Om jag skulle svara på frågan om mina 3 senaste hästar har varit väldigt LIKA eller OLIKA varandra hade jag nog varit tvungen att säga det förstnämnda även om de givetvis inte varit kopior av varandra i allt.

De har alla 3 varit glada, genomsnälla, tyckt om människor och man har i alla fall haft intrycket av att de alltid gjort så gott de kunnat. Alla 3 har även i mycket ung ålder gett ett väldigt ”kontrollerat” intryck, folk har ibland tyckt att hästarna nästan har varit FÖR lydiga, lugna och sansade. Men även en kontrollerad dressyrmaskin behöver ge utlopp för lite ”egna idéer”, tjo och tjim och i de fallen har alla 3 hästarna haft olika ”säkerhetsventiler”.

Heron var lydnaden personifierad när han var 4 år och folk trodde mig knappt när jag berättade hur gammal (läs: ung) han var. Och han löd verkligen minsta vink vad det än gällde UTOM när vi skulle hoppa uppsuttet. De första åren gick det inte att styra emot något som stod mellan 2 hinderstöd utan att Heron ökade farten något otroligt, det var verkligen ”plattan i mattan” och full fart över hinderna.

Kunnigt folk rådde mig att öva lydnad (ha ha ha) med cavalletti-serier osv men se…DET var inga problem. Heron kunde gå över 100 bommar PÅ MARKEN i perfekt lydnad men så fort man satte upp en enda bom mellan 2 stöd så var det full gas igen. Jag kunde också STANNA 2 meter efter ett hinder i perfekta halter men framför hindret var det som förgjort.

Tack och lov hade ju Heron en enorm vilja ATT hoppa så det där med att det gick i ”hundranittio” brukade inte hindra honom från att lyckas bra på hopptävlingar men det kändes så klart inte så trevligt att inte ha någon vidare kontroll.

I mina deppiga stunder tröstade jag mig dock med att även en så lydig häst behövde känna att han någonstans och någon gång fick ta kommandot och beteendet upphörde tack och lov efter något års intensiv träning.

Décimas sätt att visa att hon inte alltid gick att kontrollera var på löshoppningarna. Hon hade av naturen en fin teknik men då man hoppade uppsuttet kunde hon vara ganska tittig och lika gärna springa förbi som över hindrena.

Då man löshoppade gick hon inte att känna igen! Den så lugna hästen fick som eld i baken och skenade mot löshoppningshinderna. Efter många fruktlösa försök att dämpa tempot kom vi på att jag kunde LEDA henne tills det bara återstod några få galoppsprång till hinderna. Då hann hon aldrig få upp någon farlig fart och sprången blev bättre. Uppsuttet höll hon aldrig på med dessa höghastighets-försök och det är jag mycket tacksam över.

Archie har även han funnit ett sätt att leka spelevink! När man rider ut vill han ofta takta tex, ett beteende han aldrig uppvisar annars. Han kan också till synes utan anledning vända och försöka gå åt ett annat håll eller stanna och inte vilja gå fram. Nu när jag skriver det ser jag att det ser mer illa ut i skrift än det är i verkligeheten, det är inte så att han är ISTADIG precis och han är lätt att få på andra tankar men det är ändå lite av ”jag provar och se om JAG får bestämma” över hans trixande.

Så sammanfattningsvis har jag haft hästar som har ”ventilerat” sig vid uppsutten hoppning, löshoppning och vid uteridningar. Nu undrar jag för mig själv vad det är som har gjort att hästarna har gjort de val som dom har gjort? Kanske bara en slump? Ja, det får vi tyvärr aldrig veta…..

Sedan Helenes fråga om sin häst Rulles form publicerades har vi hunnit ha en hel del mailkontakt och detta har framkommit:

1. Rulles tänder är kontrollerade av duktig hästtandläkare flera gånger.

2. Det är oftast i början av ridpassen som ”formproblemet” uppträder.

3. Helene kommer att provat att rida med gummisnodd för att se om detta hjälper.

Helene har också skickat mig en kortare filmsnutt och utifrån Helenes kommentarer ovan samt filmen har jag gett henne följande råd:

I filmsekvensen tyckte jag att Helene förhöll sig väldigt passiv när Rulle körde ner huvudet mellan frambenen. Hon hade för långa tyglar som TILLÄT hästen att gå aldeles för mycket ”bakåt, neråt” och hon gjorde inget aktivt för att få upp huvudet på hästen. Jag rådde Helene att korta tyglarna, att ta uppresande tygeltag samt att försöka rida mer framåt eftersom det på filmen såg ut som att hästen gick i ett segt och oengagerat tempo.

Helene fick också rådet att provat att rida med gummisnodden i vart fall 3 gånger för att se om det förändrar något.

Avslutningsvis rådde jag Helene att inte se inspänningen som ett ”misslyckande” utan som en hjälp för att snabbare komma till BRA arbete med sin häst. Jag har själv tidigare haft lite fördomar mot hjälptyglar (eller snarare deras användare) och tyckt att det varit ett sätt att ”fuska” men har insett att det är dumt att slita på hästen i onödan om man kan få en TILLFÄLLIG hjälp med ett problem.

