (oftast vid 7.30 och senast 8.00) och att dessutom kunna kombinera mina rastningar av Soya med stallbesöken.

De morgnar jag inte rider (4) cyklar vi till stallet (tar 15 minuter och Soya kan springa lös 90 % av sträckan) för att fixa med foder, mocka och byta täcke och de morgnar jag rider (3) kör vi bil till stallet (tar 3 minuter) och så får Soya rasta sig själv i ridhuset medan jag rider (fast i ärlighetens namn ligger hon mest och tittar på oss som de facto motionerar :=)).

Soya själv skulle nog säga att veckans höjdpunkt var besöket på hundkappbanan i Landskrona i söndags och hon har nu fått prova på alla ”fart-grenar” som en whippet kan tävla i:

1. Whippetrace: hunden jagar en låtsashare (oftast någon form av plastband som inte har den minsta likhet med en hare/kanin) på en knappt 150 meter lång raksträcka och snabbast hund vinner.

2. Rundbana: samma som ovan med skillnaden att hunden springer en längre sträcka (max 550 meter) och att banan är ovalformad (så som galopphästar springer ungefär).

3. Lure Coursing: hunden jagar även här samma typ av trasa/ plastband fast på en snitslad gräsbana som kan se olika ut från gång till gång. Här är det inte bara hundens snabbhet som bedöms utan även sättet på vilket den jagar ”haren” och om hunden genar för mycket tex så spelar det ingen roll om den är snabbast i mål; den kan ändå få dåliga poäng.

Personligen gillar jag rundbanan bäst eftersom Soya inte hinner få upp tillräcklig fart vid whippetrace och har börjat fuska (gena) på LC:n. Den hittills enda träningen på rundbana gav verkligen mersmak då allting var så välorganiserat och som sagt, i mina ögon mest rättvist.

Det mest spännande som hänt i veckan var faktiskt inte Ullaredsbesöket som jag gjorde tillsammans med några arbetskamrater (har åter lyckats ”frälsa” några tidigare tveksamma shoppare- GEKÅS borde snart göra mig till hedersmedlem efter allt detta värvande… ) även om det så klart var roligt att fynda diverse produkter till hela familjen.

Mest nöjd är jag nog med Archies regntäcke som jag köpte lite impulsartat och som visat sig stå emot många timmars oupphörligt regn utan minsta problem.

Nej, flytten till nya stallet har (så klart) varit det som upptagit det mesta av mina tankar och tid i veckan och hittills är jag mer än nöjd.

Archie verkar ha funnit sig väl till rätta i stallet och jag ber varje dag en väldigt stor bön att omställningen till nytt boende och därmed också nytt foder inte ska utlösa ett fånganfall.

Vädret har verkligen inte varit på vår sida sedan flytten men Archie har ändå varit ute i hagen varje dag och det känns underbart att han kan gå ute i fler timmar än han gjorde på ridskolan.

Ridningen har det inte varit det minsta konstigt med och där tror jag att Archies ”coolhet” i allmänhet och stora tävlingsvana i synnerhet har bidragit till att han inte höjer på ögonbrynen åt nya miljöer där han förväntas arbeta.

Att kunna kombinera hundpromenaderna med besök hos hästen känns också jättebra- man slår många flugor i en smäll så att säga.

Nu gäller det att komma in i nya rutiner för min del och också passa på att ”tagga ner” vad gäller mitt stora kontrollbehov.

I stallet finns rutinerade personer som är fullt kapabla att fodra, släppa ut och ta in min fogliga häst helt utan min hjälp och jag behöver inte bevaka allting och därmed också lägga tid på sådant som kan skötas utan min medverkan :=).

Det var väl något som jag hade svårt för på ridskolan och som därför också slet onödigt hårt på mig och jag ska som sagt försöka att ändra mitt ”tänk” i det avseendet framöver.

Något tävlande har det inte blivit och kommer inte att bli i nästa vecka heller eftersom jag upptäckte att den tävling jag anmält mig till (utan att syna propositionen tillräckligt tydligt) visade sig vara en clear round. Med tanke på hur många ”riktiga” LA jag ridit i år känns det inte inspirerande nog att rida en clear round faktiskt så vi står över och tränar som vanligt den dagen i stället.

