Under de första åren av mitt hästägande var jag en fattig student och även sedan jag började arbeta var det många gånger knapert med ekonomin.

Jag har alltid prioriterat att kunna tävla och träna så mycket som jag vill och det har naturligtvis gjort att jag i perioder tvingades att leva ganska snålt.

Under Herons första riktiga tävlingssäsong 1990 (han tävlade bara 3 gånger som 4 åring) åkte vi och tävlade i hoppning hos Sydslättens ryttarförening. På den tiden hade de vissa av sina tävlingar långt ifrån själva ridskolan/ anläggningen i en ort som heter Hörte och första gången jag körde dit hade jag ingen klar uppfattning över hur långt det var dit.

Jag ställde upp i och lyckades placera mig i en 1.10-hoppning (som på den tiden kallades LB). Heron fick då sina första prispengar, 50 kronor.

Med facit i hand var det en enorm tur att jag fick den där femtiolappen för en bra bit innan vi var hemma började bensintanken att se oroväckande tom ut.

Jag minns att jag fick stanna och tanka någon mil hemifrån och hade jag inte haft femtiolappen så hade jag varken kunnat tanka eller komma hem så ont om pengar hade jag på den tiden!

Till mitt försvar får jag väl säga att jag hade missbedömt avståndet till tävlingsplatsen men när jag tänker efter var det ändå vansinnigt att ge sig ut och tävla utan att vara säker på att komma hem igen!

När jag kom hem berättade jag stolt om Herons intjänade pengar för en annan hästägare i stallet, Lars Swärd, galopptränare och ägare till Ormus, den första hinderhästen i Sverige som sprang in över 1 miljon kronor. Lars hade Ormus uppstallad hos oss just då och han var i mina ögon ett föredöme när det gällde att ta hand om tävlande hästar och få dom att prestera maximalt av sin förmåga.

Lars var mycket glad å mina vägnar och jag minns att han sa något i stil med ”ja, du ska se….det här är bara början”.

Och visst fick Lars rätt! Förvisso närmade sig Heron med sina totalt 15000:– intjänade prispengar under hela sin tävlingskarriär aldrig Ormus framgångar men som väl har framgått vid det här laget skänkte hans tävlingsresultat mig enormt mycket glädje ändå!

Min älskade Heron hade i mina ögon inte många fel men ett av dom var att han inte kunde gå ensam i hagen.
Från början kunde han inte ens gå ensam i hagen om det gick hästar i hagarna bredvid (han sprang omkring i full sken och vägrade att lugna ner sig) men efter mycket övning så accepterade han att gå ensam om han hade sällskap i hagen bredvid sin.

En sommar då nästan alla hästar på ridskolan var på bete eller uppstallade på annat håll fanns det inget annat sätt att lösa hagfrågan än att be att få låna en häst från våra grannar, polisrytteriet, som kunde gå i hagen bredvid Herons.

På polisrytteriet fanns en äldre häst (i 20-årsåldern) som hette Romulus och denne var, om jag förstod saken rätt mer eller mindre utdömd och användes ytterst sparsamt till lättare promenadridning.
Denna häst fick jag löfte om att få låna som sällskap åt Heron och jag brukade gå ner med båda två tillsammans till hagarna.

En helg då jag som vanligt hade släppt ut hästarna och sedan skulle ta hem dom hände något konstigt. Romulus taktade hela vägen hem, gick nästan i passage och verkade allmänt uppspelt. Jag kunde inte förstå varför den gamle gubben helt plötsligt fått sådan energi och tänkte för mig själv ”Jaha…dom säger att Romulus är så gott som slut….det kan man verkligen inte tro när man ser det här…”.

Samtidigt som jag tänkte detta noterade jag att Romulus man var ovanligt lockig, som efter flätor som nyligen tagits bort.

”Varför i hela fridens namn har dom brytt sig om att fäta den här gamla hästen” minns jag att jag tänkte.

När jag ledde in hästarna i stallet (vi delade på den tiden stall med poliserna medan de nu har ett fristående stall bredvid vårt) mötte jag vår ridskolechef i dörren och det första hon säger (läs: UTROPAR) är ”Men Birgitta!!!! VAD HAR DU GJORT?!?!?!?”

Jag fattade ingenting och såg förmodligen ut som ett frågetecken då stallchefen fortsatte ”Du har ju släppt ut Bismarck i hagen”.

Först då verkligen TITTADE jag på fuxen jag höll i ena grimskaftet och visst var det polisrytteriets finaste och bästa tävlingshäst som stod där.

”Thomas kommer att DÖDA dig” fortsatte stallchefen och vid närmare eftertanke insåg jag att så nog mycket väl kunde bli fallet.

Thomas var (är) alltså en ridande polis, tillika dressyrdomare, och Bismarck var hans tävlingshäst. Bismarck fick UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER gå i hagen eftersom det sades att han var så vild där och man ville inte riskera något.

Och denna häst hade jag alltså släppt ut i tron att det var gamle Romulus?!?!?

Ja herregud…hur kunde jag göra ett sådant misstag?

Anledningen var till att börja med att man hade bytt plats på Romulus och satt Bismarck i hans box utan att ändra namnskylt. Sedan ska jag villigt erkänna att jag alltid bara drog ut Romulus ur boxen och lät honom lufsa bakom Heron så jag TITTADE aldrig riktigt noga på honom utan han gick mest för sig själv lite snett bakom mig.

