Månadsarkiv: april 2008

Ventiler!

Om jag skulle svara på frågan om mina 3 senaste hästar har varit väldigt LIKA eller OLIKA varandra hade jag nog varit tvungen att säga det förstnämnda även om de givetvis inte varit kopior av varandra i allt.

De har alla 3 varit glada, genomsnälla, tyckt om människor och man har i alla fall haft intrycket av att de alltid gjort så gott de kunnat. Alla 3 har även i mycket ung ålder gett ett väldigt ”kontrollerat” intryck, folk har ibland tyckt att hästarna nästan har varit FÖR lydiga, lugna och sansade. Men även en kontrollerad dressyrmaskin behöver ge utlopp för lite ”egna idéer”, tjo och tjim och i de fallen har alla 3 hästarna haft olika ”säkerhetsventiler”.

Heron var lydnaden personifierad när han var 4 år och folk trodde mig knappt när jag berättade hur gammal (läs: ung) han var. Och han löd verkligen minsta vink vad det än gällde UTOM när vi skulle hoppa uppsuttet. De första åren gick det inte att styra emot något som stod mellan 2 hinderstöd utan att Heron ökade farten något otroligt, det var verkligen ”plattan i mattan” och full fart över hinderna.

Kunnigt folk rådde mig att öva lydnad (ha ha ha) med cavalletti-serier osv men se…DET var inga problem. Heron kunde gå över 100 bommar PÅ MARKEN i perfekt lydnad men så fort man satte upp en enda bom mellan 2 stöd så var det full gas igen. Jag kunde också STANNA 2 meter efter ett hinder i perfekta halter men framför hindret var det som förgjort.

Tack och lov hade ju Heron en enorm vilja ATT hoppa så det där med att det gick i ”hundranittio” brukade inte hindra honom från att lyckas bra på hopptävlingar men det kändes så klart inte så trevligt att inte ha någon vidare kontroll.

I mina deppiga stunder tröstade jag mig dock med att även en så lydig häst behövde känna att han någonstans och någon gång fick ta kommandot och beteendet upphörde tack och lov efter något års intensiv träning.

Décimas sätt att visa att hon inte alltid gick att kontrollera var på löshoppningarna. Hon hade av naturen en fin teknik men då man hoppade uppsuttet kunde hon vara ganska tittig och lika gärna springa förbi som över hindrena.

Då man löshoppade gick hon inte att känna igen! Den så lugna hästen fick som eld i baken och skenade mot löshoppningshinderna. Efter många fruktlösa försök att dämpa tempot kom vi på att jag kunde LEDA henne tills det bara återstod några få galoppsprång till hinderna. Då hann hon aldrig få upp någon farlig fart och sprången blev bättre. Uppsuttet höll hon aldrig på med dessa höghastighets-försök och det är jag mycket tacksam över.

Archie har även han funnit ett sätt att leka spelevink! När man rider ut vill han ofta takta tex, ett beteende han aldrig uppvisar annars. Han kan också till synes utan anledning vända och försöka gå åt ett annat håll eller stanna och inte vilja gå fram. Nu när jag skriver det ser jag att det ser mer illa ut i skrift än det är i verkligeheten, det är inte så att han är ISTADIG precis och han är lätt att få på andra tankar men det är ändå lite av ”jag provar och se om JAG får bestämma” över hans trixande.

Så sammanfattningsvis har jag haft hästar som har ”ventilerat” sig vid uppsutten hoppning, löshoppning och vid uteridningar. Nu undrar jag för mig själv vad det är som har gjort att hästarna har gjort de val som dom har gjort? Kanske bara en slump? Ja, det får vi tyvärr aldrig veta…..

Några av världens (kanske) bästa hästprylar?

Efter att tidigare ha berättat om saker jag aldrig skulle tänka att använda mig av igen tänkte jag vända på det hela och berätta om vad jag anser är några av de bästa hästprylarna i världen och som jag aldrig skulle klarat mig utan:

1. Klippmaskinen: Jag erkänner: jag tycker att oklippta hästar ser gräsligt fula och ovårdade ut och skulle säkert klippa alla hästar utom fölen om jag sysslade med hästuppfödning :=).

