Månadsarkiv: september 2008

Skrivet

Tillbakablickar: Birgitta drömmer och när hästar är vänner men människor blir ovänner

När jag ägde Heron hände det ibland att jag drömde HEMSKA drömmar om honom.

Handlingen i drömmarna kunde variera en del men temat var alltid detsamma: Heron blev illa behandlad, jag fick ett nevöst sammanbrott pga detta och INGEN förstod mig.

Dessa drömmar, då de återberättades i stallet, roade mina stallkamrater mycket men jag var allt annat än glad i drömmarna. Där var jag tvärtom så galen som jag aldrig någonsin varit i verkliga livet och aldrig hoppas bli!

En dröm tex handlade om att jag kom till stallet och insåg att Heron hade blivit misstagen för en lektionshäst och också DELTAGIT i en lektionsridning. Någon (= en lektionsryttare) hade alltså ridit på MIN häst!!!!

I drömmen var Heron dessutom jätteslarvigt sadlad med en av de gråa arméfiltar vi förr använde till många hästar för att skona deras ryggar, hela filten var skrynklig under sadeln.

Och jag blev i denna dröm fullständigt panikslagen och ”grät-skrek”, dvs grät och skrek på en och samma gång vilket fick till följd att ingen FÖRSTOD vad jag sa. Men även sedan de i stallet fattade varför jag var upprörd så brydde de sig inte. ”Shit happens” tyckte de ungefär och kunde inte alls förstå mina känslor.

I en annan dröm hade någon ställt in Heron i en spilta i vilken han utanför drömmarnas värld aldrig ens hade KUNNAT få plats, spiltan var typ en halv meter bred. Inte heller i denna dröm var det någon som förstod varför jag gapade och gick på!

Ja, hur man ska tolka dessa drömmar finns det säkert flera teorier om.

JAG tolkar drömmarna som att jag hade väldigt starka beskyddarinstinkter mot Heron och det har jag alltid haft mot alla djur jag ägt. Tack och lov upphörde dessa drömmar när jag köpte Décima; jag hade kanske då mognat lite och även fått lite andra prioriteringar (läs: en sambo som hur det än var betydde mer för mig än hästen).

På tal om beskyddarinstinkter så kom jag att tänka på en mycket tråkig incident som verkligen väckte tigrinnan i mig (tigrinnan som vaktar sin avkomma typ).

Vi har i stallet ett system enligt vilket den som går sist på kvällen fodrar både sin egen och övriga hästar som står i samma avdelning.

JAG fodrar aldrig eftersom jag alltid är den som går hem FÖRST.

Förra året blev jag ovän med en annan hästägare, anledningen var enligt mig hur löjlig som helst men det kan egentligen kvitta för det värsta var inte att denna kvinna ville bryta alla kontakt med mig, nej: det värsta var att hon sa att de gånger HON skulle fodra hästarna så skulle inte Archie få någon mat för att jag var så dum i huvudet.

”Menar du att du kommer att straffa ett oskyldigt djur för att du är osams med djurets ägare” frågade jag.

”Ja, det är synd om Archie som har en sådan ägare som du men jag kommer inte att ge honom mat” blev det chockerande svaret jag fick.

Nu behövde jag inte grubbla över hur detta dilemma skulle lösas för hästägaren flyttade från stallet tack och lov. Men vad säger ni???? Själv är jag fortfarande helt förundrad över resonemanget.

Nu tror jag verkligen inte att jag och Lena (den lilles ägare) någonsin ska bli ovänner men skulle vi bli det hoppas jag verkligen att hon inser att våra hästar är de bästa vänner och låter dom förbli det. Jag skulle finna det näst intill oförlåtligt om Lena vägrade att släppa ut Archie med Birk om den enda anledingen var att HON och JAG blivit osams. För vi behöver aldrig träffas, det är alltid jag som släpper ut djuren och stallchefen som tar in dom.

Skrivet

Dagens träning

Om dagens träning finns inte så mycket att rapportera tycker jag; vi gjorde inget revolutionerande och inte heller något som jag inte redan har kommenterat i tidigare inlägg.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi efter den sedvanliga uppvärmningen i trav och galopp på stor volt där vi som vanligt kräver att Archie verkligen är framme för skänkeln och ”böjbar” åt bägge hållen tränade och checkade av det mesta som ingår i LA:1-programmet som jag red i söndags och som jag planerat att rida denna söndagen också. Halter från trav, ryggning, skänkelvikning, trav och galoppökningar osv.

