För lite drygt en vecka sedan berättade jag om hur smidigt min nya Equipe-sadel hade levererats och nu när jag också har fått sålt min Amerigo Alto vågar jag berätta om DEN långt osmidigare affären.

Redan när jag planerade att köpa min nya Amerigo (som jag köpte genom att byta in en äldre sadel av samma märke men annan modell) berättade jag för sadelutprovaren att jag hade väldigt seriösa planer på att sälja Archie varför det kanske kunde te sig lite märkligt att samtidigt gå och köpa en sadel i 30.000 kronors-klassen.
 
Men jag ville uttömma alla möjligheter att med alla till buds stående medel försöka ”förbättra” Archie innan jag tog det slutgiltiga steget och därför valde jag trots allt att köpa sadeln, på inget sätt övertalad eller ”påtvingad” beslutet av utprovaren.
 
Däremot tyckte jag att det lät mycket förtröstansfullt när hon meddelade att modellen jag beställde, Alto, var såååå populär och att det skulle vara såååå lätt att sälja den om jag bestämde mig för en hästförsäljning.
 
Som ni som följt bloggen vet bestämde jag mig för ett tag sedan för att sälja- inte hästen men däremot sadeln och inför detta sms:ade jag till utprovaren och frågade vad hon tyckte att jag kunde sätta för pris.
 
Mitt sms skickades den 14 april- svaret jag fick samma dag var ”jag ska fundera och återkomma” och…. JAG VÄNTAR ÄN?!?!?!?
 
Luttrad men föga förvånande slutsats: när man vill SÄLJA är det lätt att vara ”på” (inför köpet fick jag mycket fin service och snabba svar på alla skickade sms)- sedan INTE.
 
Nåja, eftersom jag inte fick något svar mailade jag Sadelmagasinet (som är en stor samarbetspartner till Amerigo och köper och säljer nya och begagnade sadlar)  i stället och de föreslog att de kunde sälja sadeln för mellan 24 och 25000 varav de ville ha 20 % i provision (som högst 3500).
 
Eftersom en NY sadel idag kostar 31.000 och min sadel är ungefär ½ år gammal och i absolut NYSKICK tyckte jag inte att detta lät så himla lockande så jag annonserade själv ut sadeln för 26.500 och såg fram emot dessa horder av intressenter som skulle ringa ner mig efter denna såååå populära sadel.
 
Åter igen föga förvånande (ja, jag är både luttrad och cynisk i vissa sammanhang) kunde jag efter ca 2 veckors annonsering på Hästnet konstatera att INTE EN ENDA MÄNNISKA ens hörde av sig, om så för att pruta eller ställa någon fråga.
 
Jag kollade också runt på både Hästnet, Blocket och Bukefalos och det fanns knappt några Alto-sadlar till salu över huvud taget så det var inte så att min sadel var ovanligt dyr medan andra var långt billigare eller något annat som skulle kunna förklara annons-tystnaden.
 
Jag hade tänkt ge det hela ytterligare några veckor, en rejäl prissänkning och slutligen förnyad kontakt med Sadelmagasinet (som trots allt troligen säljer sadlar lättare än privatpersoner inbillar jag mig) men genom undernas under så såg jag en annons från en kvinna som ville KÖPA en exakt likadan sadel som jag ville sälja.
 
Jag hörde av mig till denna kvinna och för att nu försöka förkorta historien något så köpte hon min sadel för 25.500.
 
Jag valde själv att gå ner i pris för att få ett snabbt avslut på affären och tycker att vi båda ska vara mycket nöjda.
 
Jag fick ett långt bättre pris än vad Sadelmagasinet hade kunnat få ut åt mig (efter dragen provision hade jag kanske fått 21.000)  och köparen fick en i princip NY sadel mer än 5000 kronor billigare än om hon HADE köpt den ny.
 
De märken efter stigläderna som jag hade gjort på sadeln hade vem som helst gjort efter en veckas användning och något annat som visade att sadeln ens var använd syntes banne mig inte.
 
