Månadsarkiv: september 2008

Skrivet

Dagens tävling eller flygande skänkeln slår till igen!

Nu har jag nyss kommit hem från tävlingar hos ytterligare en grannklubb, Skabersjö ryttarförening där jag tävlade både i våras (inomhus) och i somras (utomhus; det var då jag vann ett täcke).

Jag har ridit ganska korta ridpass i veckan, delvis pga fysioterapeutbehandlingen men framför allt för att Archie kännts så fin och jag inte anser att jag behöver ”nöta” på honom i onödan.

Inte heller idag blev jag besviken, en mycket generös domare gav oss 72% i LB:2. Tyvärr gav hon flera ekipage ÄNNU högre poäng så det var med nöd och näppe som vi lyckades knipa sistaplaceringen (9 placerade, 36 startande) . Vinnaren hade 78 (!!!!) %, detta var Valeria Varga, själv dressyrdomare och med flera segrar på den långbenta Dionne i bagaget.

LA:3 är ett program som passar oss tämligen dåligt pga de ”långa skänkelvikningarna” (från ena långsidan till den andra), i LA:1 och LA:4 ligger skänkelvikningarna bättre till då man först vänder rätt upp.

Hur som helst så var även denna ritt helt OK (63%) bortsett från vår akilleshäl (betyg 5 på båda skänkelvikningarna). Jag fick till serpentinerna ovanligt bra efter att ha misslyckats med dom vid flera tävlingar (mitt paradnummer annars) och där blev betyget 7 på båda. En 8:a fick vi på skritten.

När jag körde hem låg vi 7:a av 8:a placerade men då återstod ca 15 ekipage varav nästan alla bara skulle rida LA:n (läs: BRA hästar).

Jag måste sorgligt nog bekänna för framför allt Annika (Minstal) att jag har tänkt på mina flygande skänklar HELA veckan och till och med på framridningen men så fort jag kom in på banan glömde jag allt och benen har därför säkerligen fladdrat som lärkvingar som vanligt. Suck…

Lina filmade båda ritterna och kommer att sända över filmerna om någon dag så förhoppningsvis kan vi genemsamt förfasas över varför det ska vara så jäkla svårt att sitta STILLA med benen :=).

Skrivet

Tillbakablickar; märkliga stölder, del 2

Idag tänkte jag berätta om 2 mycket tråkiga ”presenter” (hmm….) som jag fått, en julklapp och en bröllopresent skulle man kanske lite ironiskt kunna säga….

Julklappen fick jag på juldagen eller annandagen för 4-5 år sedan!

När jag kom körande mot stallet den morgonen upptäckte jag till min stora förvåning att min hästtransport var borta!!!!

Min första tanke var att någon häst blivit akut sjuk och att man lånat min transport för att köra hästen till djursjukhuset, den andra tanken var att någon ”behövt” transporten till ”något”, dvs att den var lånad och skulle återkomma på ett eller annat sätt.

Tyvärr visade det sig allt eftersom tiden gick att transporten inte var LÅNAD på något vis; i så fall handlar det om världens längsta lån eftersom den inte återlämnats till dags datum!

Vi har ALDRIG haft någon stöld av transporter utanför vårt stall under de mer än 20 år jag varit i stallet men det hann inte gå många veckor efter stölden av MIN transport förrän ytterligare en transport ”försvann”. Den andra transporten hittades efter en tid i hamnen och hade väl förmodligen använts till att transportera någon form av stöldgods gissar jag.

Min transport återkom som sagt aldrig och eftersom den var helförsäkrad fick jag ut motsvarande värdet på transporten i kontanter så att jag kunde köpa ett likvärdigt släp.

Efter dessa stölder började vi alla att LÅSA våra transporter ordentligt så något lärde vi oss av historien i alla fall. Fast det är klart….vill man VERKLIGEN stjäla en transport så kan man tämligen enkelt klippa itu de lås som säljs på marknaden, det är jag ganska övertygad om.