”Jaha det kommer att bli urkul (NOT) att ringa till Thomas” tänkte jag och fasade redan för samtalet.

Jag förstod nu också varför Romulus dvs Bismarck varit flätad, han hade varit och tävlat samma morgon (jag släppte ut hästarna vid lunchtid) och det var väl också därför han var så lugn (eller chockad!!!) när han gick ner till hagen: han var väl trött efter tävlingen helt enkelt! Men när han hade stått där i några timmar hann han piggna till; därav passage-uppvisningen på hemvägen!

Otroligt nog blev Thomas inte arg då jag ringde och förklarade min fadäs! Dels så var historien på sätt och vis lite komisk (fast det var nog inte sååå kul att jag hade förväxlat en FIN tävlingshäst med en skruttig promenadhäst) och dels så hade det ju faktiskt inte hänt Bismarck något. Och slutligen erkände Thomas att han själv vid ett tillfälle hade råkat transportera hem fel häst (dvs en ”icke-polishäst”) från ett bete där polishästarna gick med massor av andra hästar så han visste ju att även den bäste kan göra fel 🙂 !

Kortet ovan föreställer min skötare Petra (som jag redan har berättat om) och Bismarck och är taget julen 1998.

Under de första åren på 2000-talet hade jag en stående spalt i vår klubbtidning som hette ”Birgittas tipshörna”. Där gav jag mina klubbkamrater råd och dåd om allt från att de kunde tvätta sina ridhjälmar i diskmaskinen till att de kunde använda en dambinda i sårvårdande syfte (på hästens ben tex).

Ovan ett exempel på mina tankar och idéer (detta nummer är från 2005).

Eftersom jag bor i Skåne där utbudet av både hopp och dressyrtävlingar alltid har varit enormt har jag aldrig sett någon anledning till att åka på sk meetings, eller att i vart fall övernatta på någon tävlingsplats. När jag säger att det är LÅNGT till en tävling menar jag att det är 10 mil dit medan min väninna i Kiruna väl har 30 mil till NÄRMASTE tävlingsplats. Och inom 10 mils radie från stallet finns det tävlingar i princip varje helg från mars till oktober i alla fall.

Under sommaren kan det dock vara ganska glest med tävlingar och ett år (1992) fick jag för mig att Heron skulle ut och skörda framgångar på lite längre håll.

Jag, som annars är en blygsam person vad gäller tro på tävlingsframgångar, fick av någon anledning hybris och tänkte att Heron (som just då gick mycket bra i hoppning) skulle visa ”bönderna” på landsbygden hur en slipsten…förlåt….hopphäst skulle hoppa…typ…

Jag anmälde mig och Heron till 2 klasser på lördagen och 2 klasser på söndagen hos Willands ryttarförening, en klubb i närheten av Åhus. Uppstallning ordnades på klubben från fredag eftermiddag och tanken var att jag och min hästskötare Petra skulle campa!

Jag hade aldrig campat förut men Petra, som var väldigt mogen för sin ålder (hon var väl 13 år då) visste precis hur man skulle sätta upp det tält vi fått låna av hennes familj. Vi hittade en skogsglänta i närheten av stallet, riggade upp tältet och inhyste Petras kanin(!!!) i Herons hästtransport där den fick springa fritt.

När tältet var på plats åkte vi och gjorde ”Åhus by night” (läs: köpte glass i en kiosk) för att sedan ta oss tillbaka till ”lägret” igen.

När vi hade lagt oss i tältet började Petra att gnälla över att det var hårt på marken, att hon inte kunde sova osv osv. Själv var jag dödstrött och sa till slut surt: ”Om vi lägger oss i bilen, håller du käften då”.

”Jaaa” kom det ynkligt från Petra.

Sagt och gjort….natten tillbringades i min Peugeot, jag i baksätet och Petra i framsätet! Fräscht!

Nästa dag skulle jag som sagt visa övriga ryttare hur man flyger över hinderna men Heron var av en annan uppfattning.

Inne på banan fanns ett hinder som såg ut som en JÄTTE-toalettrulle (fast det var grön och vit-målat) som hängde mellan 2 hinderstöd. Heron var inte intresserad av att göra något toalettbesök precis och vi rev hindret.

Inte heller i andra klassen fick vi glänsa, även här blev det 4 fel och detta med en häst som nästan aldrig rev!

Efter en ny natt i min bil upprepades gårdagens fiasko, nya 4 fel i båda klasserna (som var 1.20-klasser)!!!

Vi åkte hem ganska tillplattade kan jag säga och fann endast tröst i att vi på hemvägen körde förbi EKO utanför Kristianstad där jag (tröst)handlade upp både mina egna och Petras (!!!) pengar (hon fick tillbaka dom sen 🙂 ).

Som många andra historier kring Heron har även denna en liten ”knorr”.

Endast 4 (!) dagar efter våra misslyckade 4 (FYRA!!!!) klasser (en 1.10 och tre 1.20) tyckte Heron att det var dags att återställa ordningen och gick då dubbelnolla i en 1.20 där han var placerad. Även detta var ett meeting (fast vi åkte hem efter tävlingsdagarna) så ytterligare 3 dagar därefter var han åter dubbelnolla i en ny 1.20 och som grädde på moset tog han en av sina få placeringar i 1.30! Den säsongen blev hans bästa ditills!