Så vad lär vi oss av detta? Ja…en hel del!
 
1. Sadelförsäljare är bara intresserade av dig så länge du vill KÖPA- inte sälja.
 
2. Ska du lämna något till försäljning på provision förlorar du oftast mycket pengar.
 
3. Det lönar sig att vårda sina saker.
 
4. Ibland måste man helt enkelt ha ren och skär TUR i affärer.

En bloggläsare berättade i en kommentar nyligen hur HON reagerade om det hade gått bra respektive dåligt när hon tävlade och detta fick mig att minnas hur det oftast gick till i början av min tävlingskarriär med Heron.
 
Jag tävlade ju både hoppning och dressyr med honom från början men eftersom det oftast gick bättre i den förstnämnda grenen sa jag argt efter många dressyrtävlingar ”nä…nu är det sluttävlat i dressyr”. Och sedan fick det gå ett tag och sedan var det ”på det igen”.
 
Hoppningen gick för det mesta mycket bra men när det inte gjorde det….herregud…jag kunde tjura i en vecka!
 
Efter idogt tävlande så blev det så att den där veckan av tjurande avlöstes av att jag kunde vara sur i några dagar- därefter, efter ytterligare tid på tävlingsbanorna så var jag ”bara” sur själva tävlingsdagen och mot slutet av vår tävlingskarriär så brukade det mest vara så att jag kom ut från banan och sa ”helvetes djävla skithelvete” och så var den tävlingen glömd!
 
Fantastiskt skönt att kunna utvecklas på detta vis för det tar ju på krafterna att gå omkring och vara en sur-mupp!
 
Och med tanke på att Heron som mest tävlade över 70 (SJUTTIO!!!!) klasser på ett år (det måste vara någon form av rekord men han gick bara bättre och bättre så det kändes helt ok att fortsätta) så hade det i slutändan inte gått att tjura i veckor- då hade man ju varit helt förstörd.
 
Sedan var han i ärlighetens namn en fin häst så det var inte så ofta jag behövde surmuppa mig.
 
Numera är det lite likadant- ok, jag kanske inte nöjer mig med några svordomar utan det kan kännas surt i några timmar/ den dagen men sedan är det glömt och jag tänker ”nya tävlingar- nya tag”….ungefär.  

Vad gäller att visa och känna glädje över tävlingsframgångar har jag aldrig varit de stora ordens kvinna, varken i skrift eller tal.

Om någon har följt bloggen sedan starten vet ni att det har blivit en hel del segrar och placeringar genom åren men jag brukar inte precis vråla ut min glädje eller skriva spaltkilometer om hur otroligt bra jag och hästen varit/ är.

Det har till att börja med aldrig varit min grej- jag är mer en person som gläds ”inåt”, för mig själv och personligen föredrar jag detta framför folk som ständigt måste mala om hur himla bra deras häst/ dom själva är i var och varannan mening. Det är för mig ganska tröttsamt att lyssna på/ läsa om när det går till överdrift – det brukar mest intressera talaren och möjligen de närmast ”sörjande”. Det är ju inte så att vi talar OS-meriter precis och därför behöver man kanske inte älta tills folk somnar:).

Minns förresten när jag gick i skolan där jag, om jag får säga det själv, hade fantastiska provresultat.

Att ha femmor och typ ”alla rätt” på proven var snarare regel än undantag för mig och mina klasskamrater undrade ibland ”är du inte glad” när jag INTE hjulade runt i korridorerna efter provresultaten.

Men det VAR jag- absolut- bara det att jag inte gick omkring och skröt om det.

Sedan är jag väl lite skrockfull också och vet dessutom hur snabbt solen kan förvandlas till en pannkaka.

Jag minns Herons första placering i medelsvår hoppning.

Jag var euforiskt glad i 3-4 dagar- sedan blev hästen halt!!!!

Så om ni undrar; det är jättekul att få rosetter än idag- SKITKUL faktiskt även om jag kanske ibland verkar lite kallsinnig:).