Fast visst är det liiite fräckt att bara köra fram och ta en transport? Särskilt som våra närmaste grannar är polisrytteriet och ett vaktbolag! Fast det är klart; vem tänker att det är en TJUV som står och kopplar på en transport? Vet man inte vems transporten är så tänker man säkert inte på ATT det kan vara en stöld på gång.

Den andra ”presenten” jag fick förärades mig för snart 2 år sedan, exakt en vecka efter det att jag hade fyllt 40 och tillika gift mig samma dag.

När jag vaknade på morgonen tyckte jag att det var ovanligt kallt i huset och gick därför till den lilla skrubb i hallen där inomhusdelen till vår luftvärmepump står.

När jag öppnade dörren såg jag att en lampa lyste ILLRÖD, ett tecken på att pumpen var avstängd.

Jag förstod inte varför eller hur pumpen stängts av men gick ut för att se om jag kunde se något på luftvärmepumpens utomhusdel som stod utmed den husvägg som ligger närmast vår grusväg, en återvändsväg som nyttjas av sammalagt 7 hushåll, oss inräknade.

Efter att ha varit ute och tittat kom jag tillbaka in i huset, kallade på min man, började fnittra nervöst och sa:

”Ehhh….älskling….alltså….jag SKRATTAR men det är nog för att jag har fått en CHOCK…för det är absolut inget roligt….vår utomhusdel är….ehhh….BORTA!!!!!!!!!!!!

Ja, så var det!

Någon/ några hade alltså helt fräckt besökt vårt hus under natten, klippt av några kablar och helt iskallt lastat på utomhusdelen (som kanske väger 20 kilo) på en pickup/skåpbil och kört iväg…ca 50.000 kronor rikare!

Även denna stöld blev till fullo ersatt av försäkringsbolaget men det tog jättemånga veckor innan vi fick en ny utomhusdel och ännu fler veckor innan denna blev monterad, denna gången uppe på vårt TAK för att verkligen försvåra eventuella nya stöldförsök.

Tjuvarana måste ha tyckt att detta var mycket lättförtjänta pengar för kort därefter stal de även grannens utomhusdel!

Förresten; nu när jag skriver om dessa fräcka stölder slår det mig att jag faktiskt råkat ut för ännu fler förträngda stölder!

För många år sedan stals en gammal bil som jag hade parkerad i garaget vid hyreshuset där jag då bodde och den återfanns inte förrän flera månader senare i ett ANNAT garage i andra änden av stan.

Och en annan gång ville inte tjuvarna ha HELA bilen utan nöjde sig med att plocka ut instrumentpanelen, växelspaksknoppen och RATTEN!

När jag ringde försäkringsbolaget för att anmäla stölden frågade de mig om jag kunde KÖRA till verkstaden *SKRATT*

”Nä…det bli nog svårt eftersom det som sagt är RATTEN som är stulen” fick jag svara skrattande mitt i allt elände.

Nu får vi hoppas att vi kommer att förskonas från fler stölder; det är verkligen urtrist när man inte får ha sina saker i fred!

Skrivet

Tillbakablickar; märkliga stölder, del 1

Idag tänkte jag berätta om några märkliga och i vissa fall verkligen URTRISTA stölder (i hästsammanhang) som drabbat mig genom åren.

Jag är en sådan person som är väldigt rädd om mina saker, jag blir aldrig av med något och förstör heller aldrig något så att det måste slängas. Men bara för att man inte själv varken tappar eller förstör saker så kan man mista dom ändå, genom att andra människor helt enkelt fräckt stjäler ifrån en!

En av de första sakerna jag blev bestulen på som hästägare var ett sommartäcke som Heron hade. Täcket var av den typ billigaste modellen från Börjes, blått och gult och döptes därför följdaktligen av mig till ”Heja-Sverige-täcket”.

Vid ett tillfälle hade Heron haft täcket på sig i hagen, rullat sig i världens konstigaste lera (som blöt cement ungefär) och när täcket sedermera torkade såg det ju ut därefter; otroligt smutsigt givetvis men också stenhårt av den intorkade leran. Innan jag hann refleketera över hur jag skulle tvätta detta ler-tyg valde någon att bespara mig fortsatt huvudbry och STAL helt enkelt täcket.

