Har man inte utgifter så får man…eller vad är det man brukar säga?
Idag har jag valt att lägga sammanlagt 600:– på att lösa medlemsskap i ännu en ryttarförening samt ett 5-kort på klubbens anläggning; detta för att få utnyttja deras ridhus.
Som ni förstår beror detta på att jag nu ska ta i med hårdhandskarna vad gäller Kreons ovana vid nya miljöer och hur detta påverkar honom (icke önskvärt i vissa avseenden så som att han tex glömmer bort hur man galopperar).
Så efter jobbet idag begav vi oss av, Muppis och jag. Vi hade inte långt att köra (12kilometer) så vi var strax på plats och kunde äntra ett stort och fint ridhus där vårt enda sällskap var ytterligare en ryttare.
Ridningen började lika städat som alltid höll jag på att säga, Kreon var till synes lugn och oberörd men när jag hade travat en stund och ville galoppera så kom den nygamla minnesförlusten fram; Kreon förstod åter inte alls vad galoppskänkeln betydde.
Men…efter typ 5-6 fruktlösa försök så återkom minnet plötsligt (efter att lilla pojken även hade börjat bromsa i traven och fått rejäl drivning från mina ben) och sedan gick ridningen hur okomplicerat som helst. Inte en enda bockning heller och DET tackade jag verkligen för!
Jag gissar att jag gjorde kanske 10 galoppfattningar totalt och när dessa var avklarade utan problem så fick Kreon mycket beröm och jag hoppade av efter ca 30 minuters ridning.
Nu var ju detta inte som en riktig tävling som en stallkamrat så sant påpekade men JAG tycker i alla fall att det var rätt sätt att träna och med ett bra resultat.
Varför jag denna gången fick igenom mina hjälper så snabbt kan man så klart spekulera i och själv vill jag inte dra några slutsatser riktigt än men KANSKE berodde det på att jag idag kände att ”jag har ALL TID I VÄRLDEN grabben”.
Ibland undrar jag om man inte utstrålar ”något” som hästarna känner för det är precis så när jag lastar hästar.
Eftersom jag hittills aldrig har misslyckats med att lasta ens den besvärligaste häst så finns det liksom inte i min sinnevärld att det INTE ska gå (även om jag rent logiskt vet att så givetvis kan bli fallet) och jag utstrålar nog just ”vi kan stå framför släpet i 58 timmar men in ska du” vilket brukar göra hästarna väldigt medgörliga ganska snabbt.
Och Kreon kanske kände något liknande idag?
Ja inte vet jag och som sagt, vår träning har bara börjat…
Men du, är han kanske lugnare på utebanor?
Lady knäppgök var aldrig bra att tävla inomhus (även om det gick, hon var ofta placerad då också men det kändes mer som att jag behövde baxa henne överallt dit hon inte ville gå) medan hon utomhus inte alls var lika spänd och/eller tittig?
Det är ju snart dags för utomhussäsong tänkte jag! 🙂
Dessutom blir det ju fler program på lång bana då, brukar ju främja framåtbjudningen och dessutom passa hästar bättre!
Johanna:
Jag har ingen aning men spontant tror jag inte att han i dagsläget skulle vara lugnare ute.
Ute finns ännu större ytor att sticka iväg på och mer att glo på.
Men som sagt; jag har ingen aning och det är för tidigt att sia.
Om jag ska döma av de tävlingar vi genomfört hittills har Kreon knappt tittat till på ”omgivningen” i bemärkelsen ”döda ting” (reklamskyltar, dressyrstaket, högtalare osv) men ändå är det ju något som stör/ avleder/stressar.
Detta kan säkert ändra sig också- när han inte är lika mentalt avstängd så kanske han börjar glo på saker i stället.
För det är detta hans ”dumheter” handlar om tror jag; han stänger av mentalt och blir opåverkbar.
Han har ju liksom inget mellanläge där han gör något ”sådär” utan antingen är han med och då lyder han perfekt eller så stänger han av och lyder inte alls.