I början av nästa vecka kommer förhoppningsvis en rapport från Helene så att vår nyfikenhet huruvida formen har förbättrats blir stillad!

Fram tills dess kommer det dagligen nya lustigheter från undertecknad!

/Birgitta

I lördags då jag var och tävlade fastnade jag med bil och släp på den dyiga parkeringen.

Personalen i sekretariatet skickade ut en man med traktor för att hjälpa mig och denne man lyckades tillsammans med en annan man som också kom för att hjälpa till få loss både bil och släp.

Innan vi alla åter befann oss på torr mark hade dock ”traktormannen” råkat skada en sak på min transport, detta medan han försökte att dra loss oss.

Jag blev något förskräckt men fick det lugnande beskedet att ”ja, ja…det där svetsar man lätt fast igen”.

För att göra en lång historia något kortare så fixade Gert-Eve (läs mer om denne hjälpsamme man i inlägget ”Hur det gick till när jag köpte min första transport”) transporten för 800:–. Ingen liten summa tycker jag och då fick jag ändå ett juste kompis-pris.

Händelsen fick mig att börja fundera över hjälp som erbjuds av utomstående!

Nu kostade lagningen av släpet ”bara” 800:– men tänk om det hade handlat om 5.000:– i stället? Vem skulle då betala? Mannen som är snäll nog och erbjuder sin hjälp men förstör något i stället för att hjälpa eller jag som tar emot hjälpen?

Inte helt lätt att svara på tycker jag. I detta fallet kommer jag inte att kräva någon på pengar men hade det handlat om en större summa hade jag nog vänt mig till ryttarföreningen som ordnade tävlingen och förhört mig om de inte har någon form av ansvar (och framför allt försäkring) som gäller när tävlingar ordnas.

Men som sagt, jag fick mig en tankeställare! Man kanske inte i alla lägen ska ta emot hjälp av folk utan att förvissa sig om deras kompetens och framför allt så får man kanske vara beredd på att saker kan förstöras/ gå sönder och i så fall redan innan hjälpen tas emot ta ställning till hur man gör då.

När jag köpte min första hästtransport var jag en fattig hästägare som behövde alla extrapengar jag kunde tjäna. Eftersom jag var den enda i stallet som hade hästtransport på den tiden var det många som ville låna den.

Jag såg min chans till relativt lättförtjänta pengar och lyckades också mer eller mindre betala hela transporten med pengar som jag i efterhand fick in på uthyrningen.

MEN: jag var redan då förutseende och informerade alla som hyrde transporten om att ALLT som förstördes/ skadades måste lagas/ersättas/ återställas i ursprungligt skick av den som hyrde.

Och det var ju tur att jag gjorde den överenskommelsen!

En stallkamrat som skulle knuffa transporten bakåt för att parkera den råkade trycka in hela rutan framtill på släpet (hon satte handen på rutan, tryckte till hårt och rutan flög in i transporten).

En annan körde flera kilometer utan att dra upp stödhjulet = inget hjul kvar och en tredje hade inte satt fast elkontakten ordentligt så den lossnade och krossades under färden.

Småsaker i sammanhanget kan man ju tycka men det var ändå skönt för mig att slippa ha både besvär och kostnader för diverse lagningar.

Idag har jag ett långt finare släp än mitt första och lånar endast i undantagsfall ut det och bara till folk jag känner och med mycket snälla hästar.

Vad gäller övrig hästutrustning kan jag tänka mig att låna ut det mesta i princip, min sadel undantagen.

Som jag har berättat om i tidigare inlägg hade jag enorma problem med att finna en passande sadel till Décima. Efter att ha provat vad som kändes som HUNDRATALS sadlar som alla satt på hästens alla kroppsdelar utom i sadelläget lyckades jag slutligen finna en sadel som låg bra men som idag kostar över 25.000:– i nypris.

Jag skulle aldrig ha köpt en så dyr sadel om det inte varit absolut nödvändigt och eftersom sadeln även passar Archie har jag behållit den. Jag är extremt rädd om sadeln och vill av den anledningen inte låna ut den.

Hur skulle man förhålla sig till om någon lånade sadeln och gjorde en stor reva i den? Skulle jag kräva en ny sadel för 27.000:–? Hur lagar man en reva i en sadel utan att det syns?

Nej, bättre än att grubbla på sådana frågor är att inte låna ut sadeln till någon!

Har man hästskötare och/ eller medryttare bör man också ta sig en funderare på vem som ska ersätta vad om skada/ förlust sker.

Personligen skulle jag inte få för mig att kräva mina (minderåriga) skötare på något men så får de heller aldrig rida i den dyra sadeln utan hålla tillgodo med en snart 40-årig hoppsadel i stället :=). Fast den använder jag själv också relativt ofta så det är inte så hemskt som det låter….