Jag vill INTE göra några bytesförsök så här nära inpå en klass där förvänd galopp ingår. Tack och lov känner jag mig relativt lugn med de lyckade försök som vi gjort tidigare i år; innan jag fick till flera bra byten på hjälpen så kände jag mer ”panik” à la ”tänk om det kommer att ta en evighet innan Archie fattar vad jag vill”.

Det kommer ju ett rätt så långt tävlingsuppehåll från mitten av november till i alla fall början/mitten av mars så om Gud är god och inga skador eller annat sätter käppar i hjulet så kommer det att finnas tid för denna typ av träning liksom träning av skolorna som jag också redan påbörjat med acceptabla resultat (öppnorna är bra, den ena slutan ok och den andra mindre bra- i alla fall när jag gör dessa utmed långsidorna).

Jag varierar ofta mina dressyrpass, även då jag rider för Birgitta, mellan att rida med och utan stigbyglar. Jag tycker att jag kommer ner i sadeln bättre utan stigbyglarna men måste ju givetvis kunna sitta lika bra MED dom eftersom det inte i någon klass finns alternativet att rida UTAN stigbyglar :=) (då hade jag säkert valt det).

På tal om söndagens diskussion i min blogg om ”vet inte ryttare hur man ryggar” så enades både jag och Birgitta om att det borde vara dubbel koefficient på detta moment när man tävlar. DÅ hade nog ryttarna skärpt till sig, eller vad tror ni?

Skrivet

Veckan som gått

Förra veckan fick Archie en tredje hästskötare, Maria 19 år!

Elina (går i 9:an) som är en av Archies två skötare sedan tidigare (Lina som går andra året på gymnasiet är den andra- hon har följt med sedan Décimas tid) ville minska ner på antalet dagar i stallet och då föddes idén om en 3:e skötare som kan pyssla om Archie på kvällarna.

Jag hälsar Maria välkommen till ”Team Archie” och hoppas att hon ska trivas!

Ridningen har fungerat mycket bra och tävlingen i söndags var lyckad. Äntligen fick vi ytterligare en placering i LA (nu har vi 4 stycken).

I slutet av veckan fick jag ett shoppingryck men det hade jag inte sååå mycket för.

Ett par snygga ridskor jag sett ut fanns inte i min storlek men jag är lovad att ett nytt parti ska komma denna veckan.

Ett ursnyggt Henri de Rivel-träns (mycket likt det jag har nu) fick också igång mitt ha-begär men otroligt nog var tränset i cob-storlek för litet och det i full-storlek för stort (pannbandet stod ut i en vid båge från Archies panna- det såg hur kul ut som helst).

Däremot lyckades jag köpa ett par oanvända Cavallo-stövlar via Blocket (för 1000:– inkl frakt) så dessa väntar jag nu på att de ska anlända.

Jag har också köpt Anns lätt begagnade Amerigo-gjord (ursnygg och matchar min sadel perfekt) och den ska jag hämta när jag hälsar på henne i samband med Globen-dressyr i slutet av november.

Jag besökte också den ridshop i obygden från vilken jag vann ett presentkort på 100:– för snart 1 år sedan. Tyvärr för min del sålde affären bara svindyra ting à la Pikeur så jag gick därifrån med endast ett par ridstrumpor.

Sedan är det i ärlighetens namn inte precis så att jag BEHÖVER mer ridutrustning men det är alltid roligt med nya fina grejer.

På tal om att handla/ fynda så kom en kvinna till stallet igår och berättade att hon hade varit på världens rea på Rusta (som har en liiiten ridsportavdelning). Kvinnan hade bland annat köpt bakbensskydd i neoprene i ponnystorlek för……TVÅ OCH FEMTIO (2 kronor och femtio öre) paret!!!! Det kallar jag att fynda :=)! (De såg absolut helt OK ut och kvinnan skänkte det ena paret till den lille).

Skrivet

Äntligen placering i LA igen (och den tillägnas Annika :=))

Idag åkte Archie och jag till Södra Sallerups ryttarförening; vår närmaste grannklubb till vilken man kan rida om man är lite ambitiös (eller snarare saknar släp).