Trots idogt letande återfanns täcket aldrig och jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag saknade det speciellt mycket. Jag var mer konfunderad över hur någon ville släpa iväg med något så ofräscht och ha bry med att få det rent.

Den andra stölden som drabbade mig var däremot långt mer ledsam på många sätt, dels för att det som stals kostade relativt mycket pengar och dels för att det visade mig hur falska så kallade ”vänner” kan vara.

Min första klippmaskin var inte den rejäla maskin som jag har idag; det fanns det inte pengar till som fattig stundent så jag köpte en hundtrimmare som det förvisso tog betydligt längre tid att klippa med men med lika bra resultat som med en större sax.Klippmaskinen jag köpte var en exakt likadan som en annan stallkamrat hade, en svart Moser Rex.

Jag förvarade klippmaskinen i mitt ena stallskåp året runt (numera tar jag hem maskinen så fort klippsäsongen är över) och vid ett tillfälle då jag städade skåpet skulle jag flytta kartongen som maskinen låg i. Då jag lyfte kartongen kändes den mycket lätt och mina värsta farhågor besannades så for jag öppnade locket: klippmaskinen var borta!

Av någon anledning som jag inte minns idag fattade jag genast misstankar mot min stallkamrat som hade en likadan klippmaskin som jag. Hennes maskin hade tidigare varit trasig men sades nu plötsligt fungera.

Jag smög bort till där hon förvarade sina saker (olåsta) och plockade isär maskinen för att titta hur det såg ut inuti.

Åter igen besannades mina värsta misstankar: innandömet av maskinen var fullt av MÖRKBRUNA hästhår och Heron var….just det….MÖRKBRUN. Stallkamratens häst var däremot en….FUX?!?!?!?!

Tyvärr var jag på den tiden en fegare person än jag är idag och visste inte hur jag skulle konfrontera personen. Jag valde helt enkelt att bita ihop och för alltid acceptera att MIN sax nu tillhörde någon annan. Så klart kan jag inte än idag BEVISA att saxen verkligen var min men i mitt hjärta råder i alla fall inga tvivel.

Den tredje stölden var nästan lika fräck som ovanstående även om det som blev stulet inte var speciellt värdefullt i sig.

Jag hade åkt till stallet en lunch för att släppa ut Heron och hans hagkompis och eftersom det var varmt ute och jag kom direkt från jobbet (och skulle åka tillbaka dit) hade jag ett par pumps på mig. Jag ville av förklarliga skäl inte vandra ner till hagarna i ett par pumps så jag satte skorna under mitt omklädningsskåp, drog på mig ett par gummistövlar och traskade iväg.

När jag kom tillbaka efter mindre än en halvtimme var skorna borta!!!!!

Jag trodde till en början att något utsatt mig för ett ”lustigt” skämt och helt enkelt gömt skorna men de var och förblev borta.

I stallet, där historien om de försvunna skorna spreds, skojades det om att jag nog hade en hemlig beundrare som nu likt en skofetischist satt med mina skor därhemma.

Tiden gick och en morgon, många veckor senare, stod jag i omklädningsrummet och drog på mig mina ridstövlar. 2 skåp ifrån mig stod en stall-”kamrat” och rotade i SITT skåp och som av en reflex vände jag huvudet ditåt då hon i sitt rotande välte ut en enorm mängd kläder och annat ur skåpet.

Mitt bland allt som ramlade ut får jag plötsligt se MINA PUMPS och jag, efter att ha försökt tänka ut en smart strategi på typ 2 sekunder, säger med vänlig och glad röst:”Nämen…där är ju mina skor…vad bra att du hittade dom” (jag tänkte redan då att jag talade till en TJUV men röjde inget).

Och den korkade stallkamraten som så lätt erbjöds en smidig chans att slippa undan (genom att bekräfta att hon HITTAT skorna) säger i stället:”Nej, det är MINA skor”.

