Härom dagen stod jag och granskade Archie och kunde konstatera att han nu verkligen gått ner rejält i vikt = perfekt i hull rent objektivt och liiite för smal enligt hans ägare :=).
Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en ”klen hingsthals”.
Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.
Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!
På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en ”incident” som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.
Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.
En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.
Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.
Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.
Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.
Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra ”jag får inte ut armen” och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.
Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.
Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.
Senaste kommentarer