Jag älskar korta, blanka hårremmar och klipper så fort den första vinterpälsen visar sig.

På tal om klippning minns jag att man, då jag började rida klippte ut som en vojlock på de hästar som man skulle helklippta. Denna jäkla ”hår-vojlock” var jättesvår att få till snyggt och efter några år började man klippa ”sadel-plättar”; en stor oval lämnades oklippt vid sadelläget. Numera klipper ju många ALLT (så även jag) och det är utan tvekan det snyggaste och mest praktiska. Det är ju under sadeln hästen svettas MEST så det verkar ologiskt att lämna kvar håren just där. Men då man gjorde detta angav man som skäl ”risk för skav om pälsen klipptes bort” även om jag själv aldrig upplevt detta.

2. Glansspray: hur höll man svansen ren och o-tovig innan denna spray kom ut på marknaden?

Jag minns när vi som skötte lektionshästarna i min ungdom stod och slet itu hästarnas svansar med piggborstar i nävarna, det var före glanssprayens tid och vi förstod inte hur lång tid det tar för en sönderborstad svans att växa ut. Det kan ta ÅR, trust me….

3. Regntäcken: de moderna täckena som både är tunna, andas och kan stå emot hur mycket regn som helst är underbara!

Jag minns hur jag som nybliven hästägare, och på den tiden dessa täcken inte fanns, brukade rusa ner till hagen för att ta in hästen vid minsta skyfall. Numera vet jag dels att hästar inte dör av lite regn och dessutom har jag utmärkta täcken som både håller hästen ren och torr!

4. Bogveck på täcken: även detta är en underbar uppfinning. Innan jag började använda täcken med bogveck hade mina hästar ofta skav på bringa och bog. Sedan jag började använda täcken med bogveck är inte ett hårstrå krökt någonstans!

5. Termobyxor: egentligen inget ridplagg men jag använder det hela vintrarna, både när jag bara går i stallet och när jag rider ut. Eftersom jag är extremt frusen räcker det inte med långkalsonger under ridbyxorna och dessutom blir det korvigt och tjockt. Ett par termobyxor värmer mycket bättre och känns inte så klumpiga. Tricket är att köpa ”vanliga” termobyxor, inte de som ÄR avsedda för ridning. Rid-termobyxorna tycker jag är klumpiga och lite stela med sin skinnklädda bak medan vanliga termobyxor är tunnare och således mer följsamma. Jag brukar köpa ett par på GE-KÅS (Ullared) barnavdelning för 79:– varje vinter.

6. Schabrak som sätts fast i sadeln med kardborr-band. Mycket smidigare att sätta på och ta av än de schabrak/ vojlockar med fastsydda öglor som såldes tidigare!

7. Fleece-ridlindor med kardborrband. Billiga, finns i många snygga färger, lätta att tvätta och använda. Minns någon bomullslindorna med SNÖREN som man använde förr?

8. Hela lädertyglar med dito ”stoppare”. Jag använde i många år vävribbtyglar men sedan jag började använda lädertyglar skulle jag inte kunna tänka mig något annat. Vävribbtyglarna tycker jag blir smutsiga, styva och ofräscha efter ett tag medan lädertyglarna både är lättare att rengöra och bibehåller sitt ursprungliga utseende längre tid.

Dagens träning

Dagens träning blev som det blir ibland, blandad kompott!

Vi gjorde lite av varje och med varierande resultat.

Travökningarna blev mycket bra och jag kunde hjälpa till med spöt utan arga reaktioner.

Skänkelvikningen för höger skänkel blev rätt så seg och när jag skulle hjälpa till med spöt så kom det en arg ”kick” och en galoppfattning flera gånger (inte heller helt ovanligt).

Galoppfattningarna från skritt blev bra liksom den förvända galoppen och öppna-embryona i båda varven.