Eftersom jag HAR ett släp så valde jag att köra dit vilket tog ca 6 minuter, helt i min smak med andra ord.

Vis av tidigare usla erfarenheter vad gäller den mycket dåliga framridningen (djup, dammig, ojämn och full av hålor…behöver jag säga mer…) så gjorde jag som sist; jag red bort till en annan utebana som ligger en bit längre bort och som inte syns från framridningen = ingen annan var där :=). Underlaget på denna bana är långt stummare men också mer ”stabilt” vilket jag absolut föredrar framför djupa sandgropar som bara inbjuder till vrickningar.

Som vissa gånger tidigare ”vann jag framridningen” och då inte bara för att jag var ENSAM där och således saknade konkurrens. Archie gjorde alla rörelserna som ingår i LA:1-programmet PERFEKT och jag kände mig otroligt väl förberedd. Fantastiskt nog lyckades jag också komma ihåg att tänka på mina skänklar (tack än en gång Annika) och hålla dessa STILLA.

Som ett sidospår kan jag berätta att jag har kommit fram till vad de ”flygande skänklarna” beror på: Archie är helt enkelt inte tillräckligt ”elektrisk” och självgående! Inte så att han såsar sig fram men han hade absolut kunnat gå med ÄNNU mer bjudning utan att jag bearbetar honom med benen. Så det ska jag verkligen ta till mig och förbättra omgående! Det är ju en ren lydnadsgrej = sådant som jag är bra på så det ska nog bli skillnad he he…

För att gå tillbaka till tävlingen blev jag besviken när jag kom in på banan. Lika uselt underlag där; ojämnt och inte alls inbjudande. Archie tappade mycket av sin ”fina helhet” pga detta kändes det som. Ändå fick jag till en bra ritt utan missar och vi placerade oss som 4:a i klassen (av totalt 5 placerade). Fick 64 % (generös domare), vinnaren hade 7 poäng mer.

Jag såg ungefär halva klassen och det som å ena sidan gjorde mig bedrövad men å andra sidan lite nöjd också var att INGEN, säger INGEN, kunde ryggga med sin häst (utom jag då, ha ha).

Tränar inte ryttare sina hästar i att gå bakåt????

De flesta hästarna mer eller mindre vägrade att gå bakåt; de fick SLITAS bakåt och tog inte de föreskrivna 6 stegen utan gav upp efter 3-4 steg.

Andra som ryggade mer villigt gjorde det dock snett och ibland i ett ”övertempo”, dvs de kastade sig mer bakåt än GICK steg för steg.

Eftersom jag bara red en klass idag så fick inte Archie någon större motion men det spelar tack och lov ingen roll. Han har ALDRIG överskottsenergi dagen efter vila tex så att han ibland bara rids ca 30 minuter spelar ingen som helst roll.

Skrivet

Kan videofilmer ljuga? (Filmsnutt finns att beskåda)

Ja, kan en videofilm ljuga?

Tja…detta är väl en definionsfråga men jag skulle i alla fall helt klart avråda från att sätta allt för stor tilltro till det man ser på en ”hemmavideo”, dvs en inspelning med videokamera/ digitalkamera som en ”amatör” gjort.

En vän (Ann har jag för mig) sa för länge sedan att video SLÄTAR UT, dvs att både det som egentligen är rätt så bra och det som är mindre smickrande slätas ut till att bli ”helt ok”, varken mer eller mindre.

Och jag är absolut benägen att hålla med.

Heron tex hade en väldigt dålig grundtrav och någon direkt bakbensaktivitet var det inte precis tal om. Detta påpekades ofta då vi tävlade och jag kunde tyvärr inte annat än instämma.

Jag minns då jag skulle ge exempel på detta och visade en inspelning från en träning för….hmmm…jag tror det var Ann i detta fallet också.

Och när vi väl sitter och tittar på videon så der det inte alls så pjåkigt ut faktiskt, trots att jag inte visade någon ”höjdarträning” utan så som Heron brukade gå.

Och om man bara hade sett den videon med Heron och aldrig sett honom röra sig IRL så hade man nog tyckt att jag var lite väl hård i min bedömning av hans gångarter.

Nedanstående video tycker jag visar lite motsatsen: den som ser filmen kan inte ens förställa sig (tror jag) hur otroligt vacker Archie faktiskt är. Videon är utslätad, mycket givetvis beroende på att det är svårt att filma i ett mörkt ridhus och att Lina inte kunnat komma tillräckligt nära (ingen skugga över henne…hon gör alltid det bästa av situationen).

