Som många gånger förut började även denna lördag med ett besök i stallet där jag, under Soyas vakande (hmmm…knappast…snarare dåsiga) öga genomförde ett dressyrpass i ridhuset.

När detta var avklarat körde vi till Järavallen där Åsa och hennes pojk-hundar mötte upp.

Vi har inte träffats på några veckor pga Soyas löp så vi hade mycket att avhandla och var inte färdigpratade förrän efter 2,5 timmes promenad :).

Vädret var soligt och ”vårigt” så det var ingen plåga att gå precis och en whippet går ju inte att promenera trött så alla var nöjda.

Hemma kunde jag konststera att ordspråket ”det som göms i snö kommer upp i tö” hade besannats och det brukar sällan innebära något positivt enligt min erfarenhet.

Tro inget annat än att jag välkomnar våren men tyvärr gör det skarpa dagsljuset att man plötsligt upptäcker allt möjligt som vintermörkret skonsamt dolt.

All snö och kyla har gått hårt åt både gräsmatta och annat (vi har fått en hel del putssläpp vid husgrunden som vi måste snygga till) och även inomhus avslöjas minsta dammkorn skoningslöst.

Jag har ägnat eftermiddagen åt att plocka med lite allt möjligt och till och med vågat mig på att plantera årets första penseer.

Tror att det var efter första vintern i huset som jag gjorde detta redan i slutet av februari och nu har det varit plusgrader dagtid i säkert 14 dagar så förhoppningsvis klarar de sig.

Både jag och många av mina arbetskamrater säger det ofta: det är inte klokt så fort veckorna forsar fram.

Det är säkert i alla fall delvis ett tecken på att vi trivs på jobbet, det ligger en hel del i ”tiden går fort när man har roligt”.

Även den knappa timmen i ridhuset i eftermiddags gick fort, jag hade kunnat rida hur länge som helst kändes det som.

Vi hoppade lite, tränade på trav och galoppökningar framför allt och Archie blev verkligen ”på hugget” och kändes så fin efter ett tag.

Nu håller jag helg och hoppas på 2 mysiga dagar med mina älsklingar!

I morse var det träning för NN och med risk för att verka tjatig så var det lika roligt som alla de föregående gångerna :).

Våra träningar börjar nu anta ett ganska likartat mönster; vi brukar ”köra igenom” lite skolor, någon skänkelvikning, en handfull byten, lite förvänd galopp, lite piruettförberedande arbete och så lite tramp-embryon utmed långsidorna.

NN ”fastnar” inte något enskilt utan kan i stället ”ge hemläxa” på sådant som inte utförs tillräckligt bra och förklara hur jag ska träna detta på egen hand.

Väldigt bra tycker jag och just det här att inte traggla tror jag hjälper Archie att både hålla sig mer vaken och känna sig gladare än vad jag upplevde honom förra året. Han hinner liksom inte tröttna innan det är dags för något nytt och det är ju inte heller så att han- i alla fall hittills- gjort något riktigt USELT så att vi har känt oss tvingade att ”få igenom” det.

Nä….snarare är väl det mesta just nu sådär ”halvbra” eller vad man ska säga och det är därifrån jag vill utvecka Archie till att göra det RIKTIGT bra eller så bra som han kan utifrån sin förmåga (eller vår genemsamma förmåga ska man kanske säga).

Vad jag gillar med NN är förutom själva träningsupplägget (omväxlande arbete, MYCKET BERÖM, inte köra slut på hästen) att hon har vad jag skulle vilja kalla ett ”spontant verbalt engagemang”.

Med detta menar jag att hon, utan att jag behöver fråga om det kommer med kommentarer eller små utläggningar om exempelvis hur hon tycker att jag ska lägga upp ridningen några dagar innan tävling, hur jag ska rida fram PÅ tävling, hur jag ska träna vissa saker på hemmaplan osv.

Nu är det ju inte så att NN kommer med några världsrevolutionerande påståenden eller nyheter som får mig att ramla ur sadeln av häpnad men jag gillar ATT hon bryr sig, ATT hon tänker till och försöker ge råd som passar just OSS och som sagt; utan att jag ens behöver be om det.

En tränare jag hade för ”tusen år sedan” var så totalt oengagerad i allt sådant att man kände att INGENTING man sa eller gjorde hade kunnat beröra henne- egentligen!

På den tiden brukade jag skoja och säga att om jag tex hade kommit till en träning och påstått att jag hade vunnit en S:t George (med Décima som aldrig ens startade på denna nivå) så hade tränaren bara sagt med släpig räst:

”Jaha…det var ju kul…då kan du rida runt här på volten lite….” och så inget mer. Typ :).

Jag kunde ofta känna mig både lite tillplattad och som om jag ”störde” om jag ville prata lite om något som inte exakt hade med dagens lektion att göra och det var väldigt tråkigt.

Vi som tränar är till syvende och sist KUNDER, ibland mycket dyrt betalande sådana och det tror jag många tyvärr glömmer bort, både som elever och tränare.