Vi återupptog också bytesträningen som legat nere en längre tid. Ett byte blev ganska bra och 3 blev ”hyfsat acceptabla med tanke på utbildningsnivån”. Jag känner att jag nu VÅGAR hjälpa till med spöt även om Archie sparkar bakut. Jag är fortfarande rädd för att ramla av när han gör sina bakut-konster men jag känner samtidigt att han verkligen behöver spöhjälpen för att byta.

Som vanligt känner jag att tiden inte räcker till. Jag skulle vilja öva på fler saker och längre stunder, flera dagar i veckan men tycker samtidigt att Archie är för ung ännu.

Häromdagen berättade en tjej i stallet att hon hade kört in sin häst. Detta är exempel på EN sak jag skulle vilja prova att göra med Archie, inte för någon annan anledning än att det hade varit kul att prova men som sagt: när skulle jag hinna detta?

Jag kan inte både satsa på att ha en dressyrhäst som ska tävla var och varannan helg OCH hoppträna OCH rida ut OCH tömköra OCH löshoppa OCH dessutom försöka köra in….suck….

Tillbakablickar: hästmode

Har ni tänkt på att det går mode i även häst och ryttarutrustning?

Satt och tittade på lite gamla hästbilder härom dagen och slogs av att vissa saker som man använde för säg 20 år sedan och tyckte var jättefina skulle orsaka ett skrattanfall idag eller så skulle man av andra anledningar aldrig få för sig att använda dom.

Ovan den berömda JOFA-hjälmen som lever än idag, alla våra lektionsryttare erbjuds att låna en sådan om de inte har egen hjälm.Min första Jofa-hjälm var av svart sammet och jag vårdade den ömt (se separat inlägg om detta). Jag hade tack och lov aldrig någon hemsk BOERI-hjälm, detta var en mopedliknande hjälm som täckte öronen och som jag tror att jag hade fått klaustrofobiska känslor av.

Chaps (se bild ovan) säljs fortfarande men jag kan inte begripa hur JAG kunde tycka att de var något att ha (jag TROR att jag tyckte att man såg HÄFTIG ut i dom snarare än att dom fyllde någon direkt funktion).

Som värmande plagg föredrar jag absolut termobyxor och de är också mycket lättare att rengöra: bara att slänga in i tvättmaskinen vilket man ju definitivt inte kan göra med läderchaps.

På tal om saker man inte kunde slänga in i tvättmaskinen så hade jag förutom chaps även OLJEROCK en tid, även detta plagg tycks mig idag otympligt och svår-skött när det finns så mycket olika jackor i lättskötta, billiga material.

Bilden ovan visar ett New-Zeeland-täcke. Detta var de första täckena jag kom i kontakt med som hästägare och jag skulle idag inte ta emot ett om jag fick det gratis. Styva och ganska oformliga var de och de vägde ett ton när de blev smutsiga och våta. Jag tror aldrig att jag tvättade ett sådant täcke och jag kan inte tänka mig i vilken tvättmaskin man skulle lyckas knöla in det.

Jute-täcke (se bild ovan) hade jag också. Också detta ett svår-tvättat täcke som inte på långa vägar kan mäta sig med dagens snygga, praktiska och på alla andra sätt överlägsna täcken.


Vojlockar är också något som fortfarande används flitigt, dock inte av mig. Jag har sedan många år tillbaka endast schabrak eftersom jag helt enkelt tycker att dessa är mer estetiskt tilltalande.
 
Annars var en SVART (!!!) vojlock en av de första hästsakerna jag köpte till min första häst. Jag minns att vojlocken efter ett tag blev ganska urtvättad och antog en mörkgrå nyans. Efter ytterligare ett tag blev den så sliten att det gick hål vid bakvalvet. Vet ni vad snåljåpen/ den ekonomiska Birgitta (välj själv) gjorde då???Jag skäms faktiskt att berätta det men jag VÄNDE på vojlocken, sprättade upp stropparna och sydde på dom på det som tidigare varit vojlockens baksida. Så kunde jag använda vojlocken ytterligare en tid….Ja herregud…maken till sparsamhet….

Tillbakablickar: min första ridutrustning och hur jag vårdade den ömt!