Sorgligt nog lyckades dock inte ens filmningen på långt avstånd släta ut en viss människas frenetiska ”lärk-vinge-ben” som smattrar mot hästens sidor :=(.

Summa summarum:

Ska man köpa häst ska man ta de filmsnuttar som säljaren sänder en med en enorm nypa (dvs näve) salt.

Hästen är kanske både sämre eller bättre IRL. Dessutom finns ju risken att man kanske får se en superökning i trav på filmen men utan att veta att:

1. Bortanför kameralinsen har det sprungit en människa och jagat på hästen med en långpisk i trettioelva varv och/ eller

2. Man har gjort sjuttiotolv travökningsförsök och lyckats få till EN bra ökning som du nu sitter och tittar på :=)!

Film från förra helgens tävling (där vi blev placerade den trista filmen till trots):

http://www.youtube.com/watch?v=b3sgXe8qYt0

Skrivet

Att bli fotograferad när man rider

Häromveckan fick jag ett roligt kort från en vän; hon ville visa hur tokigt det kan se ut ibland när man fotograferats när man rider.
Och det är något jag verkligen känner igen!
Vissa människor blir så himla bra på bild; jag tillhör INTE den skaran (tyvärr), snarare tvärtom. Om det hade funnits ett VÄRLDSMÄSTERSKAP i att se helknäpp ut på (rid)bilder så skulle jag vinna det utan tvekan.
Jag minns en gång då jag fick 4-5 bilder från en tävling på Décima av en klubbkamrat, tillika ganska duktig fotograf. Ärligt talat fattar jag inte hur hon kunde ha MAGE att ge mig korten för med lite sämre självförtroende hade jag SLUTAT rida efter att ha sett bilderna. Jag sitter GRÄSLIGT med uppdragna axlar, ser helt galen ut i blicken osv. Det hade varit bättre att hon inte hade gett mig bilderna som jag genast rev itu!
När jag och Ann (som kommenterar vissa av mina inlägg här på bloggen) diskuterade ovanstående via mail för ett tag sedan ville hon ju så klart se BILDBEVIS på hur galen jag kan se ut på foton.
Först skrev jag halvt på skämt till henne att bildbevis ej fanns att tillgå då jag så klart hade rivit itu alla komprometterande bilder men sedan insåg jag (efter att ha bläddrat igenom hundratals kort) att jag varit ganska nära sanningen.
Jag har alltså slängt alla de värsta bevisen, korten ovan tex är egentligen bara en ”mild bris” mot hur jag kan se ut.
Ofta har jag en väldigt konstig blick när jag rider :=). En ryttarkonkurrent påpekade detta i helgen och sa ”se inte så ARG ut när du rider”. Och jag var inte det minsta arg men antagligen gör jag något konstigt minspel som tolkas som detta. Hmmmm….
På bilderna ovan, som av någon anledning undgått granskningsnämnden (undertecknad) så rider jag på Archie, då 4 år i hans andra dressyrstart i juli förra året. Om jag minns rätt var vi 1 eller max 2 poäng från placering, den vilda ryttaren till trots :=)!
He he….om någon av ER har ”lustiga bilder” så är jag säker på att mina läsare (och framför allt jag som nu själv så oblygt har exponerat mig i all min gräslighet) gärna vill se dom.

Skrivet

Dagens träning

Om resten av dagen fortsätter som hittills så finns det inte mycket mer att önska utan att förhäva sig!

Jag har precis avnjutit en frukost bestående av en underbar björnbärspaj som en arbetskamrat bakat; om ni inte visste det så tillhör bakverk, pajer, kakor och allt som är sött (och onyttigt) en av mina största laster.

Träningsrapport var det ja!

Dagens träning gick SUPER!

Jag har sedan förra veckan tyckt att Archie kännts ovanligt fin, jag har lite svårt att sätta fingret på exakt på vilket sätt han känns annorlunda; han har ju alltid varit oerhört stadig i formen, lydig osv men det är som om allting har förhöjts ett snäpp. Mycket härligt!

Efter vårt sedvanliga lösgörande arbete där vi tvingar Archie att verkligen sträcka ut och inte gå och spara sig så fortsatte vi med sidvärtsträning, fram och bakdelsvändningar, ryggning, förvänd och ökad galopp liksom ökad trav.