Till saken hör att dessa pumps var av en otroligt ovanlig modell, jag hade aldrig tidigare sett någon annan ha likadana skor, så jag frågade var personen hade köpt SINA skor. När jag ställde denna fråga var det som att trycka på en knapp; tjejen blev helt hysterisk och började skrika ”alla i stallet hatar dig”. Eh…..????

Eftersom jag inte kom längre i denna ”diskussion” valde jag att vända mig till ansvariga på klubben eftersom jag dessutom fått höra av andra inackorderingar (när jag berättade om sko-fyndet) att denna person var känd för att stjäla både det ena och det andra.

För att göra en lång historia något kortare så kallades tjejen (då ca 20 år gammal ) och hennes mamma till klubbens kontor för ett samtal kring mina skor. Tjejens mamma, som uppenbarligen ville skydda sin avkomma, påstod nämligen att HON hade köpt skorna åt dottern och när vi frågade VAR skorna köpts blev det svävande svaret att mamman reste mycket så skorna kunde både har varit köpta i London eller Paris!!!!

Eftersom vi inte kom längre med mamman heller fick jag inte tillbaka mina skor men däremot fick tjejen inte längre arbeta kvar i stallet (hon hade arbetat som helgpersonal dessförinnan och hade genom nycklar tillgång till mer eller mindre alla utrymmen i stallet) och i mitt och många andras hjärtan var hon för alltid inget annat än en TJUV!

Imorgon ska jag berätta om ytterligare 2 fräcka stölder; den ena saken som stals var i vart fall värd ca 25.000:– och dena andra det dubbla. Nu blev ni nyfikna va :=)?

Skrivet

Fysioterapeutbesök nr 2

Det andra besöket av fysioterapeuten HC skedde exakt 14 dagar efter det första och jag började med att berätta om mina och tränarens upplevelser sedan dess.

Jag tyckte att Archie dag 1 efter besöket (knappt 24 timmar senare) kändes som vanligt. Jag red då ut och ridningen var helt kravlös i lång och låg form. Dag 2 red jag en halvtimme i ridhuset och jag red kravlöst även då (runt-runt, typ) och då kändes Archie jätteskum. Han var sig inte alls lik, inte halt men med ett väldigt stelt rörelsemönster. Detta gick tack och lov över dag 3 för jag blev faktiskt ganska orolig.
Fast när jag lugnade ner mig och tänkte till så insåg jag att det inte vore konstigt med en rejält träningsvärk/ ömhet och sådant brukar ju inte uppkomma direkt, så är det för min egen del i alla fall.

Jag tycker att Archie vilar höger bak mindre nu men det känns ändå som att det är för tidigt att till 100 % kunna hävda detta som ett faktum. Så himla länge brukar jag inte ha honom stående på stallgången och framför allt så stirrar jag inte på hans ben HELA tiden så jag vill ge det ytterligare veckor innan jag kan vare helt säker.

Birgitta (tränaren) tycker inte att hon ser några förändringar ännu. Kaaaanske kan detta bero på att jag sedan förra behandlingen endast tränat utan sporrar och vad jag än tycker om detta så ÄR det lättare att göra sidvärtsrörelserna med lite sporr-hjälp.

Fysioterapeuten själv tyckte att Archie svarat mycket bra på behandlingen som upprepades igår. Archies spändhet i musklerna var avsevärt mindre än förra gången och eftersom behandlingen i alla fall lyckats i detta avseendet så tyckte HC inte att han behövde komma tillbaka fler gånger.

Däremot rekommenderade HC mig en eventuell genomgång precis innan en längre vila, i alla fall om jag tycker att hästen känns lite stel och trött.

HC tyckte också att jag själv kunde massera de behandlade partierna men endast efter ansträngande arbete, dvs inte dagligen.

Idag tog jag en liten ute-tur och Archie kändes spänstig och fin. Ska bli spännande att se om han blir lika otäckt stapplig imorgon; hoppas verkligen inte det!