Ovan ser ni en bild där jag stolt poserar i min första egna ridhjälm, en svart Jofa sammetshjälm inköpt hos Jensen sport 19 februari 1981.
Affären finns kvar men har sedan många år bytt lokaler.

På bilden bredvid (från maj 1982) visar jag upp mina (första) beiga ridbyxor av något konstmaterial som var mycket populärt på den tiden.
Byxorna blev med tiden mer och mer uttänjda (vilket faktiskt redan syns på bilden) och jag försökte behålla deras passform genom att tvätta dom i varmare och varmare temperaturer.

Den första ”ridsak” jag köpte var ett brunt spö, ett mellanting mellan hopp och dressyrspö. Spöt kostade 24:– om jag minns rätt och valdes noggrannt ut i en affär som hette ”Jerrys Ridshop”. Affären låg vid S:t Knuts torg i Malmö och stängde igen för många herrans år sedan.

Efter spö-investeringen inköptes hjälm, ridbyxor och gummiridstövlar på Jensen sport; jag hade ditills ridit i morsans gamla gummistövlar, jeans och lånad hjälm från ridskolan.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker tillbaka på hur jag månade om min första rid-garderob.

På den tiden (jag var 15 år gammal) red jag en gång i veckan, på lördagarna. När jag kom hem efter avslutad ridlektion följde en minutiös ritual!

Jag tog min sammetshjälm och plockade noga bort allt flock och annat som hade fastnat på den. Därefter vek jag nogsamt ihop mina ridbyxor i sömmarna och hängde dom med milimeterprecision över en klädgalge.

Avslutningsvis tog jag mina gummistövlar, la mig på knän i duschen och skurade dessa (undersidan framför allt) med en diskborste tills stövlarna var kliniskt rena.

När allting var rengjort ställdes det in en en garderob i väntan på nästa lördag.

Att jag bara iddes! Samma procedur vecka ut och vecka in.

Jag fick sedermera börja sköta en lektionshäst (Carinus, som ni redan kunnat läsa spaltmeter om) och detta innebar plötsligt mycket mer tid i stallet. Jag övergav min kadaver-disciplin vad gäller utrustningen och plockade aldrig mer flock från hjälmen eller diskade stövlar i duschen!

Fortsättning om Helene och Rulle

Sedan Helenes fråga om sin häst Rulles form publicerades har vi hunnit ha en hel del mailkontakt och detta har framkommit:

1. Rulles tänder är kontrollerade av duktig hästtandläkare flera gånger.

2. Det är oftast i början av ridpassen som ”formproblemet” uppträder.

3. Helene kommer att provat att rida med gummisnodd för att se om detta hjälper.

Helene har också skickat mig en kortare filmsnutt och utifrån Helenes kommentarer ovan samt filmen har jag gett henne följande råd:

I filmsekvensen tyckte jag att Helene förhöll sig väldigt passiv när Rulle körde ner huvudet mellan frambenen. Hon hade för långa tyglar som TILLÄT hästen att gå aldeles för mycket ”bakåt, neråt” och hon gjorde inget aktivt för att få upp huvudet på hästen. Jag rådde Helene att korta tyglarna, att ta uppresande tygeltag samt att försöka rida mer framåt eftersom det på filmen såg ut som att hästen gick i ett segt och oengagerat tempo.

Helene fick också rådet att provat att rida med gummisnodden i vart fall 3 gånger för att se om det förändrar något.

Avslutningsvis rådde jag Helene att inte se inspänningen som ett ”misslyckande” utan som en hjälp för att snabbare komma till BRA arbete med sin häst. Jag har själv tidigare haft lite fördomar mot hjälptyglar (eller snarare deras användare) och tyckt att det varit ett sätt att ”fuska” men har insett att det är dumt att slita på hästen i onödan om man kan få en TILLFÄLLIG hjälp med ett problem.

I början av nästa vecka kommer förhoppningsvis en rapport från Helene så att vår nyfikenhet huruvida formen har förbättrats blir stillad!