När jag skulle göra galoppökningarna var det verkligen som om Archie SKÖTS ut ur en kanon, det var en mycket härlig känsla. Även travökningarna kändes mer luftiga.

Vid ett tillfälle då jag skulle rida halvt igenom och bibehålla galoppen (som som LA:1-programmet som jag ska rida på söndag föreskriver) så bytte Archie klockrent.

Jag kunde inte låta bli att känna en viss glädje över detta rena byte; DET kändes också mer befäst på något vis även om jag givetvis inte vill ha några byten på söndag.

”Jag kanske ska byta klass och rida medelsvår i stället nu när jag får så fina byten” skojade jag med Birgitta som även hon, hur ”svårflörtad” hon än är, var mycket nöjd med Archies prestationer idag.

Nu gäller det att inte få hybris men att inte heller inte UNNA sig glädjen när det mesta fungerar så bra. Jag MÅSTE lära mig att njuta och inte genast tänka ”jaha…nu blir Archie säkert halt bla bla bla”. ”Det-är-för bra-för-att vara-sant-tänk som jag är expert på!

Skrivet

Att tala med bönder på bönders vis

Som jag tidigare har jag berättat om så har jag alltid läst väldigt mycket och därigenom också fått ett visst intresse för språk, det talade ordet, hur man uttrycker sig för att bli förstådd eller för att fånga någons intresse.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man ska ”tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin” och det ligger en hel del i det tycker jag.

När jag arbetade som handläggare av socialbidrag (som numera heter försörjningsstöd förresten) skrev jag dagligen olika former av beslut, beslut som ibland också överklagades till länsrätt och kammarrätt. Då var det noga med formuleringarna och ett korrekt ”myndighetspråk” medan jag idag, då jag har mycket direktkontakt med bostadslösa människor, ofta invandrare, måste tänka på hur jag uttrycker mig för att bli förstådd.

”Du har genom det beviljade biståndet redan tillförsäkrats en skälig levnadsnivå” skulle i mångas öron låta helt koko om jag kom och sa medan ”du får inte mer pengar, du har redan fått det du ska ha” är mer begripligt :=).

Att ungdomar ofta inte fullt utvecklat sinnet för att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin (eller så tycker dom att man ska prata likadant med ALLA) tycker jag illustreras av följande dialog som utspelades när jag arbetade i en barack-by för bostadslösa barnfamiljer:

En ung kille tilltalade mig en gång med:

”Ey…MANNEN”! (Är det bara i Skåne man använder detta ”mannen”, ffa bland invandrarungdomar?)

”Du grabben….jag är inte någon MAN för dig” svarade jag i en lite uppläxande ton varpå killen flinande svarar:

”Ja, ja…..du KVINNAN då”!

Ovanstående ordväxling kom jag att tänka på i samband med att jag tänkte på en ”lustig” instruktör jag hade tidigare och som, visade det sig, höll väldigt noga på ”etiketten”.

Vid ett tillfälle då jag red en dressyrpass för denna person ropade hon en instruktion åt mig.

Eftersom jag befann mig i andra delen av ridhuset hörde jag inte vad hon sa så jag ropade ”VA???”.

Och det skulle jag tydligen inte ha gjort!

Instruktören blev fullständigt rasande, kallade mig till sig och skrek argt:

”Du ska inte säga VA. Det låter inte klokt. Du ska säga FÖRLÅT, JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”.

Hade det inte varit för instruktörens rosenrasande ansiktsuttryck hade jag trott att hon DREV med mig men icke.

Idag hade jag faktiskt inte ens tolererat en sådan utskällning utan troligen valt att inte träna för en sådan fjant mer.

Nä…då är det skönt med tränar-Birgitta. Vi kan skratta högt, använda svordomar och en rå jargong utan att den andre får ett slaganfall. Vi föredrar nog båda att prata som bönder hellre än att tala latin :=).

Skrivet

Misstag man bara gör EN gång + dagens träning + film

I förra veckan berättade tränar-Birgitta om en ryttare som blivit diskvalificerad under helgens tävlingar (i Vellinge, där jag också deltog).

Ryttaren hade tydligen trott att hon var på en KLUBB-tävling (hur hon nu kunde tro detta?????) och därför ridit in på banan UTAN ridjacka.