Det är ju inte heller bjudningen i sak det är fel på; antingen går han fram jättebra (i trav) eller inte alls (som sist i galoppen). Han försöker aldrig minska tempot när han väl rör sig :).
Jättebra träning, tror du gör helt rätt som kör iväg o hittar nya miljöer. Tror heller inte att han reagerar olika inne eller ute, han är ju en rätt så cool kille om man jämför med många andra riktigt stirriga individer…….Ut på lite klubbisar så bliredet mer tävling av det kanske?
Men det sitter ju en liten tävlingsnerv i lala ryttare, som ger sig uttryck på olika sätt bara. Jag blir otroligt fokuserad o halvdöv, men känner mig inte särskilt nervös (fast det är ju mitt sätt att vara ”nervös”), andra blir lite spända, kanske omedvetet o stressade pga tex tidsaspekten eller många ryttare överallt. Man har inte all tid i världen, ju? Så kanske det är din tävlingsnerv som han märker av på tävling?
KÄmpa på o kram på dig!
Hej! Efter att ha läst om Kreon, har jag dragit mig till minnet att Calvin hade en ”TONÅRSPERIOD” vid 6, då han blev rätt omöjlig på en del sätt. Minns att han t.ex. la tungan över bettet plötsligt. Han hade även andra konstigheter för sig, som jag ibland upplevde som obehagliga, men mest frustrerande. Tills dess hade han varit ett lamm, bortsett från lastningsproblemen.
Faktum är att det är så lång tid sen att jag inte kommer ihåg VAD konkret jag gjorde. Det liksom försvann av sig själv. Fast just tungan ordnade jag ganska lätt med att spänna på en nedre rem så att nästan all blodtillförsel stoppades ;o)
I vårt fall, löste det sig helt enkelt med tålamod och arbete.
Eva:
Ja, precis så kan det vara.
Man kan ibland först flera år senare plötsligt dra sig till minnes något som medan det pågick var ett hur stort bekymmer som helst men som bara försvann av sig själv.
Sedan är det väl så att medan en del saker försvinner ”spontant” så att säga så måste annat bearbetas på ett eller annat sätt.
Och där står man också inför valet om man orkar/ vill/ kan jobba med problemet eller om man väljer att ”ge upp” av olika anledningar.
Det kan handla om att man inte vågar konfrontera problemet, att man tror att det kommer att ta för lång tid/ kosta för mycket energi/ pengar eller att man inte ids för att det inte är värt det. Ibland kanske man också tror sig veta att problemet aldrig riktigt kommer att gå över- det var tex därför jag valde att sälja Archie då jag tvivlar på att någon, någonsin kommer att kunna få honom så alert som det krävs för tävlande på annat än lättklass-nivå.
JUST DET! Kommer plötsligt ihåg att det var stört på omöjligt för Calvin att lära sig rygga med mig i sadeln. Trots träning vid hand och lydnad av kommandon därifrån, fattade han inte vad jag ville när jag satt där uppe. Min tränare var för tillfället bortrest några veckor, så jag var ensam om att försöka detta såååå svåååååra moment.
Till slut blev jag helt hysterisk och red honom rätt in i ett hörn, gav ryggningshjälperna och eftersom han inte kunde gå framåt och det var obehagligt för honom backade han och fick beröm.
Efter nosen i hörnet ett par gånger, satt ryggningarna!
Alla sätt är bra utom de dåliga…
På tal om????
Mycket bra, tror jag. Miljöbyte/träna borta (även om det svider i plånkan, ajaj ;)) är aldrig fel, särskilt inte när det gäller en tävlingshäst. Mycket av vitsen med att kunna tävla är ju att pållen ska kunna uppföra sig precis likadant som hemma, på ”tusen andra ställen”. Inte så lätt, när man samtidigt/också vill ha all känslighet och elektricitet som man kan uppbåda (hos dagens sporthästar). 😉 /Anonym-M
M:
Ja, jag är så glad över att jag KAN träna på detta vis och så enkelt.
Hade jag saknat körkort/bil/ släp eller haft en svårlastad häst/ jättelångt till ett ridhus att låna hade det varit knivigare.