Månadsarkiv: maj 2011

Skrivet

Dagens (ras)fråga

Eftersom jag vet att det finns många hundägare bland mina läsare skulle jag nyfiket vilja fråga varför ni har den hund som ni har?

Var det slumpen som avgjorde eller ett medvetet rasval?

För min egen del var det slumpen som avgjorde att det blev just Soya men däremot var valet av ras mycket medvetet.

Maken och jag ville ha en vuxen whippet och förhörde oss via nätet bland alla uppfödare vi kunde hitta och sedan var det faktiskt bara en som kunde hjälpa oss och det var så vi fick köpa världens finaste hund. Hur kunde vi ha sådan tur- det frågar vi oss ofta faktiskt.

Jag hade i ungdomen haft en schäfer och 2 greyhounds och sa redan efter schäfern; ”aldrig mer en hund med lång päls” (det var en långhårig schäfer jag hade).

Mina greyhounds (liksom schäfern) var underbara på alla vis och DÅ tyckte jag att denna ras var otroligt vacker men när jag idag jämför med whippet så går den sistnämnda klart segrande ur skönhetstävlingen.

En whippet har, tycker jag, mjukare linjer medan greyhounds är mer kantiga och en del ser inte så roliga ut i pälsen heller i jämförelse. Soyas hårrem är som en gnistrande svart diamant trots att hon aldrig borstas och mycket sällan badas.

Idag tycker jag också att det är mer ”behändigt” med den mindre whippeten, en del greyhounds är som små kalvar och med tanke på vinthundens förkärlek till att sova i säng/ soffa så hade vi fått byta ut både vår 160-säng och sofforna om vi alla skulle få plats.

Att whippet är en, i alla fall enligt försäkringsbolagens statistik förhållandevis frisk ras känns bra- jag har haft tillräckligt med elände med tidigare hundar och hästar för att välja en dokumenterad ”sjuklig ras” (som det ju tyvärr finns en del av).

Sist men inte minst ville jag ha en tillgiven, ”o-vaktig” hund som går bra med alla hundar utan bråk och som dessutom går att rida ut med ”hur långt som helst” och det tycker jag verkligen att jag har fått till 200 %.

Så idag känns whippet för MIG som den ultimata rasen och jag skulle inte hellre vilja ha någon annan hund.

Fick jag däremot inte ha en whippet tror jag att jag hade köpt en italienare (italiensk vinthund) i stället- de är, något förenklat, som whippets i miniatyr.

Skrivet

Klubb och träningstävlingar vs ”riktiga” tävlingar

För några veckor sedan pratade jag med en mycket besviken dressyrryttare.

Personen i fråga hade kommit hem från en lokal tävling där hon ridit en klass på lägre nivå och var väldigt besviken och förvånad över den magra procent-utdelningen som hennes ritt hade fått.

Själv blev jag inte lika förvånad- inte för att jag har en aning om hur ritten förflutit utan mer för att jag har en del förutfattade meningar/ fördomar som bara bekräftades av hennes berättelse.

Det hör nämligen till saken att personen deltagit i några klubbtävlingar i nära anslutning till den ”riktiga” (lokal)tävlingen och på klubbtävlingarna hade resultaten blivit helt andra både vad gällde placering och erhållen procent som båda var avsevärt högre- mycket högre faktiskt.

Kring detta har jag 2 teorier:

1.Domarna som dömer på klubbtävlingar/ träningstävlingar är ofta mer frikostiga med poäng och superlativ, kanske för att de vill uppmuntra inte så erfarna ryttare att fortsätta med tävlandet.

2.När man tävlar på hemmaplan är man oftast mer avslappnad- både hästen och man själv är mer bekanta med miljön och folket och kan koncentrera sig bättre på att rida.

Man skulle också kunna tillägga att konkurrensen OFTAST ser helt annorlunda ut när man deltar på denna lägre nivå och man bör därför också ta de sämre reslutaten på ”riktiga” tävlingar utan att bryta ihop totalt.

Jag tycker INTE att domarna på klubbtävlingar ska bli ”hårdare” när de dömer.

Jag vet ju tex hur det kan se ut på ridskolan när lektionsryttare tävlar hästar som ibland inte går en meter på tygeln genom ett helt program.

Vid en korrekt bedömning på en riktig tävling skulle sådana ritter inte ens rendera 50 % och hur kul hade det varit för de kämpande lektionsryttarna att få så låga procent?

Detta tror jag inte är rätt sätt att uppmuntra fortsatt tävlande men samtidigt bör man nog när man börjar tävla på något sätt bli varse att det kan skilja mellan ”tävling och tävling” så att man inte tröttnar och ger upp.

Skrivet

Fredag- 3x 20

Det sägs ju att man ska variera både sin ridning och underlaget (vilket jag förvisso instämmer i till 100 %) och idag tycker jag nog verkligen att vi har gjort just detta.

Började ridpasset med veckans första ridhusbesök där vi red fram i ca 20 minuter.