Fram tills dess kommer det dagligen nya lustigheter från undertecknad!

/Birgitta

Fråga från en läsare: häst som går över tygeln OCH bakom hand

Till bloggen har det inkommit en intressant fråga som jag vill delge även övriga läsare då jag tycker att den belyser ett inte helt ovanligt unghäst-fenomen.

Frågeställaren Helene (som har avböjt att vara anonym) har ett 5 årigt fullblod, Rulle (aldrig tränad för galopp) som hon har ägt sedan hästen var 3 år gammal.

Så här sammanfattar Helene problemet: ”Ridningen har gått fint, hästen är lugn och sansad. Jag rider ut i skogen ensam och i grupp utan några som helst probem, hästen är pigg men inte het. Riktig drömhäst ute. Däremot har jag lite problem när jag rider på banan. Han vill helt enkelt inte komma till ett vettigt arbete. Huvudet är ömsom i luften och ömsom går han bakom handen. Däremellan kan han gå riktigt trevligt och i rätt form i flera meter då man känner hur ryggen höjs och man hamnar i ”uppförsbacke” men tillfällena är alldeles för få för en häst som är såpass mycket riden. Det hjälper inte att rida böjda spår, det hjälper inte att driva stadigt framåt, det hjälper inte att försöka ”locka” ner honom med ledande innertygel. Jag har provat några olika sorters bett, rakt, tvådelat, tredelat.

Mitt svar, utifrån MINA erfarenheter följer nedan:

Jaaa du…det var inte ett lätt problem det där!

Hästen vill alltså omväxlande gå bakom hand och över tygeln?

Jag antar att du har kollat igenom hästens mun noga? Vet ej var du bor eller vilken tillgång du har till en veterinär som är bra på tänder?En häst som går bakom hand eller över tygeln vill ju av någon anledning undandra sig bettets inverkan och man kan ju fråga sig varför. Smärta i munnen pga hakar eller andra tandproblem KAN vara en anledning.

Om vi förutsätter att det INTE är ett mun/ tandproblem så skulle det kunna vara en ren ”styrkegrej”.

Upplever du att hästen ”håller på” med huvudet mest i början eller slutet av ridpasset eller är det lika mycket oavsett?

Om beteendet uppträder mest i slutet av ett ridpass kan det vara tecken på att hästen börjar bli trött alternativt ”uttråkad” (behöver stimuleras med olika rörelser, tempoväxlingar, gångartsväxlingar o dyl).

När jag började rida Archie vevade han en del med huvudet, framför allt när han började bli trött. Han kunde då försöka rycka tyglarna ur mina händer, slå med huvudet upp och ner osv.

Jag fick honom att förstå var hans huvud skulle befinna sig genom att rida med ”gummiband” (vet du vilken typ av inspänningstyglar jag menar?).

Efter max 1 månads ridning med gummibandet var han mycket stadig i formen och har så förblivit.Fortfarande kan ”vevandet” dyka upp i stress-situationer (utomhus: om han ej får gå så fort som han vill) eller om han börjar bli trött.

Kanske skulle du prova att rida med hästen inspänd med hjälp av gummiband? Detta är ju en fast inspänning som dock är ganska mild (beror förvisso på hur hårt du spänner in hästen men gummibandet går ju att töja till skillnad från en lädertygel tex).

Genom inspänningen förhindrar du att huvudet körs upp. Att hästen går bakom hand ser jag som ett mindre problem då detta inte sliter lika hårt på hästen som att gå med huvudet i vädret.

Och om/ när hästen går bakom hand kan du trycka på (i värsta fall: SPARKA till) med skänkeln samtidigt som du tar ett (eller i värsta fall: MÅNGA) uppresande tygeltag.

Jag kan nämna att jag, innan jag köpte Archie ALDRIG hade använt mig av inspänningstyglar då mina tidigare hästar (Heron och Décima) gått stadigt på tygeln från första sekunden, typ. Om de haft problem med något så har det snarare varit att de ibland gått något bakom hand men att köra upp skallen har inte funnits i deras föreställningsvärld.