Skrivet

Dagens träning + att rida illa på tävling

Dagens träning började som den alltid gör med att jag och Birgitta pratar i några minuter om hur det har gått på senaste tävlingen, om jag har haft något speciellt ”ridproblem” i veckan osv.

Eftersom jag mer eller mindre helt saknar likasinnade i stallet att prata DRESSYR med så blir det ganska naturligt så att jag passar på att ventilera detta ämne med Birgitta.

Idag berättade jag om ett ekipage som jag sett på söndagens tävling som faktiskt berörde mig illa och det händer verkligen inte ofta.
Ryttaren satt och SLET i hästens mun under absolut hela ritten, hon tog HÅRDA jättetygeltag med ömsom inner och ömsom yttertygel, hästen gick inte på tygeln för det men jag klarade till slut inte ens av att titta på eländet.

Jag är för dåligt insatt i TR för att veta om en domare kan avbryta en ritt annat än om hästen är uppenbart halt? Jag har aldrig sett det i alla fall men i detta fallet anser jag att domaren BORDE ha sagt till ryttaren, om inte annat efter avslutad ritt. Poängen talade hur som helst sitt tydliga språk, ekipaget kom absolut sist och hade ca 50 poäng mindre än jag och Archie.

Annars tycker jag faktiskt att det är mycket sällan som man ser folk rida riktigt ”illa” på tävling, i alla fall när det handlar om dressyr. På hopptävlingar kan jag ibland se lite hårda tygeltag, bankande skänklar osv men på dressyrtävlingar är det som sagt sällan jag hajar till.

Är det något som kan se trist ut så är det då väldigt överviktiga ryttare, som pga just övervikten, har svårt att komma ner ordentligt i sadeln. Då kan det bli så att de kniper/ håller sig fast med lår och skänklar och även sitter och verkligen hackar hästen i sidorna med sporrarna och dunsar hårt i hästens rygg vid ökningar. Men observera; det är långt ifrån alla överviktiga ryttare som gör så. Och dunsa i sadeln behöver man förvisso inte vara överviktig för att kunna åstadkomma.

Hur som helst…efter att ha ondgjort mig över den sågande ryttaren så påbörjade vi träningen på allvar, som vanligt med lösgörande arbete i trav och galopp i lägre form än den jag tävlar i.

Eftersom jag ska rida LA:3 till helgen ville jag bland annat visa upp serpentiner i galopp och dito ökningar.

Archie har på tävling ibland varit lite ”fräck”; när jag vill rida vänd snett igenom i mellangalopp så låtsar han att han inte förstår vad jag vill utan fortsätter glatt (?) att gå i arbetsgalopp utan en ansats till att öka steglängden.

Så vi gjorde ökningar på både långsida och diagonal och Birgitta gav mig rådet att inte låta Archie dyka ner med huvudet utan tvärtom höja det ordentligt.

Lite sidvärtsträning blev det också och på fråga vad jag ska säga till fysioterapeuten idag (dvs om man kan SE någon förbättring) så tyckte Birgitta att ”NEJ, någon förbättring syns ännu ej”.

I eftermiddag blir det alltså en ny behandling och rapport om detta kommer imorgon.

Skrivet

Film och bilder från gårdagens tävling

Ett stort tack till Lina för nedanstående material!

En typisk ”Birgitta-grej”: jag ”passar på” och visar Archie en riktig vattengrav, något han aldrig har sett förut (vattenmatta hoppar han lekande lätt sedan 3 års ålder). Så gör jag ofta när jag får chansen, även om det skulle vara på en tävlingsplats, jag visar sådant som jag tänker kan vara bra att ha sett för framtiden :=).

Framridning till LA:n. Jag tror att det är en skänkelvikning jag försöker åstadkomma. Synd med den uppdragna skänkeln, ett inte helt ovanligt ”Birgitta-fel”.

Ännu en framridningsbild.

En ”häftig” nordsvensk travare som jag sett på andra tävlingar också. Hästen heter ”Bork-Olle” och har gjort några starter på (trav)banan enligt ägaren.

Bork-Olle igen.