Därefter blev det hoppning på utebanan i ungefär lika lång tid och Archie kändes otroligt pigg och nästan lite busig. Han hoppade glatt allt jag styrde emot utan minsta tvekan (så brukar det i och för sig vara) och när vi var klara så skrittade vi ut med Soya i 20 minuter.

Ute blev det lite skritt på asfalt men mest på gräs och grusvägar så idag har vi alltså ridit på i princip alla underlag som går och ”hunnit med” både dressyr, hoppning och uteridning- allt uppdelat på 20-minuterspass.

Förresten: blogspot har legat nere hela dagen, därav bristen på inlägg och även frånvaron av inlägg publicerade sedan i onsdags.

Enligt Blogger ska de försvunna inläggen komma tillbaka ”senare”?

Skrivet

Torsdag- en uppskattad gåva….eller inte?

Ny dag- ny träning för NN!
 
Vi tränade vidare på sådant som vi ägnat de senaste träningarna åt; galoppombyten, piruettförberedelser, lite tramp och så de kära gamla slutorna.
 
Förhoppningsvis SLUTAR (observera DEN ordvitsen!!!!) det med slutorna som det gjort med skänkelvikningarna- från början uslare än urusla och numera ofta betygsatta med siffran 7 eller i alla fall 6.
 
NN verkade genuint mycket glad över helgens prestationer och tyckte att vi var värda en PRESENT på vilket en lika genuint överraskad Birgitta replikerade:
 
”Ska du ge oss en ny SITS eller stadigare SKÄNKELLÄGE kanske? Eller är presenten helt enkelt en sluta för höger skänkel för i så fall är jag också ytterst tacksam!”
 
Att vi skulle få en SAK föresvävade mig inte en sekund då jag under mina mer än 20 års mycket aktiva dressyrtränande aldrig fått så mycket om ett glas vatten av någon tränare och ärligt talat givetvis inte heller förväntat mig det heller *SKRATT*.
 
Men NN menade tydligen allvar för när vi skildes åt fick jag ett paket innehållande ett par långa sporrar, en gåva som jag tacksamt tog emot och då alltså inte bara för gesten som sådan utan också för att detta ju är något som jag kan använda.
 
Huruvida Archie uppskattade presenten låter jag dock vara osagt trots att den egentligen ju är menad för honom *NYTT ELAKT SKRATT*.
 
Tillbaka i stallet blev det stretching på bokstavligt talat hög nivå- frambenen går som jag tidigare nämnt att lyfta högre och högre och Archies fallenhet för denna form av bendragande imponerar verkligen på mig.
 
Ut i gräshagen kom vi med mycket spänstiga steg- det var SÄÄÄÄÄÄKERT stretchingens förtjänst!            

Skrivet

Fråga från en läsare om hagar

Idag har jag fått en förfrågan från en bloggläsare om jag inte kan lägga ut nedanstående fråga för förhoppningsvis många kloka svar från er läsare:
 
”Jag kan idag välja mellan två hagar. Nummer ett är vinterhagen, som är på ca 1 hektar, utan skydd, inga träd och väldigt sparsamt gräsbevuxen eftersom hästarna plockat av allteftersom det växt upp. Med andra ord rätt jäkla tråkig, men fördelen är att det blåser rätt mycket där, och hästarna besväras alltså inte av insekter i samma utsträckning. Det är 30 meter till stallet och det står en höbal i hagen så de har fri tillgång.

Nummer två är hagen utanför mitt hus, som just nu är full med nytt gräs, den är också på ca 1 hektar, med träd o dyl som vindskydd. Ganska underbar hage faktiskt, men problemet är att här blåser det knappt något alls och hästarna är alltså mycket mer besvärade av framförallt knott. Denna ligger 300 meter från stallet, och skulle de gå här mer skulle de få tillgång till hö här också. Nu har de bara gått här ett par gånger, just för att gräset är så nytt, och pga knotten. Göran bryr sig inte om insekter vad det verkar, men Tilly är ganska rörlig i denna hage, och det är svårt att säga om det beror på knott eller att hon helt enkelt inte kommer till ro här. Det är inte för att det är en ny hage, för hon är helt oberörd av nya platser. Och när hon rör sig så rör sig Göran också, och jag är rädd att de inte får vila tillräckligt.

I förrgår natt fick de gå ute här uppe eftersom det var så varmt och fint, men dagen efter tog jag i gengäld in dem redan vid sju, och när jag var nere i stallet igen vid halv tio så låg de båda ner (Göran ligger annars inte lika mycket som Tilly), så det tar ju på deras krafter att vänjas in vid bete.

Jag har en svag föraning om att Tilly inte är en häst man ploppar ut på bete i juni och tar in i augusti (med bibehållen ridning förstås) – hon känns spontant mer som en häst som helst vill sova inne, och som behöver det eftersom hon kommer vara känslig för insekter. Jag har beställt ett nytt flugtäcke eftersom B’s gamla är på tok för stort, samt sprayar med Ultrashield (och det är INTE populärt).

Vilken hage skulle ni valt? Tråkig vinterhage med hö och mindre insekter, eller fin gräshage med mer insekter?