Jag är som sagt extremt förundrad över hur hon kunde tro att hon befann sig på en klubbtävling; HUR anmälde hon sig till denna tävling utan att förstå att det var en lokal tävling?

Att dessutom rida utan ridjacka i den relativa kyla som rådde på tävlingsdagen ter sig nästan lika ofattbart.

Hur som helst så lär ju inte den ryttaren göra om sitt misstag fler gånger; det är väl den enda fördelen med det inträffade, dvs att man lär av sina misstag.

En annan sak som man nog bara gör en gång under sin dressyrryttarkarriär är att rida in med spö eller strykkappor på banan.

Jag har själv ridit in med strykkappor på frambenen på Heron en gång för tusen år sedan och för att det aldrig ska hända igen rider jag sedan många år helt enkelt fram UTAN skydd över huvud taget. Då finns det inget att glömma :=).

Annars är väl ”klassikern” att man glömmer att veva upp stödhjulet på transporten innan man kör iväg. Det vet jag många som har som nybörjarmisstag, så även jag.

Annars tror jag inte att jag själv har gjort några större ”misstag man bara gör en gång”.

Till de mindre misstagen får jag väl räkna då jag oljade in mina lädertyglar så rejält att det tog veckor innan jag kunde använda dom ordentligt, dvs utan att de halkade omkring i mina händer.

Jag har också råkat smörja in sadeln med något fett som gjorde så att det gnisslade som tusan när jag sedan red i den. Jag trodde jag skulle bli döv av oljudet och hade också svårt att höra vad tränar-Birgitta sa för instruktioner :=).

Har ni andra exempel på misstag man bara gör en gång?

Vad gäller ”dagens träning” är denna framflyttad till på torsdag. Idag red jag ett dressyrpass på egen hand och det kändes underbart!
Igår var det sedvanlig vilodag och imorgon rider jag och Lena ut.

Och film från lördagens tävling har Lina lovat kommer i slutet av veckan. Hon måste prioritera skolarbetet i några dagar och det har jag full förståelse för.

Skrivet

Veckan som gått

Veckan som gått har varit odramatisk på alla plan.

Ridningen har fungerat bra, jag har inte ridit speciellt ”hårt” eftersom fysioterapeuten gjorde sitt andra (och sista) besök hos oss i tisdags och rekommendationen efter behandlingen var 2 dagars lätt ridning.

Tävlingen på lördagen finns det inte heller mycket att säga om; Archie skötte sig som vanligt, dvs bra.

Nu återstår knappt 2 månader av tävlingssäsongen, jag rider eventuellt en LA:3 den 16/11 som sista tävling. Får se lite hur det går med skänkelvikningsträningen framöver; LA:3 är det program som passar oss allra sämst som det ser ut i dagsläget.

Jag har sedan återflytten från Yddinge noterat att Archie har återupptagit sin vana att sova middag. Han kommer ju in från hagen 12.00 och äter då havre + ensilage för att därefter lägga sig ner och sova en stund.

Jag önskar så att jag kunde veta vilket han själv föredrar: att gå i hagen hela dagen och INTE kunna lägga sig och vila eller att gå in vid lunch och sova en stund (själv skulle jag svårligen klara mig utan min tupplur på minst 1 timme efter att jag kommer hem från jobb och stallsysslor) .

Nu spelar det förvisso mindre roll vilket Archie hade föredragit eftersom jag ändå inte kan utöka hans hagtid på ridskolan men det hade ändå varit roligt att veta hur han själv tänker :=).

Veckan avslutades som så ofta med en trevlig uteritt med Lena och Birk.

Nu är även den lille helklippt och han gladde mig genom att visa att han inte ville vara sämre än Archie vid klippning: läs: han stod som en staty!

Förra året hade vi en dispyt om huruvida pälsen högst upp på nacken skulle klippas av; jag tyckte ”absolut”, den lille sa ”tror inte det va´”.

Men eftersom det är den som betalar (Lena) som bestämmer så fick den motspänstige lille gossen falla till föga, i alla fall sedan jag skruvade åt en brems runt hans näsa.

Jag hade bremsen redo även i år men antingen såg Birk den ligga och lurpassa på honom eller så insåg han helt enkelt att det blir trevligast för oss alla (läs: för Birk) om han lyder utan att oja sig.