Nu har vi ridit klart och ska strax köra hem.
 
Film med lite varierande ljus och skärpa från LA:4 finns att beskåda på:
 

Skrivet

Veckan som gått

Mycket glädjande så hade jag över 500 läsningar på bloggen under veckan och totalt visar räkneverket nu över 10.000 läsningar sedan jag installerade det i januari. Jätteroligt att så många läser! Tack alla!

Vädermässigt så slog kylan till i slutet av veckan och bottennoteringen var i söndags morse då det bara var 6 grader när jag körde till stallet 06.00.

Jag har hoppats på en varm och solig höst, brittsommar kallas det väl, men hittills ser det dåligt ut. Ena dagen då Lena och jag red ut fick vi rida i ösregn och den andra dagen blåste det rejält.

Arch blev helklippt i veckan och det var jätteskönt att ha det gjort. Inte för att han egentligen blir speciellt långhårig, tvärtom, men han är TÄT-hårig och pälsen släpper inte igenom någonting (= svettas mycket). Nu är han åter jättemörkbrun (”svart” tycker de flesta) och mycket vacker.

Nästa vecka är det den lilles tur att snaggas. Hans päls är, som den ponny han är, redan mycket längre än vad Archies någonsin skulle bli.

I veckan blev jag också påmind om hur snabbt man kan gå från att vara en nöjd och obekymrad hästägare till en ledsen och bekymrad dito.

En privatponny gick ut i hagen pigg och fräsch och kom in några timmar senare superhalt. ”Tack och lov” (får man väl ändå säga i detta sammanhang) så var det ”bara” en hovböld vilket väl är det man helst önskar sig (men minst ofta får) om man nu måste stå med en halt häst. Värre hade det ju varit om hästen tex hade vrickat sig eller fått någon senskada.

Även en lektionshäst kom in vrålhalt från hagen; den har en stor vätskefylld ”påse” runt det ena bak-knät och inget vet vad som drabbat den. Teorin är att det är någon form av sår.

Båda hästarna har gått ensamma i hagen och jag är verkligen benägen att hålla med den veterinär som jag anlitat ett par gånger till Décima, Per Spångfors, då han på sin hemsida skriver att det flesta skador som hästar ådrar sig INTE är ridrelaterade utan händer när vi INTE sitter på deras ryggar.

Det ska mycket till för att man med ”normal” ridning ska rida en vuxen häst halt. Visst; rider man på usla underlag och sitter och snurrar femtioelva gånger på en åttametersvolt under ett ridapss som varar i 1½ timme dag ut och dag in så lär man få en försliten häst om man har otur men hur många rider så?

Själv red jag mer ogenomtänkt och säkert inte alltid så ”nyttigt” i ungdomligt oförstånd….förlåt Heron….men man blir ju tack och lov klokare med åren (och med antal hästar man ”sliter ut” på vägen kanske?).

Under kommande vecka hoppas jag på en bra träning för Birgitta och ett fysioterapeutbesök som ska revolutionera min ridning , ha ha. På tal om det så lovar jag att rapportera effekterna av behandlingen men jag vill vänta ytterligare en tid innan jag avger den slutgiltiga bedömningen.

En skoning står också på schemat för veckan.

Förhoppningsvis får jag lite nytagna kort från Lina som ni kan få ta del av och om inte annat så har jag lovat Ann att försöka finna några ridbilder på mig själv där jag ser verkligt….GALEN…ut, ha ha! Så det har ni att se fram emot!

Skrivet

Dagens tävling

Den enda av 25 bilder tagna med min mans kamera som öht går att visa. Övriga 24 bilder ser ut att föreställa ett flyende ande-väsen, de är extremt suddiga. Tack och lov hade Lina även med sig SIN kamera så förhoppningsvis får ni se annat än bakdelen på Archie om några dagar.

Idag åkte jag och Arch till Vellinge hästsportförening, en av de klubbar som ligger närmast vår (max 15 minuters körväg) och som satsar stort på tävlingsverksamhet. SM i hoppning hölls hos just Vellinge för bara några veckor sedan.

