Ibland när jag träffar udda/ knäppa/ fula hästar och hundar (människor också för den delen, ha ha) så slås jag av att det trots allt finns ”någon för alla”- exempelvis en häst man själv aldrig skulle vilja ha dyrkas av sin ägare och en hund som man tycker är obeskrivligt ful anses av ägaren som skönheternas skönhet :)!
Och det är väl tur och bra att det är på detta vis-att smaken är som baken :)!
För tänk om alla tyckte om exakt samma hästar, hundar, människor, byggnader, bilar…you name it! Vad skulle då hända med alla de andra?
Och i spåren av att ”det finns någon för alla” brukar också följa att man själv, om inte annat rent subjektivt tycker att man har den bästa/ finaste hunden eller hästen tex.
Det är ingen måtta på vissa djurägares kärlek och omsorger och inget ont i det men jag vill ändå varna för att man blir alltför ”absorberad” av det egna djuret.
Jag har noterat att vissa människor är så uppfyllda av sig själva och ofta då också sin hund/ häst och detta kan vara både irriterande och påfrestande för omgivningen.
Jag känner tex en person som bara är ”jag, jag, jag” och ”min häst är bäst bla bla bla” och ärligt talat så orkar i alla fall jag inte med sådant i längden.
Allt man säger fås snabbt att handla om denna människa och/ eller hennes häst och intresset för allt annat är noll och inget!
Eftersom vi alla (oftast) tycker bäst om våra egna djur tror jag att de flesta tröttnar på att BARA lyssna på andras orerande om hur himla bra DERAS häst/ hund är och vill man behålla sina vänner och bekanta och inte riskera att dessa börjar undvika en ska man nog fundera lite på hur man pratar om sig själv och sina djur och vilket intresse man visar för ANDRA.
På tal om detta minns jag en tjej som drabbades av en svår sjukdom för många år sedan.
Varje gång hon såg mig i stallet frågade hon ” hur ÄR det Birgitta” och tyvärr visste jag att denna fråga enbart ställdes för att HON skulle få prata i en eeeevighet om sin sjukdom, mediciner, sjukvården osv i en aldrig sinande ström.
Tyvärr hade jag inte alltid tid (eller för den delen LUST) att lyssna på dessa evighetsutläggningar, så bra relation hade vi inte att jag såg mig tvingad att alltid ställa upp som lyssnare och det slutade med att jag började gå långa omvägar i stallet om jag såg att tjejen var där.
Trist så klart och jag tycker nog att man kan anstränga sig lite extra för en sjuk medmänniska men folk som bara vill prata om hur bra deras djur är orkar jag faktiskt inte med!
DET känner jag igen! Vet en tjej oxå som hade en häst och det var BARA den som fanns i hennes liv-inget annat och hon ville hemskt gärna ENDAST prata om den! Hon kunde beskriva ett ridpass i detalj med denna häst och då menar jag i DETALJ och lyssnade inte ett dugg på vad JAG hade att säga. Ibland trodde man att hon lyssnade men bara för att upptäcka vid nästa samtal att hon inte alls kände igen det man pratade om. Totalt självupptagen och SÅ jobbig, rent ut sagt! Lite tragiskt egentligen att man kan bygga upp hela livet runt en häst så och inte ha NÅGOT annat att prata om!
Nä, fy, jag intresserar mig gärna för andra människor och lyssnar men det får ju finnas gränser!
Tycker också att allt har sin tid och plats.
Hästägare med sjuka hästar ger jag tex gärna extra uppmärksamhet eftersom jag vet hur jobbigt man mår då och att det kan vara skönt att dela eländet och prata av sig.
Men när vuxna människor ständigt fiskar efter komplimanger ”såg det inte bra ut när jag red idag tycker du” och inte vill prata om NÅGOT annat- nej tack!
Denna självupptagenhet och ointresse för andra kan så klart bero på många olika saker; man kanske helt enkelt inte har andra intressen, relationer, jobb, utbildning, whatever?
Själv pratar jag i princip aldrig om Archie med icke-hästfolk.
Om mina arbetskamrater frågar något får de ett kort, ”tillrättalagt” svar utan en massa detaljer som de inte förstår- lagom är bäst:)!
Att tex redogöra för minsta detalj ur ett dressyrprogram hade nog varit både obegripligt och ointressant om man inte är insatt- varför ”plåga” folk med sådant?
Jag tror nog att vi alla är lite åt det hållet,oavsett om det gälelr hästar eller som i mitt fall hundar, skillnaden är bara graden och framför allt insikten i hur tråkigt det kan vara för andra.
Som sagt, lagom är bäst och vill man ha en lyssnare så måste man också vara en!
Jag erkänner villigt att jag ÄLSKAR att berätta om mina hundar men förhoppningsvis har jag lärt mej att knipa käft också 🙂
Jo men precis Kicki! Det är ”ge och ta” tycker jag, om du lyssnar lite på mig så lyssnar jag lite på dig :).
Sedan kan man ”plåga” likasinnade lite mer än de som inte har samma intresse som man själv :)!