På tal om ”rid-tids-diskussionen” idag så HAR vi gräshagar på den anläggning där jag står.

Denna lilla hälsning från min Mupp fick jag som MMS igår på lunchen.

En sak som har retat mig nästan ända sedan jag blev hästägare är att det genom åren inte varit helt ovanligt att jag blivit betraktad som en person som ”rider mycket”- läs FÖR mycket.

Hade det handlat om att jag red så att mina hästar oftare än andras var drabbade av olika överansträngningssjukdomar, att de ofta/alltid presterade dåligt på tävling eller att de oftast verkade trötta, nedstämda, sjuka eller dylikt hade jag förstått ”tänket” men det som en del verkar hänga upp sig på är att jag oftast sitter i sadeln omkring en timme (oavsett VAD jag gör denna timme)?!?!?!?

Jag har förstått att jag har haft ”oturen” eller vad jag ska kalla det att genom åren ha varit omgiven av en hel del ryttare som inte varit så intresserade av att rida, i alla fall inte dagligen och inte mer än 30-40 minuter på sin höjd.

En del verkar nästan ha ridit med ett stoppur och när 30 minuter passerat lättat kunnat hoppa av ”för nu är hästen motionerad”.

Och med dessa ryttares mått mätt rider jag ju då ”jättehårt” eller som en människa sa på fullt allvar för många år sedan ”Stackars Heron…han måste till och med gå på tygeln när Birgitta rider ut”!

Själv är jag av åsikten att många, många fler hästar hade kunnat ridas mycket, mycket mer/ oftare och därför är det inte så kul att ibland ha denna stämpel som ”maraton-ryttare” när det egentligen är de som inte utnyttjar en tiondel av sin hästs kapacitet som skulle kunna rida lite ihärdigare.

Sedan tycker jag visst att ”folk” kan få rida hur lite och sällan som de vill MEN att de då också bör anpassa sin uppstallning därefter.

Har man hästen i ett stall där hästen går ute många timmar i enorma gräshagar där den kanske går med flera hästar och har möjlighet att röra på sig rejält så fine- då behöver man varken rida dagligen eller speciellt länge om man inte känner för det men själv skulle jag ha mycket svårt att rent samvetsmässigt stå i ett stall där hästen står i en grus-ruta 2-3 timmar om dagen och sedan inte motionera den ordentligt.

En kommentar från en läsare härom dagen fick mig att fundera på det här med hur otroligt olika vi människor är när det gäller att “sköta sig själv och skita i andra”.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt lik min far- otroligt och för en del människor irriterande nyfiken och full av åsikter kring hur andra gör, tycker och tänker.

När jag var yngre var jag inte lika bekant med uttrycket ”tyst min mun så får du socker” som jag är idag och det har…så klart…inte alltid gagnat mig.

Folk är verkligen inte alltid så förtjusta i ”sannings-sägare” och ibland är det ju inte heller så att det finns EN sanning- bara en massa olika åsikter där inget egentligen är mer rätt än något annat även om de som uttalar åsikterna så klart hävdar att just DE sitter inne med sanningen.

Mitt eget liv hade ibland varit lugnare om jag hade haft en större förmåga att skita i andras göranden och låtanden men jag vet med mig att jag HAR svårt att bara låta saker passera och det gäller inte bara sådant som har med hästar att göra utan även i arbetslivet tex.

Jag kan bli vansinnig när ”alla” tittar ner i konferensbordet utan att säga ett knyst fast jag VET att det finns massor av åsikter som vi luftat ända tills det tex varit dags att ta upp ämnet med chefen.

Med åren har jag lärt mig att det är både bra och dåligt att ha denna ”glapp-käfts”-egenskap- ibland är den oerhört uppskattad och ibland retar den folk till vansinne.

Jag behärskar mig också oftare nu än i ungdomen även om mitt samvete då och då ”tvingar” mig att agera; jag skulle ibland inte kunna leva med mig själv och veta att jag inte sagt det jag egentligen ville- även om det inte alltid tas emot med öppna armar.

Samma sak är det ju med bloggen- den har aldrig varit ”mainstream” trots att jag redan i huvudet sorterar bort minst hälften av inlägg jag HADE kunnat skriva och som säkert hade både roat och engagerat men också gjort de utpekade otroligt sura och det finns, även för en 45-årig kärring en gräns för hur många fighter man ids att ta här i livet.