Under den gångna veckan har jag gått med Soya i beckmörker på morgnarna, så ser det nämligen ut hos oss numera klockan 05.15. Kvällspromenaderna tidigareläggs nästan dag för dag och vi går numera ut redan vid 19.00 för att säkert vara tillbaka innan mörkret sänker sig strax innan 20.00.

Eftersom jag ju har Soya lös är min fasa att hon springer bort i mörkret och inte hittar mig igen och själv är hon ju både kolsvart och knäpptyst så jag har ytterst svårt att tro att närsynta JAG skulle hitta henne….

Även på morgonen kan hon ju förvisso försvinna i mörkret men dels så är det inte precis så att hon går några längre sträckor från mig och dels så blir det ju faktiskt ljusare och ljusare på morgonen så i värsta fall fick man väl invänta dagsljuset om hon irrade bort sig.

Får väl plocka fram både hennes reflexväst och blinkande lilla lampa som man kan ha i halsbandet så att jag ser henne….

Många hästars pälsar växer nu med rekordfart och både Archie och Birk blev friserade i veckan. Birk var verkligen långhårig och även Archie trivs säkert bättre med kortare snagg eftersom han rids så pass ofta i ridhus så det känns mycket skönt att ha det gjort.

Flytten till nya stallet närmar sig nu med stormsteg (vi flyttar på onsdagkväll efter att jag kommit hem från min Ullaredsresa som vi tidigarelade en vecka) och man kan väl säga att jag ser fram emot den med försiktig förväntan.

Det ska bli underbart att både kunna rida tidigare på morgnarna för att slippa komma för sent till jobbet var och varannan dag och att kunna ha Archie ute fler timmar i hagen. På minuskontot är att han blir av med sin vän Birk och får gå ensam (i alla fall till en början) och att uteridningsmöjligheterna är sämre kring det nya stallet men dels kan man inte få allt någonstans tror jag och dels kan jag köra till ridskolan om jag vill rida ut lite mer ”avancerat” (tar ca 15 minuter).

Jag hoppas att denna lösning ska bli till det bästa men känns det inte bra så flyttar jag tillbaka till ridskolan där jag fortfarande har kvar boxen och betalar kallhyra.

Någon kanske undrar vad som hänt med våra gårdsköparplaner och där kan jag väl rapportera att det inte hänt ett dugg, helt enkelt beroende på att det inte finns några intressanta objekt på marknaden.

Hade jag haft 5,5 miljoner vilket jag tyvärr inte har hade jag köpt en jättefin gård med eget ridhus vid Dagstorp (Löddeköpingetrakten- mycket nära Malmö) som är ett riktigt häst-Mecka med många ryttare och en superfin anläggning där jag tävlat många gånger. Men nu är det inte så som sagt och jag kan inte med bästa vilja flytta till de gårdar i Kristianstad-trakten som verkar vara de enda vettiga till salu just nu. Att köra bil till jobbet i ca 1 timme i ena riktningen är både för jobbigt och för dyrt anser jag även om säkert många Stockholmare och Norrläningar hade skrattat förvånat åt mitt resonemang :=).

Veckan avslutades med en trevlig whippetträff för Soyas del och en minst lika trevlig tävling för min och Archies del. Vi är inte bortskämda med segrar varken han eller jag även om det blivit några stycken (5) hans ringa ålder till trots så det var verkligen välkommet.

En omskriven krabat! Ligger hon och lurar på någon katt månne? Eller kanske en kanin?

Under veckan som gått har det vissa morgnar varit långt under 10 grader men vädret har nästan hela tiden varit bokstavligen strålande med mycket sol och värme senare på dagen.

Soyas mystiska ögonskada som hon fick i onsdags läkte mirakulöst mer eller mindre över dagen och jag är än en gång tacksam över att mina djur brukar vara lättbehandlade, ”icke-pjoskiga” och snabbt återhämta sig.
Jag tror ju stenhårt på att en god fysik, ett starkt psyke och ett allmänt positivt sätt att se på livet främjar hälsan och kan vara direkt avgörande OM man skulle drabbas av sjukdomar/ skador och detta gäller inte minst djur och inte bara människor. Jag tycker dessutom att just mina egna hundar och hästar har bevisat detta så många gånger att det för mig inte är någon tveksamhet kring att det jag tror på stämmer.