Om några veckor kan jag släppa dem i stora sommarhagen som är på minst åtta hektar, kuperad och omväxlande med mycket skydd – mindre insekter där än här hos mig, men mer än i vinterhagen (som är ett riktigt blåshål), men för det första så tror jag inte Tilly kommer trivas där på fulltid som sagt, och för det andra är jag för lat för att ha dem där hela tiden eftersom det krävs en massa gående och letande bara för att rida.”

Skrivet

Dagens (penningpris)fråga

I söndags ”tjänade” Archie 100 kronor på sin seger och jag och en annan hästägare skojade lite efter prisutdelningen och konstaterade att ”det är ju inte för PENGARNA man tävlar i alla fall”.

Och det är det ju så klart verkligen inte- det är väl få som tävlar lätta och medelsvåra klasser förunnat att komma hem efter en tävling ”på plus” för när man har räknat bort anmälningsavgiften, bensinkostnaden och lite fika (lågt räknat) så vill det nog till att man har kammat hem antingen flera rosetter av högre valörer eller att prispengarna varit otroligt generösa för att man inte ska gå back på tävlingen.

Och numera behöver man knappt ge några prispengar ens på regional nivå och aldrig på lokal nivå över huvud taget.

(En separat diskussion kring detta kan ni förresten läsa på
http://www.tidningenridsport.se/LasarnasDebatterVisa.aspx?m=45208&m1=64677&threadId=625098#fank625098 )

Dagens fråga/ frågor lyder som följer:

Skulle det spela er någon roll om prispengar ALLTID togs bort på en viss nivå? Vilken nivå i så fall? Tittar ni på om det prispengar och/ eller hederspriser/ segertäcken innan ni anmäler till en tävling? Påverkar det ert beslut vilken tävling ni väljer om det finns mer än 1 ”lämplig” tävling samma helg?

Om jag ska svara på mina egna frågor får jag väl säga att jag tycker att pengarna är en ”trevlig/ rolig bonus” men att det inte är något som spelar någon roll för min egen del.

Att få ett segertäcke är också kul fast egentligen mer för att det är lite ”status” eller hur jag ska uttrycka det- inte för att jag egentligen BEHÖVER fler täcken eller för att de alltid är så himla snygga/ användbara.

Eventuella prispengar är det sista jag reflekterar över när jag anmäler mig; närheten till en tävling, om jag vet hur banan/ underlaget är och vem som dömer är i så fall långt viktigare för mig (ffa avståndet).

Skrivet

Mera onsdag- skogsmys

Idag var det åter dags för vår numera återkommande skogspromenad i Skrylle med Petra och Zelma.

Tjejerna lufsade mestadels sida vid sida med bara enstaka lek-ruscher medan Petra och jag försökte hålla jämt och raskt tempo på den ibland ganska kuperade 10-kilometersslingan (som tar oss 1 timm eoch 45 minuter att gå).

Som vanligt belönade vi oss med en god fika i restaurangen efteråt medan hundarna fick sova i sina bilar.

En lättroad hund….
….som väntar på sin väninna Zelma….
….så att de kan lufsa iväg!

Skrivet

Onsdag- lurad till dressyr

Eftersom jag såg att man hade byggt flera hinder på utebanan igår misstänkte jag att dessa skulle vara kvar till idag och jag planerade därför redan igårkväll tidig uppstigning och ett hopp-pass på morgonen.

Det var första hoppträningen utomhus för i år och det gick hur bra som helst- Archie hoppade villigt och utan att tveka även om underlaget kändes annorlunda mot det i ridhuset (liiiite mer undanglidande eller hur jag ska uttrycka det).

Tyvärr upptäckte jag redan igår medan jag red på banan att det gamla underlaget ”blöder igenom” (för att använda ett målar-uttryck) på några ställen och jag påtalade detta för stallägarna som själva gjort samma reflektion.

Nu gäller det att fylla på med mer nytt underlag där samt (anser jag i alla fall) försöka trumla banan ofta så att den hålls jämn- det är verkligen inte lätt att ha/ få en riktigt bra utebana utan en hel del nerlagt jobb, det är min erfarenhet i alla fall.

Eftersom jag red dressyr igår och ska träna för NN imorgon ville jag inte nöta med ett ”traditionellt” dressyrpass även idag vilket var en av anledningarna till att det blev hoppning.

Samtidigt ”lurar” jag Archie till att ÄNDÅ jobba en hel del med sådant som ingår i vårt dressyrarbete även om det sker med hack över näsan och före och efter den regelrätta hoppningen.

Idag blev det en del övergångar från skritt till galopp och vice versa där igångsättningarna fungerar hur bra som helst även på hacket medan avbrotten kan bli lite väl långdragna höll jag på att säga. Ponnyhacket är ju inte den känsligaste betslingen precis och sittandes i en hoppsadel med korta läder vill jag inte påstå att min sitsinverkan är optimal.

Förvänd galopp stod också på schemat- egentligen vårt ”paradnummer” där jag borde kunna få högre betyg än vad jag fått hittills på tävling om jag bara hade ridit lika bra som hemma.