Om jag skulle svara på frågan om mina 3 senaste hästar har varit väldigt LIKA eller OLIKA varandra hade jag nog varit tvungen att säga det förstnämnda även om de givetvis inte varit kopior av varandra i allt.
De har alla 3 varit glada, genomsnälla, tyckt om människor och man har i alla fall haft intrycket av att de alltid gjort så gott de kunnat. Alla 3 har även i mycket ung ålder gett ett väldigt ”kontrollerat” intryck, folk har ibland tyckt att hästarna nästan har varit FÖR lydiga, lugna och sansade. Men även en kontrollerad dressyrmaskin behöver ge utlopp för lite ”egna idéer”, tjo och tjim och i de fallen har alla 3 hästarna haft olika ”säkerhetsventiler”.
Heron var lydnaden personifierad när han var 4 år och folk trodde mig knappt när jag berättade hur gammal (läs: ung) han var. Och han löd verkligen minsta vink vad det än gällde UTOM när vi skulle hoppa uppsuttet. De första åren gick det inte att styra emot något som stod mellan 2 hinderstöd utan att Heron ökade farten något otroligt, det var verkligen ”plattan i mattan” och full fart över hinderna.
Kunnigt folk rådde mig att öva lydnad (ha ha ha) med cavalletti-serier osv men se…DET var inga problem. Heron kunde gå över 100 bommar PÅ MARKEN i perfekt lydnad men så fort man satte upp en enda bom mellan 2 stöd så var det full gas igen. Jag kunde också STANNA 2 meter efter ett hinder i perfekta halter men framför hindret var det som förgjort.
Tack och lov hade ju Heron en enorm vilja ATT hoppa så det där med att det gick i ”hundranittio” brukade inte hindra honom från att lyckas bra på hopptävlingar men det kändes så klart inte så trevligt att inte ha någon vidare kontroll.
I mina deppiga stunder tröstade jag mig dock med att även en så lydig häst behövde känna att han någonstans och någon gång fick ta kommandot och beteendet upphörde tack och lov efter något års intensiv träning.
Décimas sätt att visa att hon inte alltid gick att kontrollera var på löshoppningarna. Hon hade av naturen en fin teknik men då man hoppade uppsuttet kunde hon vara ganska tittig och lika gärna springa förbi som över hindrena.
Då man löshoppade gick hon inte att känna igen! Den så lugna hästen fick som eld i baken och skenade mot löshoppningshinderna. Efter många fruktlösa försök att dämpa tempot kom vi på att jag kunde LEDA henne tills det bara återstod några få galoppsprång till hinderna. Då hann hon aldrig få upp någon farlig fart och sprången blev bättre. Uppsuttet höll hon aldrig på med dessa höghastighets-försök och det är jag mycket tacksam över.
Archie har även han funnit ett sätt att leka spelevink! När man rider ut vill han ofta takta tex, ett beteende han aldrig uppvisar annars. Han kan också till synes utan anledning vända och försöka gå åt ett annat håll eller stanna och inte vilja gå fram. Nu när jag skriver det ser jag att det ser mer illa ut i skrift än det är i verkligeheten, det är inte så att han är ISTADIG precis och han är lätt att få på andra tankar men det är ändå lite av ”jag provar och se om JAG får bestämma” över hans trixande.
Så sammanfattningsvis har jag haft hästar som har ”ventilerat” sig vid uppsutten hoppning, löshoppning och vid uteridningar. Nu undrar jag för mig själv vad det är som har gjort att hästarna har gjort de val som dom har gjort? Kanske bara en slump? Ja, det får vi tyvärr aldrig veta…..
Senaste kommentarer