Flytten till det nya stallet närmar sig och jag ser mycket fram emot att prova något nytt. Vi (Soya och jag) har varit och hälsat på i stallet 2 gånger under veckan och har hunnit träffa de flesta som redan står i ”mitt” stall (det finns 2 stall på anläggningen- ett större och ett mindre där Archie ska stå).

Vi har ju under veckan haft en extremt livlig debatt kring jakt i allmänhet och harar och kaniner i synnerhet (besöksrekord på bloggen om jag inte har fel- nästan 900 läsningar på en vecka mot vanligtvis ca 700) och jag har blivit jämförd med allt från en ELEFANT (!!!) av signaturen Kattägare till Hitler av Tova! Intressant!

Otroligt nog (eftersom jag inte sett det tidigare trots att vi bor här sedan mer än 6år tillbaka) så såg Soya och jag ett jaktlag just i lördags (då vi promenerade till nya stallet) där en hund jagade en hare i ”tusen kilometer”.

Själv blev jag livrädd att Soya skulle se spektaklet och bestämma sig för att hjälpa till så jag gick raskt en annan väg för att undkomma jaktlaget.

Det var ju inte så länge sedan jag läste i Ridsport om att en jägare hade skjutit en HÄST i tron att det var en ÄLG och inte nog med DET, han fick inte ens något STRAFF?!?!?

Jag hann i lördags tänka att jag inte ville att Soya i det skarpa solljuset skulle bli misstagen för en hare (eller att JAG skulle tas för gud vet vilket djur) så det var skönt att undkomma med hälsan i behåll och utan att någon av oss blev beskjuten :=). Fast det hade nog varit RÄTT ÅT OSS misstänker jag att vissa bloggläsare tänker *SKRATT*!

På hemmafronten hann jag i veckan plocka, skala, skiva ner och frysa in några av de MILJONER äpplen som vårt enda träd ger oss varje år.

När vi flyttade hit var det någon (o?)kunnig som påstod att äppelträd bara ger bra skördar vartannat år men det måste vårt träd ha missat för vi översköljs som sagt av frukt varje sommar och höst.

Eftersom äppelkaka med vaniljsås är en av mina absoluta favoriträtter som jag kan äta till frukost, middag och kvällsmat passar det bra med att ha just ett äppelträd (päronen får Archie äta) men det är liiite drygt att stå och skala och skala utan att se ett slut på det hela.

När jag ändå var så huslig passade jag på att göra typ 10 portioner köttfärssås åt mig själv (jag har oftast med mig lunch på jobbet) och en lika enorm levergryta åt Soya.

Helgen avslutades som så ofta med en liten tävling och vi fick den rosett vi så länge suktat över!

Förresten: veckans matematikpris ger jag till Sally som i Ullared i lördags, då hon hade med sig 800 kronor att handla för fick höra slutsumman 799 kronor och 50 öre i kassan! Och detta utan att ha haft en miniräknare med sig! Det ni!!!

Bloggen frodas verkligen just nu och under veckan har jag haft fler läsningar (777 stycken) än någonsin förr. Verkligen jättekul och jag hoppas att ni fortsätter att både läsa och kommentera!

Det mest spännande, roliga och omvälvande som hänt under den gångna veckan är att den extremt förändringsobenägna och därtill näst intill ”über-kräsna” Birgitta har hittat en potentiellt lämplig stallplats åt sin guldklimp Archie.

Han ska från den 1 oktober få ”prov-bo” i ett stall väldigt nära där jag själv bor och jag hoppas att jag genom detta arrangemang får en långt stressfriare hästtillvaro än vad jag haft de senaste åren.

Skulle jag av en eller annan anledning inte gilla det nya stallet efter 1 månad kommer jag att flytta tillbaka Archie till ridskolan där jag ju huserat i över 20 år och nästan betraktas som en inventarie men förhoppningsvis utfaller allt till både min och hästens belåtenhet.

Annars har det inte hänt något speciellt på hästfronten i veckan; jag har tränat för Ebba som vanligt och haft lektion med Sally som vanligt.

Tävlade på söndagen och var mycket nöjd med Archie i bägge klasserna även om vi inte fick med oss någon rosett hem.

Slutet av veckan förmörkades helt klart av att en nära kollega mycket hastigt avled av en hjärtattack vilket verkligen får en att fundera över hur fort livet kan förändras från den ena dagen till den andra. Och i det sammanhanget känns exempelvis rosetter tämligen futtiga faktiskt.