När jag så köpte Archie och han körde upp skallen insåg jag att jag var tvungen att lösa problemet snabbt och innan han hann sätta fel muskler, bli felriden osv. Jag hade säkert kunnat få honom att gå bra på tygeln efter säg 15-20 minuter men med en så pass ung häst (3 år) har man inte den tiden. Efter 20 minuter ska ridpasset mer eller mindre vara SLUT, det ska inte vara då man lyckas komma till ridning. Så lösningen blev gummibandet med vilket hästen gick i rätt form från steg 1. Annars är jag inte en förespråkare av att spänna in hästar i tid och otid!

Generellt tycker jag också att du ska rida mycket omväxlande på banan så att hästen aldrig hinner bli uttråkad. Hästen ska aldrig veta vad som ska komma härnäst och den ska vara tvungen att koncentrera sig på DIG och det du vill och inte på att veva med huvudet.Även en så pass ung häst som en 5 åring kan man ju rida tempoväxlingar med, övergångar från trav och galopp till skritt, igångsättningar från halt, skritt och trav, volter, serpentiner, skänkelvikningar osv.

Hoppas att dessa råd kan hjälpa dig något.

mvh Birgitta

Ja, detta var alltså mitt råd utifrån min begränsade erfarenhet av hästar som både går bakom hand och över tygeln.Vi får se om frågeställaren återkommer med rapport om hur ridningen framskrider.

Övriga läsare är välkomna att komma med både synpunkter på detta svar och egna frågor kring vad det än må vara som har med hästar att göra. Jag lovar att försöka svara så gott jag kan!

Frågor från läsare!

Jag tänkte inom kort publicera några frågor/ kommentarer som har inkommit till bloggen och som jag tycker är intressanta att belysa.

Jag vill passa på och uppmana Er som läser att kommentera både frågor/ synpunkter från andra skribenter (och givetvis mina svar) samt också att ställa egna hästfrågor om Ni har sådana!

Jag lovar att försöka svara så gott jag kan utifrån MINA kunskaper och erfarenheter och Ni kommer givetvis att vara anonyma.

Dyr hjälp och dito utlåning

I lördags då jag var och tävlade fastnade jag med bil och släp på den dyiga parkeringen.

Personalen i sekretariatet skickade ut en man med traktor för att hjälpa mig och denne man lyckades tillsammans med en annan man som också kom för att hjälpa till få loss både bil och släp.

Innan vi alla åter befann oss på torr mark hade dock ”traktormannen” råkat skada en sak på min transport, detta medan han försökte att dra loss oss.

Jag blev något förskräckt men fick det lugnande beskedet att ”ja, ja…det där svetsar man lätt fast igen”.

För att göra en lång historia något kortare så fixade Gert-Eve (läs mer om denne hjälpsamme man i inlägget ”Hur det gick till när jag köpte min första transport”) transporten för 800:–. Ingen liten summa tycker jag och då fick jag ändå ett juste kompis-pris.

Händelsen fick mig att börja fundera över hjälp som erbjuds av utomstående!

Nu kostade lagningen av släpet ”bara” 800:– men tänk om det hade handlat om 5.000:– i stället? Vem skulle då betala? Mannen som är snäll nog och erbjuder sin hjälp men förstör något i stället för att hjälpa eller jag som tar emot hjälpen?

Inte helt lätt att svara på tycker jag. I detta fallet kommer jag inte att kräva någon på pengar men hade det handlat om en större summa hade jag nog vänt mig till ryttarföreningen som ordnade tävlingen och förhört mig om de inte har någon form av ansvar (och framför allt försäkring) som gäller när tävlingar ordnas.

Men som sagt, jag fick mig en tankeställare! Man kanske inte i alla lägen ska ta emot hjälp av folk utan att förvissa sig om deras kompetens och framför allt så får man kanske vara beredd på att saker kan förstöras/ gå sönder och i så fall redan innan hjälpen tas emot ta ställning till hur man gör då.