Anläggningen är som sig bör mycket välskött och med TRE ridhus så det finns gott om ridutrymme.

För ovanlighetens skull hade jag min ena hästskötare Lina med mig och även om jag klarar mig utmärkt på egen hand så var det ändå jätteskönt att ha både en hjälpande hand och lite sällskap i bilen. Lina tog även lite kort som jag kommer att publicera så fort jag får dom av henne.

Jag red LB:2 och LA:4, detta var debut i den sistnämnda klassen.

LB:n var väl inte mycket att skriva hem om, en helt acceptabel ritt utan några ”highlights” och vi blev 4:a av 4 placerade, 1 poäng från 3:an (sorry Fido, jag kollade aldrig vad vinnaren hade för procent, själv hade jag 64).

Fick jättefina priser; det märks att detta är en tävlingsklubb som ”satsar”. Dels fick jag ett 4-pack fleecelindor, ett par ridstrumpor och en handkräm och dels en kartong Toffi-fee till mig själv och ett äpple till Arch.
Vinnaren fick ett täcke, 2:an ett ländtäcke och 3:an ett schabrak.

LA:4-debuten var mer än godkänd tycker jag. Fick betyg 6 på båda skänkelvikningarna, en 7: a på den ena bakdelsvändningen och en 4:a på den andra. I den ena förvända galoppen fick jag ett AVBROTT (!!!…vad är detta….sådant händer aldrig MIG :=)) så där blev betyget 4. Summa summarum 61% och jag TROR inte att vi var alltför många poäng/ ekipage från placering (jag åkte innan klassen var slut).

Lite typiskt är det att det inte finns fler LA:4 klasser att rida på lokala tävlingar i mina ”krokar” och jag löser varken regional licens eller åker långväga när det bara återstår 2 månader på säsongen.

När vi inte var färdiga för denna nivån fanns det rätt många tillfällen att rida LA: 4 lokalt men nu är det som sagt slut för i år.

Jag har en stark känsla av att detta program kommer att passa oss PERFEKT när vi har fått ridit det ett par gånger och fått bättre rutin. Programmet, tycker jag, är väldigt lämpligt för ryttare av min sort; vi som inte har några super-gångartshästar men vars ridning kännetecknas av precision och lydnad. Programmet måste verkligen RIDAS, det händer ”grejer” hela tiden och man kan inte bara segla omkring och visa flotta gångarter. Precis som det ska vara tycker jag :=).

Skrivet

Jag betalar- jag bestämmer

För många, många år sedan myntade jag ett uttryck som vi använde ibland och skämtsamt på den hästsida där jag började ”hänga” för över 10 år sedan, nuvarande Ryttarfiket (http://www.ryttarfiket.se/).

Jag brukade nämligen ”säga” till Heron att den som betalar stallhyran bestämmer, dvs att så länge han inte bidrog med något så var det jag som var boss och bestämde var/ hur vi skulle rida osv.

Så ”den som betalar bestämmer” blev lite av ett begrepp :=).

Nu har jag bestämt att samma sak ska gälla MIN blogg; den är just MIN och det ska således vara JAG som bestämmer vad som ska publiceras.

Jag har hittills varit väldigt snäll om jag får säga det själv och har svarat på VARTENDA inlägg/fråga som kommit in till bloggen även om jag en del av gångerna fått en mycket stark känsla av att frågor/ kommentarer gjorts på ett allt annat än lika snällt sätt (vilket också andra läsare påpekat för mig).

Jag har börjat känna mig FÖR begränsad; att jag måste börja väga mina ord på våg för att det inte ska bli medvetna misstolkningar och därigenom påhopp.

Jag har alltid AVGUDAT mina hästar och mer eller mindre burit fram dom på mina armar; gjort ALLT och lite till ibland för att de skulle ha det bra.
Alla som känner mig skulle nog vittna om en enorm kärlek och omsorg om både Archie och föregående djur.

Att få en massa insinuanta påhopp om min användning av sporrar och spö, om Archies brist på sommarvila, att han nu fått ett litet märke av min ena sporre osv osv har känts tråkigt och onödigt men visst- det får man kanske ”tåla” om man har en blogg har vissa tänkt, så även jag till en början.

Men: bloggen skriver jag endast för att jag tycker att det är roligt, inte i något vinstsyfte eller av andra skäl. Jag har aldrig utgett mig för att vara en allvetande och felfri proffsryttare utan har velat ge MIN syn på olika företeelser och berätta om saker som jag upplevt, väldigt utlämnande många gånger.

Hade jag velat verka som superproffset Allan hade jag INTE berättat om alla misstag och klantigheter jag gjort men det har jag valt att göra just för att läsarna ska förstå att saker och ting inte alltid blir som man tänkt, att man kan göra fel trots att man vill väl osv.

För att bibehålla glädjen i skrivandet och så länge jag har något att skriva OM har jag efter att ha funderat väldigt länge bestämt mig för att i fortsättningen censurera eller rent av IGNORERA inlägg/ frågor som JAG (allsmäktig domare i detta fallet) finner opassande.

Så får ni inga svar på era frågor eller kommentarer i fortsättningen så vet ni att det beror på er ton eller på att det ni författat på annat sätt anses som ”olämpligt” av MIG.

Skrivet

Fråga från läsare: hur hinner jag blogga? + ank-uppdatering

Faktiskt mer än en läsare har jag frågat mig hur jag HINNER blogga dagligen.

Tja…att hinna är verkligen inget problem då jag alltid haft otroligt lätt för att skriva och därför gör detta mycket snabbt. Att däremot HITTA PÅ ämnen att skriva om blir svårare och svårare så vi får väl se hur länge jag har något att berätta för Er.

Ibland när jag tex jobbar på crosstrainern på gymmet kan jag komma på något uppslag och för att då inte glömma det brukar jag skicka ett sms till mig själv för att bli påmind :=).

På tal om ”lätt för att skriva” kan jag ju avslöja att jag under min gymnasietid hade mycket lösa planer på att söka in på journalisthögskolan men eftersom denna utbildning bara fanns i Stockholm och Göteborg och jag var extremt ”Malmö-bunden” så blev det inget av med detta.

Härom veckan kom jag mer eller mindre av en slump kom in på Pernilla Wahlgrens blogg. Och där kan man (JAG) verkligen undra hur HON hinner blogga! Att hon har en mängd saker att skriva om råder det ju inga tvivel om men hur hon finner tiden att sitta och skriva ner allt, ta en massa foton samt även svara på en massa frågor från sina läsare….ja, det undrar i alla fall jag! Jag skulle kanske skriva och fråga henne :=)?

Över till något helt annat:

Några av er har kanske följt min väg från att irritera mig på myskankan i Yddinge som höll på att kvacka sönder mina öron till att fästa mig ganska mycket vid henne.

För någon vecka sedan fick jag veta att ankan försvunnit mer eller mindre i samband med att VI flyttade hem hästarna till ridskolan och det kändes ju lite piiiinsamt eftersom jag hade skojat om att kidnappa henne så att hon fick bo hos Archie. Ankan har funnits på gården i flera år men nu trodde stallägarna att räven tagit henne.

Igår träffade jag dock en av stallägarna och fick det glada beskedet att ankan återfunnits helskinnad i en närliggande damm (där är hon ibland).

Jag skojade och sa att till nästa år kommer jag inte att nöja mig med kravet att Archie och Birk ska ha en egen mega-gräshage som var vårt ursprungliga krav för att flytta dit hästarna över sommaren för 2 år sedan. Nu kommer jag dessutom att kräva att Ankis ska vara på plats!

Och skulle ankan verkligen bli uppäten av räven får de väl skaffa en stand-in och försöka träna upp henne så att jag inte ska märka någon skillnad. Så gjorde min man när hans dotters undulat dog då dottern bara var något år gammal. Min man gick helt enkelt och köpte en exakt likadan fågel och eftersom dottern var så liten märkte hon ingen skillnad :=).