När jag köpte min första hästtransport var jag en fattig hästägare som behövde alla extrapengar jag kunde tjäna. Eftersom jag var den enda i stallet som hade hästtransport på den tiden var det många som ville låna den.

Jag såg min chans till relativt lättförtjänta pengar och lyckades också mer eller mindre betala hela transporten med pengar som jag i efterhand fick in på uthyrningen.

MEN: jag var redan då förutseende och informerade alla som hyrde transporten om att ALLT som förstördes/ skadades måste lagas/ersättas/ återställas i ursprungligt skick av den som hyrde.

Och det var ju tur att jag gjorde den överenskommelsen!

En stallkamrat som skulle knuffa transporten bakåt för att parkera den råkade trycka in hela rutan framtill på släpet (hon satte handen på rutan, tryckte till hårt och rutan flög in i transporten).

En annan körde flera kilometer utan att dra upp stödhjulet = inget hjul kvar och en tredje hade inte satt fast elkontakten ordentligt så den lossnade och krossades under färden.

Småsaker i sammanhanget kan man ju tycka men det var ändå skönt för mig att slippa ha både besvär och kostnader för diverse lagningar.

Idag har jag ett långt finare släp än mitt första och lånar endast i undantagsfall ut det och bara till folk jag känner och med mycket snälla hästar.

Vad gäller övrig hästutrustning kan jag tänka mig att låna ut det mesta i princip, min sadel undantagen.

Som jag har berättat om i tidigare inlägg hade jag enorma problem med att finna en passande sadel till Décima. Efter att ha provat vad som kändes som HUNDRATALS sadlar som alla satt på hästens alla kroppsdelar utom i sadelläget lyckades jag slutligen finna en sadel som låg bra men som idag kostar över 25.000:– i nypris.

Jag skulle aldrig ha köpt en så dyr sadel om det inte varit absolut nödvändigt och eftersom sadeln även passar Archie har jag behållit den. Jag är extremt rädd om sadeln och vill av den anledningen inte låna ut den.

Hur skulle man förhålla sig till om någon lånade sadeln och gjorde en stor reva i den? Skulle jag kräva en ny sadel för 27.000:–? Hur lagar man en reva i en sadel utan att det syns?

Nej, bättre än att grubbla på sådana frågor är att inte låna ut sadeln till någon!

Har man hästskötare och/ eller medryttare bör man också ta sig en funderare på vem som ska ersätta vad om skada/ förlust sker.

Personligen skulle jag inte få för mig att kräva mina (minderåriga) skötare på något men så får de heller aldrig rida i den dyra sadeln utan hålla tillgodo med en snart 40-årig hoppsadel i stället :=). Fast den använder jag själv också relativt ofta så det är inte så hemskt som det låter….

Tillbakablickar: Heron sågas loss från ett hinder!

 
 
 
 
Ja, denna berättelse är lika dramatisk som rubriken men jag kan redan nu lugna oroliga läsare med att den slutar lyckligt!
På det gräsfält som ligger närmast ridskolan (fast ändå säkert 15 minuters skrittväg från stallet) har några entusister från klubben byggt en terrängbana som ni kan titta närmare på här:
 
På den tid denna berättelse utspelar sig fanns inte de hinder som beskrivs enligt ovan utan då fanns bara några hinderhäckar, relativt lika den på bilden överst fast mer bastanta.
 
En dag då jag var ute och red med Heron fick jag för mig att jag skulle avsluta ritten med att hoppa hinderhäckarna.
 
 
Jag styrde emot den ena häcken men precis då Heron skulle hoppa av kände jag ”nej, nej…vi ligger fel…jag försöker STANNA”. Så medan min (IDIOTISKA) tanke var att försöka stanna Heron hade han redan börjat upphoppet. Min tanke och hans avsikt att hoppa kolliderade på ett mycket olyckligt sätt: i stället för att hoppa ÖVER häcken (som inte ens var 1 meter hög) fastnade Heron med det ena frambenet mellan två trä-slanor som förstärkte häcken.
 
Heron blev givetvis stående, något annat var omöjligt då hans vänstra framben var väl fastkilat i häcken. Jag hoppade av, fullständigt panikslagen, och tänkte tämligen omgående att detta var slutet. Jag insåg att om Heron rörde sig så mycket som några centimeter skulle han troligen knäcka sitt eget ben och jag såg redan framför mig en nödslakt mitt ute på fältet.
 
Givetvis försökte jag omgående att dra loss Herons ben från hindret men det var som om en myra skulle ha kämpat mot en elefant! Hindret vägde ett ton kändes det som och det enda jag kunde göra var att rubba det lite uppåt för att om möjligt lätta på tyngden över Herons ben. Jag hade ingenting i fickorna som skulle kunna tjänstgöra som ”fritagningsredskap” och eftersom detta var långt innan mobiltelefonernas tid kunde jag inte heller ringa efter hjälp.
 
Tack och lov insåg Heron, som alltid, stundens allvar och stod blickstilla. Själv stod jag bredvid och halvskrek med den mest panikartade rösten man kan tänka sig ”STÅ STILLA HERON, STÅ STILLA”! En normal häst hade försökt att ge sig av i sken bara av den förfärliga rösten men Heron hade genom tidigare erfarenheter (som vi inte behöver gå in på här :=)) lärt sig att då JAG lät som mest galen var det säkrast att någon av oss (läs: Heron) höll sig lugn.
 
Medan jag stod där, panik-skrikande och med häckhindret lyft så mycket jag orkade hålla det såg jag mig omkring. Fälten och träningsbanorna upptar en stor yta men ingenstans kunde jag skymta ens en tillstymmelse till liv eller rörelse.
Till slut såg jag en man som var ute och gick med sin hund i villakvarteret lite längre bort!
”HJÄLP!!!! HJÄLP!!!! Min häst har fastat med benet i ett hinder! skrek jag. Jag minns att jag trots all dramatik hann tänka hur konstigt det kändes att skrika ”HJÄLP”, det är inte ett ord jag använder till vardags precis.
 
Och nu kommer det som alla som hör denna historia tycker låter så KUL, men det var verkligen inte roligt då kan jag lova! Mannen med hunden ropade tillbaka:
 
”Nej, jag kan inte hjälpa dig. JAG HAR ONT I RYGGEN?!?!?!?!?!?!?”.
 
Jag trodde jag skulle dö av ilska. ”Jag skiter väl i om du så har BRUTIT ryggen” minns jag att jag tänkte ”du ska rädda min häst NU!!!!”.
 
Men mannen kom inte och min panik bara steg!
 
Efter bara någon minut inträffade dock miraklet!
 
Ett par i 35- års åldern kom rusande från villakvarteret, kvinnan iförd MORGONROCK ????( minns att jag reagerade på detta eftersom det var sent på eftermiddagen…vad hade jag avbrutit egentligen???) och mannen med en SÅG i handen.
Jag blev så klart överlycklig men då mannen såg den gigantiska Heron vars storlek förhöjdes av att hans ena framben var halvlyft inne i hindret vågade han inte gå fram.
Åter kom min ”panikröst” fram och jag halvskrek: ”Han är snäll! Bara SÅGA! Snälla! Skynda dig”.
Och mannen insåg nog stundens allvar för han satte igång att såga med en frenesi utan dess like och mycket snart var Herons ben befriat från hindret.
 
Otroligt nog hade han inte en skråma någonstans och jag hoppade som i trans upp på honom medan jag babblade osammanhängande ”tack så mycket…ni har räddat hans liv….tack…tack”.
 
Jag red snabbt tillbaka till stallet och bestämde mig direkt för att genast förtränga det som precis utspelat sig och inte säga ett ord till någon. Jag mådde så dåligt och tänkte att om jag började tänka på detta ens en minut eller ännu värre; berätta om det så skulle jag bli tokig. Jag ville inte ens tänka på hur historien kunde ha slutat.
 
Många, många månader senare red jag förbi hindret tillsammans med en kompis. ”Ser du att hindret är itusågat på ett ställe” frågade jag. Först då klarade jag av att berätta hur jag nästan bröt benet på min egen häst!